Skarpt snitt i genuskroppen

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040327

Fanny Ambjörnsson
I en klass för sig
Ordfront

Vi föds inte till kvinnor, vi blir det. Så lyder Simone de Beauvoirs klassiska utsaga från 1949. Den öppnade för möjligheten att skilja mellan biologiskt kön och kulturellt kön – vilket kom att benämnas genus.

En annan möjlighet som öppnades är att betrakta genus som en process och inte enbart som ett tillstånd. Kvinnlighet liksom manlighet skapas och återskapas kontinuerligt i kulturen. Genus blir därmed ett verb i stället för en benämning; en ständigt pågående process.

Att betrakta genus som en process är utgångspunkten för Fanny Ambjörnssons doktorsavhandling i socialantropologi, I en klass för sig (Ordfront). Genom att under ett läsår tillsammans med tjejerna i två gymnasieklasser delta i såväl klassrumsundervisning som raster och delvis fritid, undersöker hon hur genus skapas och återskapas bland tjejerna.

Olika handlingar, relationer, utseenden och kroppsrörelser framstår som antingen otillåtna eller tillåtna i kvinnoblivandets process. Genom att vi får följa tjejerna under ett helt läsår, får vi en god inblick i hur man som tjej måste se ut, vilka klädkoder som måste följas, sminkets betydelse, kläderna som uttrycksform. Liksom språkliga koder.

Så långt är avhandlingen ett resultat av ett noggrant fältarbete kombinerat med got teoretiskt understöd.

Här går dock Ambjörnssons bok från att vara en bra, reflexiv, välformulerad och tillgänglig avhandling, till en originell, för att inte säga unik undersökning av hur samhällsklass och etnicitet formar tjejernas föreställning om kvinnlighet.

Att makt hör samman med feminism och jämställdhetsfrågor är på intet vis nytt. Tvärtom är maktrelationen mellan män och kvinnor själva grunden för ämnets existens. Men Ambjörnsson visar hur olika genus formas beroende på vilken samhällsklass tjejer växer upp i.

Därför valde hon att studera en grupp tjejer som går det samhällsvetenskapliga programmet (S), vilket är ett teoretiskt program som främst förbereder för universitetsstudier. Den andra gruppen tjejer går ett yrkesförberedande program som heter barn- och fritidsprogrammet (BF).

Klasskillnaderna framträder tydligare än jag trott mellan dessa två grupper. Bägge grupperna bekräftar sin respektive över- och underordning i en socioekonomisk hierarki, och i förhållande till varandra, vilket uttrycktes tydligt i språk, kläder, fritidsaktiviteter, livsmål med mera.

Där S-tjejerna agerade återhållsamt, med en empatisk, nästan vårdande inställning till människor och ser mjukhet som framstående norm för kvinnlighet, agerade BF-tjejerna i jämförelse burdust, högljutt och svärande. Där S-tjejerna gjorde allt för att inte framstå som sexuellt tillgängliga, men ändå sträva efter heterosexuell relation, framstod BF-tjejerna som mer sexuellt utagerande.

I debatten om jämställdhet i skolan har olika skällsord till tjejer uppmärksammats de senaste åren. Ordet hora verkar slängas efter tjejer i parti och minut. Riktigt så verkar det inte vara enligt Ambjörnssons fältstudie. Snarare finns det en klassbunden användning av ordet bland tjejerna.

I S-klassen var ordet helt bannlyst och tolkades som ett grovt förolämpande ord som preciserade ett slampigt beteende. I BF-klassen användes det som ett tilltalsord tjejerna emellan. ”Kom nu hora, så går vi”, var inget ovanligt uttryck.

Genom att införliva ordet hora i sin tillvaro, menar Ambjörnsson att stigmatiseringen mister hela sin udd. BF-tjejerna lyckas ta kommandot över stigmat och bli mindre sårbara inför dess kraft. Om en kille ropar hora efter en BF-tjej, betyder det knappast något jämfört med om det vore en S-tjej.

En tjej i BF-klassen berättar hur hon även använt det mot killar, genom att vilja betala för sig efter ett samlag. På så sätt byts rollerna och tjejen hamnar i överläge. Därmed lyckas de frikoppla sexuell tillgänglighet från associationer till tvång och offerstatus. En sorts skamstrategi.

När det gäller etnicitet formas S-tjejerna av deras avståndstagande från killar med annan etnicitet än svensk. Det vore otänkbart att ha en pojkvän som inte är svenskfödd. En sådan vore direkt slampig. Dessutom har invandrarpositionen en lägre social och klassmässig status. Ingen S-tjej vill sänka sig till underklass. Tvärtom är det viktigt att genom sitt val av partner signalera sin kvinnlighet – och klasstillhörighet.

En intressant paradox finns i genusprocessen. Tjejerna vill uppfattas som självständiga, unika och autentiska. Att vara sig själv är ytterst viktigt. Men innebörden av det, menar Ambjörnsson, blir att vara så lika varandra som möjligt. Inte sticka ut inom den samhällsklass man tillhör, utan genom att markera sin tillhörighet till en viss kvinnotyp som beror av klasstillhörighet och etnicitet.

Avhandlingen är en fascinerande berättelse om de processer som skapar genus hos sjuttonåriga tjejer. Särskilt för en recensent med annat kön och sin gymnasietid förlagd på 70-talet. Men även för Ambjörnsson själv. Trots att hon bara är tio år äldre än de tjejer hon studerar, förvånas hon över tjejernas beteenden och föreställningar.

Antropologins konst, har Clifford Geertz en gång skrivit, är att se världen ”from the native´s point of view”. Det betyder att förmågan att uppfatta och förmedla världen från de studerade människornas synvinkel – vilket är kulturrelativismens kärna. Denna konst behärskar Fanny Ambjörnsson.

Bokens titel, I en klass för sig, låter jag därför även införliva författaren. Det är inte ofta jag läser en doktorsavhandling som har ett så teoretiskt djup, empirisk mättnad och samtidigt är skriven med en berättande stil så att den är tillgänglig för så många. Det är en bedrift få förunnat.