Bortom girighet och gratisarbete

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081124

Den märkliga historien om Postens vd Lars G Nordström och hans lön innefattar två väsentliga problem. Det första problemet är själva lönenivån. Att någon måste ha 900 000 kronor per månad för att utföra ett arbete är omoraliskt.
     Det spelar ingen roll om det är Postens styrelse som anser att lönenivån är nödvändig, eller om det är Nordström som kräver det. Men om 900 000 i månaden är en omoralisk lönesättning, vilken lönesättning är moralisk?
     Låt oss gå till filosofins förste samhällsbyggare, Platon. I dialogen Lagarna argumenterar han för att i det goda samhället är lönespridningen mellan den med lägst respektive högst inkomst fyra gånger.
     Platons tyngsta argument för denna inkomstprincip är att i ett gott samhälle får det varken finnas extrem fattigdom eller extrem rikedom, eftersom bägge alstrar splittring och uppror i samhället.
     Debatten kring Nordströms och andras vd-löner och bonusar kan ses som ett svagt, men ändå tecken på splittring och uppror.
     Jag vet inte vilken den lägsta lönen i Sverige är för en vuxen heltidsarbetande, men jag hoppas verkligen att den inte understiger 18 000 kronor per månad. Med Platons lönespridning måste en vd se till att den lägsta lönen höjs om vd:ns lön ska vara högre än 72 000 kronor per månad.

Det andra problemet i denna historia är att Nordström avsäger sig sin lön när debatten drar i gång. Frågan inställer sig genast: Av vilket skäl vill någon arbeta gratis, särskilt som vd i ett företag som står inför en komplex och svår process – sammanslagningen av Posten med Post Danmark?
     Vad är det i detta förändringsarbete som gör att det är värt en ideell insats? Vägen ligger öppen för spekulation: Att få fortsätta tillhöra en toppkrets, att behålla makt? Eller glädjen över att slå samman två länders postverk?
     Han är en förklaring skyldig. Att hänvisa till att debatten blev för jobbig duger inte.
     Nordström får beröm från olika håll, till och med från statsministern. Själv ser jag snarare risk för problem med tilliten och respekten. Jag har svårt att känna respekt för och tillit till gratisarbetare. Lika svårt har jag att respektera människor som måste ha närmare miljonen i månadslön för att göra ett gott arbete.

Slutsatsen av denna märkliga historia är att vi faktiskt inte vet vad en rimlig lönesättning är – om vi låter diskussionen gå utanför marknadsargumenten: ”En korrekt lön är den som marknaden bestämmer”, där ”marknaden” utgörs av företagets styrelse.
     När vi börjar blanda in olika samhällsvärden i diskussionen öppnas en smärre avgrund. Vad är en korrekt lön? Vad är en korrekt lönespridning i ett samhälle? Jag menar inte att vi måste följa Platons lönesättningsmodell per se, men vad händer om vi följer den i princip?
     Vid vilken nivå, i relation till arbetsmarknadens lägsta lön, blir en chefslön omoralisk, chefen girig och respekten för personen krackelerad?
     Och hur argumenterar vi för att gränsen går precis där?