Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051128 (Lix=55)
En färsk utredning (SOU 2005:95) föreslår förändringar i universitetens kunskapshantering i syfte att nyttiggöra kunskapen. Med nyttiggörande avses kommersiell nytta – ingen annan.
För att kunna söka patent på kunskap, uppfinningar och färdiga produkter, måste universiteten belägga denna kunskap med sekretess, eftersom patentlagstiftningen kräver att en uppfinning inte får vara allmänt tillgänglig när patent söks.
Utredningen föreslår en sekretesstid om fem år för uppfinningar och forskningsresultat som skapas i samverkan med någon samarbetspartner. En uppfinning som skapas enbart inom ett universitet ska sekretessbeläggas i högst 20 år.
En sådan utvidgning av kunskapssekretess är naturligtvis kontroversiell, enär universiteten är myndigheter som lyder under offentlighetsprincipen.
Liksom mot bakgrund av universitetens roll som plats för ett fritt meningsutbyte, upplysning – och akademisk frihet. Med utredningens förslag om ökad sekretess ges universitetsanställda inte ens meddelarfrihet.
Som ett märkligt sammanträffande, publicerar Lunds universitet samma dag (14/11) ett pressmeddelande. Lunds universitetsstyrelse har beslutat att uppmuntra dess forskare att så långt det är möjligt publicera sina forskningsresultat i sådana tidskrifter som är fritt tillgängliga för läsare.
Man är missnöjd med de kommersiella vetenskapliga tidskrifternas monopol och skyhöga priser, vilket minskar möjligheten för en vid spridning. ”Fri tillgänglighet för publikationerna leder till ökad användning och ökat genomslag för forskningen”, säger rektorn i Lund.
Det ansluter till Humboldts tankar om det fria universitetet i 1800-talets Tyskland. Sociologen Robert Merton tydliggjorde 1942 dessa tankar till ett etiskt förhållningssätt för universiteten i de så kallade CUDOS-normerna.
Dessa går i korthet ut på att vetenskaplig kunskap är allmän egendom och är universell, fri från inskränkningar grundade i etnicitet, klass, kön eller andra faktorer. Vetenskaplig kunskap ska dessutom stå fri från profit- och maktintressen. Kunskapssökande ska också omgärdas av en ”organiserad skepticism”; ett kritiskt ifrågasättande.
Dessa normer utgör väsentligen det stora förtroendekapital universiteten förfogar över gentemot allmänheten. Utöver förtroende ger normerna legitimitet och acceptans för vetenskapen.
Attityden till kunskap och forskningsresultat framstår som motsatta mellan Lund och utredningen. Står universiteten därmed inför ett vägskäl mellan ekonomisk nytta och traditionell akademisk bildningsfrihet?
Det hävdar allt fler. Därför är det sannolikt att universiteten försöker utarbeta en tredje väg som kombinerar dessa två svårförenliga stigar.
Lika tänkbart vore att universitetet separerar uppfinningsverksamheten från bildningsverksamheten. Fristående – det vill säga privata – innovationsinstitut sköter uppfinningarna, medan universiteten sköter fri forskning och bildning av medborgare.
Kanske vore det framkomligast.
måndag, november 28, 2005
måndag, november 14, 2005
Synd – att icke älska
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051114 (Lix=40)
Förra veckan behandlade Högsta Domstoeln åtalet mot pingstpastorn Åke Green i för hets mot folkgrupp. Bakgrunden är välkänd. Green anslog en skarp ton mot homosexualitet som en sjukdom, en samhällets cancersvulst och en synd med hänvisning till olika bibelcitat.
Det intressanta i ärendet är inte rätten att följa bibeln bokstavstroget. Den rätten gör ingen gällande. Man kan nästan på måfå slå upp ställen i bibeln som pläderar sådant som ingen människa i dag troget följer. Exempelvis moseböckerna.
Köper någon sina slavar bland hedningarna i grannskapet (3 Mos 25:44)? Säljer någon sina döttrar som slavar (2 Mos 21:7)? Dödas den som arbetar på söndagarna (2 Mos 35:2)? Görs syndoffer medelst getter eller får, eller om syndaren inte har råd, duvor, inför en försonande präst, som vrider huvudet invid halsen och stänker syndoffrets blod på altarets vägg (3 Mos 5:5-8)?
Jag föreställer mig inte det.
Så varför skulle Green, liksom de ca 600 prästerna i svenska kyrkan som undertecknat ett upprop mot kyrkomötets beslut att välsigna homosexuella par, bibeltroget betrakta homosexualitet som synd? Svaret ligger kanske i hur begreppet synd uttyds.
Svensk litteraturs meste pastor, Gregorius, från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, har givits nygestaltning av Bengt Ohlsson i boken Gregorius. Här irriterar sig Gregorius på den alltför triviala betydelsen av synd och kräver en annan.
Att vara syndfri, menar Gregorius, får aldrig reduceras till att avhålla sig allt som är förbjudet – av rättsväsendet, lagboken eller polismakten. Syndfrihet är inte något så trivialt som att lyda lagar och regler, för då har man inte högre tankar om sig själv än man har om ett djur.
Med en sådan förståelse av synd kan man dressera djur – exempelvis en hund – till att leva ett liv utan synd.
Härav torde också följa att vi knappast är fria från synd bara för att ett annat regelverk, som exempelvis bibeln, följs slaviskt. Så vad är då synd enligt Gregorius?
Det är ”att man avhänder sig möjligheten att bli en älskande människa”. Synd är att inte utnyttja sin förmåga att vara en älskande människa. Det som friar oss från synd är förmågan att få någon annan människa att känna sig älskad.
Om pastor Green och kyrkans homofientliga präster skulle införliva Gregorius definition av synd skulle ”ett uppfordrande pekfinger borra in sig i deras bröst. Det skulle riva upp en avgrund framför deras fötter. Det skulle tvinga dem till många svåra omprövningar”, som Gregorius säger.
För om några är syndiga, är det inte älskande människor oavsett kön, utan dessa präster som är likgiltiga inför andra människor i sin iver att blint lyda en bok som omöjligen kan lydas blint.
De vänder sig från Gud, skulle pastor Gregorius säga.
Förra veckan behandlade Högsta Domstoeln åtalet mot pingstpastorn Åke Green i för hets mot folkgrupp. Bakgrunden är välkänd. Green anslog en skarp ton mot homosexualitet som en sjukdom, en samhällets cancersvulst och en synd med hänvisning till olika bibelcitat.
Det intressanta i ärendet är inte rätten att följa bibeln bokstavstroget. Den rätten gör ingen gällande. Man kan nästan på måfå slå upp ställen i bibeln som pläderar sådant som ingen människa i dag troget följer. Exempelvis moseböckerna.
Köper någon sina slavar bland hedningarna i grannskapet (3 Mos 25:44)? Säljer någon sina döttrar som slavar (2 Mos 21:7)? Dödas den som arbetar på söndagarna (2 Mos 35:2)? Görs syndoffer medelst getter eller får, eller om syndaren inte har råd, duvor, inför en försonande präst, som vrider huvudet invid halsen och stänker syndoffrets blod på altarets vägg (3 Mos 5:5-8)?
Jag föreställer mig inte det.
Så varför skulle Green, liksom de ca 600 prästerna i svenska kyrkan som undertecknat ett upprop mot kyrkomötets beslut att välsigna homosexuella par, bibeltroget betrakta homosexualitet som synd? Svaret ligger kanske i hur begreppet synd uttyds.
Svensk litteraturs meste pastor, Gregorius, från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, har givits nygestaltning av Bengt Ohlsson i boken Gregorius. Här irriterar sig Gregorius på den alltför triviala betydelsen av synd och kräver en annan.
Att vara syndfri, menar Gregorius, får aldrig reduceras till att avhålla sig allt som är förbjudet – av rättsväsendet, lagboken eller polismakten. Syndfrihet är inte något så trivialt som att lyda lagar och regler, för då har man inte högre tankar om sig själv än man har om ett djur.
Med en sådan förståelse av synd kan man dressera djur – exempelvis en hund – till att leva ett liv utan synd.
Härav torde också följa att vi knappast är fria från synd bara för att ett annat regelverk, som exempelvis bibeln, följs slaviskt. Så vad är då synd enligt Gregorius?
Det är ”att man avhänder sig möjligheten att bli en älskande människa”. Synd är att inte utnyttja sin förmåga att vara en älskande människa. Det som friar oss från synd är förmågan att få någon annan människa att känna sig älskad.
Om pastor Green och kyrkans homofientliga präster skulle införliva Gregorius definition av synd skulle ”ett uppfordrande pekfinger borra in sig i deras bröst. Det skulle riva upp en avgrund framför deras fötter. Det skulle tvinga dem till många svåra omprövningar”, som Gregorius säger.
För om några är syndiga, är det inte älskande människor oavsett kön, utan dessa präster som är likgiltiga inför andra människor i sin iver att blint lyda en bok som omöjligen kan lydas blint.
De vänder sig från Gud, skulle pastor Gregorius säga.
fredag, november 11, 2005
Först Kafka, sedan Akademien
Kultursidan Sundsvalls Tidning 051111 (Lix=39)
De senare årens Nobelpristagare i litteratur har berett akademin ovanligt mycket kritik. För många dramatiker, för få poeter, är ett exempel. För simpla författarskap, enligt Knut Ahnlund, är ett annat.
Akademin har även beskyllts för att ha gjort alltför politiska utnämningar, som i årets utnämning av Harold Pinter, där beskyllarna förvisso inte lyckas göra en åtskillnad mellan Pinters litterära verksamhet och hans åsikter i övrigt. Som om en författares åsikter skulle diskkvalificera denne för ett litterärt pris. Åsiktsfrihet, någon?
En annan fundering kring Nobelpriset är om april har ersatt oktober som ödesmånaden för Nobelpriset i litteratur. Det kan man fråga sig efter att ha läst bloggen på The Literary Saloon.
Där uppmärksammas att The Franz Kafka Society började dela ut ett litterärt pris för fem år sedan. Priset delas ut i oktober, men namnet på pristagaren kungörs redan i april.
I april 2004 delades Kafka-priset ut till – just det, Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i oktober samma år. Kafka-pristagaren för 2005 kungjordes också i april. Det var ingen mindre än Harold Pinter, årets Nobelpristagare.
Vi ser därför med spänning fram emot Kafka-pristagaren i april 2006. Är det månne den blivande Nobelpristagaren också nästa år?
En gång är ingen gång och två gånger är en trend, sägs det. Men vad säger man om det som upprepar sig tre gånger?
Ett samband?
De senare årens Nobelpristagare i litteratur har berett akademin ovanligt mycket kritik. För många dramatiker, för få poeter, är ett exempel. För simpla författarskap, enligt Knut Ahnlund, är ett annat.
Akademin har även beskyllts för att ha gjort alltför politiska utnämningar, som i årets utnämning av Harold Pinter, där beskyllarna förvisso inte lyckas göra en åtskillnad mellan Pinters litterära verksamhet och hans åsikter i övrigt. Som om en författares åsikter skulle diskkvalificera denne för ett litterärt pris. Åsiktsfrihet, någon?
En annan fundering kring Nobelpriset är om april har ersatt oktober som ödesmånaden för Nobelpriset i litteratur. Det kan man fråga sig efter att ha läst bloggen på The Literary Saloon.
Där uppmärksammas att The Franz Kafka Society började dela ut ett litterärt pris för fem år sedan. Priset delas ut i oktober, men namnet på pristagaren kungörs redan i april.
I april 2004 delades Kafka-priset ut till – just det, Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i oktober samma år. Kafka-pristagaren för 2005 kungjordes också i april. Det var ingen mindre än Harold Pinter, årets Nobelpristagare.
Vi ser därför med spänning fram emot Kafka-pristagaren i april 2006. Är det månne den blivande Nobelpristagaren också nästa år?
En gång är ingen gång och två gånger är en trend, sägs det. Men vad säger man om det som upprepar sig tre gånger?
Ett samband?
fredag, oktober 28, 2005
Märkligheter i fildelningsdomen
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051028 (Lix=52)
Sveriges första fildelningsdom föll i Västerås häromdagen och kommenteras på alla nyhetssidor. Den som vill läsa mer intrikat kritik kring denna händelse, bör emellertid söka sig till bloggsfären.
Att domen är grumlig beträffande bevisvärderingen är en sak – att den ena partens intresseorganisation bistår rättsväsendet med bevismaterial som är enormt enkel att manipulera är häpnadsväckande.
Jag sätter ihop en skärmdump med ditt namn och ip-adress, som ”bevisar” att du har spridit upphovsrättsskyddat material på ett par minuter.
Men bortsett från bevisvärderingen finns även andra aspekter som gör ärendet märkligt.
Oscar Swarts resonerar i sin blogg Texplorer om det märkliga i att Antipiratbyrån valde just den svenska filmen Hip Hip Hora som galjonsfigur för en skärpt upphovsrättslag.
Hip Hip Hora är i allt väsentligt en ungdomspolitisk film som anses så viktig att många vill att filmen ska ses av så många som möjligt. Myndigheten för skolutveckling och Svenska Filminstitutet erbjuder skolor att visa filmen utan att behöva betala filmhyra. Under hösten 2004 hade filmen visats mer än 400 gånger i minst 100 kommuner (enligt SF:s resultatredovisning 2004).
Filmen har också överlämnats i DVD-format som gåva till AV-centraler i landet, så att skolorna ännu lättare ska kunna visa filmen för högstadieelever. Om nu den 28-årige Västeråsbon har spridit filmen på nätet (själv nekar han till detta), har han ju agerat helt i enlighet med filmbolagets intentioner.
Ett annat spår att fundera över i domen mot 28-åringen är påföljden. I dagar som dessa, där HD nyligen fastställde strafftiden till 1,5 år för den rattfulle föraren som vållade två personers död i Flurkmark utanför Umeå, ligger det nära till hands att jämföra påföljden med andra brott.
När en s-politiker i Uddevalla i våras fälldes för urkundsförfalskning och bedrägeri mot Försäkringskassan motsvarande 100 000 kr, blev påföljden för denne toppolitiker 80 dagsböter om 130 kr. För fildelaren blev straffet 80 dagsböter om 200 kr.
Att förvara en film på sin hårddisk som andra kan komma åt, utan någon ekonomisk vinning, anses alltså ur påföljdssynpunkt vara lika grovt som att blåsa Försäkringskassan på hundratusen till egen ficka.
Jag tillhör dem som självklart värnar ett upphovsrättsskydd för immateriella produkter – men upphovsrättslag som inte blundar för Internets existens. Men det är just därför jag kan bli lite upprörd när jag läser tingsrättens formulering i fildelningsdomen.
”Att göra en film tillgänglig för allmänheten på Internet får stora konsekvenser för filmindustrin. (…) Detta talar för att man bör se allvarligt på dessa brott”, skriver tingsrätten i domskälet.
Men var det inte de som skapar musik och film den skärpta upphovsrättslagen skulle skydda, så att de kan leva på sitt skapande?
Sveriges första fildelningsdom föll i Västerås häromdagen och kommenteras på alla nyhetssidor. Den som vill läsa mer intrikat kritik kring denna händelse, bör emellertid söka sig till bloggsfären.
Att domen är grumlig beträffande bevisvärderingen är en sak – att den ena partens intresseorganisation bistår rättsväsendet med bevismaterial som är enormt enkel att manipulera är häpnadsväckande.
Jag sätter ihop en skärmdump med ditt namn och ip-adress, som ”bevisar” att du har spridit upphovsrättsskyddat material på ett par minuter.
Men bortsett från bevisvärderingen finns även andra aspekter som gör ärendet märkligt.
Oscar Swarts resonerar i sin blogg Texplorer om det märkliga i att Antipiratbyrån valde just den svenska filmen Hip Hip Hora som galjonsfigur för en skärpt upphovsrättslag.
Hip Hip Hora är i allt väsentligt en ungdomspolitisk film som anses så viktig att många vill att filmen ska ses av så många som möjligt. Myndigheten för skolutveckling och Svenska Filminstitutet erbjuder skolor att visa filmen utan att behöva betala filmhyra. Under hösten 2004 hade filmen visats mer än 400 gånger i minst 100 kommuner (enligt SF:s resultatredovisning 2004).
Filmen har också överlämnats i DVD-format som gåva till AV-centraler i landet, så att skolorna ännu lättare ska kunna visa filmen för högstadieelever. Om nu den 28-årige Västeråsbon har spridit filmen på nätet (själv nekar han till detta), har han ju agerat helt i enlighet med filmbolagets intentioner.
Ett annat spår att fundera över i domen mot 28-åringen är påföljden. I dagar som dessa, där HD nyligen fastställde strafftiden till 1,5 år för den rattfulle föraren som vållade två personers död i Flurkmark utanför Umeå, ligger det nära till hands att jämföra påföljden med andra brott.
När en s-politiker i Uddevalla i våras fälldes för urkundsförfalskning och bedrägeri mot Försäkringskassan motsvarande 100 000 kr, blev påföljden för denne toppolitiker 80 dagsböter om 130 kr. För fildelaren blev straffet 80 dagsböter om 200 kr.
Att förvara en film på sin hårddisk som andra kan komma åt, utan någon ekonomisk vinning, anses alltså ur påföljdssynpunkt vara lika grovt som att blåsa Försäkringskassan på hundratusen till egen ficka.
Jag tillhör dem som självklart värnar ett upphovsrättsskydd för immateriella produkter – men upphovsrättslag som inte blundar för Internets existens. Men det är just därför jag kan bli lite upprörd när jag läser tingsrättens formulering i fildelningsdomen.
”Att göra en film tillgänglig för allmänheten på Internet får stora konsekvenser för filmindustrin. (…) Detta talar för att man bör se allvarligt på dessa brott”, skriver tingsrätten i domskälet.
Men var det inte de som skapar musik och film den skärpta upphovsrättslagen skulle skydda, så att de kan leva på sitt skapande?
fredag, oktober 21, 2005
Om gräsrotsjournalistik och småprat
Lars Våge, Erik Stattin och Gunnar Nygren
Bloggtider
Sellin & Partner
(Lix=55)
I den första boken på svenska som helt ägnar sig åt bloggfenomenet, Bloggtider (Sellin & Partner), menar mediaforskaren Gunnar Nygren att detta horisontellt mediaflöde kan ses som en konverserande offentlighet. Den tidigare passive mottagaren av mediaelitens informationsströmmar blir helt plötsligt en aktör med sin blogg.
Nå, nu är fenomenet inte helt nytt, som Lars Våge skriver i sitt utmärkta kapitel om bloggens historia och dess funktionalitet. Inte heller, vill jag tillägga, är bloggen först med att ge människor möjligheter till aktiv publicering – vanliga webbsidor, e-postlistor, diskussionsforum, virtuella gemenskaper har också medgett detta.
Emellertid delar jag bibliotekarien och Sveriges mest kände bloggare Erik Stattins uppfattning om att bloggen har fått ett stort inflytande jämfört med andra gräsrotsmedier.
Stattin ger ett flertal intressanta exempel på hur olika delar av samhället – medier och politiker, framför allt – har tillmätt bloggarna stor betydelse. Ett legendariskt exempel är hur ett rasistanstruket uttalande av den republikanske senatorn Trent Lott ignorerades av mediaetablissemanget, men retade upp några bloggare.
Starkt irriterade över medias ignorans gjorde dessa ett hästjobb med att efterforska och skriva om såväl Lotts andra uttalanden och dennes relationer med organisationer och personer inom extremhögern. Det envetna bloggandet ledde till att mediaetablissemanget tog upp detta på nytt, och efter lite rabalder tvangs Lott att avgå.
Detta är ett exempel på bloggare som intelligenta reagenter. Utan att behöva tillfredsställa en publik, skriva för någon ägares ekonomiska vinning eller arbeta mot någon deadline kunde bloggarna i lugn och ro göra en god research och publicera ny information så länge de ville.
I totalitära stater som Iran och Kina har bloggen gett medborgare viss möjlighet att anonymt diskutera samhällsfrågor, något som är närmast omöjligt i en statsstyrd och censurerad mediasituation. Regimen i Iran stänger ständigt ned alternativa nyhetskällor och försöker hela tiden göra detsamma med bloggarna, men det är svårare. Dock har ett par iranska bloggare fängslats för sin regimkritiska verksamhet, vilket har uppmärksammats med starka protester i väst.
Bloggarna har också delvis utvecklats från att inte enbart utgöra forum för debatt eller reflektion över samhällsföreteelser, till att även fungera som en gräsrotsform av rapporterande journalistik.
Tsunamikatastrofen i Asien 2004 är det bästa exemplet. Bloggare i Indien, Sri Lanka och Thailand fyllde på ett tidigt stadium ett snabbt informationsbehov om läget dag för dag, länkar till hjälpinsatser och bilder på situationen. Baksidan var att vissa myter och felaktiga teorier om flodvågens orsaker spreds, men dessa korrigerades snabbt.
Stattins exempel på bloggens betydelse är främst internationella. Dock har bloggen exploderat även i Sverige, särskilt under bloggåret 2005. Många politiska, mediakritiska, kreativa, informativa, sällsamma och banala bloggar har sett dagens ljus detta år.
Dock har inte Stattin sett något svenskt exempel på bloggandets stora inflytande, även om det finns ett klassiskt fall av arbetsgivarcensur. SVT-journalisten Per Gudmundson tvangs att välja mellan att publicera texter i sin populära blogg och att arbeta på SVT. Ett public-serviceuppdrag ansågs inte vara förenligt med att blogga.
Snarare har det väl visat sig i Sverige att det mediaetablissemang som anammat bloggandet – främst kvällstidningarna – har bidragit med bloggens allra sämsta sidor. Men det kanske ändras med tiden. DN väljer bloggformatet, när fotografen Paul Hansen och akademiledamoten Peter Englund rapporterar från Irak.
Huruvida utrikesrapportering – och annan rapportering – förändras när journalister bloggar i stället för att skriva traditionella artiklar, är en intressant fråga för mediaforskare.
Bloggtider
Sellin & Partner
(Lix=55)
I den första boken på svenska som helt ägnar sig åt bloggfenomenet, Bloggtider (Sellin & Partner), menar mediaforskaren Gunnar Nygren att detta horisontellt mediaflöde kan ses som en konverserande offentlighet. Den tidigare passive mottagaren av mediaelitens informationsströmmar blir helt plötsligt en aktör med sin blogg.
Nå, nu är fenomenet inte helt nytt, som Lars Våge skriver i sitt utmärkta kapitel om bloggens historia och dess funktionalitet. Inte heller, vill jag tillägga, är bloggen först med att ge människor möjligheter till aktiv publicering – vanliga webbsidor, e-postlistor, diskussionsforum, virtuella gemenskaper har också medgett detta.
Emellertid delar jag bibliotekarien och Sveriges mest kände bloggare Erik Stattins uppfattning om att bloggen har fått ett stort inflytande jämfört med andra gräsrotsmedier.
Stattin ger ett flertal intressanta exempel på hur olika delar av samhället – medier och politiker, framför allt – har tillmätt bloggarna stor betydelse. Ett legendariskt exempel är hur ett rasistanstruket uttalande av den republikanske senatorn Trent Lott ignorerades av mediaetablissemanget, men retade upp några bloggare.
Starkt irriterade över medias ignorans gjorde dessa ett hästjobb med att efterforska och skriva om såväl Lotts andra uttalanden och dennes relationer med organisationer och personer inom extremhögern. Det envetna bloggandet ledde till att mediaetablissemanget tog upp detta på nytt, och efter lite rabalder tvangs Lott att avgå.
Detta är ett exempel på bloggare som intelligenta reagenter. Utan att behöva tillfredsställa en publik, skriva för någon ägares ekonomiska vinning eller arbeta mot någon deadline kunde bloggarna i lugn och ro göra en god research och publicera ny information så länge de ville.
I totalitära stater som Iran och Kina har bloggen gett medborgare viss möjlighet att anonymt diskutera samhällsfrågor, något som är närmast omöjligt i en statsstyrd och censurerad mediasituation. Regimen i Iran stänger ständigt ned alternativa nyhetskällor och försöker hela tiden göra detsamma med bloggarna, men det är svårare. Dock har ett par iranska bloggare fängslats för sin regimkritiska verksamhet, vilket har uppmärksammats med starka protester i väst.
Bloggarna har också delvis utvecklats från att inte enbart utgöra forum för debatt eller reflektion över samhällsföreteelser, till att även fungera som en gräsrotsform av rapporterande journalistik.
Tsunamikatastrofen i Asien 2004 är det bästa exemplet. Bloggare i Indien, Sri Lanka och Thailand fyllde på ett tidigt stadium ett snabbt informationsbehov om läget dag för dag, länkar till hjälpinsatser och bilder på situationen. Baksidan var att vissa myter och felaktiga teorier om flodvågens orsaker spreds, men dessa korrigerades snabbt.
Stattins exempel på bloggens betydelse är främst internationella. Dock har bloggen exploderat även i Sverige, särskilt under bloggåret 2005. Många politiska, mediakritiska, kreativa, informativa, sällsamma och banala bloggar har sett dagens ljus detta år.
Dock har inte Stattin sett något svenskt exempel på bloggandets stora inflytande, även om det finns ett klassiskt fall av arbetsgivarcensur. SVT-journalisten Per Gudmundson tvangs att välja mellan att publicera texter i sin populära blogg och att arbeta på SVT. Ett public-serviceuppdrag ansågs inte vara förenligt med att blogga.
Snarare har det väl visat sig i Sverige att det mediaetablissemang som anammat bloggandet – främst kvällstidningarna – har bidragit med bloggens allra sämsta sidor. Men det kanske ändras med tiden. DN väljer bloggformatet, när fotografen Paul Hansen och akademiledamoten Peter Englund rapporterar från Irak.
Huruvida utrikesrapportering – och annan rapportering – förändras när journalister bloggar i stället för att skriva traditionella artiklar, är en intressant fråga för mediaforskare.
måndag, september 26, 2005
Detta är en icke-recension
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050926 (Lix=37)
Ibland händer det en recensent märkliga saker. Inte alls ofta, men just därför så märkligt. Samtalet tar slut. Boken slutar tala till mig. Vad är det som händer?
Det är inte vare sig ett ointressant eller okänt ämne. Vetenskapshistorisk litteratur är känt territorium för mig. Inte heller är författaren okänd; jag har läst ett flertal böcker av honom. Så vad är det?
Det är inte en överdrift att påstå att James Gleick är en av världens allra mest välrenommerade och kända författare inom området populärvetenskap. Han blev världsberömd med boken Kaos 1987, som handlar om den nya, tvärvetenskapliga inriktning som kallas kaosteori. Entropi, fjärilseffekten, Mandelbrots fraktaler – jag slukade boken.
Med hans senaste bok Isaac Newton (Historiska media) är det annorlunda. Mättnadskänsla, snarare än glupande aptit, infinner sig. Ändå är det en bok som hyllats i USA och nominerades till Pulitzerpriset 2003. Vad är det med mig? Varför jublar jag inte?
Mättnadskänslan infann sig redan vid Gleicks förra bok Fortare – nästan allt accelererar. Där var Gleick mycket mindre vetenskapsjournalist och mycket mer en samhällsiakttagare. Men det är inte beteendevetenskap, utan naturvetenskap, som är Gleicks hemmaplan. Därför upplevde jag den boken ytlig och nästan populistisk, i någon mening.
Newton då? Då är ju Gleick tillbaka i naturvetenskapen och dess revolutions höjdpunkt, vilket borde borga för kvalitet. Men det är väldigt mycket en biografi och ganska lite vetenskap. Om Newton som solitär särling, om hans oförmåga att samtala med sina kritiker, om hans religiösa grubblerier, om hans dragning åt alkemin och så vidare.
Den vetenskapliga revolutionen hisnar inte i Gleicks tappning – som kaosteorin gjorde i hans genombrottsbok. Ändå var Newtons fysik så oändligt mycket mer betydelsefull för vetenskapen, människan och samhället än någonsin kaosteorin kommer att bli.
Och om inte Gleick hisnar, varför ska då jag hisna?
Däri kan en del av svaret finnas till min märkliga reaktion till denna bok. Gleick berättar liksom frånvarande, liksom med vänster hand, med en hög lägstanivå som det anstår ett proffs.
Detta är som sagt inte en recension. Att mitt förhållande till James Gleick och boken om Newton är knepigt innebär inte att den saknar kvaliteter. Det är bara det att jag inte förmår mig formulera dem.
Jag fortsätter fundera på orsaken.
Ibland händer det en recensent märkliga saker. Inte alls ofta, men just därför så märkligt. Samtalet tar slut. Boken slutar tala till mig. Vad är det som händer?
Det är inte vare sig ett ointressant eller okänt ämne. Vetenskapshistorisk litteratur är känt territorium för mig. Inte heller är författaren okänd; jag har läst ett flertal böcker av honom. Så vad är det?
Det är inte en överdrift att påstå att James Gleick är en av världens allra mest välrenommerade och kända författare inom området populärvetenskap. Han blev världsberömd med boken Kaos 1987, som handlar om den nya, tvärvetenskapliga inriktning som kallas kaosteori. Entropi, fjärilseffekten, Mandelbrots fraktaler – jag slukade boken.
Med hans senaste bok Isaac Newton (Historiska media) är det annorlunda. Mättnadskänsla, snarare än glupande aptit, infinner sig. Ändå är det en bok som hyllats i USA och nominerades till Pulitzerpriset 2003. Vad är det med mig? Varför jublar jag inte?
Mättnadskänslan infann sig redan vid Gleicks förra bok Fortare – nästan allt accelererar. Där var Gleick mycket mindre vetenskapsjournalist och mycket mer en samhällsiakttagare. Men det är inte beteendevetenskap, utan naturvetenskap, som är Gleicks hemmaplan. Därför upplevde jag den boken ytlig och nästan populistisk, i någon mening.
Newton då? Då är ju Gleick tillbaka i naturvetenskapen och dess revolutions höjdpunkt, vilket borde borga för kvalitet. Men det är väldigt mycket en biografi och ganska lite vetenskap. Om Newton som solitär särling, om hans oförmåga att samtala med sina kritiker, om hans religiösa grubblerier, om hans dragning åt alkemin och så vidare.
Den vetenskapliga revolutionen hisnar inte i Gleicks tappning – som kaosteorin gjorde i hans genombrottsbok. Ändå var Newtons fysik så oändligt mycket mer betydelsefull för vetenskapen, människan och samhället än någonsin kaosteorin kommer att bli.
Och om inte Gleick hisnar, varför ska då jag hisna?
Däri kan en del av svaret finnas till min märkliga reaktion till denna bok. Gleick berättar liksom frånvarande, liksom med vänster hand, med en hög lägstanivå som det anstår ett proffs.
Detta är som sagt inte en recension. Att mitt förhållande till James Gleick och boken om Newton är knepigt innebär inte att den saknar kvaliteter. Det är bara det att jag inte förmår mig formulera dem.
Jag fortsätter fundera på orsaken.
fredag, september 23, 2005
Om maskeringsförbud och moral
(Lix=51)
Nu föreslår regeringen i en proposition ett maskeringsförbud vid vissa typer av demonstrationer.
Maskering och förbud rör i allt väsentligt den moraliska sfären. Jag har ingen anledning att revidera min uppfattning såsom jag formulerade den när Göteborgskommittén föreslog samma maskeringsförbud.
Nu föreslår regeringen i en proposition ett maskeringsförbud vid vissa typer av demonstrationer.
Maskering och förbud rör i allt väsentligt den moraliska sfären. Jag har ingen anledning att revidera min uppfattning såsom jag formulerade den när Göteborgskommittén föreslog samma maskeringsförbud.
tisdag, september 20, 2005
När kommer en blogglag?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050920 (Lix=47)
När ny teknik får en viss spridning, dyker en politisk fråga alltid upp: Hur ska teknikanvändningens konsekvenser begränsas? Genom informationsteknikens korta historia dyker frågan alltid upp när många människor börjar använda en viss teknik.
Människors möjligheter att delta i olika diskussionsforum på nätet medförde att lagen om elektroniska anslagstavlor formulerades. Syftet var att begränsa vissa former av diskussioner och vissa typer av texter.
Webben gav medborgare förutsättningar att publicera texter på nätet. Det medförde att EU formulerade ett lagdirektiv, som i Sverige resulterade i personuppgiftslagen. Här var syftet att personuppgifter inte får publiceras utan samtycke (något som sedermera har luckrats upp ordentligt).
När fildelning genom enklare programvaror spreds till allmänheten, skärptes snabbt upphovsrättslagen, så att det blev förbjudet att kopiera filer även för eget bruk.
I dag, bloggåret 2005, har bloggning fått en enorm spridning bland medborgarna på väldig kort tid. Ökningen av bloggarna på nätet är exponentiell. Kvalificerade uppskattningar säger att det finns minst 25 000 i Sverige, de flesta tillkomna det senaste året. Antalet bloggar i världen går knappast att uppskatta, men det torde vara miljontals.
Dåså. Då vet vi vad som händer.
EU-parlamentet arrangerade förra veckan den första i en serie debatter om bloggning – inte om dess demokratiska potential, inte om att det politiska samtalet bland medborgarna kan vitaliseras, inte om att reducera nyhetsproducenternas relativa monopol.
Utan om hur konsekvenserna av det allt mer spridda bloggandet kan begränsas. Vilka konsekvenser? Bland annat läser jag om hur representanter från etablerade media försöker lobba med att påstå att bloggarna verkar tro att de befinner sig i Vilda Västern.
Bloggare, menar man, påstår saker utan att ange källor. Bloggar, påstår man, kan innehålla produktreklam utan att man som läsare uppfattar det. Bloggar, hävdar man, hotar den personliga integriteten genom påståenden om och bilder av människor.
Som om inte all press, särskilt tabloidpress, ständigt gör övertramp i dessa riktningar, utan att någon skriker om nya lagar för det.
Än finns inga konkreta tecken som tyder på någon specifik lagstiftning kring bloggandet. Att EU diskuterar konsekvenser av en bred bloggning behöver inte nödvändigtvis betyda ny lagstiftning.
Däremot vet vi att en bred användning av ny teknik brukar medföra nya lagar som begränsar användningen.
Därför skulle inte jag förvånas över en blogglag.
När ny teknik får en viss spridning, dyker en politisk fråga alltid upp: Hur ska teknikanvändningens konsekvenser begränsas? Genom informationsteknikens korta historia dyker frågan alltid upp när många människor börjar använda en viss teknik.
Människors möjligheter att delta i olika diskussionsforum på nätet medförde att lagen om elektroniska anslagstavlor formulerades. Syftet var att begränsa vissa former av diskussioner och vissa typer av texter.
Webben gav medborgare förutsättningar att publicera texter på nätet. Det medförde att EU formulerade ett lagdirektiv, som i Sverige resulterade i personuppgiftslagen. Här var syftet att personuppgifter inte får publiceras utan samtycke (något som sedermera har luckrats upp ordentligt).
När fildelning genom enklare programvaror spreds till allmänheten, skärptes snabbt upphovsrättslagen, så att det blev förbjudet att kopiera filer även för eget bruk.
I dag, bloggåret 2005, har bloggning fått en enorm spridning bland medborgarna på väldig kort tid. Ökningen av bloggarna på nätet är exponentiell. Kvalificerade uppskattningar säger att det finns minst 25 000 i Sverige, de flesta tillkomna det senaste året. Antalet bloggar i världen går knappast att uppskatta, men det torde vara miljontals.
Dåså. Då vet vi vad som händer.
EU-parlamentet arrangerade förra veckan den första i en serie debatter om bloggning – inte om dess demokratiska potential, inte om att det politiska samtalet bland medborgarna kan vitaliseras, inte om att reducera nyhetsproducenternas relativa monopol.
Utan om hur konsekvenserna av det allt mer spridda bloggandet kan begränsas. Vilka konsekvenser? Bland annat läser jag om hur representanter från etablerade media försöker lobba med att påstå att bloggarna verkar tro att de befinner sig i Vilda Västern.
Bloggare, menar man, påstår saker utan att ange källor. Bloggar, påstår man, kan innehålla produktreklam utan att man som läsare uppfattar det. Bloggar, hävdar man, hotar den personliga integriteten genom påståenden om och bilder av människor.
Som om inte all press, särskilt tabloidpress, ständigt gör övertramp i dessa riktningar, utan att någon skriker om nya lagar för det.
Än finns inga konkreta tecken som tyder på någon specifik lagstiftning kring bloggandet. Att EU diskuterar konsekvenser av en bred bloggning behöver inte nödvändigtvis betyda ny lagstiftning.
Däremot vet vi att en bred användning av ny teknik brukar medföra nya lagar som begränsar användningen.
Därför skulle inte jag förvånas över en blogglag.
torsdag, september 15, 2005
Det negativa tänkandets kraft
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050915 (Lix=46)
Steve Fuller
The Intellectual
Icon Books
Vad är en intellektuell? Finns hon bland alla snabbt växande white-collaryrken; bland lärare, journalister, konsulter, think-tanks, författare, filosofer och vetenskapsmän? Eller döljs hon där?
Inte sedan Edward Said skrev Den intellektuelles ansvar i början av 1990-talet har vi sett en bok som försöker ringa in den intellektuelle. Förrän nu: The Intellectual av vetenskapssociologen Steve Fuller (Icon Books).
Undertiteln är en fantastisk sammanfattning av intellektualism: The positive power of negative thinking. En intellektuell genererar en positiv kraft i sitt negativa tänkande. Kritikern som samhällsförbättrare. Kritikern som uttrycker det obehagliga. Kritikern som avskyr mittfåran. Kritikern som älskar att problematisera.
Fuller hyllar Machiavelli som arketypen för en intellektuell, men den intellektuelles rötter är Antikens sofister. Avskydda och föraktade genom historien – wise guys, inte visa män, arroganta och vårdslösa med sanning och kunskap. Inte desto mindre tillskriver Fuller sofisterna äran för att Platon skrev ned sina dialoger, mot Sokrates uttryckliga vilja.
Ett av den intellektuelles väsentliga arv från sofisterna är perspektivisering intill paranoia, vilket en äkta intellektuell ibland snuddar vid. Allt kan ses från fler synvinklar; allt måste ses från fler synvinklar.
En intellektuell har ett förhållande till sanning som skiljer henne från de vetenskapligt skolade. Den intellektuelles mål är hela sanningen – alla perspektiv på en företeelse måste belysas.
Att vissa påståenden inte alltid är bevisade som sanningar i vetenskaplig mening stör henne därför inte alls. Lika lite stör det henne att bli korrigerad. En intellektuell kan uttrycka en osanning, men aldrig med syftet att bedraga, vilket gör att hon aldrig ljuger.
Man skulle kunna tro att en akademiskt skolad filosof är en typisk intellektuell. Den föreställningen tar Fuller snabbt ur läsaren genom en intressant, men rätt snårig dialog mellan en intellektuell och en filosof. Den intellektuelle är, till exempel, betydligt mer intresserad av bred än djup kunskap.
Den intellektuelles kritik av universiteten och dess forskning är tydlig. Forskningssamfundets sätt att fastställa sanning – genom peer-review, expertgranskning – innebär enbart att bevara en traditionell uppfattning om vad som är sant. Sanningsparadigm får inte hotas.
Men den kanske främsta egenskap jag ser hos Fullers rika beskrivning av den intellektuelle är dess förmåga till reduktionism. Nej, inte den vetenskapliga reduceringen av någonting till dess minsta beståndsdelar.
Snarare förmågan att destillera det väsentliga ur något snårigt. Det är en förmåga som också skiljer både forskaren och filosofen från den intellektuelle.
Steve Fuller
The Intellectual
Icon Books
Vad är en intellektuell? Finns hon bland alla snabbt växande white-collaryrken; bland lärare, journalister, konsulter, think-tanks, författare, filosofer och vetenskapsmän? Eller döljs hon där?
Inte sedan Edward Said skrev Den intellektuelles ansvar i början av 1990-talet har vi sett en bok som försöker ringa in den intellektuelle. Förrän nu: The Intellectual av vetenskapssociologen Steve Fuller (Icon Books).
Undertiteln är en fantastisk sammanfattning av intellektualism: The positive power of negative thinking. En intellektuell genererar en positiv kraft i sitt negativa tänkande. Kritikern som samhällsförbättrare. Kritikern som uttrycker det obehagliga. Kritikern som avskyr mittfåran. Kritikern som älskar att problematisera.
Fuller hyllar Machiavelli som arketypen för en intellektuell, men den intellektuelles rötter är Antikens sofister. Avskydda och föraktade genom historien – wise guys, inte visa män, arroganta och vårdslösa med sanning och kunskap. Inte desto mindre tillskriver Fuller sofisterna äran för att Platon skrev ned sina dialoger, mot Sokrates uttryckliga vilja.
Ett av den intellektuelles väsentliga arv från sofisterna är perspektivisering intill paranoia, vilket en äkta intellektuell ibland snuddar vid. Allt kan ses från fler synvinklar; allt måste ses från fler synvinklar.
En intellektuell har ett förhållande till sanning som skiljer henne från de vetenskapligt skolade. Den intellektuelles mål är hela sanningen – alla perspektiv på en företeelse måste belysas.
Att vissa påståenden inte alltid är bevisade som sanningar i vetenskaplig mening stör henne därför inte alls. Lika lite stör det henne att bli korrigerad. En intellektuell kan uttrycka en osanning, men aldrig med syftet att bedraga, vilket gör att hon aldrig ljuger.
Man skulle kunna tro att en akademiskt skolad filosof är en typisk intellektuell. Den föreställningen tar Fuller snabbt ur läsaren genom en intressant, men rätt snårig dialog mellan en intellektuell och en filosof. Den intellektuelle är, till exempel, betydligt mer intresserad av bred än djup kunskap.
Den intellektuelles kritik av universiteten och dess forskning är tydlig. Forskningssamfundets sätt att fastställa sanning – genom peer-review, expertgranskning – innebär enbart att bevara en traditionell uppfattning om vad som är sant. Sanningsparadigm får inte hotas.
Men den kanske främsta egenskap jag ser hos Fullers rika beskrivning av den intellektuelle är dess förmåga till reduktionism. Nej, inte den vetenskapliga reduceringen av någonting till dess minsta beståndsdelar.
Snarare förmågan att destillera det väsentliga ur något snårigt. Det är en förmåga som också skiljer både forskaren och filosofen från den intellektuelle.
måndag, september 05, 2005
Om tro som vetande
Roland Poirier Martinsson
Sånt är livet
Norstedts
Om hans förra bok, Russels kalkon, var en skarp och roligt skriven bok om vetenskapens gränser, är Roland Poirier Martinssons senaste bok, Sånt är livet (Norstedts) grumligare i sin avsikt. Här är det inte primärt vad vi kan veta som är målet, utan frågan om livets uppkomst.
Som doktor i teoretisk filosofi och ledarskribent på SvD, liksom aldrig hymlande med sin starka katolska tro eller sin djupkonservativa politiska position, intar han en tydlig plattform. Se även hans texter på bloggen.
Frågan för boken är varför vi ännu inte vet hur livet på jorden en gång uppstod. Många historiska hypoteser och teorier passerar revy – antikens idéer, uralstring, big bang, havsdjupen, andra solsystem, evolutionsteorin, självklart. Ingen visar sig ha hållit streck. Darwin ger svar på livets utveckling, inte dess uppkomst.
Det fascinerar Martinsson.
Frågan är varför. Frågan om livets uppkomst tillhör de enkla frågorna; extremt lätta att ställa, men extremt svåra att besvara. Att vi ännu inte har denna kunskap är inte så märkligt med tanke på hur mycket annat vi inte vet. Cancerns gåta. Hjärnans funktionalitet. Varför förvånas över det?
Därför att när till och med den teoretiske filosofen förvånas, finns det utrymme för förklaringsmodeller bortom vetenskapen. Det är min tolkning.
Med skicklig formuleringskonst rör sig Martinsson mot religionen och dess svar på livets uppkomst. Med skicklighet avser jag att inte hamna i fällan att göra tydliga påståenden, men hela tiden flörta med kreationisterna och deras populärbegrepp intelligent design.
Den kristna högern får här en bok som med bara lite lätt vinkling blir ett utmärkt redskap för att kräva likställdhet mellan bibelns skapelseberättelse och evolutionsteorin.
Flörtandet inleds med att tona ner schismen mellan katolska kyrkan och vetenskapen, såsom den uttrycktes av Giordano Bruno och Galilei. Att Bruno brändes på bål och Galilei gavs husarrest hade inget med dessas vetenskapliga påståenden att göra, menar Martinsson.
Inte så flörtigt? Mer kommer. Att darwinismen saknar empirisk grund är en flört. Han hävdar också att när flera funktioner i något levande samverkar för ett högre syfte, tyder det på någons medvetna styrning av utvecklingen. Vilket är kärnan inom området intelligent design. Han prognostiserar spekulativt, dessutom, att vetenskapen kommer att överge frågan om livets uppkomst till religionen.
Världen, påstår han, är misstänkt lik en skapelse, och en skapare måste väl ha en tanke med sitt verk? Och med sina speciella glasögon läser han vissa vetenskapliga texter och finner stöd för bibelns skapelseberättelse. Men här vill han ändå visa sig från sin teoretiska filosofsida: att universum skulle vara förutbestämt av en skapare tycker Martinsson inte behöver vara ett argument mot det vetenskapliga projektet.
Vetenskapen och religionen borde ta varandra i hand, tycks han vilja säga. Men den som säger det, säger också att vi bör upplösa skillnaden mellan vetande och tro.
Att vetenskapen, trots många försök, inte har svaret på frågornas fråga, gör kreationister gärna till argument för att skapelseberättelsen är sann. Det är emellertid rent nys.
Att vetenskapliga teorier inte visar sig hålla, är aldrig ett argument för att en trosföreställning är sann.
Det är denna skiljelinje Martinsson på ett subtilt sätt önskar avlägsna. På så sätt ger han mörkmännen visst understöd.
Sånt är livet
Norstedts
Om hans förra bok, Russels kalkon, var en skarp och roligt skriven bok om vetenskapens gränser, är Roland Poirier Martinssons senaste bok, Sånt är livet (Norstedts) grumligare i sin avsikt. Här är det inte primärt vad vi kan veta som är målet, utan frågan om livets uppkomst.
Som doktor i teoretisk filosofi och ledarskribent på SvD, liksom aldrig hymlande med sin starka katolska tro eller sin djupkonservativa politiska position, intar han en tydlig plattform. Se även hans texter på bloggen.
Frågan för boken är varför vi ännu inte vet hur livet på jorden en gång uppstod. Många historiska hypoteser och teorier passerar revy – antikens idéer, uralstring, big bang, havsdjupen, andra solsystem, evolutionsteorin, självklart. Ingen visar sig ha hållit streck. Darwin ger svar på livets utveckling, inte dess uppkomst.
Det fascinerar Martinsson.
Frågan är varför. Frågan om livets uppkomst tillhör de enkla frågorna; extremt lätta att ställa, men extremt svåra att besvara. Att vi ännu inte har denna kunskap är inte så märkligt med tanke på hur mycket annat vi inte vet. Cancerns gåta. Hjärnans funktionalitet. Varför förvånas över det?
Därför att när till och med den teoretiske filosofen förvånas, finns det utrymme för förklaringsmodeller bortom vetenskapen. Det är min tolkning.
Med skicklig formuleringskonst rör sig Martinsson mot religionen och dess svar på livets uppkomst. Med skicklighet avser jag att inte hamna i fällan att göra tydliga påståenden, men hela tiden flörta med kreationisterna och deras populärbegrepp intelligent design.
Den kristna högern får här en bok som med bara lite lätt vinkling blir ett utmärkt redskap för att kräva likställdhet mellan bibelns skapelseberättelse och evolutionsteorin.
Flörtandet inleds med att tona ner schismen mellan katolska kyrkan och vetenskapen, såsom den uttrycktes av Giordano Bruno och Galilei. Att Bruno brändes på bål och Galilei gavs husarrest hade inget med dessas vetenskapliga påståenden att göra, menar Martinsson.
Inte så flörtigt? Mer kommer. Att darwinismen saknar empirisk grund är en flört. Han hävdar också att när flera funktioner i något levande samverkar för ett högre syfte, tyder det på någons medvetna styrning av utvecklingen. Vilket är kärnan inom området intelligent design. Han prognostiserar spekulativt, dessutom, att vetenskapen kommer att överge frågan om livets uppkomst till religionen.
Världen, påstår han, är misstänkt lik en skapelse, och en skapare måste väl ha en tanke med sitt verk? Och med sina speciella glasögon läser han vissa vetenskapliga texter och finner stöd för bibelns skapelseberättelse. Men här vill han ändå visa sig från sin teoretiska filosofsida: att universum skulle vara förutbestämt av en skapare tycker Martinsson inte behöver vara ett argument mot det vetenskapliga projektet.
Vetenskapen och religionen borde ta varandra i hand, tycks han vilja säga. Men den som säger det, säger också att vi bör upplösa skillnaden mellan vetande och tro.
Att vetenskapen, trots många försök, inte har svaret på frågornas fråga, gör kreationister gärna till argument för att skapelseberättelsen är sann. Det är emellertid rent nys.
Att vetenskapliga teorier inte visar sig hålla, är aldrig ett argument för att en trosföreställning är sann.
Det är denna skiljelinje Martinsson på ett subtilt sätt önskar avlägsna. På så sätt ger han mörkmännen visst understöd.
måndag, augusti 29, 2005
Virtualitetens historia
Publicerad på UCIT 050829 (Lix=50)
Att vi förknippar virtuell verklighet med datorer är självklart. Allt från enkla tvådimensionella virtuella miljöer på en datorskärm till avancerade vr-kuber, där man omsluts totalt av datorprojektioner på det kubformade rummets innerväggar. Men är virtualitetens historia lika kort som datorers kapacitet att framställa bilder med olika kvaliteter? Eller bör vi förstå virtualitetens historia som längre än datorns? Låt oss göra en tillbakablick.
Under 1200-talet skapades två för virtualiteten viktiga uppfinningar: spegeln och den slipade linsen. Tekniken var outvecklad och först i början av 1500-talet började högkvalitativa speglar tillverkas i Venedig. Seendets betydelse för kunskapens utveckling i västvärlden får här sin absoluta startpunkt. Seende och sanning blev allt mer hopflätade. Samtidigt utvecklas tekniker för att också se ”det som inte finns”, vilket skapar en bestående paradox som lever kvar i dagens förståelse av virtuell verklighet.
Under 1600-talet skapades den första tekniken för att projicera bilder: laterna magica. En anledning till att laterna magica uppfattades som ett magiskt instrument på 1600-talet var, förutom att bildprojicering var något alldeles nytt, att dess tidigaste användning var att visa bilder på djävlar, spöken och illustrationer från sagor och berättelser.
Det sannolika upphovet till laterna magica finner vi i skrifter från 1659 av en erkänt skicklig naturvetenskapsman från Holland vid namn Christiaan Huygens. Huygens första bild var ett antal skelett som han projicerade på en vägg med hjälp av konvexa linser och en lampa.
En belgisk artist vid namn Robertson utvecklade användningen av laterna magica till en särskild sorts föreställningar som kallades ”phantasmagorias”. Uttrycket är inspirerat av föreställningarnas innehåll, där spöken, fantomer, skelett och andra makabra figurer spelade en central roll.
Spektakulära effekter som rök, åska, blixtar, rasslande kedjor och andra ljudeffekter närmast chockade åskådarna. För att öka effekten utnyttjade Robertson flera laterna magica samtidigt som projicerade olika bilder på olika ställen i rummet. Ibland användes så många som åtta projektorer samtidigt. Dessutom placerades projektorerna på bord med hjul, så att projektorn snabbt kunde förflyttas i sid- och djupled. För åskådarna innebar det en illusion av att figurerna som projicerades rörde sig och, effektfullast, rusade mot dem.
Mitt andra strandhugg berör tredimensionalitet. Zograskopets huvudsakliga komponenter är en stor, dubbel konvex lins och en spegel som sitter bakom linsen i en viss vinkel. En sådan optisk artefakt uppträder antingen på en pyramidformad låda eller på ett stativ. Termen zograskop återfinns första gången i instrumentmakaren George Adams annonser och kataloger över olika instrument från 1753.
När en människa tittar på en bild genom linsen uppträder en illusion av fördjupning eller nersänkning; en illusion av en distans. Linsen fungerar som två prismor. När bilden reflekteras genom linsen tar varje öga till sig varsin bild, såsom två parallella bilder. Hjärnan tolkar dessa parallella bilder som en bild sedd från ett långt avstånd.
Bilden bör vara uppbyggd på ett sätt så att illusionen förstärks. Bildens centrala motiv bör finnas i bildens centrum, snarare än i periferin, samtidigt som bildens perifera delar gärna får vara sammanbundna med det centrala motivet.
Dessa perspektivbilder fyllde helt andra syften än vanlig konst. Åskådaren fick möjlighet att göra en form av illusorisk resa, genom att välja ut en serie bilder genom städer eller byggnader.
Det speciella med bildupplevelsen från zograskopet var inte bara dess tredimensionalitet, utan att bilden inte finns som materiellt objekt. Bilden finns inte på papper eller duk, inte heller på själva linsen, utan är en simulering som skapas i hjärnas syncentrum tack vare ögats lins. Upplevelsen av bilden är emellertid högst verklig.
Mitt tredje strandhugg handlar om viljan att vara i bilden. Panoramat var den målningsteknik som i slutet av 1700-talet skapade en fullständig omslutenhet och en stark illusion hos åskådaren att vara närvarande i konstverket.
Irländaren Robert Barker gjorde det första panoramat. Han försökte livnära sig som konstnär i Dublin trots att han inte hade någon formell utbildning. Som autodidakt ansågs han sakna konstnärlig smak, men ägde det egensinne som krävdes för att gå emot den allmänna smaken.
Panoramamålningar visades i särskilda byggnader, rotundor, där publiken betalade inträde och tittade på målningen från en plats i rotundans mitt. Eftersom målningen var 360 grader, kunde inte åskådaren fästa blicken någonstans annat än på målningen.
Syftet med panoramat var att reproducera verkligheten så skickligt att åskådarna trodde sig se verkligheten, och inte en avbildning. Fältslag kom att bli ett populärt tema. Om panoramamålningen The Battle of Sedan av Anton von Werner skrev Neue Preussische Zeitung: ”Besökaren grips omedelbart; han överraskas totalt och backar instinktivt. Man är rädd att bli nedtrampad av hästhovar. Damm och rök fyller luften”.
Egenskaper hos dagens virtualitet har rötter i olika tekniska och konstnärliga uttryck långt tillbaka i historien. Att projicera bilder på skärmar av olika slag är i dag fundamentalt, men tar sin början med magiska lyktor. Att likt zograskopet generera tredimensionella bilder för att skapa rymd är legio inom vr i dag.
Men den intressantaste effekten av virtualitet är viljan att ”vara där”; att befinna sig i och omsluten av en virtuell miljö. Panoramamålningar gestaltade för första gången människans obändiga önskan att befinna sig i bilden, i projektionen, totalt omsluten. Att försvinna till en annan värld, en annan verklighet. Precis det vi vill uppnå med dagens virtualitet.
Att vi förknippar virtuell verklighet med datorer är självklart. Allt från enkla tvådimensionella virtuella miljöer på en datorskärm till avancerade vr-kuber, där man omsluts totalt av datorprojektioner på det kubformade rummets innerväggar. Men är virtualitetens historia lika kort som datorers kapacitet att framställa bilder med olika kvaliteter? Eller bör vi förstå virtualitetens historia som längre än datorns? Låt oss göra en tillbakablick.
Under 1200-talet skapades två för virtualiteten viktiga uppfinningar: spegeln och den slipade linsen. Tekniken var outvecklad och först i början av 1500-talet började högkvalitativa speglar tillverkas i Venedig. Seendets betydelse för kunskapens utveckling i västvärlden får här sin absoluta startpunkt. Seende och sanning blev allt mer hopflätade. Samtidigt utvecklas tekniker för att också se ”det som inte finns”, vilket skapar en bestående paradox som lever kvar i dagens förståelse av virtuell verklighet.
Under 1600-talet skapades den första tekniken för att projicera bilder: laterna magica. En anledning till att laterna magica uppfattades som ett magiskt instrument på 1600-talet var, förutom att bildprojicering var något alldeles nytt, att dess tidigaste användning var att visa bilder på djävlar, spöken och illustrationer från sagor och berättelser.
Det sannolika upphovet till laterna magica finner vi i skrifter från 1659 av en erkänt skicklig naturvetenskapsman från Holland vid namn Christiaan Huygens. Huygens första bild var ett antal skelett som han projicerade på en vägg med hjälp av konvexa linser och en lampa.
En belgisk artist vid namn Robertson utvecklade användningen av laterna magica till en särskild sorts föreställningar som kallades ”phantasmagorias”. Uttrycket är inspirerat av föreställningarnas innehåll, där spöken, fantomer, skelett och andra makabra figurer spelade en central roll.
Spektakulära effekter som rök, åska, blixtar, rasslande kedjor och andra ljudeffekter närmast chockade åskådarna. För att öka effekten utnyttjade Robertson flera laterna magica samtidigt som projicerade olika bilder på olika ställen i rummet. Ibland användes så många som åtta projektorer samtidigt. Dessutom placerades projektorerna på bord med hjul, så att projektorn snabbt kunde förflyttas i sid- och djupled. För åskådarna innebar det en illusion av att figurerna som projicerades rörde sig och, effektfullast, rusade mot dem.
Mitt andra strandhugg berör tredimensionalitet. Zograskopets huvudsakliga komponenter är en stor, dubbel konvex lins och en spegel som sitter bakom linsen i en viss vinkel. En sådan optisk artefakt uppträder antingen på en pyramidformad låda eller på ett stativ. Termen zograskop återfinns första gången i instrumentmakaren George Adams annonser och kataloger över olika instrument från 1753.
När en människa tittar på en bild genom linsen uppträder en illusion av fördjupning eller nersänkning; en illusion av en distans. Linsen fungerar som två prismor. När bilden reflekteras genom linsen tar varje öga till sig varsin bild, såsom två parallella bilder. Hjärnan tolkar dessa parallella bilder som en bild sedd från ett långt avstånd.
Bilden bör vara uppbyggd på ett sätt så att illusionen förstärks. Bildens centrala motiv bör finnas i bildens centrum, snarare än i periferin, samtidigt som bildens perifera delar gärna får vara sammanbundna med det centrala motivet.
Dessa perspektivbilder fyllde helt andra syften än vanlig konst. Åskådaren fick möjlighet att göra en form av illusorisk resa, genom att välja ut en serie bilder genom städer eller byggnader.
Det speciella med bildupplevelsen från zograskopet var inte bara dess tredimensionalitet, utan att bilden inte finns som materiellt objekt. Bilden finns inte på papper eller duk, inte heller på själva linsen, utan är en simulering som skapas i hjärnas syncentrum tack vare ögats lins. Upplevelsen av bilden är emellertid högst verklig.
Mitt tredje strandhugg handlar om viljan att vara i bilden. Panoramat var den målningsteknik som i slutet av 1700-talet skapade en fullständig omslutenhet och en stark illusion hos åskådaren att vara närvarande i konstverket.
Irländaren Robert Barker gjorde det första panoramat. Han försökte livnära sig som konstnär i Dublin trots att han inte hade någon formell utbildning. Som autodidakt ansågs han sakna konstnärlig smak, men ägde det egensinne som krävdes för att gå emot den allmänna smaken.
Panoramamålningar visades i särskilda byggnader, rotundor, där publiken betalade inträde och tittade på målningen från en plats i rotundans mitt. Eftersom målningen var 360 grader, kunde inte åskådaren fästa blicken någonstans annat än på målningen.
Syftet med panoramat var att reproducera verkligheten så skickligt att åskådarna trodde sig se verkligheten, och inte en avbildning. Fältslag kom att bli ett populärt tema. Om panoramamålningen The Battle of Sedan av Anton von Werner skrev Neue Preussische Zeitung: ”Besökaren grips omedelbart; han överraskas totalt och backar instinktivt. Man är rädd att bli nedtrampad av hästhovar. Damm och rök fyller luften”.
Egenskaper hos dagens virtualitet har rötter i olika tekniska och konstnärliga uttryck långt tillbaka i historien. Att projicera bilder på skärmar av olika slag är i dag fundamentalt, men tar sin början med magiska lyktor. Att likt zograskopet generera tredimensionella bilder för att skapa rymd är legio inom vr i dag.
Men den intressantaste effekten av virtualitet är viljan att ”vara där”; att befinna sig i och omsluten av en virtuell miljö. Panoramamålningar gestaltade för första gången människans obändiga önskan att befinna sig i bilden, i projektionen, totalt omsluten. Att försvinna till en annan värld, en annan verklighet. Precis det vi vill uppnå med dagens virtualitet.
Tvingade till tvagning
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050829 (Lix=48)
Sherwin Nuland
Doktor Semmelweis och barnsängsfebern
Nya Doxa
Kirurgen och medicinhistorikern Sherwin Nulands bok Doktor Semmelweis och barnsängsfebern (Nya Doxa) är en berättelse om en människas kamp för det rätta. Ungraren Semmelweis läser medicin i Wien på 1840-talet och försöker få en tjänst någonstans på universitetssjukhuset.
Obstretiken, läran om förlossningskonsten, hade inte någon statusfylld position inom medicinsk akademi i mitten av 1800-talet. Det kan vara anledningen till att Semmelweis sökte sig till detta område; det var relativt lätt att få en tjänst.
Det Semmelweis inledningsvis fick se var hur alltför många av de nyförlösta mödrarna dog av barnsängsfeber. Men enbart på den ena av sjukhusets två förlossningsavdelningar, märkligt nog. Skillnaden mellan avdelningarna var att enbart läkare förlöste på första avdelningen och enbart barnmorskor på den andra.
Semmelweis lösning på barnsängsfebern var att någonting (kunskap om bakterier fanns ännu inte) fördes via läkarna från obduktionssalen till förlossningssalen, och därmed till kvinnorna när de undersöktes inför förlossningen. Semmelweis införde därför tvättvång till läkarnas stora förtret. Statistiken gav honom rätt; dödstalen minskade drastiskt.
Semmelweis blev emellertid motarbetad av en konservativ läkarkår. Han anklagade dem, på uppenbara och logiska grunder, för att ha dödat tusentals nyförlösta mödrar, bara därför att de inte tvättat händerna mellan obduktion och förlossning.
Denna anklagelse ledde en läkare till självmord efter att denne nyligen mist sin dotter i barnsängsfeber, där läkaren själv förlöste henne. Andra läkare tog på sig skygglappar och hävdade intill sin död att barnsängsfeber berodde på dålig ventilation eller dåliga sjukhusväggar. Eller ”något” i atmosfären.
Ständigt missförstådd och bitter över att läkarkåren inte trodde honom, kände Semmelweis sig nödgad att skriva en bok om barnsängsfeber. Resultatet blev inte särskilt läsvärt. Boken avfärdades som ilsken polemik, eftersom ett stort antal läkare hängdes ut med rasande personangrepp.
Ändå hade Semmelweis rätt. Vid varje handtvagning överlevde en kvinna. Det fick honom att uthärda kollegornas hån, men inte sin egen bitterhet. Mot slutet av sitt liv var han mentalt söndertrasad.
Så här ska vetenskapshistoria skrivas. Livfullt berättande. Inledningskapitlet, där Nuland intar den gravida kvinnans perspektiv på första avdelningen, är en rysare i sig. Händerna som nyss grävt i människolik, rotar i hennes underliv. Hon anar sitt öde.
Frågan är hur många tusentals kvinnoliv männens akademiska kamp kostade. Den obarmhärtiga frågan är: Pågår liknande kamper i dag, till samma kostnad?
Sherwin Nuland
Doktor Semmelweis och barnsängsfebern
Nya Doxa
Kirurgen och medicinhistorikern Sherwin Nulands bok Doktor Semmelweis och barnsängsfebern (Nya Doxa) är en berättelse om en människas kamp för det rätta. Ungraren Semmelweis läser medicin i Wien på 1840-talet och försöker få en tjänst någonstans på universitetssjukhuset.
Obstretiken, läran om förlossningskonsten, hade inte någon statusfylld position inom medicinsk akademi i mitten av 1800-talet. Det kan vara anledningen till att Semmelweis sökte sig till detta område; det var relativt lätt att få en tjänst.
Det Semmelweis inledningsvis fick se var hur alltför många av de nyförlösta mödrarna dog av barnsängsfeber. Men enbart på den ena av sjukhusets två förlossningsavdelningar, märkligt nog. Skillnaden mellan avdelningarna var att enbart läkare förlöste på första avdelningen och enbart barnmorskor på den andra.
Semmelweis lösning på barnsängsfebern var att någonting (kunskap om bakterier fanns ännu inte) fördes via läkarna från obduktionssalen till förlossningssalen, och därmed till kvinnorna när de undersöktes inför förlossningen. Semmelweis införde därför tvättvång till läkarnas stora förtret. Statistiken gav honom rätt; dödstalen minskade drastiskt.
Semmelweis blev emellertid motarbetad av en konservativ läkarkår. Han anklagade dem, på uppenbara och logiska grunder, för att ha dödat tusentals nyförlösta mödrar, bara därför att de inte tvättat händerna mellan obduktion och förlossning.
Denna anklagelse ledde en läkare till självmord efter att denne nyligen mist sin dotter i barnsängsfeber, där läkaren själv förlöste henne. Andra läkare tog på sig skygglappar och hävdade intill sin död att barnsängsfeber berodde på dålig ventilation eller dåliga sjukhusväggar. Eller ”något” i atmosfären.
Ständigt missförstådd och bitter över att läkarkåren inte trodde honom, kände Semmelweis sig nödgad att skriva en bok om barnsängsfeber. Resultatet blev inte särskilt läsvärt. Boken avfärdades som ilsken polemik, eftersom ett stort antal läkare hängdes ut med rasande personangrepp.
Ändå hade Semmelweis rätt. Vid varje handtvagning överlevde en kvinna. Det fick honom att uthärda kollegornas hån, men inte sin egen bitterhet. Mot slutet av sitt liv var han mentalt söndertrasad.
Så här ska vetenskapshistoria skrivas. Livfullt berättande. Inledningskapitlet, där Nuland intar den gravida kvinnans perspektiv på första avdelningen, är en rysare i sig. Händerna som nyss grävt i människolik, rotar i hennes underliv. Hon anar sitt öde.
Frågan är hur många tusentals kvinnoliv männens akademiska kamp kostade. Den obarmhärtiga frågan är: Pågår liknande kamper i dag, till samma kostnad?
onsdag, augusti 24, 2005
Vad kommer efter socialstaten?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050824 (Lix=49)
Zygmunt Bauman
Europa – ett oavslutat äventyr
Daidalos
Den polskfödde brittiske sociologiprofessorn Zygmunt Bauman fortsätter, med hög publiceringsfrekvens och kvalitet, analysera vår samtid. Under nittiotalet lade han stort fokus på modernitet och postmodernitet. De senaste åren har han fokuserat mer på politiken och dess gränser.
Hans senaste essäbok heter Europa – ett oavslutat äventyr (Daidalos). Europas stater står inför ett paradigmskifte: från socialstat till säkerhetsstat. Socialstaten utvecklades under 1900-talets andra hälft; en stat som gav sina medborgare löfte om frihet.
Ja, Bauman preciserar socialstaten som ett frihetsprojekt. Det var frihet från fruktan och rädsla som var målet. Frihet från att drabbas av marknadsekonomins oförutsägbara nycker, där tryggheten skapades av solidariska försäkringssystem mot sjukdom, arbetslöshet, ålderdom och andra sociala otryggheter.
Ironiskt nog är det samma politiska parti, socialdemokratin, som byggde socialstaten och som demonterar den, först genom att sluta kontrollera kapitalets förehavanden, sedermera genom att överlåta gemensamma resurser till marknadskrafterna och allmän försämring av allmänna försäkringssystem.
Säkerhetsstaten utgör också en idé om medborgerligt skydd, men skyddet gäller inte medborgarnas plats i samhället, personlig värdighet, mänsklig förståelse eller mänsklig behandling i utsatta situationer. Inte heller skydd mot dem som hindrar människor att arbeta eller förnedrar de människor som har ett arbete.
Nej, säkerhetsstatens skydd gäller enbart vår kropp och våra egendomar. Skydd mot dem som gör intrång, kringstrykande personer, sexualförbrytare, rånare, flygplanskapare och bombdetonatörer.
Säkerhetsstaten behöver andra redskap för att skydda medborgarna. ”Det lämpliga vapnet i kampen mot arbetslöshet, armod på gamla dar, social exkludering och social degradering passar inte i kampen mot terrorismen. Varje rädsla har sitt eget lugnande medel”, skriver Bauman.
Men säkerhetsstaten är under uppbyggnad, så vi får se vilka medel den tillgriper. Hittills har vi mest sett inskränkningar av det öppna samhället som vapen mot terrorism och andra hot mot våra kroppar och egendomar.
Jag tänker här på ökad kameraövervakning på offentlig plats, ökad medborgarkontroll, Thomas Bodströms envetna arbete för att övervaka både våra telefonsamtal och vårt informationsutbyte via datorer. Bland annat.
Men Bauman har en obändig tro på att det är just Europa som kan bidra till en bättre värld, om världen vill ta emot Europa. Europa har givit världen tre grandiosa idéer: rationalitet, rättvisa och demokrati.
Om Europa fortsätter framhålla dessa värdegrunder finns det hopp. Det är dessa värden som gör att Europa fortfarande kan vara ett äventyr.
Zygmunt Bauman
Europa – ett oavslutat äventyr
Daidalos
Den polskfödde brittiske sociologiprofessorn Zygmunt Bauman fortsätter, med hög publiceringsfrekvens och kvalitet, analysera vår samtid. Under nittiotalet lade han stort fokus på modernitet och postmodernitet. De senaste åren har han fokuserat mer på politiken och dess gränser.
Hans senaste essäbok heter Europa – ett oavslutat äventyr (Daidalos). Europas stater står inför ett paradigmskifte: från socialstat till säkerhetsstat. Socialstaten utvecklades under 1900-talets andra hälft; en stat som gav sina medborgare löfte om frihet.
Ja, Bauman preciserar socialstaten som ett frihetsprojekt. Det var frihet från fruktan och rädsla som var målet. Frihet från att drabbas av marknadsekonomins oförutsägbara nycker, där tryggheten skapades av solidariska försäkringssystem mot sjukdom, arbetslöshet, ålderdom och andra sociala otryggheter.
Ironiskt nog är det samma politiska parti, socialdemokratin, som byggde socialstaten och som demonterar den, först genom att sluta kontrollera kapitalets förehavanden, sedermera genom att överlåta gemensamma resurser till marknadskrafterna och allmän försämring av allmänna försäkringssystem.
Säkerhetsstaten utgör också en idé om medborgerligt skydd, men skyddet gäller inte medborgarnas plats i samhället, personlig värdighet, mänsklig förståelse eller mänsklig behandling i utsatta situationer. Inte heller skydd mot dem som hindrar människor att arbeta eller förnedrar de människor som har ett arbete.
Nej, säkerhetsstatens skydd gäller enbart vår kropp och våra egendomar. Skydd mot dem som gör intrång, kringstrykande personer, sexualförbrytare, rånare, flygplanskapare och bombdetonatörer.
Säkerhetsstaten behöver andra redskap för att skydda medborgarna. ”Det lämpliga vapnet i kampen mot arbetslöshet, armod på gamla dar, social exkludering och social degradering passar inte i kampen mot terrorismen. Varje rädsla har sitt eget lugnande medel”, skriver Bauman.
Men säkerhetsstaten är under uppbyggnad, så vi får se vilka medel den tillgriper. Hittills har vi mest sett inskränkningar av det öppna samhället som vapen mot terrorism och andra hot mot våra kroppar och egendomar.
Jag tänker här på ökad kameraövervakning på offentlig plats, ökad medborgarkontroll, Thomas Bodströms envetna arbete för att övervaka både våra telefonsamtal och vårt informationsutbyte via datorer. Bland annat.
Men Bauman har en obändig tro på att det är just Europa som kan bidra till en bättre värld, om världen vill ta emot Europa. Europa har givit världen tre grandiosa idéer: rationalitet, rättvisa och demokrati.
Om Europa fortsätter framhålla dessa värdegrunder finns det hopp. Det är dessa värden som gör att Europa fortfarande kan vara ett äventyr.
onsdag, augusti 03, 2005
Behovet av en synlig hand
Kultursidan, Sundsvalls Tidning 050803 (Lix=52)
Lars Ilshammar
Ola Larsmo
404
Utflykter i glömskans landskap
Atlas
För elva år sedan skrev jag en artikel med rubriken ”Allemansrätt på Internet”. Då, i webbens barndom, såg jag och fler med mig en superb teknik för ökad informationstillgänglighet, kulturupplevelser och en potential för stärkt demokrati.
Liksom, lite pretentiöst, möjlighet till bildning, om än i annan mening än den traditionella. Aldrig trodde jag att jag elva år senare skulle läsa en bok där två av landets bättre uttolkare av svensk IT-utveckling känner sig nödda att ånyo driva denna tes.
Historikern och tillträdande chefen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek Lars Ilshammar har tillsammans med författaren och DN-kritikern Ola Larsmo skrivit en fortsättning på boken net.wars från 1997. Den nya essäboken heter 404 där de fortsätter driva två huvudfrågor, med behovet av historisk kunskap som överbyggnad.
Den ena är frågan som Ilshammar uppehöll sig vid i sin doktorsavhandling: behovet av en långsiktig IT-politik och statens ansvar för infrastrukturen i landet. Utgångspunkten är att se datorer och Internet som en infrastruktur, lika viktig för landets utveckling som järnvägar, hamnar, flygplatser och landsvägar.
Vi ser här ett historiskt traditionsbrott i Sverige. När det gäller bredbandsutvecklingen framstår människorna inte som medborgare med lika rätt att ta del av denna infrastruktur, utan som kunder på en marknad. Svensk tradition har alltid varit att staten tar ansvar och kontroll över infrastrukturer.
Men den svenska staten har drabbats av vad teknikhistorikern Arne Kaijser kallar ”ömsesidig osäkerhet”. Staten törs inte investera i bredbandsutveckling förrän staten ser vilka verksamheter den skulle kunna resultera i. Den rädslan fanns inte när staten byggde elnät, järnvägsspår eller annan infrastruktur. Frågan är varför den uppstår nu.
Frågan är viktig mot bakgrund av en historisk kunskap om statens betydelse för teknikutveckling. Ilshammar och Larsmo visar att även den osynlige handens fader, Adam Smith, förutsatte en synlig hand för att skydda samhället mot den osynliga handens kortsiktiga intressen. Telegraf, telefon, rymdprojekt, Internet – tillkomsten av alla stora tekniska system har bekostats av offentliga medel.
Som en pendang till statens ovilja att sträcka ut en synlig hand, ser vi som bokens andra huvudfråga en ökad informationsprotektionism och därmed en för medborgarna minskad informationsfrihet. Ilshammar och Larsmo ser även detta fenomen orsakat av bristande historisk förankring av informationshantering och demokratisk utveckling.
Internet har alltid närt drömmen om fri information. Ett fritt utbyte av vetenskaplig kunskap, filosofiska tankar, litteratur, konst har historiskt varit grundläggande för mänsklighetens utveckling – och under de senaste århundradena för demokratisk utveckling. Internet skulle förstärka denna utveckling, trodde jag och fler med mig för ett decennium sedan.
Det blev inte så.
”Det latinska alfabetet, de arabiska siffrorna, Newtons lagar, elektricitetens principer, Einsteins relativitetsprincip omfattades aldrig av någon upphovsrätt. I dag hade de omedelbart och med självklarhet köpts upp av ’intressenter’, försetts med copyright och bjudits ut som köpevaror på informationsmarknaden”, skriver de.
Strängare patentlagar och upphovsrättslagar, tillsammans med förstärkta integritetslagar (pul) och de lagförslag som tillåter ökad övervakning av informationsflöden skapar en bild av en stark protektionistisk politik.
Tanken att någon ska äga den ettan och någon annan den nollan har förstärkts.
Samtidigt säger den historiska kunskapen oss att en demokratisk samhällsutveckling har alltid främjats av ett fritt utbyte av information; av kunskap. Sovjetunionens kollaps, menar Ilshammar och Larsmo, berodde i allt väsentligt på sovjetstatens informationskontroll, kunskapsprotektionism och skräck för dessas fria spridning.
Inget lär vi av historiska misstag, är författarnas sensmoral.
404 är en utmärkt och skräckinjagande bok för den som önskar en symbios mellan Internet och demokratisk utveckling. Bokens titel anspelar på det felmeddelande du får när du söker en sida på webben som inte finns: Error 404.
Det kan tolkas som Ilshammar och Larsmos sökande efter ett historiskt perspektiv på sambandet mellan teknikutveckling och samhällsutveckling, som de inte finner i den politiska sfären.
Enbart blanka sidor dyker upp: Error 404.
Lars Ilshammar
Ola Larsmo
404
Utflykter i glömskans landskap
Atlas
För elva år sedan skrev jag en artikel med rubriken ”Allemansrätt på Internet”. Då, i webbens barndom, såg jag och fler med mig en superb teknik för ökad informationstillgänglighet, kulturupplevelser och en potential för stärkt demokrati.
Liksom, lite pretentiöst, möjlighet till bildning, om än i annan mening än den traditionella. Aldrig trodde jag att jag elva år senare skulle läsa en bok där två av landets bättre uttolkare av svensk IT-utveckling känner sig nödda att ånyo driva denna tes.
Historikern och tillträdande chefen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek Lars Ilshammar har tillsammans med författaren och DN-kritikern Ola Larsmo skrivit en fortsättning på boken net.wars från 1997. Den nya essäboken heter 404 där de fortsätter driva två huvudfrågor, med behovet av historisk kunskap som överbyggnad.
Den ena är frågan som Ilshammar uppehöll sig vid i sin doktorsavhandling: behovet av en långsiktig IT-politik och statens ansvar för infrastrukturen i landet. Utgångspunkten är att se datorer och Internet som en infrastruktur, lika viktig för landets utveckling som järnvägar, hamnar, flygplatser och landsvägar.
Vi ser här ett historiskt traditionsbrott i Sverige. När det gäller bredbandsutvecklingen framstår människorna inte som medborgare med lika rätt att ta del av denna infrastruktur, utan som kunder på en marknad. Svensk tradition har alltid varit att staten tar ansvar och kontroll över infrastrukturer.
Men den svenska staten har drabbats av vad teknikhistorikern Arne Kaijser kallar ”ömsesidig osäkerhet”. Staten törs inte investera i bredbandsutveckling förrän staten ser vilka verksamheter den skulle kunna resultera i. Den rädslan fanns inte när staten byggde elnät, järnvägsspår eller annan infrastruktur. Frågan är varför den uppstår nu.
Frågan är viktig mot bakgrund av en historisk kunskap om statens betydelse för teknikutveckling. Ilshammar och Larsmo visar att även den osynlige handens fader, Adam Smith, förutsatte en synlig hand för att skydda samhället mot den osynliga handens kortsiktiga intressen. Telegraf, telefon, rymdprojekt, Internet – tillkomsten av alla stora tekniska system har bekostats av offentliga medel.
Som en pendang till statens ovilja att sträcka ut en synlig hand, ser vi som bokens andra huvudfråga en ökad informationsprotektionism och därmed en för medborgarna minskad informationsfrihet. Ilshammar och Larsmo ser även detta fenomen orsakat av bristande historisk förankring av informationshantering och demokratisk utveckling.
Internet har alltid närt drömmen om fri information. Ett fritt utbyte av vetenskaplig kunskap, filosofiska tankar, litteratur, konst har historiskt varit grundläggande för mänsklighetens utveckling – och under de senaste århundradena för demokratisk utveckling. Internet skulle förstärka denna utveckling, trodde jag och fler med mig för ett decennium sedan.
Det blev inte så.
”Det latinska alfabetet, de arabiska siffrorna, Newtons lagar, elektricitetens principer, Einsteins relativitetsprincip omfattades aldrig av någon upphovsrätt. I dag hade de omedelbart och med självklarhet köpts upp av ’intressenter’, försetts med copyright och bjudits ut som köpevaror på informationsmarknaden”, skriver de.
Strängare patentlagar och upphovsrättslagar, tillsammans med förstärkta integritetslagar (pul) och de lagförslag som tillåter ökad övervakning av informationsflöden skapar en bild av en stark protektionistisk politik.
Tanken att någon ska äga den ettan och någon annan den nollan har förstärkts.
Samtidigt säger den historiska kunskapen oss att en demokratisk samhällsutveckling har alltid främjats av ett fritt utbyte av information; av kunskap. Sovjetunionens kollaps, menar Ilshammar och Larsmo, berodde i allt väsentligt på sovjetstatens informationskontroll, kunskapsprotektionism och skräck för dessas fria spridning.
Inget lär vi av historiska misstag, är författarnas sensmoral.
404 är en utmärkt och skräckinjagande bok för den som önskar en symbios mellan Internet och demokratisk utveckling. Bokens titel anspelar på det felmeddelande du får när du söker en sida på webben som inte finns: Error 404.
Det kan tolkas som Ilshammar och Larsmos sökande efter ett historiskt perspektiv på sambandet mellan teknikutveckling och samhällsutveckling, som de inte finner i den politiska sfären.
Enbart blanka sidor dyker upp: Error 404.
fredag, juli 29, 2005
Döda bloggares sällskap
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050729 (Lix=44)
Nu bloggar inte bara levande författare, utan även döda dito. Många författare har ju varit flitiga dagboksskrivare, vilket vi nu kan se publicerade i olika bloggar.
Bland annat Franz Kafka (1883-1924). Här publiceras löpande utdrag ur The diaries of Franz Kafka på både tyska och engelska.
Vi ser också den något okände W N P Barbellion (1889-1919) blogga. Barbellion är en pseudonym för Bruce Frederick Cummings som skrev The Journal of a Disappointed Man, en roman med kronologisk dagboksstil.
En annan död författare bloggar på. Det är Samuel Pepys (1633-1703) dagböcker som publiceras i samma takt som Pepys skrev dem.
Det sista exemplet jag sett är Henry David Thoreau (1817-1862). Det är Thoreaus Journal som kontinuerligt publiceras på bloggen.
Säkert finns fler döda författarbloggar för den som söker. Bloggen är ju designad för att publicera kronologisk text, vilket gör bloggen till ett optimalt publiceringsformat för dagböcker. Liknande författarbloggar torde därför sannolikt öka i antal.
Dessutom inbjuder bloggarna till samtal om dessa författare och deras dagböcker och författarskap, genom bloggens kommentarsfunktion.
De ovanstående författarbloggarna har självklart också rss-flöden, så att man kan prenumerera på dagböckerna. På så sätt får man läsa de döda författarnas dagböcker i realtid, men med en annan betydelse av realtid.
Dock har jag inte sett någon död svensk författarblogg ännu. Visst skrev flera svenska författare dagböcker?
När får vi se Strindberg blogga?
Nu bloggar inte bara levande författare, utan även döda dito. Många författare har ju varit flitiga dagboksskrivare, vilket vi nu kan se publicerade i olika bloggar.
Bland annat Franz Kafka (1883-1924). Här publiceras löpande utdrag ur The diaries of Franz Kafka på både tyska och engelska.
Vi ser också den något okände W N P Barbellion (1889-1919) blogga. Barbellion är en pseudonym för Bruce Frederick Cummings som skrev The Journal of a Disappointed Man, en roman med kronologisk dagboksstil.
En annan död författare bloggar på. Det är Samuel Pepys (1633-1703) dagböcker som publiceras i samma takt som Pepys skrev dem.
Det sista exemplet jag sett är Henry David Thoreau (1817-1862). Det är Thoreaus Journal som kontinuerligt publiceras på bloggen.
Säkert finns fler döda författarbloggar för den som söker. Bloggen är ju designad för att publicera kronologisk text, vilket gör bloggen till ett optimalt publiceringsformat för dagböcker. Liknande författarbloggar torde därför sannolikt öka i antal.
Dessutom inbjuder bloggarna till samtal om dessa författare och deras dagböcker och författarskap, genom bloggens kommentarsfunktion.
De ovanstående författarbloggarna har självklart också rss-flöden, så att man kan prenumerera på dagböckerna. På så sätt får man läsa de döda författarnas dagböcker i realtid, men med en annan betydelse av realtid.
Dock har jag inte sett någon död svensk författarblogg ännu. Visst skrev flera svenska författare dagböcker?
När får vi se Strindberg blogga?
måndag, juli 18, 2005
Om Star Wars på telnet
X tipsade om en fantastiskt nördig sak. Öppna ditt terminalfönster och ange telnet towel.blinkenlights.nl, så får du se Star Wars i telnetformat. Fantastiskt. Vad är det som gör att man förtjusas – jo, förtjusas – så över detta?
Förtjusningen bottnar enligt Y i förståelsen av fenomenet nördighet, vilket är "ett slags effektivitetsmått, där värdet av input och outputs sätts i relation till varandra i kombination med att input och output måste ses som hörande från helt (inbördes) inkommensurabla perspektiv".
Den som förtjusas har, enligt Y, "inte grisat ner sig fullständigt i något av perspektiven; varken mainstream eller nörd; men samtidigt skapligt nära tillgång till båda två för att se humorn och värdet i och av det hela".
Förtjusningen bottnar enligt Y i förståelsen av fenomenet nördighet, vilket är "ett slags effektivitetsmått, där värdet av input och outputs sätts i relation till varandra i kombination med att input och output måste ses som hörande från helt (inbördes) inkommensurabla perspektiv".
Den som förtjusas har, enligt Y, "inte grisat ner sig fullständigt i något av perspektiven; varken mainstream eller nörd; men samtidigt skapligt nära tillgång till båda två för att se humorn och värdet i och av det hela".
fredag, juli 15, 2005
Med röven mot kunden
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050715
Inte för att jag brukar läsa Dagens Industri särskilt ofta, men jag stötte på en artikel där krönikören Christer Mårdbrant (21/6) riktar skarpa formuleringar mot musikindustrin.
”Det är inte ofta man ser en storindustri vända röven mot sina kunder och förolämpa dem efter bästa förmåga”, skriver Mårdbrant, och fortsätter: ”I stället för att se dessa film- och musikälskare som potentiella kunder ses de av industrin som fiender”.
Den pågående digitala transformationen i samhället kan antingen bejakas eller motarbetas. Mårdbrant bejakar denna transformation, så det står härliga till:
”Är det inte alltmer uppenbart att vi står inför ett klassiskt teknikskifte där en ålderdomlig, tungfotad och bortskämd bransch blivit överkörd av unga, entusiastiska och uppfinningsrika entreprenörer som förstått att använda ny teknik?”
Lobbyarbetet som skapat den märkliga skärpningen av upphovsrättslagen är de sista dödsryckningarna från en musik- och filmindustri som allt mer framstår som ludditer, som 1800-talets teknikmotståndare kallades. Teknikfientliga och reaktionära.
Rest in peace.
Inte för att jag brukar läsa Dagens Industri särskilt ofta, men jag stötte på en artikel där krönikören Christer Mårdbrant (21/6) riktar skarpa formuleringar mot musikindustrin.
”Det är inte ofta man ser en storindustri vända röven mot sina kunder och förolämpa dem efter bästa förmåga”, skriver Mårdbrant, och fortsätter: ”I stället för att se dessa film- och musikälskare som potentiella kunder ses de av industrin som fiender”.
Den pågående digitala transformationen i samhället kan antingen bejakas eller motarbetas. Mårdbrant bejakar denna transformation, så det står härliga till:
”Är det inte alltmer uppenbart att vi står inför ett klassiskt teknikskifte där en ålderdomlig, tungfotad och bortskämd bransch blivit överkörd av unga, entusiastiska och uppfinningsrika entreprenörer som förstått att använda ny teknik?”
Lobbyarbetet som skapat den märkliga skärpningen av upphovsrättslagen är de sista dödsryckningarna från en musik- och filmindustri som allt mer framstår som ludditer, som 1800-talets teknikmotståndare kallades. Teknikfientliga och reaktionära.
Rest in peace.
fredag, juli 01, 2005
Kärleken till bloggarna
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050701
Bloggosfären har befolkats av några olika typer. Spårhundar; sådana som nosar upp kuriöst, udda och ofta intressant material på nätet. Urtyp: Erik Stattin. Ideologer; sådana som inte tycker att de vanliga mediernas debattutrymmer räcker till för sin tankesmedjas verksamhet. Urtyp: Johan Norberg.
Tidigare i år har vi sett åtminstone två nya typer. Journalistdagböcker är den ena; sådana som skriver om allt det personliga och privata som inte tidningen vill trycka. Urtyp: Linda Skugge.
Politikerbloggar är den andra; sådana som varje parti, särskilt dess ungdomsförbund, bara måste ha, tycks det. Urtyp: vilken som helst, ingen sticker ut.
Senaste veckorna har två nya typer tillkommit. Mille Milnert vid Linköpings universitet är Sveriges första universitetsrektor med en egen blogg. Syftet med bloggen är, anger han, att han genom den ”ska kunna sprida annoterad information om aktuella ämnen, kommentera händelser och ge uttryck för mina åsikter”.
Inte så mycket bloggande för Mille hittills, dock. En kortis om nya högskoleproppen och två svar på frågor från studenter. Kan verkligen en rektor blogga om annat än trivia? Knappast. Därtill är uppdraget alltför politiskt, i ordets mest allmänna mening.
Den andra typen som vi nyss fått se i bloggosfären är den skönlitteräre författaren. Sigge Eklund, aktuell med boken Det är 1988 och har precis börjat snöa, som fullständigt förbehållslöst förklarar sin kärlek till bloggandet.
Om bloggandets stilistik skriver han: ”Jag är så lycklig över att behöva slippa skriva bra. Jag kände ju hur jag tog skada av det. För det var som om ju bättre jag blev desto större avstånd blev det mellan mig och innehållet. Jag var till slut så bra på att kontrollera språket att jag kunde styra det vart man vill. Jag vill inte styra längre. Jag vill bli styrd istället. Av innehållet.”
Om bloggens snabbhet skriver han: ”I bloggen skriver jag äntligen i realtid. Redan idag kan jag denna första dag konstatera att den kommer att få enorm betydelse för mig. Jag kan till och med tänka saker som: Varför överhuvudtaget skriva romaner? Jag har ju aldrig skrivit romaner för att jag vill skriva romaner. Jag skriver ju för att jag behöver få ständigt utlopp för nåt och det kan jag ju få lika bra här.”
Om kärleken till bloggarna skriver han: ”En sak jag tänkt på, när jag nu läser bloggarna: Jag konstaterar att jag aldrig tyckt illa om en blogg. Aldrig. Jag menar det. Och detta är ju jävligt intressant. Kanske är det så, ändå, att man inte kan ogilla någon, om man lär känna den, på riktigt, som man ju gör via bloggarna.”
Sigge definierar bloggen som ingen annan.
Bloggosfären har befolkats av några olika typer. Spårhundar; sådana som nosar upp kuriöst, udda och ofta intressant material på nätet. Urtyp: Erik Stattin. Ideologer; sådana som inte tycker att de vanliga mediernas debattutrymmer räcker till för sin tankesmedjas verksamhet. Urtyp: Johan Norberg.
Tidigare i år har vi sett åtminstone två nya typer. Journalistdagböcker är den ena; sådana som skriver om allt det personliga och privata som inte tidningen vill trycka. Urtyp: Linda Skugge.
Politikerbloggar är den andra; sådana som varje parti, särskilt dess ungdomsförbund, bara måste ha, tycks det. Urtyp: vilken som helst, ingen sticker ut.
Senaste veckorna har två nya typer tillkommit. Mille Milnert vid Linköpings universitet är Sveriges första universitetsrektor med en egen blogg. Syftet med bloggen är, anger han, att han genom den ”ska kunna sprida annoterad information om aktuella ämnen, kommentera händelser och ge uttryck för mina åsikter”.
Inte så mycket bloggande för Mille hittills, dock. En kortis om nya högskoleproppen och två svar på frågor från studenter. Kan verkligen en rektor blogga om annat än trivia? Knappast. Därtill är uppdraget alltför politiskt, i ordets mest allmänna mening.
Den andra typen som vi nyss fått se i bloggosfären är den skönlitteräre författaren. Sigge Eklund, aktuell med boken Det är 1988 och har precis börjat snöa, som fullständigt förbehållslöst förklarar sin kärlek till bloggandet.
Om bloggandets stilistik skriver han: ”Jag är så lycklig över att behöva slippa skriva bra. Jag kände ju hur jag tog skada av det. För det var som om ju bättre jag blev desto större avstånd blev det mellan mig och innehållet. Jag var till slut så bra på att kontrollera språket att jag kunde styra det vart man vill. Jag vill inte styra längre. Jag vill bli styrd istället. Av innehållet.”
Om bloggens snabbhet skriver han: ”I bloggen skriver jag äntligen i realtid. Redan idag kan jag denna första dag konstatera att den kommer att få enorm betydelse för mig. Jag kan till och med tänka saker som: Varför överhuvudtaget skriva romaner? Jag har ju aldrig skrivit romaner för att jag vill skriva romaner. Jag skriver ju för att jag behöver få ständigt utlopp för nåt och det kan jag ju få lika bra här.”
Om kärleken till bloggarna skriver han: ”En sak jag tänkt på, när jag nu läser bloggarna: Jag konstaterar att jag aldrig tyckt illa om en blogg. Aldrig. Jag menar det. Och detta är ju jävligt intressant. Kanske är det så, ändå, att man inte kan ogilla någon, om man lär känna den, på riktigt, som man ju gör via bloggarna.”
Sigge definierar bloggen som ingen annan.
torsdag, juni 23, 2005
Vetenskapssvenska på utdöende
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050623
Sex naturvetare varnar kraftigt på DN Debatt (17/6) för svenska språkets utarmning, ja närmast försvinnande inom naturvetenskapliga utbildningar på våra universitet. Varken studenter eller lärare känner längre till svenska termer för grundläggande begrepp. Inte ens populärvetenskapliga diskussioner kan längre föras på svenska, skriver de.
De pekar även på modersmålets betydelse för inlärning. Studier visar att studier på engelska fungerar signifikant sämre än på modersmålet. Trots det ser vi allt fler kurser och även hela utbildningsprogram på engelska vid universiteten.
De har stöd från utredningen Mål i mun (SOU 2002:27), där det anges att engelskan är helt dominerande i vetenskapsområdena naturvetenskap, medicin och teknik. Inom samhällsvetenskap och humaniora står sig svenskan något bättre.
Dessutom; om kunskapsutveckling enbart sker på engelska, blir det svårare att föra ut kunskapen utanför specialistkretsen. Populärvetenskaplig upplysning till medborgarna liksom samhällelig insyn i akademin blir svårare att upprätthålla. Även möjligheterna att föra diskussioner om utveckling, forskningsresultats betydelse och konsekvenser minskar drastiskt när svenskan sätts på undantag.
Det är lätt att instämma i artikelförfattarnas kritik mot anglifieringen i akademin. Risken är att engelskan blir ett så kallat högspråk som används i formella och officiella sammanhang, medan svenskan blir ett lågspråk som används i hemmet och i närmiljön.
Denna situation kallas diglossi, vilket betyder ett tvåspråkigt samhälle med ett överordnat och ett underordnat språk. I ett sådant samhälle ökar social ojämlikhet. Socioekonomiskt och utbildningsmässigt redan starka grupper i samhället gynnas ytterligare.
Men mot vem borde naturvetarna på DN Debatt rikta kritiken? Till sig själva, naturligtvis. Bestäms inte litteraturlistorna på institutioner och fakulteter? Bestämmer de inte undervisningsspråket själva? Visst gör de det. Välj mer svensk kurslitteratur. Undervisa på svenska.
Problemet är dock inte att engelska används inom vetenskapen. Problemet är att svenska inte används.
Ett förslag i utredningen Mål i mun är att doktorsavhandlingar på annat språk än svenska ska förses med en kort svensk sammanfattning om ca 250 ord. Så lamt förslag. Det motsvarar knappt en A4-sida. Varför inte slå till med 25 sidor? Då kan dels vetenskapliga begrepp definieras, dels tolkning, argumentation och bevisföring formuleras på svenska.
Engelskan är nödvändig för kommunikationen inom forskningssamfundet, vilket är globalt. Svenskan är nödvändig för kommunikationen inom hemspråksfältet, samhället, vilket är lokalt.
Forskaren uppfattar i allmänhet forskningssamfundet som en betydligt viktigare arena, medan medborgaren ser samhället som en viktigare arena. Bägges intressen måste tillgodoses.
Det är akademins ansvar.
Sex naturvetare varnar kraftigt på DN Debatt (17/6) för svenska språkets utarmning, ja närmast försvinnande inom naturvetenskapliga utbildningar på våra universitet. Varken studenter eller lärare känner längre till svenska termer för grundläggande begrepp. Inte ens populärvetenskapliga diskussioner kan längre föras på svenska, skriver de.
De pekar även på modersmålets betydelse för inlärning. Studier visar att studier på engelska fungerar signifikant sämre än på modersmålet. Trots det ser vi allt fler kurser och även hela utbildningsprogram på engelska vid universiteten.
De har stöd från utredningen Mål i mun (SOU 2002:27), där det anges att engelskan är helt dominerande i vetenskapsområdena naturvetenskap, medicin och teknik. Inom samhällsvetenskap och humaniora står sig svenskan något bättre.
Dessutom; om kunskapsutveckling enbart sker på engelska, blir det svårare att föra ut kunskapen utanför specialistkretsen. Populärvetenskaplig upplysning till medborgarna liksom samhällelig insyn i akademin blir svårare att upprätthålla. Även möjligheterna att föra diskussioner om utveckling, forskningsresultats betydelse och konsekvenser minskar drastiskt när svenskan sätts på undantag.
Det är lätt att instämma i artikelförfattarnas kritik mot anglifieringen i akademin. Risken är att engelskan blir ett så kallat högspråk som används i formella och officiella sammanhang, medan svenskan blir ett lågspråk som används i hemmet och i närmiljön.
Denna situation kallas diglossi, vilket betyder ett tvåspråkigt samhälle med ett överordnat och ett underordnat språk. I ett sådant samhälle ökar social ojämlikhet. Socioekonomiskt och utbildningsmässigt redan starka grupper i samhället gynnas ytterligare.
Men mot vem borde naturvetarna på DN Debatt rikta kritiken? Till sig själva, naturligtvis. Bestäms inte litteraturlistorna på institutioner och fakulteter? Bestämmer de inte undervisningsspråket själva? Visst gör de det. Välj mer svensk kurslitteratur. Undervisa på svenska.
Problemet är dock inte att engelska används inom vetenskapen. Problemet är att svenska inte används.
Ett förslag i utredningen Mål i mun är att doktorsavhandlingar på annat språk än svenska ska förses med en kort svensk sammanfattning om ca 250 ord. Så lamt förslag. Det motsvarar knappt en A4-sida. Varför inte slå till med 25 sidor? Då kan dels vetenskapliga begrepp definieras, dels tolkning, argumentation och bevisföring formuleras på svenska.
Engelskan är nödvändig för kommunikationen inom forskningssamfundet, vilket är globalt. Svenskan är nödvändig för kommunikationen inom hemspråksfältet, samhället, vilket är lokalt.
Forskaren uppfattar i allmänhet forskningssamfundet som en betydligt viktigare arena, medan medborgaren ser samhället som en viktigare arena. Bägges intressen måste tillgodoses.
Det är akademins ansvar.
torsdag, juni 16, 2005
Om avståndet till Platons olivlund
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050616
Nuvarande resurstilldelningssystem till grundläggande högskoleutbildning älskas i medgång och avskys i motgång. Skälet är att intäkterna beror till hundra procent på studenternas efterfrågan och prestationer.
När antalet studenter och deras prestationer (avklarade kurser) ökar, ökar intäkterna snabbt. Lika snabbt minskar intäkterna när studentantalet eller deras prestationer minskar. Det finns inga ekonomiska stötdämpare när söktrycket sjunker, medan de fasta kostnaderna – lärarlöner, lokalhyra, teknisk utrustning – kvarstår.
Detta har blivit ett stort problem för många – inte alla – ämnen inom humaniora, samhällsvetenskap och teknisk-naturvetenskapliga utbildningar.
Ett delbetänkande från Resursutredningen föreslår att en sådan ekonomisk stötdämpare införs. Förslaget går i korthet ut på att den andel av det ekonomiska anslaget som är studentberoende minskas från 100 procent till 65 procent. Således föreslås en grundersättning om 35 procent, som inte är beroende av studenters efterfrågan eller prestationer.
Det är ett bra förslag. Det ger något bättre långsiktighet för lärosätenas planering. Högre stabilitet. Oron bland lärarpersonalen reduceras sannolikt. Det underlättar för ämnen vars studenttillströmning fluktuerar. Och viktigast: De rådande ekonomiska incitamenten för kvalitetssänkning minskar.
Samtidigt har jag svårt för den gammelindustriella begreppsapparat delbetänkandet använder och utvecklar. Lärosäten har över- eller underproduktion, påstås det. Så förstärks föreställningen om högre utbildning som en fabrik, med studenter som råvaror i en förädlingsprocess på löpande band.
Betänkandet vill också förändra uttryck så de blir mer ekonomiskt klingande. ”Utbildningsområden” föreslås ersättas med ”ersättningsområden”, så att vi lättare påminns om utbildningsfabriken.
Vi har hamnat långt från samtalen i Platons akademi invid olivlunden i Atens utkant.
Nuvarande resurstilldelningssystem till grundläggande högskoleutbildning älskas i medgång och avskys i motgång. Skälet är att intäkterna beror till hundra procent på studenternas efterfrågan och prestationer.
När antalet studenter och deras prestationer (avklarade kurser) ökar, ökar intäkterna snabbt. Lika snabbt minskar intäkterna när studentantalet eller deras prestationer minskar. Det finns inga ekonomiska stötdämpare när söktrycket sjunker, medan de fasta kostnaderna – lärarlöner, lokalhyra, teknisk utrustning – kvarstår.
Detta har blivit ett stort problem för många – inte alla – ämnen inom humaniora, samhällsvetenskap och teknisk-naturvetenskapliga utbildningar.
Ett delbetänkande från Resursutredningen föreslår att en sådan ekonomisk stötdämpare införs. Förslaget går i korthet ut på att den andel av det ekonomiska anslaget som är studentberoende minskas från 100 procent till 65 procent. Således föreslås en grundersättning om 35 procent, som inte är beroende av studenters efterfrågan eller prestationer.
Det är ett bra förslag. Det ger något bättre långsiktighet för lärosätenas planering. Högre stabilitet. Oron bland lärarpersonalen reduceras sannolikt. Det underlättar för ämnen vars studenttillströmning fluktuerar. Och viktigast: De rådande ekonomiska incitamenten för kvalitetssänkning minskar.
Samtidigt har jag svårt för den gammelindustriella begreppsapparat delbetänkandet använder och utvecklar. Lärosäten har över- eller underproduktion, påstås det. Så förstärks föreställningen om högre utbildning som en fabrik, med studenter som råvaror i en förädlingsprocess på löpande band.
Betänkandet vill också förändra uttryck så de blir mer ekonomiskt klingande. ”Utbildningsområden” föreslås ersättas med ”ersättningsområden”, så att vi lättare påminns om utbildningsfabriken.
Vi har hamnat långt från samtalen i Platons akademi invid olivlunden i Atens utkant.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)