fredag, december 28, 2012

Klarsynt och vemodigt om forskningens politik

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 121228

Kunskapens människa
Om kroppen, kollektivet och kunskapspolitiken
Stefan Svallfors
Santérus

Det händer ibland att forskare tar sig tid att skriva om livet i akademin. Etnologen Billy Ehn skrev Universitetet som arbetsplats och med Orvar Löfgren Hur blir man klok på universitetet? för runt tio år sedan. Ungefär samtidigt skrev ekonomerna Kaj Sköldberg och Miriam Salzinger-Mörling boken Över tidens gränser, också den om det akademiska livet, alla med viss anknytning till Umeå universitet.
           Professorn i sociologi vid Umeå universitet, Stefan Svallfors, gör nu sammaledes med boken Kunskapens människa. Denna bok berör främst forskaren, forskningsprocesser och forskningspolitik. Samtidigt läser jag boken som ett slags testamente, trots att Svallfors bara är drygt 50 år och knappast avser att sluta forska.
           Svallfors uttrycker en stark frustration över att de som styr över forskningens politik inte har en aning om hur forskning går till. Det visar storskaliga satsningar på excellenta forskningsmiljöer och stora centrumbildningar. Ingen vet om sådana forskningsmiljöer genererar bättre forskning än småskaliga miljöer, men ändå satsas det på dem.
           Forskningsresultat kan inte administreras fram, men administratörer kan effektivt hindra god forskning. Det sammanfattar hans frustrerade kritik av forskningspolitiken.

Svallfors tes är att det är gruppen som ger optimala förutsättningar för forskning. En grupp är tillräckligt stor för att kunna uppvisa nödvändiga olikheter för att driva forskning framåt och tillräckligt liten för att den nödvändiga tilliten mellan människor ska kunna uppstå.
           Svallfors uppehåller sig mycket kring forskares relationer till varandra. I akademins goda rum finns många mötesplatser utan hierarkier, där man törs lägga fram teser och resultat för att få konstruktiva synpunkter som leder arbetet framåt.
           Akademins onda rum exemplifierar Svallfors med en doktorand som presenterade sitt doktorandprojekt i ett seminarium, där hon fick veta att det hon höll på med saknade existensberättigande inom ämnet och att ingen borde syssla med sådant. Hon blev skadeskjuten, hon dög inte, hon skämdes något oerhört och kände sig usel. Snart slutade hon inom akademin.
           Hon kände sig som en bluff; den rädsla som finns i varje rum, sitter i varje vägg inom akademin. Fraud anxiety. Det är hur lätt som helst att medelst dåligt framförd kritik få studenter, doktorander, lärare och forskare att känna sig som en bluff, men i den goda forskargruppen uppstår inte den känslan.

Är boken bara ett gnäll från en välrenommerad, aktad och priviligierad forskare? Så kan den ondsinte läsa Kunskapens människa. Jag läser den som ett synliggörande av hur mycket god forskning som skulle kunna bli gjord med en annan forskningspolitik. Det är en klarsynt och uppriktig bok.
           Även känslor som sorgsenhet, vemod och viss uppgivenhet präglar boken. I november 2007 stod Svallfors inför rektors bedömningsgrupp med en ansökan om ett forskningscentrum vid Umeå universitet. Och kände sig illa till mods. Tvingades svara på nonsensfrågor om ”mervärden” och ”visioner”.
           Svallfors fick inga forskningsmedel vid det tillfället, men kände oändlig lättnad: ”Jag slipper. Och kanske det är över nu.”
           Enligt egen utsago har han har nu handlett sin sista doktorand vid Umeå universitet, han städar ur sitt rum och lämnar Umeå.

Inga kommentarer: