Patafysisk datamaskin

Pär Thörn
Din vän datamaskinen
Modernista

Det är en märklig bok. 52 sidor. Om en till synes hopplöst föråldrad datamaskin; en skärm och fyra knappar – blå, grön, gul och röd. Genom att trycka på knapparna i olika kombinationer framträder olika funktioner.
     Tryck på den gula knappen, så får du en litteraturgenerator som skapar klichéfyllda deckare. Tryck rött får du höra DDR:s nationalsång.
     Tryck blått och grönt samtidigt får du ett stroboskopliknande ljus från skärmen, tillräckligt för att skapa epileptiska anfall, men vars syfte enligt datorfabrikanten NEIS (National Entertainment and Information Systems) är att man ska samlas i smågrupper, spela upp musik och dansa i ljusskenet.
     Så långt hårt inslaget i 70-talsstanniol. Men så närmar sig 2000-talet och passerar vår tid innan vi hinner blinka. Tryck ned grönt och rött får du geografiskt anpassad reklam, eftersom datorns GPS talar om för – ja vem, sannolikt NEIS centraldator – var du finns.
     Tryck blått och gult och hela Sverige får en temperaturökning med en grad (denna operation kan dock endast utföras en gång per dag). Trycker du ned alla fyra knapparna samtidigt aktiveras en kommunikationsfunktion.
     Denna funktion tänder en lampa hos en slumpmässigt utvald granne till dig som mycket snabbt kommer hem till dig och ber att få låna vaniljsocker, eftersom det är vaniljsockret som gör susen i en sockerkaka. Det är startpunkten på en slumpmässig och improviserad samvaro med grannen, som NEIS avlyssnar och skriver detaljerade rapporter kring. Rapporterna finns samlade i ett hemligt bergrum som Pär Thörn fått tillgång till, oklart hur.
     Det är med torr prosa, med förkärlek för oändliga, tycks det, inskjutna stycken, som en märklig och utomordentligt absurd historia växer fram. Datorns historia och framtid i ett absurt nötskal, om man så vill. Och vår. Alla ingredienser finns där, omskrivna till årets märkligaste roman.
     Det är inte en analytisk roman, inte heller gestaltande, utan en roman som slumpmässigt, tycks det, väver samman infall av VM -94, Palmemordet, Myrdal och Kessle, 68-rörelsen, Göran Skytte, Göteborgskravaller, Håkan Jaldung, feminism, folkhems-stasi – vad som helst, och stoppar allt i din vän datamaskinen.
     Genremässigt kan jag inte låta bli att dra in Pär Thörn i patafysiken – de imaginära lösningarnas vetenskap, som överskrider såväl varat som icke-varat, som inte uppfattar ”allvar” och ”skämt” som åtskiljbara kategorier. Jag kan ha fel, men Pär Thörn kan ha läst Claes Hylinger.
     Denna datamaskin blir aldrig min vän, men Pär Thörns bok är det.