Från massproduktion till digital slöjd

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130129

Den trend som på engelska kallas Do It Yourself (DIY) och som på svenska blir gör det själv, är en trend som har haft sina toppar och dalar. Termen dök upp på 1950-talet och beskrev människor som exempelvis byggde med elektronik eller publicerade egna tidningar. I någon mening var sjuttiotalets punkvåg också ett uttryck för denna trend; för att spela i ett band behöver man inte vara professionell musiker.
           Trenden finns även inom heminredning och husrenovering. Hellre än att anlita hantverkare eller köpa färdiga möbler gör man det själv – målar, lägger golv, bygger bokhyllor, snickrar altaner. Odlar grönt i stället för att köpa.
           På internet har gör-det-självtrenden alltid varit stark. Bygga webbsidor, skapa bloggar, skriva finurlig programkod, sätta upp egna servrar i stället för att förlita sig på professionella programmerare eller tillhandahållare av webbtjänster.
           Men däremellan? Mellan materialitet och digitalitet? Mellan bitar och atomer? Även där kan trenden skönjas. Egna digitala fotografier som antingen skrivs ut på hemmaskrivaren eller skickas till en fotobyrå för utskrift. Egna texter som publiceras som böcker med hjälp av print-on-demandförlag.

Nu ser det ut som om trenden accelererar ytterligare i utrymmet mellan det digitala och det fysiska. På MIT finns Center for Bits and Atoms, en forskningsavdelning som studerar gränserna mellan det fysiska och det digitala. Närmare bestämt hur man kan omvandla digitala data till fysiska objekt – och omvänt, fysiska objekt till data.
           Om denna trend har Chris Anderson skrivit boken Makers: The New Industrial Revolution (Crown Business, 2012). Han är en av tidskriften Wireds redaktörer och är främst känd för att ha uppfunnit det användbara begreppet The Long Tail (den långa svansen) i boken med samma namn.
           En maker är en sorts gör-det-självperson; en innovativ hemmapulare. Men med maker som term pekar Anderson på de som rör sig mellan det digitala och det fysiska, till skillnad från traditionella gör-det-självpersoner som enbart arbetar med fysiska material.
           Den centrala tekniken, utöver datorn, är 3D-skrivaren. Det är en ”skrivare” som skapar tredimensionella, fysiska objekt utifrån digitala ritningar som skapats i datorn. Det vanligaste ämnet för dessa skrivare är ett slags plastmaterial, men Anderson pekar på experiment med flertalet andra material, såsom metaller och trä. Inte långt borta tycks heller vara att ”skriva ut” elektronik på kretskort.
           Än så länge är dock dessa 3D-skrivare både dyra och lite skrymmande för att återfinnas i varje hem. Men så talades det även om 2D-skrivarna för tjugofem år sedan. Nu köps såväl bläckstråle- som laserskrivare för under tusenlappen. Men precis som det finns print-on-demandförlag som gör fysiska böcker utifrån pdf-filer, finns det, åtminstone i USA, särskilda 3D-byråer där man kan ladda upp en digital ritning och få ett utskrivet objekt.

Det finns redan en makerkultur, menar Anderson, som har uppstått i mötet mellan gör-det-självkulturen och nätkulturen. Det finns särskilda makergemenskaper på nätet, där man delar digitala ritningar mellan varandra. Det är starkt influerat av rörelsen öppen källkod, där allt är inte bara fritt att ladda ned, utan även fritt att modifiera och förbättra.
           Dessa makergemenskaper finns inte enbart på internet, utan även utanför nätet, så kallade maker spaces. Det är lokaler där likasinnade kan mötas och använda gemensam teknik, dela kunskap och verktyg och utveckla ritningar. Dessa brukar beskrivas som en blandning av datorlabb och slöjdsal, och kallas ibland även fabrication laboratories.
           Open design. Kollaborativ design. Gemensam design. Vi blir alla designers. Makerrörelsen konnoterar även med en annan rörelse i tiden, nämligen individualiseringen. Det finns ett sug efter det unika objektet; att slippa visa upp ett hem fyllt av massproducerade Ikeaprylar, men ett hem med egendesignade föremål, står sannolikt högt på mångas önskelista.
           Det behöver som sagt inte innebära att alla designar från ingenting, utan snarare laddar ned en ritning från något makergemenskap och modifierar den utifrån egna preferenser. Och om man inte har koll på sina preferenser, kommer algoritmerna att ha det. Precis som Google lagrar data om dina sökningar för att förfina sökresultaten utifrån dina preferenser, kommer någon nättjänst att göra detsamma med dina makerpreferenser.

Anderson förutspår massproduktionens död i och med denna framväxande rörelse och ger rörelsen epitetet den nya industriella revolutionen. Precis som ångmaskinen, elektriciteten och andra uppfinningar drev fram 1800-talets industriella revolution som skapade fabriker för organiserad massproduktion, menar Anderson att 3D-skrivarna kommer att omvandla industriproduktionen lika omvälvande.
           Ett enkelt sätt att kritiskt granska framtidsscenarier är att ställa frågor om det är möjligt, sannolikt och önskvärt. Svaret på första frågan är ja: att 3D-tekniken kommer att utvecklas, förfinas och skapa möjligheter till individbaserad produktutformning torde vara ställt utom tvivel.
           Om det är sannolikt att massindustrin försvinner och all produktion individualiseras är något mer tveksamt, även om det är ytterst sannolikt för vissa typer av produkter, där den individuella utformningen är särskilt önskvärd. Det är emellertid lika sannolikt att massproduktionen bibehålls för produkter där individualitet inte är intressant, eftersom massproduktion sannolikt kommer att vara billigare per enhet.
           Är utvecklingen av individuellt utformade objekt önskvärd? Det är jag närmast övertygad om. Det är dessutom önskvärt ur andra perspektiv än individperspektivet. I stället för att transportera fysiska objekt långa sträckor, transporteras digitala ritningar över nätet och produceras lokalt, vilket minskar miljöpåverkan.

Är det önskvärt för alla? Som Chris Anderson säger till läsaren, när han hjälper dottern att skriva ut möbler till hennes dockhus: ”Om du vore leksakstillverkare, borde detta ge dig rysningar”. Vi får se vilka fler branscher som darrar inför denna teknikutveckling.
           Rip. Mix. Burn. Så löd Apples reklamslogan för iTunes för tio år sedan. En slogan för dagens tillverkare av 3D-skrivare skulle kunna vara: Rip. Mod. Fab. Kopiera, modifiera, fabricera.
           Det blir självfallet även intressant att se vilka branscher som kommer att göra sitt bästa för att stoppa utvecklingen. Jag förutspår att likt musik- och filmindustrin kommer alla producenter med övervärderade varumärken att vilja skydda sina immateriella rättigheter.
           Att ladda ned en ritning av en sko från Nike, modifiera den och skriva ut den hemma torde inte gillas. Av Nike. Men skulle tas för givet av de som växt upp med remix och fildelning på nätet.
           Även regeringar kommer att vilja reglera utvecklingen. Redan i dag talar man i USA om hur man ska stoppa 3D-utskrifter av fullt användbara pistoler och gevär. Som om inte våra existerande vapenproblem vore tillräckliga.