Är du en rättshaverist?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131030

69 tecken på att du är en rättshaverist
Mårten Schultz (text)
Magnus Frederiksen (illustrationer)
Vertigo

Rättshaveristen är en figur vi är ytligt bekanta med. Den allmänna uppfattningen torde vara att det är en person som har hamnat i någon form av trångmål och som ägnar en stor del av sin vakna tid till att kämpa för sin rätt.

             Det är dock vanligt att denna rätt är omöjlig att uppnå inom det juridiska systemet, vilket leder till en upptrappning av rättshaveristens allt mer förlorade förtroende för rättsstaten och de personer som är verksamma inom det rättsskipande området. Det leder till att rättshaveristens angrepp blir allt orimligare och dennes tolkningar av skeenden allt mer verklighetsfrämmande.

           Professorn i juridik, Mårten Schultz, har skrivit boken 69 tecken på att du är en rättshaverist, med associativa illustrationer av Magnus Frederiksen. Ett skäl att skriva denna bok, menar Schultz, är att det inte finns särskilt mycket skrivet om rättshaverism.

              Som boktiteln antyder har boken ett humoristiskt anslag, vilket förstärks av illustrationerna. Samtidigt som Schultz betraktar rättshaveristen "genom ett humorns prisma" är inte syftet att förlöjliga eller skämta bort. Rättshaverism är ett samhällsproblem och vanligtvis har rättshaveristen utstått personligt lidande. Den som uppfyller alla 69 tecknen är naturligtvis en fullfjädrad rättshaverist. Men det kan räcka med färre.

Rättshaveristen tror framför allt att dennes fall är totalt unikt och därmed hyperintressant för varje tänkbar jurist. Därför får många jurister påhälsningar där rättshaveristen förutsätter att juristen ska ta sig an dennes fall.

            Vederbörande skriver gärna överdrivet formellt på gammalt myndighetsspråk med synnerligen komplicerade begrepp, ofta med handskrivna brev. Den rättshaverist som gått över till mejl skickar sina brev med kännedomskopia till alla rättsliga och andra tänkbara instanser (JO, JK, DO, regeringen, domstolsverket et cetera).

            Rättshaveristen blandar gärna ihop domstolens lagtolkande verksamhet med riksdagens lagstiftande verksamhet. Och tycker därmed att justitieministern bör rätta till tingsrätters felaktiga beslut.

            Att sammanblanda korrelation och kausalitet är legio: När två saker inträffar samtidigt har rättshaveristen lätt att se den ena saken som orsak till den andra. Om det passar rättshaveristens sak, naturligtvis.

            Det finns grader i rättshaverismen. När anteckningar förs på eget kodspråk, när alla möten och telefonsamtal spelas in och när övertygelsen är total om att rättsväsendet är styrt ömsom av nationella politiker, ömsom av en global konspiration har man uppnått en hög nivå.

            Det mest oväntade tecknet på rättshaverism är utan tvekan nr 61: "Du äter silver." Smaka på den.

Schultz har en liten förkärlek att blanda in härvan kring våldtäktsanklagade Julian Assange i sina tecken. Det kan tyda på att Assangefallet väckte många latenta rättshaverister.
             Latenta rättshaverister. Hmm. Bor det en rättshaverist inom oss alla, som dyker upp bara omständigheterna är de rätta? Det är en läskig, men inte otänkbar tanke.

            Boken är perfekt som middagsbok eller som coffeetablebok att lyfta fram kännetecken som ligger nära en själv eller andra. För visst finns det tecken på rättshaverism även hos mig.

            Tecken 13: "Du använder ordet vederbörande". Jodå, gärna, och även i denna artikel.            Tecken 42: "Du skriver aggressiva försvarstal för rätten att vara anonym på internet." Nå, inte aggressivt, men rätten till anonymitet har jag försvarat i boken 69 teser om internet.
            Så, vilka tecken stämmer på dig?

Mot en Big data-värld

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131001

Svenska lagar som syftar till att skydda medborgare från otillbörlig hantering av personuppgifter med hjälp av informationsteknik, har alltid stått på en fast grund: en teleologisk utgångspunkt. Teleologi är ett begrepp som går tillbaka till Aristoteles och innebär ändamålstolkning. För att förstå en social företeelse, utgår man från dess syfte, dess mål.
           Inom datalagstiftning tillämpas teleologin genom att reglering av personuppgifters hantering sker med utgångspunkt i det angivna syftet. I 1973 års datalag var varje organisation som önskade upprätta ett personregister tvungen att ha ett angivet ändamål med registret och personuppgifterna fick enbart användas för det angivna ändamålet.
           Den nuvarande Personuppgiftslagen har samma utgångspunkt: Personuppgifter får behandlas enbart för uttryckligt angivna och berättigade ändamål. Till detta lades att den som avser att upprätta personregister och utföra någon form av behandling av personuppgifter måste inhämta ett samtycke från de personer som registreras.
           Tesen för denna essä är att denna teleologiska grundbult håller på att bli delvis obsolet. I december 2011 förbjöd Datainspektionen Karolinska institutet att samla in personuppgifter inom forskningsprojektet LifeGene. Projektet avsåg att samla in ett flertal medicinska uppgifter (allt från hörseltester till blodprover) från ett stort antal individer.
           Skälet till Datainspektionens beslut var att LifeGene-projektet inte kunde ange tillräckligt precisa ändamål med insamlingen av medicinska data. LifeGene-projektet hade angivit "framtida forskning" som ändamål, det vill säga samla in data för framtida forskningsfrågor som ännu inte har formulerats.
           Datainspektionens förbud föranledde regeringen att snabbt fatta beslut om att detta forskningsprojekt är av så stor betydelse för medicinsk vetenskap att nya regler för forskningsregister formulerades. LifeGene fick fortsätta sin datainsamling med "framtida forskning" som angivet ändamål.

LifeGene-projektet är delvis ett exempel på det accelererande fenomenet som kallas Big data. Någon svensk översättning av Big data har jag inte sett, och det är inte självklart att någon sådan kommer att formuleras. Det handlar om att företag, organisationer och myndigheter samlar in enorma mängder med datauppgifter och använder nya analysverktyg.
           Boken Big Data (Houghton Mifflin Harcourt, 2013) av Viktor Mayer-Schönberger, professor vid Oxford Internet Institute, och Kenneth Cukier, redaktör på The Economist, är en utmärkt introduktion till denna företeelse. Anslaget är storvulet. Underrubriken skvallrar om att Big data kommer att revolutionera hur vi lever, arbetar och tänker.
           Såväl Google som Amazon som Facebook och andra företag som med sina internettjänster samlar in mängder av uppgifter om sina kunders användning av tjänsterna, ned till minsta klick, har tillämpat Big data-analys en tid. Avslöjandet av NSA:s övervakningsprogram PRISM antyder att det är Big data-analys det handlar om.
           När företag som inte är så kallade internetföretag börjar anamma denna analysmetod, blir det än mer intressant. Författarna tar den amerikanska handelskedjan Walmart som exempel på hur man samlar in så mycket data som möjligt om kundbeteenden för att optimera försäljning. I Sverige rapporterar Computer Sweden att Coop borrar allt djupare i de mängder av kunddata som ständigt samlas in, med syftet att öka handeln och kundgenomströmningen.

Det som enligt Mayer-Schönberger och Cukier utgör den revolutionära förändringen är att vi med Big data-analyser allt mer förlitar oss på statistiska samband framför kausala samband. Enkelt uttryckt innebär det att statistiska samband påvisar exempelvis att två händelser samvarierar över tid, medan kausala samband påvisar att en händelse utgör en orsak till en annan. Ännu enklare uttryckt innbär statistiska samband svar på frågan "Vad?", medan kausala samband ger svar på frågan "Varför?".
           Traditionen är att formulera en hypotes om någon del av verkligheten, för att sedan genom ett slumpässigt urval samla in data för att undersöka om hypotesen stämmer. Syftet med datainsamlingen bestäms av hypotesen. I en Big data-värld samlar man in så mycket data som bara är möjligt utan något syfte och ställer frågor till datamaterialet i efterhand.
           Ett forskarlag i USA har utvecklat programvara för behandling av för tidigt födda barn, för att öka kvaliteten i diagnostisering. I stället för att arbeta hypotesprövande, installerar forskarna en mängd mätinstrument på och kring nyfödda barn som mäter deras tillstånd varje sekund. Det blir enorma mängder data. Med den speciella programvaran kan man upptäcka subtila förändringar i dessa barns tillstånd och signalera misstänkta infektioner redan ett dygn innan symptomen framträder på vanligt sätt.
           Tekniken kan dock enbart ge svaret att en infektion håller på att uppstå, inte varför den uppstår. Många gånger räcker det. Det är lätt att ana vilken enorm betydelse denna teknik skulle kunna få om den sprids inom andra delar av vården.

Det är också lätt att föreställa sig hur Big data-analyser kan ge positiva effekter för andra aktörer i samhället. Samtidigt bör vi reflektera lite djupare över vad det är för slags analysverktyg som utvecklas. Grundidén med datorstödda analyser borde vara att stödja människors beslutsfattande – och det som föregår beslutsfattandet: kunskap om och förståelse för en viss situation samt konsekvenser av olika beslut.
           Mot den grundidén kan vi ta till oss psykologen Daniel Kahnemans bok Tänka snabbt och långsamt (Volante, 2012). Människans intellekt, menar han, består av två system: ett snabbt, intuitivt system som utan kognitiv ansträngning tolkar omvärlden närmast automatiskt och ett långsamt, genomtänkt system som aktivt, medvetet och koncentrerat bearbetar sinnesintryck och erfarenheter. Bägge systemen är nödvändiga för att vi ska kunna agera rationellt.
           Det säger sig självt att det andra systemet är betydligt mer ansträngande för hjärnan, vilket leder till att vi gärna förenklar problemsituationer med intuitionen som grund, i stället för att göra de nödvändiga bearbetningarna. En tolkning av Big data är att det är ett datorstöd för det snabba tänkandet, ett stöd för vår snabba och intuitiva förståelse av världen. Men är det det tänkandet vi behöver bättre stöd för?
           Är det inte datorstöd för det andra systemet i vårt intellekt vi bäst behöver, det vi använder för att bättre förstå världen på ett djupare plan, hur tillvaron hänger ihop, varför människor beter sig på vissa sätt, varför vissa beslut fattas, varför saker sker?

Institutionell rasism

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130924

DN:s avslöjande om Skånepolisens register över romer är nog det allvarligaste avslöjandet kring rasism och diskriminering vi sett inom överskådlig tid. 
          Rasism kan vara individuell – en enskild person uttrycker rasistiska uppfattningar. Rasism kan vara strukturell – i samhällets informella eller formella normer kan finnas inslag som underordnar en viss grupp människor. I fallet med detta register har det gått ännu längre. Rasismen är institutionell – i statens och myndigheters vedertagna agerande underordnar grupper av medborgare.
          Det är även intressant att ta del av Computer Swedens artikel om den programvara som polisen använt för registreringen. Den kallas Analyst’s Notebook från IBM. Vad programvaran gör är att stödja skapandet av sociogram med hjälp av övervakningsdata.                         
           Med sociogram avses olika former av nätverk mellan övervakade människor för att koppla ihop olika uppgifter om de övervakade: individer och händelser, men framför allt generera mönster och trender hos de övervakade individerna. Enligt IBM är denna programvara ypperlig för att "öka förståelsen för strukturen, hierarkierna och metoderna i nätverk med kriminella, terrorister och bedragare".
          Detta leder till två ytterst problematiska slutsatser. Den första är att vi överlåter till programvaror att på förhand definiera vilka individer som utgör ”kriminella, terrorister och bedragare” innan åtal eller domstolsförhandling skett.
          Den andra är att Skånepolisen uppenbarligen uppfattar romer som just ”kriminella, terrorister och bedragare” enbart på grund av sin etnicitet. Det är precis vad som avses med institutionell rasism.

Att särskilja uppdragen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 1309019

På sin första dag på jobbet fick nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson minst lika många frågor om abortmotstånd och Livets Ord-engagemang som frågor om arbetsmarknadspolitik. Hennes upprepade svar var att hennes tro är en privatsak. 
            Det är ett alldeles rimligt svar i ett sekulärt samhälle. Frihet till vilka trosföreställningar som helst, parat med en total åtskillnad mellan stat och trossamfund, är det sekulära samhällets signum. 
            Svantessons engagemang i församlingen Kristet center antyder emellertid att det handlar om mer än en privat tro. Medlemmarna i denna församling har nämligen till uppdrag ”att vara Guds medarbetare för Guds Rikes utbredning genom att stå Satan emot och att i den Helige Andes kraft verka för människors frälsning, befrielse, helande och upprättande på alla livsområden”. 
            Det är ett rent imperialistiskt uppdrag. Vi kan bara hoppas att det imperialistiska uppdraget inte får alltför stort inflytande på hennes politiska uppdrag som minister i regeringen.

Internet trasas sönder

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130907 

 Snowdens avslöjanden av NSA:s övervakning blir allt allvarligare. Nu avslöjas att NSA har satsat stora resurser på att dekryptera kommunikation som tidigare ansetts säker. 
           Man har genom superdatorers råstyrka knäckt krypteringskoder. Man har genom tekniktillverkare och internetleverantörer fått tillgång till så kallade bakdörrar i exempelvis internetservrar. 
            Detta utgör ett veritabelt hot mot internets själva infrastruktur. Internet trasas sönder av NSA:s aktiviteter. Ekonomiska transaktioner via internet är inte längre säkra verksamheter. Vårdgivare kan inte förlita sig på att man kan skicka känslig patientinformation mellan sig via internet. 
           Att lämna känsliga uppgifter till myndigheter som Skattemyndigheten eller Försäkringskassan måste övervägas. Internetröstning blir fullständigt otänkbart. Exemplen kan göras otaliga för verksamheter som kräver säker informationsöverföring. 
            Det som oroar mig allra mest är vilka andra än NSA som hittar bakdörrar. När den oron blir allmängods, har tilliten till allt som påstås vara säker överföring på internet upphört. 
            Kvar är ett trasigt internet.

Arbetskritik i den digitaliserade tiden

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130827

I sin läsvärda bok Arbetssamhället (Gleerups, 2010) inleder sociologen Roland Paulsen arbetets historia med stora penseldrag: från Antikens föreställning om arbete som något som hindrade det goda livet, över protestantismens arbete som plikt, till nutidens idé om arbete som rättighet.
           Denna bok får nog sägas ha utgjort ett startskott för det arbetskritiska samtalet i Sverige; ett lite nyvaknat samtal om arbete och föreställningen om arbetets alltmer centrala roll för såväl samhälle som individ. Kanske som en pendang till retoriken kring Arbetslinjen. Arbetskritiken har kommit och gått, från antiken till i dag. Som tidiga arbetskritiker brukar Aristoteles, Karl Marx, Paul Lafargue och André Gorz nämnas.
           Med betydligt mindre penseldrag än Poulsen tecknar den italienske teoretikern och aktivisten Franco "Bifo" Berardi arbetets omvälvning från industrialismen till dagens alltmer informations- och symbolbehandlande arbeten. Boken Den arbetande själen (Tankekraft, 2012) är hans första som översatts till svenska.
           En väsentlig faktor för en förändrad föreställning om och kritik av arbete är datoriseringen, digitaliseringen; den för många yrkesgrupper omvandlingen från att hantera fysiskt material, till att hantera digitala symboler. I Den arbetande själen låter Berardi kroppen och själen utgöra denna distinktion mellan arbete med materia och med symboler, men också mellan gårdagens och dagens arbetskritik.

Under industrialismens era manifesterades arbetskritiken i en form av arbetsvägran, som ett resultat av den klassiska intressekonflikten mellan arbete och kapital. Medan kapitalets intresse är att utvinna så mycket arbetsvärde som möjligt under en bestämd tidsenhet, är arbetarens intresse att undvika att bli utnyttjad och att inte dräneras på energi.
           Arbetsvägran ska inte förstås som en totalvägran, utan som viljan att reducera den nödvändiga arbetstiden: färre arbetstimmar per vecka, längre semester och bättre tekniska hjälpmedel för de tunga, smutsiga och repetitiva arbetsuppgifterna. Till detta kan även läggas kritiken mot den hierarkiska organisationen av arbete och kraven på inflytande över arbetets organisering.
           Så sker en förändring. Berardi daterar den till året 1977. Datortekniken börjar ta plats i arbetslivet. Den form av arbetskritik som var levande under industrialismen börjar avta. Nya arbeten och arbetsuppgifter i form av informations- och symbolbearbetning växer fram. I politiken börjar en nyliberalism växa fram, som positionerar individen framför kollektivet.
           Från att industriarbetaren levererade mekanisk energi i arbetet, levererar informationsarbetaren kreativitet, innovationsförmåga och kommunikativ förmåga. Med andra ord sin intellektuella och kognitiva kapacitet. Från industrialismens proletariat, ser vi i dag två parallella klasser växa fram: det Berardi benämner kognitariatet och prekaritet (även om det sistnämnda i svenskan vanligtvis benämns prekariat, vilket jag gör framledes).

Det är kognitariatet som format bokens titel. Det Berardi avser med "själ" är inte alls något andeväsen eller någon form av själ hämtat från någon religion, utan det är en metafor för "den energi som gör biologisk materia till en levande kropp". Kognitiva och emotionella förmågor som exempelvis språk, relationer och tankar utgör själen. Den arbetande själen är i all väsentlighet den kognitiva arbetaren till skillnad från kroppsarbetaren.
           Kognitariatets arbete präglas till stor del av individuell konkurrens, en allt ökande hastighet och expansion av de informationsflöden som är nödvändiga för arbetet samt en ökande fragmentisering och flexibilisering av arbetet. Kontrollen av arbetsprocessen är inte längre hierarkisk, utan är inbyggd i informationsflödena.
           Berardi utser den för informationsarbetare oumbärliga mobiltelefonen till den centrala teknik som bäst illustrerar beroendet av nätverket och möjligheten till samordning och kontroll av arbetsprocesser. Alltid nåbar, ständigt uppkopplad.
           Kognitariatet bär på en inneboende paradox. Samtidigt som många i dag ser på sina kognitiva arbeten som det mest intressanta i livet, det som främst uttrycker personligheten, menar Berardi att det har lett till en form av samhällelig depression, en Prozac-ekonomi.
           Industriarbetarna slet ut sina kroppar. Informationsarbetarna sliter ut sina psyken. Förskrivning av antidepressiva medel är stor och tycks öka, liksom användning av psykoaktiva medel i form av kokain. Berardi menar rentav att dagens samhälle har blivit beroende av såväl dämpande som stimulerande medel för våra psyken.

Prekariatet pekar på de osäkra arbetsförhållanden som följer denna utveckling. Prekariatet består av alla de människor som saknar anställningar, som ständigt måste vara beredda på att mobiltelefonen ringer om ett korttidsarbete. Det handlar om timanställningar, vikariat, projektanställningar, visstidsanställningar, arbetsgivare som cyniskt utnyttjar unga människor intill den gräns de enligt LAS ska ges tillsvidareanställning.
           Termen prekariat utgår från termen prekär som betyder vansklig, bekymmersam, osäker. I antologin Skitliv (Atlas, 2012) beskriver ett antal författare sina osäkra arbetsförhållanden. Inte nödvändigtvis skitjobb, men korttidsarbeten som omöjliggör den form av inträde i vuxenlivet som förutsätter tillsvidareanställningar. Banklån till bostad, till exempel. Eller helt enkelt få ett förstahandskontrakt på en lägenhet. Prekariatet är alltså de som arbetar samtidigt som de står utanför arbetsmarknaden.
           När industriarbetarna stod inför arbetsförhållanden som de ville förändra, fanns en styrka i kollektivet, i att gemensamt stå upp mot missförhållanden. Frågan är om dagens prekariat kan forma ett kollektiv, en gemenskap vars makt kan mäta sig med den politik som skapar dessa osäkra arbetsförhållanden. Det är inte alls säkert.

En tolkning av Den arbetande själen är att Berardi önskar att kognitariatet ska ärva sin företrädares – proletariatet – ilska och reformiver mot en arbetsorganisation som sliter på den kognitiva arbetaren lika mycket som kroppsarbetaren. Det är bara olika delar av människan som slits.
           Arbetets infrastruktur byggs alltmer in i människan genom alla informationstekniska apparaturer. Den infrastrukturen kan man inte bara gå ifrån, som man kunde när fabriksvisslan ljöd.
           Vad de långsiktiga konsekvenserna blir av att människor i allt mindre utsträckning har möjlighet att lämna arbetet på kvällar, helger och semestrar vet vi ännu inte. Men vad säger magkänslan?

Mänskliga drönare med Google Glass

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130618

På Kanal 5 sänds teveserien Person of Interest. Den är intressant så till vida att den tilltalar både den som gillar kriminalserier i allmänhet och den som gillar förebådande användning av informationsteknik. I korthet: En excentrisk, medelålders datornörd har skapat ett system – The Machine – som samlar persondata från alla tänkbara informationskällor på internet, i databaser, från övervakningskameror.
          Syftet med systemet är att kunna förutse när människor antingen är i färd att begå ett grovt brott, eller bli utsatta för grova brott. Med tekniker för ansiktsigenkänning, rörelsedetektering, mönsterigenkänning och smarta algoritmer kan systemet på individnivå urskilja beteendemönster som med sannolikhet leder till brott. Till sin hjälp har han en före detta CIA-agent som är den som utför det praktiska arbetet: att förhindra att det brott som systemet förutser sker.
          Det som tilltalar mig här är att systemet i Person of Interest inte är något extraordinärt science fiction som utspelas om hundra år, utan snarare äger rimlighet inom en snar framtid. Det handlar inte så mycket om ny teknik, utan om mer av befintlig teknik.             
           Google Flu Trends skapades redan 2008. Det är ett analysverktyg som använder våra sökord i Google för att se mönster i utbredning av influensa. Antagandet är att ju mer människor söker på Google med influensa och liknande sökord, desto högre är sannolikheten att influensan håller på att breda ut sig i just detta område. Och det visar sig att antagandet stämmer i hög grad.
          Google har även prövat att med Googlesökningar som analysunderlag förutse vem som vinner presidentval, genom antagandet att väljare söker främst på den kandidat man avser att rösta på. Även detta antagande visar sig stämma i hög utsträckning.
           Att Google har ett stort intresse att samla in och lagra data om oss är välkänt och närmast ett understatement. Inte för att Google vet vad all data ska användas till, utan för att ha så mycket data som möjligt den dagen man kommer på ett nytt användningsområde. Därför är en av Googles största ambitioner att alla deras tjänster också ska generera data för framtida användning om oss som utnyttjar tjänsterna.

Nyligen lanserade Google sitt senaste, stora projekt: Google Glass. Det är glasögon med en inbyggd skärm, kamera, mikrofon och GPS. I allt väsentligt har dessa glasögon två funktioner. Den ena är att presentera information på insidan av glasögonen, utan att hindra glasögonbärarens sikt. Den tekniken bör kanske främst liknas vid att du bär en ytterst komprimerad smart telefon i dina glasögon, med vilken du med röstkommandon kan göra samma saker som med telefonen.
           Om denna funktion handlar inte denna essä, utan om kamerafunktionen. Med ett enkelt kommando kan var och en spela in det som händer i sin omgivning och antingen låta andra se detta i realtid på sin dator eller smarta telefon, eller att lagra det som spelas in i molnet för att se senare. Eller bägge.
           Kommer vi att vilja ta del av ännu fler dokumenterade vardagsscener? Google spelar på individens tänkta behov av att vara än mer delaktiga i andra människors liv och på vårt behov av gemenskap. Med Google Glass förs vi ännu närmare varandra genom att vi också kan ta del av varandras upplevelser. Men gör vi inte det redan med våra smarta telefoner; fotar och filmar, med direktuppladdning på Facebook, Twitter eller Instagram?
           Förvisso. Men med Google Glass finns inte någon apparat eller någon handling som stör upplevelsen. Varje gång man tar upp en digitalkamera påverkas upplevelsen av att alla blir medvetna om att dokumentering sker. Med Google Glass görs detta utan andras vetskap. Det är en betydelsefull skillnad.

Om denna teknik kan en mängd kritiska frågor resas. Den första vi nog tänker på är påverkan på vår integritet. Får vi någonsin vara ifred? Ska vi vänja oss att i varje stund vi möter en människa kan vi bli filmade och publika utan att vi vet om det? Kommer vi att bete oss som att vi alltid är övervakade? Vilka nya beteenden kommer den misstanken att generera?
           Vad ska Google med all denna data (jag utgår från att Google kommer att ha tillgång till all data som registreras med deras produkt)? Ingen aning. Det är inte det som är poängen. All den data som vi människor skulle kunna samla in, ju fler vi blir som använder Google Glass, är guld värd för Google. Man får en enorm mängd händelser, människor och ljud som genom GPS-teknik också är på kvadratmetern lokaliserad.
           Poängen är att ha data för framtida ändamål. När någon smart algoritmkonstruktör kommer på ett sätt att söka eller skapa mönster i datamängder, vore det en nesa att inte ha tillgång till dem. Inte visste Google när de konstruerade sin sökmotor att de skulle kunna använda sökord för att upptäcka influensaspridning flera år senare.
           I Tyskland överväger man ett förslag om att använda drönare för att upptäcka olaglig graffiti. En drönare är en fjärrstyrd liten helikopterliknande tingest, utrustad med kamera och trådlös överföring. Till skillnad från att anställa väktare eller annan personal, är detta en relativt billig teknik för att upptäcka brottsliga handlingar och lagföra förövarna.
           Med en utbredning av Google Glass blir vi mänskliga drönare. Om jag ser någon som, med exemplet ovan, klottrar olagligen, slår jag bara på kameran i mina glasögon, registrerar det som sker och skickar filmen till polis eller annan myndighet.
           Kommer denna möjlighet att agera mänskliga drönare att leda till högre kvalitet i våra mellanmänskliga relationer? Nej, knappast. Tanken går snarare till diktaturer á la DDR, med den angiveristruktur som där byggdes upp. Den mellanmänskliga tilliten är i farozonen.

Debatten och motståndet mot FRA-lagen var stort för några år sedan. Försvarets radioanstalt fick då rättighet att övervaka vår kommunikation i kabelnätet för att urskilja mönster i stora datamängder i syfte att förutse terroristattacker, eller andra hot mot landets säkerhet. Just nu är avslöjandet av NSA:s övervakningsprogram ett hett ämne i samma kategori.
           Frågan är om glasögonen från Google kommer att debatteras lika friskt från ett integritetsperspektiv. Det är inte alls självklart. Tendensen är att medborgare reagerar mycket starkare när staten ökar sin övervakning av medborgarna, än när medborgarna själva levererar övervakningsdata till privata aktörer.
           Om vi slår samman den datamängd en bred användning av Google Glass ger med FRA, NSA och liknande organisationers övervakningsdata, är vi inte långt från The Machine, det system som förutser förekomsten av kriminella handlingar i Person of Interest.
           Det som saknas är bara ett antal dedikerade algoritmkonstruktörer som skapar den kod som medger detaljerade upptäckter i en ocean av data.

Mönster kan skönjas

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130612

När det gäller de senaste dagarnas enorma informationsflöden kring avslöjandet av NSA:s övervakning av internetkommunikation, kan några mindre mönster urskiljas.
          För det första är ingen, eller väldigt få, särskilt överraskade i själva sakfrågan, det vill säga att NSA bedriver storskalig övervakning för att söka mönster i kommunikationen som kan leda dem till att förhindra terroristhandlingar. Precis som Försvarets radioanstalt (FRA) gör i Sverige, men i mindre skala.
          För det andra finns uppfattningen att hur politiker och journalister än (låtsas) häpna, finns det inget vi kan göra för att förändra NSA:s övervakningsambitioner. Väger någonsin nationens intresse lättare än människors integritet?
          För det tredje följer detta avslöjande samma mediedramaturgi som tidigare avslöjanden: Inledningsvis beskrivs själva händelsen som avslöjas, för att snabbt flytta fokus till person, i det här fallet Edward Snowden, och dennes öde.
          För det fjärde bör vi från och med nu kräva av alla tillverkare av operativsystem att all information som skickas och hämtas över internet ska kunna krypteras på ett för normalanvändaren enkelt sätt.
          Till sist: allt i denna affär har knappast kommit ut. The Guardian pytsar sannolikt ut delar av avslöjandet i för tidningen lämplig takt. Så innan vi fäller några avslutande kommentarer bör vi sitta lugnt och se vad som framkommer ytterligare.

Utbildning bland molnen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130514

MOOC är en akronym för Massive Open Online Courses. På svenska borde det rimligen heta omfattande, öppna, nätbaserade kurser. Det är en trend inom högre utbildning som har växt lavinartat på kort tid i USA och börjar få spridning även i Europa. Kanske ser vi snart denna typ av kurser även i Sverige.
         Det är kurser som erbjuds av etablerade, ofta välrenommerade universitet och colleges i USA, där kurserna ges helt nätbaserade och där inga antagningskrav tillämpas. Det är skälet till att betona ordet omfattande. Den största siffra jag har sett på antalet studenter på en kurs av detta slag är 160 000; en kurs i artificiell intelligens vid Stanford University.
         Hittills har 155 000 studenter i olika omgångar gått MIT:s första kurs i MOOC-format. Det är fler studenter än antalet studenter som någonsin läst vid MIT under de 150 år MIT har existerat.
         Kurserna som erbjuds finner man bäst vid de olika MOOC-plattformar som byggts upp och där olika universitet kan erbjuda sina kurser och göra dem enklare att finna. Coursera är den största och mest kända plattformen. Där erbjuds i skrivande stund 339 kurser från 62 universitet, de flesta amerikanska.

I en artikel i tidskriften Public Services Quarterly (nr 4, 2012) har Katy Mahraj gjort en översikt över fenomenet med omfattande, öppna, nätbaserade kurser. Utvecklingen av MOOC började som ett test av en pedagogisk modell. Kanadensarna George Siemens och Stephen Downes ville pröva hur konnektivism skulle kunna fungera storskaligt.
         Konnektivism är, något förenklat, en pedagogisk modell som utgår från att kunskap byggs upp och distribueras av många individer i stora nätverk. Det handlar inte om enkel kunskapsöverföring i nätverk, utan om hur sociala processer mellan uppkopplade människor leder till kunskapsuppbyggnad. Dialog, samarbete, informationsdelning, utforskning, nyfikenhet är begrepp som förknippas med konnektivistisk pedagogik.
         Under den följande snabba tillväxten är det inte längre test av en pedagogisk modell som är motivet för lärosäten att utveckla och tillhandahålla omfattande kurser. Så vad är motiven? Både altruistiska och kommersiella motiv framträder (och ibland kanske kommersiella motiv döljs med altruistiska). Man kan säga att Siemens och Downes ville bygga en infrastruktur för kunskapsutveckling, medan Coursera och andra vill erbjuda kunskap till allmänheten.
         Demokratisering av högre utbildning är det främsta altruistiska motivet. Öppna portarna till universiteten, tillgängliggör kunskap även för de som inte kan få tillgång till utbildningsplatser, kunskap ska inte ägas utan spridas, brukar det heta.
         Ordet revolution förekommer också i texter kring denna trend. Det revolutionerande är att ingen stängs ute från kurserna. Det är upp till den sökande att bedöma sin förmåga, sina förkunskaper för att kunna tillägna sig en kurs.
         Kommersiella motiv hittar vi exempelvis hos Cornell University. Där ges en kurs i detta format, fritt och gratis. Men för att få någon form av intyg eller betyg på prövade kunskaper och färdigheter, måste studenten gå en uppföljande kurs som kostar 1 200 dollar. En tvådelad kurs, kan man säga, där första delen är kort och gratis, men ger inget bevis på genomförandet, medan den andra delen är längre och prissatt, och ger ett utbildningsbevis.

Kan man verkligen bedriva undervisning och examinera så många studenter? Svaret är naturligtvis nej. Många kurser tycks vara uppbyggda på litteraturlistor, läsanvisningar och tillgång till inspelade föreläsningar. Andra kurser tillhandahåller uppgifter där kursdeltagarna måste samarbeta på något sätt för att lösa uppgifterna. Direktkontakt med lärare är, vad jag förstår, ytterst sällsynt.
         I den mån studenters kunskaper prövas på dessa kurser, görs det exempelvis genom webbaserade flervalsfrågor som automatiskt rättas av en dator. Ett annat exempel jag sett är att man arrangerar så kallad kollegial rättning, det vill säga att kursdeltagarna får bedöma varandras uppgifter. Andelen studenter som genomför kurserna är ytterst låg, ner emot 10 procent.
         Men är det ett problem? Jag kan tänka mig att många människor vill gå en kurs enbart för sitt höga nöjes skull, för ett specialintresse eller av andra skäl, men är helt ointresserad av att examineras eller prövas eller ens genomföra några uppgifter. Många kanske bara vill ha vägledning i ytterligare intellektuell förkovran.
         MOOC börjar närma sig Europa och Sverige. De första kurserna av denna typ vid universitetet i Edinburgh i Storbritannien har nyligen utvärderats. Sex kurser erbjöds, 308 000 studenter anmälde sig och 12 procent genomförde kurserna. Uppskattningsvis kostade varje kurs drygt 300 000 kronor att utveckla och kostnaden för själva genomförandet blev högre än man trodde.
         Inom EU lanserade nyligen lärosäten i elva länder öppna, nätbaserade kurser på tolv olika språk. Kurserna ska utgöra en "bro mellan informellt lärande och formell utbildning" som det beskrivs i ett pressmeddelande. Alla kurser ska leda till någon form av intyg, vissa till formella studiepoäng som kan tillgodoräknas i en examen. Men det sistnämnda avser man att belägga med en avgift: mellan 25 och 400 euro.
         I Sverige är det Lunds universitet som går i bräschen för att starta MOOC. I en artikel i Sydsvenskan (19/12 2012) hävdar man från universitetets håll det altruistiska motivet, där kurserna inte kommer att vara examinerande eller ge högskolepoäng. Frågan är varifrån pengarna tas, när svenska lärosäten får ersättning för studenters prestationer i form av godkända examinationer.

MOOC väcker många frågor. Hur skiljer sig olika former av kunskapstillägnande? Har kunskapen samma värde för den student som läst på ett fysiskt universitet, mött lärare och andra studenter i föreläsningssalar, seminarierum, labbsalar, korridorer, kaféer, som för den student som läst kurser på olika lärosäten i olika världsdelar utan att någonsin träffat en annan student eller lärare?
         Vilka kunskaper, färdigheter och värderingsförmågor får studenten utöver rena ämneskunskaper bara genom att vistas på ett universitetscampus? I vilken utsträckning är det just dessa egenskaper som gör studenten intressant för arbetsgivare?
         Vi vänjer oss snabbt vid gratis; det vet musik- och filmbranschen, det vet tidningsbranschen. Hur lätt kommer det att bli för den som erbjuder kurser gratis utan krav på varken betalning eller prestation att kunna finansiera nya kurser i framtiden?
         Och när alla världens kurser finns i molnet, kommer då den postdigitala insikten att slå emot oss med full kraft? Kommer viljan att mötas fysiskt, ansikte mot ansikte, i lärosalen, i seminarierummet, i labbsalen rent av att förstärkas? Detta utbildningsformat har prövats i tusen år och har visat sig hålla måttet.

Olösliga problem med e-röstning

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130420

Den 16/4 åtalades en av Pirate Bay-grundarna, Gottfrid Svartholm Warg, för dataintrång i flera företags IT-system, bland annat i Nordeas, där såväl datamängder i form av personuppgifter som penningtransaktioner överförts. År 2010 ingick Nordea ett avtal värt närmare 10 miljarder kronor med IBM, som i huvudsak ska ansvara för drift, underhåll och säkerhet för Nordeas IT-system. Trots detta lyckades någon eller några hacka systemet.
           Dagen efter, den 17/4, lämnar vallagskommittén över sitt slutbetänkande E-röstning och andra valfrågor (SOU 2013:24). Där föreslås att införa röstning vid allmänna val i Sverige via internet, så kallad e-röstning. Vallagskommittén bedömer att kraven på teknisk säkerhet kan uppfyllas.
           Att dessa två händelser sker ungefär samtidigt är höjden av ironi. Mot bakgrund av dataintrånget mot Nordea, och de enorma resurser de lägger på sina IT-system, kan väl ändå ingen tro att ett e-röstningssystem skulle vara säkrare. Eller mindre åtråvärt att försöka hacka.
           Det krävs en enorm, övermäktig tillit dels till den digitala tekniken i sig, dels till de tekniker som måste försöka försäkra oss medborgare om att just deras system är säkert mot intrång. Den tilliten har inte jag. Den tilliten bör ingen ha.
           Säkerhet mot intrång är det ena problemet med e-röstning, som är tämligen olösbart. Det andra problemet, även det tämligen olösbart, är att ett elektroniskt valsystem inte kan garantera valhemligheten.
           Med en fysisk vallokal garanteras valhemligheten; ingen kan kontrollera vilken röstsedel jag stoppar ned i valkuvertet. Med internet som vallokal garanteras inte valhemligheten; någon kan stå bakom min rygg i hemmet och kontrollera vad jag röstar på.
           Att köpa röster är omöjligt i en fysisk vallokal, eftersom kontrollen är omöjlig. Med e-röstning möjliggörs detta. Inte bara köp, utan även tvång: en hotfull make/maka/partner kan tvinga en närstående att rösta på ett visst parti.
           Till detta kan läggas att e-röstning, det demokratiska valet av representanter i vår lagstiftande församling, reduceras från en ceremoniell händelse, en hyllning till demokratin en söndag var fjärde september, till ett musklick. 

Jobbmatch mellan robotar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 030412

Det är en växande trend i Danmark, skriver DN (9/4), att låta robotar göra den första grovsorteringen bland ansökningar till utlysta jobb. Med robot avses här ett datorprogram som mäter utvalda parametrar i jobbansökningar mot kriterier som företaget som utlyst jobb har bestämt.
         Det är en utmärkt, men ännu ofullständig idé som skulle kunna missbrukas in absurdum.
         Idén är utmärkt utifrån tidseffektivitet. Varför ödsla människotid på att sortera bland ansökningarnas allra enklaste kriterier för ett jobb? Idén är också utmärkt genom att roboten kan programmeras så att den inte tar hänsyn till etnicitet, bryr sig inte om namn, är könsneutral och sorterar inte efter de sökandes ålder. Den ser enbart till kompetens och bär inte på mänskliga egenskaper såsom dolda antaganden eller fördomar.
         Missbruket blir det utmärktas motsats, om arbetsgivaren programmerar roboten att faktiskt ta särskilda hänsyn, negativa eller positiva, till etnicitet, namn, kön och ålder. Då bryter man sannolikt mot flertalet diskrimineringsgrunder i diskrimineringslagen.
         Idén är alltså ofullständig om inte robotens parametrar för sortering görs offentliga, så att det enkelt kan kontrolleras om dess sorteringsalgoritm bryter mot lagen.
         Men idén om robotanvändning i arbetssökningssammanhang är ofullständig framför allt när det gäller symmetri. Självfallet måste sorteringsroboten mötas av en ansökningsrobot, inte en jobbsökande människa.
         Den som söker ett utlyst jobb får mata in olika parametrar om sig själv och en robot skriver en optimal ansökan och ett perfekt CV, som roboten på företaget som utlyst jobbet får granska.
         På så vis blir matchning av arbetssökanden och tillgängliga arbeten en match mellan robotar. Vi andra kan köpa popcorn, sätta oss i soffan och kolla in matchen.

Nedsänkta i upplevelseflöden

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130409

Tänk dig att du sitter i en vänthall till bussen, tåget eller flyget. Eller på bussen, tåget eller flyget. Eller på ett kafé. Eller står i en skolkorridor eller en universitetsdito. Eller sitter i ett väntrum inför läkarbesök, provtagning eller tandläkarundersökning.
        Vad gör människorna omkring dig? Olika saker naturligtvis, men framför allt en gemensam sak: De sitter försjunkna i sina smarta telefoner. Möjligen surfplattor. De drar pekfingret till höger på skärmen. De drar pekfingret uppåt och neråt. De duttar till med pekfingret. Djupt försjunkna i skärmens sken.
        De är försjunkna i sina flöden; de följer andra på Twitter och twittrar själva. De läser och kommenterar vänners uppdateringar på Facebook. De tittar på ständigt nya filmer på YouTube. De lyssnar på Spotifys musikflöden. De följer sms- och andra meddelandeflöden, liksom bild- och filmflöden. Kanske glömde jag någon flödesform.
        Många har även hörlurar eller öronsnäckor i öronen hopkopplade med smartphonen för att öka den audiella direktkontakten med flödena.
        De? Meningen är inte att distansera mig från andra människor, utan att be dig agera åskådare. Även jag är en del av de jag beskriver ovan. Minsta väntan på något och telefonen och dess flöden åker fram. (Däremot ser du aldrig mig med hörlurar eller öronsnäckor.)

Det slår mig: Det måste ha varit smartphonen som den nyliberale filosofen Robert Nozick hade i åtanke när han år 1974 skrev boken Anarki, stat och utopi (utgiven på svenska 1986). Förutom att han där behandlar rättighetsfilosofi, samhällets resursfördelning, statens storlek och annat utifrån ett libertarianskt perspektiv, gör han ett kort men fantastiskt tankeexperiment.
        Föreställ dig att det människor åtrår allra mest är upplevelser (vilket är en högst sannolik föreställning). Upplevelser är enligt Nozick enbart något som kan uppfattas inifrån människan, i hennes psykologiska medvetande, i hennes känsloliv. Våra upplevelser uppstår i vår interaktion med vår omgivning; med människor, med material, med händelser.
        Nozick ber läsaren föreställa sig en maskin, en upplevelsemaskin som kan stimulera hjärnans neuropsykologiska system på så sätt att den som kopplar in sig på denna maskin tror, känner, upplever och därmed får de erfarenheter och upplevelser som är önskvärda för varje inkopplad människa. Stimulansen eliminerar därmed behovet av interaktion med omgivningen.
        Maskinen är konstruerad så att du ligger och flyter i en kroppstempererad vattenbehållare med elektroder fästa mot huvudet. Upplevelserna och erfarenheterna går inte via kroppen och sinnena utan direkt till hjärnan, från en maskin som har förprogrammerats med de upplevelser du vill ha.
        Vill du uppleva hur det känns att vara nobelpristagare i litteratur? Att ha vunnit hundrametersloppet över Usain Bolt i OS? Att egenhändigt ha byggt ett hus? Att känna förbehållslös kärlek till en annan människa?
        Maskinen levererar precis de upplevelser du önskar. Det skulle även vara möjligt att med jämna mellanrum kliva upp ur vattenbehållaren och programmera maskinen med nya upplevelser, nya erfarenheter som under tiden i behållaren har blivit önskvärda.
        När du är i vattenbehållaren med elektroderna mot huvudet vet du naturligtvis inte att du befinner dig där, utan du tror att du är på de olika platserna, möter de olika människorna, ser de olika tingen, som maskinen genererar för dina upplevelser.

Robert Nozicks enkla tankelek är spridd och bör kanske vara ett intellektuellt verktyg hos reflekterande människors verktygslåda. Nozick ställer själv frågan: Skulle du välja att koppla in dig till upplevelsemaskinen? Spelar något annat någon roll än att du får uppleva det du vill uppleva?
        Kom ihåg att du kan programmera maskinen med inte enbart positiva lyckoupplevelser, utan självfallet även sorg, ilska, frustration, smärta och mycket annat som har negativa konnotationer, men som du kanske menar gör dig till en hel människa. Du skulle även kunna programmera maskinen så att den levererar upplevelser som du inte förutbestämt. Använda en sorts shuffle-funktion, alltså.
        Ditt första argument mot maskinen är kanske att den som ligger i behållaren inte gör något, och att göra något med sin kropp, att agera, att handla är viktigt. Frågan är då varför det inte räcker med upplevelsen av handlingar.
        Ditt andra argument är kanske att varje människa vill vara någon, inte enbart en flytande klump med elektroder. Frågan är då varför varandet måste vara knutet till kroppen och inte till de psykologiska och emotionella upplevelserna.
        Ett intressant argument mot maskinen tar Nozick själv upp: Den som kopplar in sig till upplevelsemaskinen, kopplar också in sig till en värld som inte är större än den människan kan konstruera. Här förutsätter Nozick att det i den materiella världen finns något sådant; något utöver människan som bidrar till att skapa hennes tillvaro.
        Men, frågar du kanske, finns det inte redan en sådan "maskin"? Vad är det vi kallar upplevelseindustrin, om inte de otaliga företag som levererar sådana upplevelser vi efterfrågar? Turismföretag, evenemangsföretag, alla branscher som levererar musik, film, datorspel, teveprogram med mera. Vad marknadsförs inte som upplevelser?
        Uttryckt annorlunda, med mediefilosofen Jean Baudrillards ord från hans essä Massorna: Det socialas implosion i medierna från 1985: Det finns en "befästning" av analytiker, modeller, experter och nätverk som arbetar oförtrutet med att fånga in massorna i sina sfärer av upplevelser. Det är, menar han, en form av devolution, en sorts delegering av ansvaret för att skapa våra upplevelser.
        Det är alltid andra, människor, organisationer eller maskiner, som skapar och levererar våra upplevelser. En sorts medial alienation, en form av underkastelse, en överlåtelse av den egna viljan och det egna begäret.

Har vi redan uppfunnit Nozicks upplevelsemaskin genom våra smartphones, surfplattor och det internät som distribuerar upplevelserna? Inte så att vi är nedsänkta i ett vattenbad med elektroder, men åtminstone på ett metaforiskt plan? Vi är nedsänkta i nätets flöden, ständigt fångna i upplevelser som genereras och levereras av andra.
        Skulle du välja att koppla in dig på Nozicks upplevelsemaskin om det vore möjligt? Jag gissar att många, de flesta, kanske alla, skulle svara nej på den frågan. Jag gissar dock att många ändå skulle få svårt att formulera hållbara argument för sitt val. Argumentet måste nämligen vara moraliskt: Att vi inte kan utgå från en värdeteori om mänskligt liv som uteslutande har människors upplevelser som bärare av värden.
        Utifrån detta argument blir denna essäs avslutande fråga till dig: Varför kopplar vi med våra telefoner och surfplattor upp oss mot upplevelsemaskinens text-, bild- och ljudflöde och försänker oss i dessa vid varje givet tillfälle, om vi inte menar att upplevelser är de ultimata bärarna av livsvärde?

Att utveckla nätets normer

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130305

Uppdrag granskning gjorde nyligen det bästa och viktigaste reportaget på flera år. Sekvenserna där kvinnor i offentligheten läste upp exempel på hatiska uttryck och renodlade hotelser mot dem som individer kändes som en åsnespark i mellangärdet. Intervjuerna med männen bakom hat och hot speglade följdriktigt total ignorans.
            Hatet och hoten i Uppdrag granskning handlar om kvinnohat och har sina ursprung i sexism och patriarkala strukturer. Andra hatiska och hotande inlägg på nätet har sina ursprung i ren rasism och främlingsfientlighet. Ytterligare annat springer ur politisk högerextremism, vars inlägg ofta riktas mot personer i stället för sakförhållanden och argument.
            Samtidigt som vi begrundar Uppdrag gransknings reportage, rekommenderas läsning av Lisa Bjurwalds senaste bok Skrivbordskrigarna (Natur & Kultur). Bjurwalds fokus är på högerextremismens framfart på olika platser på internet. Såsom tidigare ledarskribent på såväl DN som SvD kan hon inte beskyllas vara någon ”kulturmarxist” eller någon annan på den vänsterkant som är ett av högerextremismens hatobjekt.
            Bjurwald gör en i flera avseenden bra kartläggning av hur högerextrema grupper agerar på nätet och hur enklavisering går till. Med enklavisering avser hon de processer som leder till att människor söker sig till information, åsikter och propaganda som har en sak gemensamt: det stärker individen i dennes redan groende åsikter. Enklavisering är en form av bubblifiering; man innesluter sig i en informationsbubbla av information som bekräftar ens fördomar och världsbild.
            Dessa bubblor av bloggar och diskussionsforum för högerextremism måste också förstås som gemenskaper, där gemensamma normer, föreställningar och världsbilder stärker individerna. Sådana bubblor eller gemenskaper kan uppstå kring vilket åsiktsområde som helst; det är inte på något sätt förbehållet högerextremism.

Bjurwalds ärende är emellertid inte enbart att visa oss högerextremistiska strategier på internet. Hennes andra ärende är att undersöka hur vi kan nå ”ett sundare nätklimat”, som hon uttrycker det. Många med henne har i debatten efter Uppdrag gransknings reportage också föreslagit olika åtgärder.
            Detta är inga enkla frågor i en demokrati. Är det en framkomlig väg att inskränka yttrandefriheten ytterligare? Eller ska vi söka lösningar inom ramen för den yttrandefrihet vi har i dag?
            Bjurwald svävar lite kring den första typen av lösning. Hon talar om nätets ”mörka sida”, vilket för henne är vissa effekter den ökade yttrandefriheten nätet fört med sig, exempelvis bristande skydd mot diskriminering och förföljelse. Att yttrandefriheten på internet ”inte är oproblematisk”. Att sociala medier ”är en gudagåva för extremister”.
            Samtidigt menar Bjurwald att internet har gjort det betydligt enklare att bevaka högerextrema rörelser på nätet, än om de bedrev sin verksamhet under jorden utanför nätet. Nya grupperingar, nya tendenser, nya former av hets, hat och hot upptäcks snabbare än förr.
            Så långt det är möjligt bör vi söka lösningar inom ramen för yttrandefriheten, eftersom det är en av demokratins absoluta grundbultar. Det är dock bara att inse att vi måste bli bättre på flera områden. Annars är risken överhängande att någon ivrig lagstiftare inskränker rätten att yttra sig ytterligare.

Enligt min mening finns det fyra internetrelaterade områden där vi måste öka kunskap och förståelse samt bli bättre på att hantera problematiska företeelser.
            Inom journalistik och publicism bör tidningar, webbplatser och bloggar bli betydligt bättre på att hantera kommentarsfälten. Jag förespråkar inte att man tar bort kommentarsfälten, utan att publiceringen av kommentarer på en webbpublikation genomgår en liknande redaktionell prövning som exempelvis insändare till papperstidning.
            Kommentarer kan mycket väl bidra till ökad kvalitet i anslutning till skrivna texter, likaväl som de kan dra ned samtalet till kloakens stinkande nivå, men ansvaret på vilka kommentarer som publiceras måste åligga utgivaren av tidningen eller bloggens ägare.
            Inom det juridiska och rättsvårdande fältet bör vi bli bättre på att hantera anmälningar om hot och annat som uppenbart kan lagföras. Det kan utredas både fortare och bättre. Det tillstår även polismyndigheten, efter Uppdrag gransknings reportage.
            Svårigheten är att veta vad som faller inom respektive utom lagens råmärken när det gäller kränkningar, hat, förolämpningar och liknande uttryck på nätet. Därför är initiativet till en ”legal clinic”, en juridikklinik för internetrelaterade kränkningar välkommen. Det är professorn i civilrätt vid Stockholms universitet, Mårten Schultz, som tillsammans med ett antal studenter är initiativtagare. Han ser flera syften med denna klinik.
            Det är bland annat att hjälpa människor att ta vara på sina rättigheter, bidra till att internet blir en bättre plats, att medvetandegöra de lagrum som finns tillgängliga. Syftet är inte att bidra till ökad reglering, utan att öka förutsättningarna att nå rättvisa inom existerande reglering.
            Inom det språkliga fältet bör vi bli bättre på att förstå samtalet på internet. När Uppdrag granskning intervjuade männen som skrivit hat och hotelser på internet, svarade dessa att ”det var ju bara något jag skrev på Facebook” och ”det är väl ingen som bryr sig om vad som skrivs där”, vittnar det om en oförståelse för hur olika utsagor tas emot. Skulle du säga detta till den personen ansikte mot ansikte?, frågade reportern. Absolut inte, svarade en av männen.
            Medierade samtal har på kort tid blivit normaliserade i våra sociala liv. Det som skrivs i sms, på Facebook eller Twitter, på bloggar, i tidningars kommentarsfält har en likartad påverkan som om det skulle sägas i ett fysiskt rum. Och om samma påstående upprepas i kommentarsfältens oändlighet är det rimligt att den negativa påverkan är ännu större än en enstaka förolämpning i ansiktet.

Inom det politiska fältet både kan och bör mycket göras, betydligt mer än som får plats här. Jag håller för sannolikt att en grogrund för hat och hot mot kvinnor, mot muslimer, mot det politiska etablissemanget, mot ”eliten”, är klassklyftor, arbetslöshet, känslor av maktlöshet, okunskap. Det är faktorer som både kan motverkas och vidmakthållas av ett politiskt system.
            Det jag fruktar mest är att hatet och språkbruket i viss mån redan har normaliserats. I sociala medier, i datorspelens interaktioner, i tidningars och bloggars kommentarsfält. Därför kan den viktigaste åtgärden vara att ständigt och obönhörligt frånta de människor som kränker, hatar och hotar deras känsla av normalitet.
            Här kan vi alla vara behjälpliga.

Från massproduktion till digital slöjd

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130129

Den trend som på engelska kallas Do It Yourself (DIY) och som på svenska blir gör det själv, är en trend som har haft sina toppar och dalar. Termen dök upp på 1950-talet och beskrev människor som exempelvis byggde med elektronik eller publicerade egna tidningar. I någon mening var sjuttiotalets punkvåg också ett uttryck för denna trend; för att spela i ett band behöver man inte vara professionell musiker.
           Trenden finns även inom heminredning och husrenovering. Hellre än att anlita hantverkare eller köpa färdiga möbler gör man det själv – målar, lägger golv, bygger bokhyllor, snickrar altaner. Odlar grönt i stället för att köpa.
           På internet har gör-det-självtrenden alltid varit stark. Bygga webbsidor, skapa bloggar, skriva finurlig programkod, sätta upp egna servrar i stället för att förlita sig på professionella programmerare eller tillhandahållare av webbtjänster.
           Men däremellan? Mellan materialitet och digitalitet? Mellan bitar och atomer? Även där kan trenden skönjas. Egna digitala fotografier som antingen skrivs ut på hemmaskrivaren eller skickas till en fotobyrå för utskrift. Egna texter som publiceras som böcker med hjälp av print-on-demandförlag.

Nu ser det ut som om trenden accelererar ytterligare i utrymmet mellan det digitala och det fysiska. På MIT finns Center for Bits and Atoms, en forskningsavdelning som studerar gränserna mellan det fysiska och det digitala. Närmare bestämt hur man kan omvandla digitala data till fysiska objekt – och omvänt, fysiska objekt till data.
           Om denna trend har Chris Anderson skrivit boken Makers: The New Industrial Revolution (Crown Business, 2012). Han är en av tidskriften Wireds redaktörer och är främst känd för att ha uppfunnit det användbara begreppet The Long Tail (den långa svansen) i boken med samma namn.
           En maker är en sorts gör-det-självperson; en innovativ hemmapulare. Men med maker som term pekar Anderson på de som rör sig mellan det digitala och det fysiska, till skillnad från traditionella gör-det-självpersoner som enbart arbetar med fysiska material.
           Den centrala tekniken, utöver datorn, är 3D-skrivaren. Det är en ”skrivare” som skapar tredimensionella, fysiska objekt utifrån digitala ritningar som skapats i datorn. Det vanligaste ämnet för dessa skrivare är ett slags plastmaterial, men Anderson pekar på experiment med flertalet andra material, såsom metaller och trä. Inte långt borta tycks heller vara att ”skriva ut” elektronik på kretskort.
           Än så länge är dock dessa 3D-skrivare både dyra och lite skrymmande för att återfinnas i varje hem. Men så talades det även om 2D-skrivarna för tjugofem år sedan. Nu köps såväl bläckstråle- som laserskrivare för under tusenlappen. Men precis som det finns print-on-demandförlag som gör fysiska böcker utifrån pdf-filer, finns det, åtminstone i USA, särskilda 3D-byråer där man kan ladda upp en digital ritning och få ett utskrivet objekt.

Det finns redan en makerkultur, menar Anderson, som har uppstått i mötet mellan gör-det-självkulturen och nätkulturen. Det finns särskilda makergemenskaper på nätet, där man delar digitala ritningar mellan varandra. Det är starkt influerat av rörelsen öppen källkod, där allt är inte bara fritt att ladda ned, utan även fritt att modifiera och förbättra.
           Dessa makergemenskaper finns inte enbart på internet, utan även utanför nätet, så kallade maker spaces. Det är lokaler där likasinnade kan mötas och använda gemensam teknik, dela kunskap och verktyg och utveckla ritningar. Dessa brukar beskrivas som en blandning av datorlabb och slöjdsal, och kallas ibland även fabrication laboratories.
           Open design. Kollaborativ design. Gemensam design. Vi blir alla designers. Makerrörelsen konnoterar även med en annan rörelse i tiden, nämligen individualiseringen. Det finns ett sug efter det unika objektet; att slippa visa upp ett hem fyllt av massproducerade Ikeaprylar, men ett hem med egendesignade föremål, står sannolikt högt på mångas önskelista.
           Det behöver som sagt inte innebära att alla designar från ingenting, utan snarare laddar ned en ritning från något makergemenskap och modifierar den utifrån egna preferenser. Och om man inte har koll på sina preferenser, kommer algoritmerna att ha det. Precis som Google lagrar data om dina sökningar för att förfina sökresultaten utifrån dina preferenser, kommer någon nättjänst att göra detsamma med dina makerpreferenser.

Anderson förutspår massproduktionens död i och med denna framväxande rörelse och ger rörelsen epitetet den nya industriella revolutionen. Precis som ångmaskinen, elektriciteten och andra uppfinningar drev fram 1800-talets industriella revolution som skapade fabriker för organiserad massproduktion, menar Anderson att 3D-skrivarna kommer att omvandla industriproduktionen lika omvälvande.
           Ett enkelt sätt att kritiskt granska framtidsscenarier är att ställa frågor om det är möjligt, sannolikt och önskvärt. Svaret på första frågan är ja: att 3D-tekniken kommer att utvecklas, förfinas och skapa möjligheter till individbaserad produktutformning torde vara ställt utom tvivel.
           Om det är sannolikt att massindustrin försvinner och all produktion individualiseras är något mer tveksamt, även om det är ytterst sannolikt för vissa typer av produkter, där den individuella utformningen är särskilt önskvärd. Det är emellertid lika sannolikt att massproduktionen bibehålls för produkter där individualitet inte är intressant, eftersom massproduktion sannolikt kommer att vara billigare per enhet.
           Är utvecklingen av individuellt utformade objekt önskvärd? Det är jag närmast övertygad om. Det är dessutom önskvärt ur andra perspektiv än individperspektivet. I stället för att transportera fysiska objekt långa sträckor, transporteras digitala ritningar över nätet och produceras lokalt, vilket minskar miljöpåverkan.

Är det önskvärt för alla? Som Chris Anderson säger till läsaren, när han hjälper dottern att skriva ut möbler till hennes dockhus: ”Om du vore leksakstillverkare, borde detta ge dig rysningar”. Vi får se vilka fler branscher som darrar inför denna teknikutveckling.
           Rip. Mix. Burn. Så löd Apples reklamslogan för iTunes för tio år sedan. En slogan för dagens tillverkare av 3D-skrivare skulle kunna vara: Rip. Mod. Fab. Kopiera, modifiera, fabricera.
           Det blir självfallet även intressant att se vilka branscher som kommer att göra sitt bästa för att stoppa utvecklingen. Jag förutspår att likt musik- och filmindustrin kommer alla producenter med övervärderade varumärken att vilja skydda sina immateriella rättigheter.
           Att ladda ned en ritning av en sko från Nike, modifiera den och skriva ut den hemma torde inte gillas. Av Nike. Men skulle tas för givet av de som växt upp med remix och fildelning på nätet.
           Även regeringar kommer att vilja reglera utvecklingen. Redan i dag talar man i USA om hur man ska stoppa 3D-utskrifter av fullt användbara pistoler och gevär. Som om inte våra existerande vapenproblem vore tillräckliga.

Aaron Swartz och rättvisan

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130115

Det kan naturligtvis finnas många orsaker och omständigheter kring en människas självmord. Aaron Swartz blev 26 år och avled den 11 januari. Han var en amerikansk öppenhetsaktivist i bästa bemärkelse.
          Han blev känd på internet redan i tidiga tonåren som den som skrev programkoden till den välanvända prenumerationstjänsten RSS, den som hjälper oss att automatiskt fånga uppdateringar på webbplatser, bloggar och liknande. Han bildade opinion mot SOPA, det amerikanska lagförslag som syftade till en extremt ökad kontroll av informationsflöden på internet. Han var även medlem av Harvards Center of Ethics.
          Swartz brann för ett öppet internet, mot inlåsning av information. För två år sedan åtalades han för att ha laddat ned en stor mängd vetenskapliga artiklar från JSTOR, ett digitalt bibliotek för akademiska tidskrifter.
          Detta bibliotek är dock inte öppet, utan tillgängligt enbart för universitet, bibliotek och forskningsinstitut. Eller mot betalning, ofta till ohemult höga priser. Ett stickprov visar att en enskild artikel kostar mellan 80 och 130 kronor.

Alex Stamos, en amerikansk expert på IT-säkerhet var expertvittne inför den rättegång mot Swartz som var planerad till april i år, där Swartz riskerade 35 år i fängelse och böter i miljondollarklassen. På sin blogg skriver Stamos ingående vad Swartz egentligen gjort.
          Det handlar inte om något dataintrång, utan om nedladdning av vetenskapliga artiklar i stor skala i ett nätverk som i allt väsentligt var öppet och obevakat. Hur, och om, Swartz skulle göra dessa artiklar publika är höljt i dunkel, eftersom han snabbt blev uppspårad och anhållen, till stor del beroende på att Swartz inte på något sätt försökte dölja eller sopa igen de tekniska spåren av sitt förehavande.
          Den amerikanska regeringen slog på stora trumman och beskrev Swartz som en tjuv, en rånare, ja, närmast som en terrorist, som med sitt tilltag tillskansat sig ”egendom” värd miljontals dollar.
          Men, som juridikprofessorn Lawrence Lessig skriver på sin blogg: ”Den som påstår att det finns pengar att hämta från en gömma av AKADEMISKA ARTIKLAR är antingen en idiot eller en lögnare”. Lessig hyllar Swartz som en som alltid arbetade för det allmännas bästa, och avslutar sin text med att sammanfatta sitt budskap till den amerikanska rättvisan med ett ord: ”Shame”.

Bara någon dag efter att Aaron Swartz självmord blev känt, formligen exploderade Twitter med hashtaggen #pdftribute. Det är världens akademiker som hedrar Aaron Swartz genom att göra sina vetenskapliga arbeten publika.
          Det är synnerligen vackert. Ännu vackrare vore det om världens akademiker sätter ned foten och kräver att deras vetenskapliga artiklar alltid publiceras under Open Access, det vill säga publikt, för vem som helst att ta del av.
          Forskning som betalas av det allmänna ska naturligtvis vara allmänt tillängligt i digitalt format.

Klarsynt och vemodigt om forskningens politik

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 121228

Kunskapens människa
Om kroppen, kollektivet och kunskapspolitiken
Stefan Svallfors
Santérus

Det händer ibland att forskare tar sig tid att skriva om livet i akademin. Etnologen Billy Ehn skrev Universitetet som arbetsplats och med Orvar Löfgren Hur blir man klok på universitetet? för runt tio år sedan. Ungefär samtidigt skrev ekonomerna Kaj Sköldberg och Miriam Salzinger-Mörling boken Över tidens gränser, också den om det akademiska livet, alla med viss anknytning till Umeå universitet.
           Professorn i sociologi vid Umeå universitet, Stefan Svallfors, gör nu sammaledes med boken Kunskapens människa. Denna bok berör främst forskaren, forskningsprocesser och forskningspolitik. Samtidigt läser jag boken som ett slags testamente, trots att Svallfors bara är drygt 50 år och knappast avser att sluta forska.
           Svallfors uttrycker en stark frustration över att de som styr över forskningens politik inte har en aning om hur forskning går till. Det visar storskaliga satsningar på excellenta forskningsmiljöer och stora centrumbildningar. Ingen vet om sådana forskningsmiljöer genererar bättre forskning än småskaliga miljöer, men ändå satsas det på dem.
           Forskningsresultat kan inte administreras fram, men administratörer kan effektivt hindra god forskning. Det sammanfattar hans frustrerade kritik av forskningspolitiken.

Svallfors tes är att det är gruppen som ger optimala förutsättningar för forskning. En grupp är tillräckligt stor för att kunna uppvisa nödvändiga olikheter för att driva forskning framåt och tillräckligt liten för att den nödvändiga tilliten mellan människor ska kunna uppstå.
           Svallfors uppehåller sig mycket kring forskares relationer till varandra. I akademins goda rum finns många mötesplatser utan hierarkier, där man törs lägga fram teser och resultat för att få konstruktiva synpunkter som leder arbetet framåt.
           Akademins onda rum exemplifierar Svallfors med en doktorand som presenterade sitt doktorandprojekt i ett seminarium, där hon fick veta att det hon höll på med saknade existensberättigande inom ämnet och att ingen borde syssla med sådant. Hon blev skadeskjuten, hon dög inte, hon skämdes något oerhört och kände sig usel. Snart slutade hon inom akademin.
           Hon kände sig som en bluff; den rädsla som finns i varje rum, sitter i varje vägg inom akademin. Fraud anxiety. Det är hur lätt som helst att medelst dåligt framförd kritik få studenter, doktorander, lärare och forskare att känna sig som en bluff, men i den goda forskargruppen uppstår inte den känslan.

Är boken bara ett gnäll från en välrenommerad, aktad och priviligierad forskare? Så kan den ondsinte läsa Kunskapens människa. Jag läser den som ett synliggörande av hur mycket god forskning som skulle kunna bli gjord med en annan forskningspolitik. Det är en klarsynt och uppriktig bok.
           Även känslor som sorgsenhet, vemod och viss uppgivenhet präglar boken. I november 2007 stod Svallfors inför rektors bedömningsgrupp med en ansökan om ett forskningscentrum vid Umeå universitet. Och kände sig illa till mods. Tvingades svara på nonsensfrågor om ”mervärden” och ”visioner”.
           Svallfors fick inga forskningsmedel vid det tillfället, men kände oändlig lättnad: ”Jag slipper. Och kanske det är över nu.”
           Enligt egen utsago har han har nu handlett sin sista doktorand vid Umeå universitet, han städar ur sitt rum och lämnar Umeå.

Digital drift

Jag har publicerat en ny bok; spridda essäer som sammanfogats. Titeln är Digital drift. Den finns tillgänglig på exempelvis Adlibris, CDON och Bokia, liksom fritt i pdf-format.

Digital drift innehåller fjorton essäer som var för sig söker fånga teknikens drift, internets förändring och hur det allestädes närvarande internet påverkar vår tillvaro. Vilket inflytande har vi över våra nätjag? Hur förändras vårt beteende i en tid när övervakningen av oss medborgare ökar?

Internet förändras ständigt, samtidigt som vi överför beteenden från internet till våra liv utanför nätet. Om det fortfarande är möjligt att särskilja en tillvaro utan internet från en tillvaro med internet, vill säga. Digital drift pekar snarare på en sammansmältning.