Ut i världen, filosofer

Kristian Löfgren och Dan Munter (red)
8 filosofiska texter
Förlaget Anomali

Är den som studerar filosofi också med nödvändighet filosof? Är en lektor i filosofi också en filosof?
     Jag drar mig till minnes en diskussion kring denna fråga från mina sporadiska studier i filosofi. Det svar jag minns var nej – att forska och undervisa i ämnet filosofi medför inte anspråk på att vara filosof.
     Med det svaret nöjer sig inte författarna i antologin 8 filosofiska texter (Anomali) med Kristian Löfgren och Dan Munter som redaktörer. Nej, de som befolkar de filosofiska institutionerna vid landets lärosäten måste bli mer filosofer och mindre akademiska forskare.
     Ut ur de akademiska seminarierummen, bort från ”C:s kritik av B:s modifiering av A:s teori om det satslogiska konnektivet”, som Dan Munter formulerar den reproduktiva struktur som är akademins antiintellektuella kännetecken.
     Snarare: ut i världen, i erfarenheten, trotsa makten, ta risker, sprid oro, var en nagel i politikers och företagsledares ögon. Tillämpa etiska teorier på aktuella problem – bidrar valfriheten beträffande skola, elbolag och pensionsfonder till frihet? Bidrar ökad användning av övervakningskameror till trygghet?
     Det är banne mig bara Torbjörn Tännsjö bland Sveriges filosofer som tar risker, driver obekväma teser och deltar i den offentliga debatten.
     Filosofens dygd, menar Tobias Harding, måste vara att säga sanningen till makten, trotsa meningslösheten, vägra tolerera ett post-politiskt och post-etiskt samhälle, kort sagt, att bidra till att göra världen bättre.
     Filosofins storslagenhet beskriver Madeleine Hayenhjelm på vers, synnerligen vackert. Våga vara pretentiös. Våga formulera teser med andra former. Våga formulera den filosofiska förståelsen på följande sätt:

Den filosofiska förståelsen är en förståelse
om vad som inte är fallet
för att därmed förstå det som är.

Mitt i antologin, där läsaren förväntar sig den filosofiska dygdighet som antologin pläderar för, finner vi med förvåning motsatsen. Ett något introvert manifest för den analytiska filosofin som metod för begreppsanalys av Kalle Grill.
     Därefter en närläst och ingående kritik av Grills text av Johan Argus, som sist avrundas med Grills kommentar till Argus kritik.
     Var det inte detta filosofer inte skulle syssla med?
     Den som gissar att antologins författare är ett gäng doktorander i filosofi gissar rätt. De vill inte i boken skylta med vilka de är, men en googling visar att merparten är doktorander i filosofi vid KTH.
     Författarna vill något annat med sitt ämne, lätt besvikna på hur tidigare generationer slarvat med den livsviktiga spänningen – eller konflikten – mellan de striktare akademiska metoder som filosofiforskaren måste anpassa sig till och filosofens samhällsansvar.
     Detta ansvar önskar dessa doktorander återupprätta. Det borde vara varje ämne förunnat att ha dylika utvecklingsorienterade, i stället för anpassliga, doktorander.
     Till utveckling skall vi vilja, till anpassning skall vi tvingas.