Att utveckla nätets normer

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130305

Uppdrag granskning gjorde nyligen det bästa och viktigaste reportaget på flera år. Sekvenserna där kvinnor i offentligheten läste upp exempel på hatiska uttryck och renodlade hotelser mot dem som individer kändes som en åsnespark i mellangärdet. Intervjuerna med männen bakom hat och hot speglade följdriktigt total ignorans.
            Hatet och hoten i Uppdrag granskning handlar om kvinnohat och har sina ursprung i sexism och patriarkala strukturer. Andra hatiska och hotande inlägg på nätet har sina ursprung i ren rasism och främlingsfientlighet. Ytterligare annat springer ur politisk högerextremism, vars inlägg ofta riktas mot personer i stället för sakförhållanden och argument.
            Samtidigt som vi begrundar Uppdrag gransknings reportage, rekommenderas läsning av Lisa Bjurwalds senaste bok Skrivbordskrigarna (Natur & Kultur). Bjurwalds fokus är på högerextremismens framfart på olika platser på internet. Såsom tidigare ledarskribent på såväl DN som SvD kan hon inte beskyllas vara någon ”kulturmarxist” eller någon annan på den vänsterkant som är ett av högerextremismens hatobjekt.
            Bjurwald gör en i flera avseenden bra kartläggning av hur högerextrema grupper agerar på nätet och hur enklavisering går till. Med enklavisering avser hon de processer som leder till att människor söker sig till information, åsikter och propaganda som har en sak gemensamt: det stärker individen i dennes redan groende åsikter. Enklavisering är en form av bubblifiering; man innesluter sig i en informationsbubbla av information som bekräftar ens fördomar och världsbild.
            Dessa bubblor av bloggar och diskussionsforum för högerextremism måste också förstås som gemenskaper, där gemensamma normer, föreställningar och världsbilder stärker individerna. Sådana bubblor eller gemenskaper kan uppstå kring vilket åsiktsområde som helst; det är inte på något sätt förbehållet högerextremism.

Bjurwalds ärende är emellertid inte enbart att visa oss högerextremistiska strategier på internet. Hennes andra ärende är att undersöka hur vi kan nå ”ett sundare nätklimat”, som hon uttrycker det. Många med henne har i debatten efter Uppdrag gransknings reportage också föreslagit olika åtgärder.
            Detta är inga enkla frågor i en demokrati. Är det en framkomlig väg att inskränka yttrandefriheten ytterligare? Eller ska vi söka lösningar inom ramen för den yttrandefrihet vi har i dag?
            Bjurwald svävar lite kring den första typen av lösning. Hon talar om nätets ”mörka sida”, vilket för henne är vissa effekter den ökade yttrandefriheten nätet fört med sig, exempelvis bristande skydd mot diskriminering och förföljelse. Att yttrandefriheten på internet ”inte är oproblematisk”. Att sociala medier ”är en gudagåva för extremister”.
            Samtidigt menar Bjurwald att internet har gjort det betydligt enklare att bevaka högerextrema rörelser på nätet, än om de bedrev sin verksamhet under jorden utanför nätet. Nya grupperingar, nya tendenser, nya former av hets, hat och hot upptäcks snabbare än förr.
            Så långt det är möjligt bör vi söka lösningar inom ramen för yttrandefriheten, eftersom det är en av demokratins absoluta grundbultar. Det är dock bara att inse att vi måste bli bättre på flera områden. Annars är risken överhängande att någon ivrig lagstiftare inskränker rätten att yttra sig ytterligare.

Enligt min mening finns det fyra internetrelaterade områden där vi måste öka kunskap och förståelse samt bli bättre på att hantera problematiska företeelser.
            Inom journalistik och publicism bör tidningar, webbplatser och bloggar bli betydligt bättre på att hantera kommentarsfälten. Jag förespråkar inte att man tar bort kommentarsfälten, utan att publiceringen av kommentarer på en webbpublikation genomgår en liknande redaktionell prövning som exempelvis insändare till papperstidning.
            Kommentarer kan mycket väl bidra till ökad kvalitet i anslutning till skrivna texter, likaväl som de kan dra ned samtalet till kloakens stinkande nivå, men ansvaret på vilka kommentarer som publiceras måste åligga utgivaren av tidningen eller bloggens ägare.
            Inom det juridiska och rättsvårdande fältet bör vi bli bättre på att hantera anmälningar om hot och annat som uppenbart kan lagföras. Det kan utredas både fortare och bättre. Det tillstår även polismyndigheten, efter Uppdrag gransknings reportage.
            Svårigheten är att veta vad som faller inom respektive utom lagens råmärken när det gäller kränkningar, hat, förolämpningar och liknande uttryck på nätet. Därför är initiativet till en ”legal clinic”, en juridikklinik för internetrelaterade kränkningar välkommen. Det är professorn i civilrätt vid Stockholms universitet, Mårten Schultz, som tillsammans med ett antal studenter är initiativtagare. Han ser flera syften med denna klinik.
            Det är bland annat att hjälpa människor att ta vara på sina rättigheter, bidra till att internet blir en bättre plats, att medvetandegöra de lagrum som finns tillgängliga. Syftet är inte att bidra till ökad reglering, utan att öka förutsättningarna att nå rättvisa inom existerande reglering.
            Inom det språkliga fältet bör vi bli bättre på att förstå samtalet på internet. När Uppdrag granskning intervjuade männen som skrivit hat och hotelser på internet, svarade dessa att ”det var ju bara något jag skrev på Facebook” och ”det är väl ingen som bryr sig om vad som skrivs där”, vittnar det om en oförståelse för hur olika utsagor tas emot. Skulle du säga detta till den personen ansikte mot ansikte?, frågade reportern. Absolut inte, svarade en av männen.
            Medierade samtal har på kort tid blivit normaliserade i våra sociala liv. Det som skrivs i sms, på Facebook eller Twitter, på bloggar, i tidningars kommentarsfält har en likartad påverkan som om det skulle sägas i ett fysiskt rum. Och om samma påstående upprepas i kommentarsfältens oändlighet är det rimligt att den negativa påverkan är ännu större än en enstaka förolämpning i ansiktet.

Inom det politiska fältet både kan och bör mycket göras, betydligt mer än som får plats här. Jag håller för sannolikt att en grogrund för hat och hot mot kvinnor, mot muslimer, mot det politiska etablissemanget, mot ”eliten”, är klassklyftor, arbetslöshet, känslor av maktlöshet, okunskap. Det är faktorer som både kan motverkas och vidmakthållas av ett politiskt system.
            Det jag fruktar mest är att hatet och språkbruket i viss mån redan har normaliserats. I sociala medier, i datorspelens interaktioner, i tidningars och bloggars kommentarsfält. Därför kan den viktigaste åtgärden vara att ständigt och obönhörligt frånta de människor som kränker, hatar och hotar deras känsla av normalitet.
            Här kan vi alla vara behjälpliga.