Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160304
I skuggan av det pågående valet av presidentkandidater i USA, pågår en principiellt viktig politisk diskussion i Tyskland. Landets högsta domstol har öppnat för att diskutera om man ska förbjuda förekomsten av det högerextrema, nynazistiska partiet nationaldemokraterna (NDP).
I takt med partiets växande aggressiva och stridslystna attityd, sitt rasistiska och antisemitiska språkbruk, sin närhet till traditionell nazism och sin antidemokratiska hållning, finns det ett ökat stöd för att förbjuda partiet.
Det är dock inte självklart att förbjuda ett politiskt parti; det är ett delikat dilemma. Det är, menar en av domarna, ett tveeggat svärd som måste användas med stor försiktighet. Att förbjuda ett parti är som att inskränka friheten med syftet att bevara friheten.
Det vore emellertid inte första gången det sker i Tyskland. Efter andra världskrigets slut förbjöds dåvarande nazistpartiet. Om dagens motsvarighet uttrycker samma politik som dåvarande nazistparti, vore väl ett förbud närmast en logisk konsekvens.
fredag, mars 04, 2016
tisdag, mars 01, 2016
Zapparoner – framtidens personliga övervakare?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160301
I inledningen till varje nytt år bjuder traditionen på framtidsförutsägelser. De är ofta kortsiktiga: "Detta kommer att hända under 2016". Utsagor om framtiden är viktiga som diskussionsunderlag och tankeväckare, men man får se upp. Påståenden om framtiden kan även bli föremål för genans och sneda leenden när framtiden kommer i kapp.
Ett exempel är ett citat av Ken Olsen från 1977: "There is no reason for any individual to have a computer in his home". Som grundare och ledare för ett stort företag som tillverkade det man då kallade stordatorer började han ana att datorer skulle komma att krympa och persondatorn växa fram. I dag har miljarder människor en persondator i fickan.
De påståenden om framtiden som vi ler generat åt, är ofta negativa förutsägelser – det vill säga, påståenden som uttalar sig om vad som inte kommer att ske, men som trots allt sker. Framtidsförutsägelser som inte slår in, bryr vi oss inte så mycket om. Det är bara rimligt att en stor andel förutsägelser inte slår in.
Det vanligaste sättet för kortsiktiga förutsägelser är trendframskrivning. Man undersöker hur utvecklingen av en företeelse sett ut under en tid och förlänger den utvecklingen. Nackdelen med denna metod är att den har svårt att fånga tekniska språng; utveckling av teknik som inte uppenbart utgår från existerande teknik. En annan metod som växer fram är att skapa framtidsscenarier. Här syntetiseras ofta analyser av en eller flera företeelser och blir till en beskrivning av en framtida situation.
Syftet med denna essä är att undersöka ett framtidsscenario som utgår från klassisk science fictionlitteratur.
Det mest kända framtidsscenariot i genren torde vara 1984 av George Orwell, som ständigt fungerar som en referenspunkt när vi i dag diskuterar staters övervakning av medborgare. Du sköna nya värld av Aldous Huxley är ytterligare en dystopi, där människan drogar sig med en sorts lyckopiller för att uthärda industrialismens förslavning.
En mindre känd bok i samma genre är science fictionromanen The Glass Bees (Glasbina) av Ernst Jünger från 1957. I en ospecifik framtid får krigsveteranen Richard anställning hos en robottillverkare vid namn Zapparoni. Som roman är den egensinnig, skriven med lågt tempo, men den utgör en intressant bas för att diskutera framtidens drönare.
Glasbin är exakt vad ordet säger. Små automatiska robotar av glas, som liknar bin i storlek, rörelsemönster och beteende. De flyger omkring och samlar in nektar från växter tillsammans med andra bin, men har sina egna bikupor där de omvandlar nektar till honung, för att sedan flyga iväg och samla in mer.
Bina är alltså i förhållande till människan autonoma varelser som agerar med detta enda mål i sikte. De har dock inte utrustats med de biologiska binas viktiga funktion att pollinera och bidra till växters reproduktion, utan fungerar enbart som högeffektiva honungsproducenter.
I teknikfilosofisk mening brukar Jünger ges epitetet dystopiker. Han menar att "mänsklig perfektion och teknisk perfektion är inkompatibel" och att människan känner lika mycket skräck som stolthet inför ny teknik. Han såg teknikutveckling som ett sätt att stärka makt hos den som ges tillgång till ny teknik.
Frågan är om det är så dystopiskt. Skulle inte glasbin kunna utformas och användas så att vi ökar vår egenmakt, vår autonomi?
Ett av de stora problemen under de senaste decenniernas teknikutveckling handlar om integritet. Digitalkameran, mobiltelefoner, Google glass och drönare för privatpersoner bär alla på en potential att, tillsammans med spridningsmöjligheter på nätet, kränka andra människors integritet.
Gemensamt för dessa tekniker är att de har kameralinsen riktad utåt (utom när selfies tas), mot tredje person. På så sätt utgör dessa prylar potentiella övervakningstekniker och därmed problematiska ur integritetssynpunkt.
Låt oss titta närmare på drönaren, som har blivit rimlig att både köpa och använda av stora flertalet. Fortfarande är drönare relativt stora och klumpiga och kräver en skicklig förare. Låt oss i stället tänka på drönaren som ett glasbi i Ernst Jüngers mening.
Ett sådant glasbi skulle inte behöva någon förare, utan enbart ha ett syfte med sin tillvaro: Att övervaka dess ägare. Glasbiets ögon och öron skulle alltså vara ständigt riktade mot ägaren för att utgöra ett preventivt skydd mot kränkningar av olika slag.
På så sätt skulle inte tredje persons integritet kränkas, under förutsättning att tredje person inte kränker glasbiets ägare. Då skulle glasbiet med både ljud och bild registrera sådana kränkningar och personen som kränker skulle enkelt kunna identifieras och lagföras.
Vore sådana glasbin önskvärda? Redan i dag används mobilkameror för att registrera misstänkta händelser som bli till nytta i brottsutredningar.
Med den senaste tidens diskussion om begångna sexuella ofredaden mot kvinnor i olika sammanhang i åtanke, skulle personliga glasbin genast registrerat förövarna. Om tonårsflickor skulle ha varsitt glasbi skulle pojkars tafsande och andra trakasserier genast registreras. Sannolikt skulle medvetenheten om dessa glasbin få en preventiv verkan.
Vore sådana glasbin möjliga? Det vi vet med säkerhet om informationsteknik är att den ständigt blir mindre, kraftfullare och självständigare. Redan i dag utvecklas så kallade PhoneDrones; små drönare, bara något större än den mobiltelefon som utgör drönarens "motor".
Hur dessa glasbin kan komma att se ut i framtiden kan vi lämna därhän, utan det är själva funktionen – öka utsatta människors egenmakt genom personlig övervakning – som är det intressanta. Vi skulle kunna kalla sådana glasbin för Zapparoner.
Jag tolkar emellertid inte dylika glasbin som Jüngers egentliga framtidsscenario, utan det glasbina representerar: Människans ständiga strävan mot teknisk perfektion, i motsats till mänsklig perfektion.
I stället för att utveckla människors moraliska förmågor som förhindrar oönskade handlingar, utvecklar vi teknik som skyddar oss mot sådana handlingar.
Oförmågan att göra bådadera samtidigt är Ernst Jüngers framtidsdystopi.
I inledningen till varje nytt år bjuder traditionen på framtidsförutsägelser. De är ofta kortsiktiga: "Detta kommer att hända under 2016". Utsagor om framtiden är viktiga som diskussionsunderlag och tankeväckare, men man får se upp. Påståenden om framtiden kan även bli föremål för genans och sneda leenden när framtiden kommer i kapp.
Ett exempel är ett citat av Ken Olsen från 1977: "There is no reason for any individual to have a computer in his home". Som grundare och ledare för ett stort företag som tillverkade det man då kallade stordatorer började han ana att datorer skulle komma att krympa och persondatorn växa fram. I dag har miljarder människor en persondator i fickan.
De påståenden om framtiden som vi ler generat åt, är ofta negativa förutsägelser – det vill säga, påståenden som uttalar sig om vad som inte kommer att ske, men som trots allt sker. Framtidsförutsägelser som inte slår in, bryr vi oss inte så mycket om. Det är bara rimligt att en stor andel förutsägelser inte slår in.
Det vanligaste sättet för kortsiktiga förutsägelser är trendframskrivning. Man undersöker hur utvecklingen av en företeelse sett ut under en tid och förlänger den utvecklingen. Nackdelen med denna metod är att den har svårt att fånga tekniska språng; utveckling av teknik som inte uppenbart utgår från existerande teknik. En annan metod som växer fram är att skapa framtidsscenarier. Här syntetiseras ofta analyser av en eller flera företeelser och blir till en beskrivning av en framtida situation.
Syftet med denna essä är att undersöka ett framtidsscenario som utgår från klassisk science fictionlitteratur.
Det mest kända framtidsscenariot i genren torde vara 1984 av George Orwell, som ständigt fungerar som en referenspunkt när vi i dag diskuterar staters övervakning av medborgare. Du sköna nya värld av Aldous Huxley är ytterligare en dystopi, där människan drogar sig med en sorts lyckopiller för att uthärda industrialismens förslavning.
En mindre känd bok i samma genre är science fictionromanen The Glass Bees (Glasbina) av Ernst Jünger från 1957. I en ospecifik framtid får krigsveteranen Richard anställning hos en robottillverkare vid namn Zapparoni. Som roman är den egensinnig, skriven med lågt tempo, men den utgör en intressant bas för att diskutera framtidens drönare.
Glasbin är exakt vad ordet säger. Små automatiska robotar av glas, som liknar bin i storlek, rörelsemönster och beteende. De flyger omkring och samlar in nektar från växter tillsammans med andra bin, men har sina egna bikupor där de omvandlar nektar till honung, för att sedan flyga iväg och samla in mer.
Bina är alltså i förhållande till människan autonoma varelser som agerar med detta enda mål i sikte. De har dock inte utrustats med de biologiska binas viktiga funktion att pollinera och bidra till växters reproduktion, utan fungerar enbart som högeffektiva honungsproducenter.
I teknikfilosofisk mening brukar Jünger ges epitetet dystopiker. Han menar att "mänsklig perfektion och teknisk perfektion är inkompatibel" och att människan känner lika mycket skräck som stolthet inför ny teknik. Han såg teknikutveckling som ett sätt att stärka makt hos den som ges tillgång till ny teknik.
Frågan är om det är så dystopiskt. Skulle inte glasbin kunna utformas och användas så att vi ökar vår egenmakt, vår autonomi?
Ett av de stora problemen under de senaste decenniernas teknikutveckling handlar om integritet. Digitalkameran, mobiltelefoner, Google glass och drönare för privatpersoner bär alla på en potential att, tillsammans med spridningsmöjligheter på nätet, kränka andra människors integritet.
Gemensamt för dessa tekniker är att de har kameralinsen riktad utåt (utom när selfies tas), mot tredje person. På så sätt utgör dessa prylar potentiella övervakningstekniker och därmed problematiska ur integritetssynpunkt.
Låt oss titta närmare på drönaren, som har blivit rimlig att både köpa och använda av stora flertalet. Fortfarande är drönare relativt stora och klumpiga och kräver en skicklig förare. Låt oss i stället tänka på drönaren som ett glasbi i Ernst Jüngers mening.
Ett sådant glasbi skulle inte behöva någon förare, utan enbart ha ett syfte med sin tillvaro: Att övervaka dess ägare. Glasbiets ögon och öron skulle alltså vara ständigt riktade mot ägaren för att utgöra ett preventivt skydd mot kränkningar av olika slag.
På så sätt skulle inte tredje persons integritet kränkas, under förutsättning att tredje person inte kränker glasbiets ägare. Då skulle glasbiet med både ljud och bild registrera sådana kränkningar och personen som kränker skulle enkelt kunna identifieras och lagföras.
Vore sådana glasbin önskvärda? Redan i dag används mobilkameror för att registrera misstänkta händelser som bli till nytta i brottsutredningar.
Med den senaste tidens diskussion om begångna sexuella ofredaden mot kvinnor i olika sammanhang i åtanke, skulle personliga glasbin genast registrerat förövarna. Om tonårsflickor skulle ha varsitt glasbi skulle pojkars tafsande och andra trakasserier genast registreras. Sannolikt skulle medvetenheten om dessa glasbin få en preventiv verkan.
Vore sådana glasbin möjliga? Det vi vet med säkerhet om informationsteknik är att den ständigt blir mindre, kraftfullare och självständigare. Redan i dag utvecklas så kallade PhoneDrones; små drönare, bara något större än den mobiltelefon som utgör drönarens "motor".
Hur dessa glasbin kan komma att se ut i framtiden kan vi lämna därhän, utan det är själva funktionen – öka utsatta människors egenmakt genom personlig övervakning – som är det intressanta. Vi skulle kunna kalla sådana glasbin för Zapparoner.
Jag tolkar emellertid inte dylika glasbin som Jüngers egentliga framtidsscenario, utan det glasbina representerar: Människans ständiga strävan mot teknisk perfektion, i motsats till mänsklig perfektion.
I stället för att utveckla människors moraliska förmågor som förhindrar oönskade handlingar, utvecklar vi teknik som skyddar oss mot sådana handlingar.
Oförmågan att göra bådadera samtidigt är Ernst Jüngers framtidsdystopi.
onsdag, februari 17, 2016
Folkfinansiering – ett hot mot kulturen?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160217
Crowdfunding, eller folkfinansiering som vi borde säga på svenska, tycks inte vara någon övergående trend, utan en företeelse som fortsätter utvecklas. I allt väsentligt handlar folkfinansiering om att gå från en mecenatkultur, med enstaka givare som ger mycket till få, till en folkgivarkultur där många ger lite till flera.
När en dylik företeelse växer sig stor, finns det all anledning att göra konsekvensanalyser. Medieforskaren Daren Brabham vid University of Southern California har studerat hur amerikansk media har bevakat folkfinansiering på plattformar som exempelvis Kickstarter och Indiegogo.
Med ett stort antal artiklar om denna företeelse som empirisk data, ser han en synnerligen positiv attityd till folkfinansiering från olika media. Folkfinansiering omtalas som en demokratiserande kraft, som det enda sättet för människor med idéer att uppfylla sina drömmar, som ett sätt att stärka individers makt i förhållande till mecenater och riskkapitalister med mera.
Samtidigt ser Brabham en synnerligen stark kritik i USA, särskilt från konservativt håll, mot att konstprojekt i vid mening ska finansieras av det allmänna, av skattemedel. Ett växande antal människor vill inte se sina inbetalade skatter finansiera allehanda projekt vars resultat de varken uppskattar eller ens vill se i det offentliga rummet.
Inte helt förvånande ställs ofta offentliga medel till konst och kultur i kontrast till knappa resurser i andra offentliga verksamheter, som exempelvis skola, vård och omsorg. Det intressanta i Brabhams forskning är syntesen. Kritikerna till offentligt finansierad kultur är däremot positiva till folkfinansiering av kultur. Då, menar dessa, får vi de kulturella yttringar, de konstverk, de kulturhus som människor faktiskt vill betala för.
Medan offentligt finansierade kulturyttringar syftar till att utveckla och utbilda medborgare för att bidra till samhällets bästa, vill folkfinansierade kulturprojekt nå så många givare som möjligt, vilket leder till att kulturprojekten anpassas efter vad många vill betala för.
Folkfinansiering blir därmed ett slags verktyg för populistisk, marknadsliberal politik för att reducera offentligt finansierad kultur. Än så länge i USA, men självfallet kommer liknande röster att höras här.
Brabham beskyller media, med sitt okritiska omhuldande av folkfinansiering, för att späda på dessa i viss mån kultur- och konstfientliga strömningar. Dessutom ser han nästa område runt hörnet att drabbas.
Varför ska forskning finansieras med skattemedel utan att skattebetalare ges inflytande över vad det forskas om?
Kommer samma konservativa marknadsliberaler att kräva att alla forskningsprojekt underställs folkfinansiering på sajter som Kickstarter, så att sådan forskning som upplevs "konstig" i folks ögon inte ska ges finansiering?
Det finns all anledning att inta ett kritiskt förhållningssätt till folkfinansiering, liksom att det genomförs fler konsekvensanalyser.
fredag, januari 15, 2016
Våldtäkt på nätet?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160115
Tingsrättsförhandlingen kring ett unikt åtal inleddes den 14/1. Det handlar om en 22-årig man som åtalas för sexuella övergrepp, ofredanden mot barn på nätet, barnpornografibrott med mera. Det unika är att några av åtalspunkterna rubriceras som våldtäkt, trots att mannen aldrig träffat barnen annat än på nätet.
Mannens advokat hävdar att det inte finns något stöd i lagen för ett sådant åtal, medan åklagaren menar att enär mannen har förmått barn att begå sexuella handlingar på sig själva, bör det rubriceras som våldtäkt.
Redan på 1990-talet diskuterades om våldtäkter kunde ske i en virtuell miljö. Julian Dibbel publicerade 1993 den klassiska artikeln A Rape in Cyberspace, där han beskriver en våldtäkt i en virtuell värld.
En avatar vid namn Mr Bungle förföljer och begår övergrepp mot en annan avatar. Mr Bungle tvingar den andre avataren att begå olika handlingar av sexuell natur. Allt händer i den virtuella världen.
På den tiden gjorde man en distinktion mellan fysiska och sociala kroppar. Under den våldtäkt som Dibbel beskriver skadades inga fysiska kroppar, endast sociala kroppar. Kränkningen framstod emellertid som synnerligen stark även i en virtuell miljö.
I dag, när inte bara sociala kroppar våldtas, utan när även övergrepp på fysiska kroppar sker över internet, är det i högsta grad rimligt att juridiken överväger att inkludera även sådana handlingar i våldtäktsbegreppet.
Det är ytterligare ett tecken i tiden på att det i dag är orimligt att – som man gjorde på 90-talet – separera en virtuell värld från en fysisk värld.
Tingsrättsförhandlingen kring ett unikt åtal inleddes den 14/1. Det handlar om en 22-årig man som åtalas för sexuella övergrepp, ofredanden mot barn på nätet, barnpornografibrott med mera. Det unika är att några av åtalspunkterna rubriceras som våldtäkt, trots att mannen aldrig träffat barnen annat än på nätet.
Mannens advokat hävdar att det inte finns något stöd i lagen för ett sådant åtal, medan åklagaren menar att enär mannen har förmått barn att begå sexuella handlingar på sig själva, bör det rubriceras som våldtäkt.
Redan på 1990-talet diskuterades om våldtäkter kunde ske i en virtuell miljö. Julian Dibbel publicerade 1993 den klassiska artikeln A Rape in Cyberspace, där han beskriver en våldtäkt i en virtuell värld.
En avatar vid namn Mr Bungle förföljer och begår övergrepp mot en annan avatar. Mr Bungle tvingar den andre avataren att begå olika handlingar av sexuell natur. Allt händer i den virtuella världen.
På den tiden gjorde man en distinktion mellan fysiska och sociala kroppar. Under den våldtäkt som Dibbel beskriver skadades inga fysiska kroppar, endast sociala kroppar. Kränkningen framstod emellertid som synnerligen stark även i en virtuell miljö.
I dag, när inte bara sociala kroppar våldtas, utan när även övergrepp på fysiska kroppar sker över internet, är det i högsta grad rimligt att juridiken överväger att inkludera även sådana handlingar i våldtäktsbegreppet.
Det är ytterligare ett tecken i tiden på att det i dag är orimligt att – som man gjorde på 90-talet – separera en virtuell värld från en fysisk värld.
torsdag, januari 14, 2016
Faktaresistens hotar det offentliga samtalet
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160114
Flera bland 2015 års nyord som sammanställs av Språkrådet berörde digitaliseringens framväxt och människors aktiveter på internet. Delningsekonomi, geoblockering, groupie, klickokrati, rattsurfa, robotjournalistik, svajpa, svischa, trollfabrik och youtuber är sådana.
Mitt favoritord bland nyorden är dock faktaresistens, vilket också anknyter till nätet. Ordet betyder enligt språkrådet "Förhållningssätt som innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning, som i stället grundas på till exempel konspirationsteorier".
Faktaresistens uppstår ofta i den företeelse som går under begrepp som ekokammare och filterbubbla. Det innebär att människor bildar sina uppfattningar om olika frågor utifrån vad människor med likartade intressen och åsikter sprider i olika forum på internet. Ju fler gånger påståenden upprepas och studsar runt, desto sannare upplevs de.
Vilka ämnen som helst kan ge faktaresistenta medborgare, men konspirationsteorier genererar ofta faktaresistens hos de som anammar dem. Liksom frågor som rör vaccinering, omfattning av våldsbrott begångna av olika samhällsgrupper, invandring, flyktingar, chemtrails, feminism, högern, vänstern, ja, det finns mycket som skapar faktaresistens.
Men är det inte bara att leverera korrekt fakta? Borde inte medborgare som sprider felaktigheter ta till sig korrekta fakta? Nej, svarar ett forskarlag som har genomfört en stor studie av människors benägenhet att ändra en felaktig uppfattning när de konfronteras med korrekta fakta.
Forskarna studerade 54 miljoner amerikanska Facebookanvändare över en femårsperiod. Är människor som har bestämt sig för att osanna påståenden som härrör från så kallade ekokammare är korrekta, benägna att ta till sig korrekt fakta som motsäger deras påståenden?
Resultatet är nedslående. Endast en ytterst liten andel av Facebookanvändarna som konfronterades med korrekt information ändrade uppfattning. Snarare visade det sig att många av dem förstärkte sitt intresse för konspiratoriskt och osant innehåll på nätet.
Övertygelsen om att det osanna är sant till och med ökade. Dessutom förstärktes deras engagemang för de olika ekokamrarna som sprider osanningar.
För framtidens offentliga samtal på internet är resultatet från denna studie djupt oroande. En av de viktigaste förmågorna för en kritiskt tänkande människa är såväl förmågan som beredskapen att bedöma fakta och motargument, med syftet att ompröva sin egen uppfattning när motargumenten är starkare.
Om det kritiska tänkandet reduceras i takt med att faktaresistens utvecklas och att ekokamrarnas desinformation tas ad notam, blir ett offentligt samtal där teser, fakta och argument ska mötas enbart en obehaglig tuppfäktning som inte leder till synteser, utan till förstärkta konflikter.
Flera bland 2015 års nyord som sammanställs av Språkrådet berörde digitaliseringens framväxt och människors aktiveter på internet. Delningsekonomi, geoblockering, groupie, klickokrati, rattsurfa, robotjournalistik, svajpa, svischa, trollfabrik och youtuber är sådana.
Mitt favoritord bland nyorden är dock faktaresistens, vilket också anknyter till nätet. Ordet betyder enligt språkrådet "Förhållningssätt som innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning, som i stället grundas på till exempel konspirationsteorier".
Faktaresistens uppstår ofta i den företeelse som går under begrepp som ekokammare och filterbubbla. Det innebär att människor bildar sina uppfattningar om olika frågor utifrån vad människor med likartade intressen och åsikter sprider i olika forum på internet. Ju fler gånger påståenden upprepas och studsar runt, desto sannare upplevs de.
Vilka ämnen som helst kan ge faktaresistenta medborgare, men konspirationsteorier genererar ofta faktaresistens hos de som anammar dem. Liksom frågor som rör vaccinering, omfattning av våldsbrott begångna av olika samhällsgrupper, invandring, flyktingar, chemtrails, feminism, högern, vänstern, ja, det finns mycket som skapar faktaresistens.
Men är det inte bara att leverera korrekt fakta? Borde inte medborgare som sprider felaktigheter ta till sig korrekta fakta? Nej, svarar ett forskarlag som har genomfört en stor studie av människors benägenhet att ändra en felaktig uppfattning när de konfronteras med korrekta fakta.
Forskarna studerade 54 miljoner amerikanska Facebookanvändare över en femårsperiod. Är människor som har bestämt sig för att osanna påståenden som härrör från så kallade ekokammare är korrekta, benägna att ta till sig korrekt fakta som motsäger deras påståenden?
Resultatet är nedslående. Endast en ytterst liten andel av Facebookanvändarna som konfronterades med korrekt information ändrade uppfattning. Snarare visade det sig att många av dem förstärkte sitt intresse för konspiratoriskt och osant innehåll på nätet.
Övertygelsen om att det osanna är sant till och med ökade. Dessutom förstärktes deras engagemang för de olika ekokamrarna som sprider osanningar.
För framtidens offentliga samtal på internet är resultatet från denna studie djupt oroande. En av de viktigaste förmågorna för en kritiskt tänkande människa är såväl förmågan som beredskapen att bedöma fakta och motargument, med syftet att ompröva sin egen uppfattning när motargumenten är starkare.
Om det kritiska tänkandet reduceras i takt med att faktaresistens utvecklas och att ekokamrarnas desinformation tas ad notam, blir ett offentligt samtal där teser, fakta och argument ska mötas enbart en obehaglig tuppfäktning som inte leder till synteser, utan till förstärkta konflikter.
tisdag, januari 12, 2016
9 moralfilosofiska frågor i informationsåldern
Jag har publicerat en ny bok; en essäsamling kring moralfilosofiska frågor. Titeln är 9 moralfilosofiska frågor i informationsåldern. Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus, CDON och Amazon. Precis som mina tidigare böcker finns denna att ladda ned fritt, i meningen gratis, som Open Access i pdf-format.
9 moralfilosofiska frågor i informationsåldern är en
essäsamling där Per-Olof Ågren söker initiera samtal kring nödvändiga
moralfilosofiska frågor i en tid av informationsteknisk utveckling.
Ju mer utvecklad syn, hörsel och känsel våra digitala
applikationer utformas med, desto viktigare är det att de moralfilosofiska
frågorna väcks och diskuteras.
I denna essäsamling ställer Per-Olof Ågren bland annat
följande moralfilosofiska frågor: Bör den personliga integriteten skyddas? Bör
robotar bli mänskliga? Bör självkörande bilar understundom döda? Bör
kapitalismen överleva i informationsåldern?
Bokens bidrag är inte att ge de rätta svaren, utan att
inspirera läsaren till att formulera både svar till frågorna och argument för
sina svar.
tisdag, januari 05, 2016
Låt framtidens robotar bli olydiga
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160105
Man brukar tala om robotikens tre lagar, myntade av science fictionförfattaren Isaac Asimov redan 1950 i novellsamlingen I, Robot. Dessa är: 1) En robot får aldrig skada en människa. 2) En robot måste alltid lyda människan. 3) En robot får försvara sig, om det inte bryter mot någon av de två första lagarna.
Trots att dessa lagar har formulerats inom ramen för fiktionslitteratur, har de haft stort inflytande på forskning och utveckling av robotar. Nu börjar emellertid forskare utveckla sociala robotar som inte nödvändigtvis följer lag nummer två.
Två forskare vid ett amerikanskt robotlaboratorium menar i en forskarrapport att det är dags att skapa robotar som kan avgöra vilka situationer där en social robot ska lyda direktiv från människan – och när roboten inte ska lyda. Forskarna menar att ju mer sociala robotars kapaciteter utvecklas, desto större blir våra förväntningar på robotarna.
Därför måste robotar bli skickligare på att avgöra när och hur de ska avfärda direktiv från en människa. Forskarna menar att robotar måste ha så kallade lämplighetsvillkor eller giltighetsvillkor (felicity conditions), inspirerade av språkfilosofer som Austin och Searle.
De lämplighetsvillkor forskarna föreslår att robotar ska utrustas med och alltid använda när en människa ger roboten direktiv är:
1 Kunskap: Vet roboten hur den begärda handlingen utförs?
2 Kapacitet: Är det fysiskt möjligt för roboten att utföra handlingen?
3 Tajming: Är detta ett lämpligt tillfälle att utföra handlingen?
4 Social roll och skyldighet: Är roboten skyldig att utföra handlingen givet den sociala roll roboten har?
5 Normativ tillåtlighet: Innebär det ett brott mot någon norm att utföra handlingen?
Först när en social robot har övervägt dessa fem villkor och funnit att de är uppfyllda, ska roboten utföra handlingen. Annars ska den vägra. De villkor som genererar några extra varvs funderingar är det fjärde och femte villkoret.
Roboten ska alltså kunna ha en uppfattning om vilken social roll den har och roboten avkrävs även moraliska ställningstaganden.Jag tror detta är viktig forskning inom robotik. Särskilt med tanke på att det rimligen kommer en dag när vi lika lätt kan införskaffa en social robot, som vi kan införskaffa en mobiltelefon i dag.
Vill vi att en robots ägare ska kunna ge en robot direktiv om socialt opassande och moraliskt otillåtna handlingar som roboten blint utför? Om inte, så måste vi ge robotar frihet att överväga och negligera våra direktiv.
Och därmed kanske robotar kommer att framstå som människans sociala och moraliska korrektiv.
Man brukar tala om robotikens tre lagar, myntade av science fictionförfattaren Isaac Asimov redan 1950 i novellsamlingen I, Robot. Dessa är: 1) En robot får aldrig skada en människa. 2) En robot måste alltid lyda människan. 3) En robot får försvara sig, om det inte bryter mot någon av de två första lagarna.
Trots att dessa lagar har formulerats inom ramen för fiktionslitteratur, har de haft stort inflytande på forskning och utveckling av robotar. Nu börjar emellertid forskare utveckla sociala robotar som inte nödvändigtvis följer lag nummer två.
Två forskare vid ett amerikanskt robotlaboratorium menar i en forskarrapport att det är dags att skapa robotar som kan avgöra vilka situationer där en social robot ska lyda direktiv från människan – och när roboten inte ska lyda. Forskarna menar att ju mer sociala robotars kapaciteter utvecklas, desto större blir våra förväntningar på robotarna.
Därför måste robotar bli skickligare på att avgöra när och hur de ska avfärda direktiv från en människa. Forskarna menar att robotar måste ha så kallade lämplighetsvillkor eller giltighetsvillkor (felicity conditions), inspirerade av språkfilosofer som Austin och Searle.
De lämplighetsvillkor forskarna föreslår att robotar ska utrustas med och alltid använda när en människa ger roboten direktiv är:
1 Kunskap: Vet roboten hur den begärda handlingen utförs?
2 Kapacitet: Är det fysiskt möjligt för roboten att utföra handlingen?
3 Tajming: Är detta ett lämpligt tillfälle att utföra handlingen?
4 Social roll och skyldighet: Är roboten skyldig att utföra handlingen givet den sociala roll roboten har?
5 Normativ tillåtlighet: Innebär det ett brott mot någon norm att utföra handlingen?
Först när en social robot har övervägt dessa fem villkor och funnit att de är uppfyllda, ska roboten utföra handlingen. Annars ska den vägra. De villkor som genererar några extra varvs funderingar är det fjärde och femte villkoret.
Roboten ska alltså kunna ha en uppfattning om vilken social roll den har och roboten avkrävs även moraliska ställningstaganden.Jag tror detta är viktig forskning inom robotik. Särskilt med tanke på att det rimligen kommer en dag när vi lika lätt kan införskaffa en social robot, som vi kan införskaffa en mobiltelefon i dag.
Vill vi att en robots ägare ska kunna ge en robot direktiv om socialt opassande och moraliskt otillåtna handlingar som roboten blint utför? Om inte, så måste vi ge robotar frihet att överväga och negligera våra direktiv.
Och därmed kanske robotar kommer att framstå som människans sociala och moraliska korrektiv.
torsdag, december 31, 2015
Kulturåret 2015 – samtid och dåtid speglad i kulturen
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 151231
Domaren av Ian McEwan presenterar årets bästa moralfilosofiska dilemma: Är du den som är bäst skickad att styra över ditt eget liv, alltid? Ska domaren i familjerätt Fiona May fälla ett avgörande utifrån sekulära, humanistiska principer mot en persons vilja, eller ska personens religiösa, dogmatiska övertygelse tillåtas döda honom?
Den andra maskinåldern av MIT-forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee utgör ett helhetsgrepp över samhällets digitalisering, där författarna menar att nu börjar utvecklingskurvan peka uppåt på ett sätt vi inte sett förut. Och förklarar detta med riskornet och schackbrädet. Effekterna är både enkla och komplicerade: överflöd och klyftor.
Vi bara lyder av sociologen Roland Paulsen är en liten berättelse om Arbetsförmedlingen och de positiva lydnadsprocesser som formar dess verksamhet, och samtidigt en del i en stor berättelse om ett samhälle i omvälvning. Akademisk opinionsbildning när den är som bäst.
Domaren av Ian McEwan presenterar årets bästa moralfilosofiska dilemma: Är du den som är bäst skickad att styra över ditt eget liv, alltid? Ska domaren i familjerätt Fiona May fälla ett avgörande utifrån sekulära, humanistiska principer mot en persons vilja, eller ska personens religiösa, dogmatiska övertygelse tillåtas döda honom?
Den andra maskinåldern av MIT-forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee utgör ett helhetsgrepp över samhällets digitalisering, där författarna menar att nu börjar utvecklingskurvan peka uppåt på ett sätt vi inte sett förut. Och förklarar detta med riskornet och schackbrädet. Effekterna är både enkla och komplicerade: överflöd och klyftor.
Vi bara lyder av sociologen Roland Paulsen är en liten berättelse om Arbetsförmedlingen och de positiva lydnadsprocesser som formar dess verksamhet, och samtidigt en del i en stor berättelse om ett samhälle i omvälvning. Akademisk opinionsbildning när den är som bäst.
torsdag, december 17, 2015
Ubers samhällsnytta
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 151217
Bland de framväxande företagen i den så kallade plattformsekonomin torde Uber och Airbnb vara de mest kända. Med plattformsekonomi avses att en digital plattform på nätet samlar och distribuerar tjänster från en mängd aktörer, där handeln sker på själva plattformen.
Uber distribuerar transporttjänster med privata personbilar och Airbnb distribuerar boendetjänster i privatägda boenden.
Dessa nya företeelser får emellertid utstå skepticism och kritik. Främst Uber. Taxinäringen i flera länder menar att Ubers verksamhet bryter mot lagen och man försöker förbjuda verksamheten. Det finns även kritik mot Ubers konkurrensmetoder, oklara förhållanden mellan transportörer och plattformsägare med mera.
Men finns det kvaliteter? Två forskare vid Temple University i Philadelphia har studerat förekomsten av alkoholrelaterade dödsfall i trafiken samtidigt som Uber X har etablerats. (Uber X är den billigaste varianten av Ubers transporttjänster.)
Studien genomfördes i Kalifornien och visar några intressanta resultat. Viljan att köpa transporttjänster ökar om dessa dels är billiga, dels har hög tillgänglighet. Vilket kanske inte är så märkligt.
Det främsta resultatet från studien är att där Uber X har etablerats i Kalifornien, har den alkoholrelaterade dödligheten i trafiken minskat med 3,6-5,6 procent. Med billigare transporttjänster, väljer fler berusade bort den egna bilen.
Om resultaten för Kalifornien skulle vara representativa för hela USA, beräknar forskarna att ungefär 500 liv skulle räddas och mer än 1,3 miljarder dollar skulle sparas.
Naturligtvis finns invändningar: detta är en enskild studie och fler skulle behöva genomföras, gärna i olika länder, för att bekräfta sambandet.
Men om sambandet håller även i bredare studier, är detta en intressant signal till politiker och lagstiftare om att den här typen av tjänster har en otvetydig samhällsnytta som inte enkelt kan förbjudas.
Bland de framväxande företagen i den så kallade plattformsekonomin torde Uber och Airbnb vara de mest kända. Med plattformsekonomi avses att en digital plattform på nätet samlar och distribuerar tjänster från en mängd aktörer, där handeln sker på själva plattformen.
Uber distribuerar transporttjänster med privata personbilar och Airbnb distribuerar boendetjänster i privatägda boenden.
Dessa nya företeelser får emellertid utstå skepticism och kritik. Främst Uber. Taxinäringen i flera länder menar att Ubers verksamhet bryter mot lagen och man försöker förbjuda verksamheten. Det finns även kritik mot Ubers konkurrensmetoder, oklara förhållanden mellan transportörer och plattformsägare med mera.
Men finns det kvaliteter? Två forskare vid Temple University i Philadelphia har studerat förekomsten av alkoholrelaterade dödsfall i trafiken samtidigt som Uber X har etablerats. (Uber X är den billigaste varianten av Ubers transporttjänster.)
Studien genomfördes i Kalifornien och visar några intressanta resultat. Viljan att köpa transporttjänster ökar om dessa dels är billiga, dels har hög tillgänglighet. Vilket kanske inte är så märkligt.
Det främsta resultatet från studien är att där Uber X har etablerats i Kalifornien, har den alkoholrelaterade dödligheten i trafiken minskat med 3,6-5,6 procent. Med billigare transporttjänster, väljer fler berusade bort den egna bilen.
Om resultaten för Kalifornien skulle vara representativa för hela USA, beräknar forskarna att ungefär 500 liv skulle räddas och mer än 1,3 miljarder dollar skulle sparas.
Naturligtvis finns invändningar: detta är en enskild studie och fler skulle behöva genomföras, gärna i olika länder, för att bekräfta sambandet.
Men om sambandet håller även i bredare studier, är detta en intressant signal till politiker och lagstiftare om att den här typen av tjänster har en otvetydig samhällsnytta som inte enkelt kan förbjudas.
tisdag, december 01, 2015
Råder mobilens tyranni eller moralpanik?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 151201
Denna höst nås vi av en anstormning av teknikkritiska texter, av regleringar av teknikanvändning, av en vilja att begränsa människors relation till mobilteknik och internet.
Den kanske mest stadigvarande kritiken mot internet och mobilteknik över tid, handlar om tiden unga människor lägger på datorspel. I denna kritikfåra har begrepp som datorspelsberoende och internetberoende skapats för att förstärka diskrediteringen av dylika beteenden. Genom att patologisera något, hoppas man att människor ska ändra sig.
Höstens kritiska röster mot mobilteknik och internet är något mer mångfacetterade. Det handlar om att barnmorskor i Norge och Sverige menar att nyförlösta mödrar inte ska använda mobiltelefoner i samband med amning eller annan omsorg om barnet. Argumentet är risken för sämre kontakt med barnet och därmed sämre förmåga att förstå sitt barns signaler.
Liknande appeller kommer från personal i förskolan. Det händer att föräldrar som hämtar sina barn på förskolan möts av en skylt som säger något i stil med: "Vänligen stäng av telefonen. Du ska på ditt livs viktigaste möte... mötet med ditt barn". Argumentet är att barn inte ska uppleva sig sekundära i förhållande till mobiltelefonen.
Även i grundskolan går lärare ut i debatten och förordar förbud mot mobiler i klassrummet. Att lärare samlar in elevers mobiltelefoner inför lektioner tycks inte vara så ovanligt, enligt kommentarerna till ett debattinlägg. Argumentet är att mobiler genererar stress och stjäl uppmärksamhet.
Kritiken är likaså tydlig högre upp i utbildningssystemet. Amerikanska universitetslärare debatterar frågan och flera hävdar att de förbjuder användning av bärbara datorer och mobiler i lärosalarna. Argumentet är studenters bristande uppmärksamhet, men det syns även referenser till studier som visar att studenter som antecknar för hand lär sig mer än studenter som antecknar med digital teknik.
I Umeå införs ett så kallat "skärmförbud" i kommunens simhall, det vill säga förbud mot att ta med mobiltelefoner eller andra datorer till själva bassängområdena. Argumentet är att drunkningsolyckor riskerar öka om föräldrarna brister i uppsikt över barnen.
Mobilkritik går även att skönja som konstnärliga uttryck. Fotoserien Removed av fotografen Eric Pickersgill är ett intressant verk i svartvitt som gestaltar människor som interagerar med sin mobiltelefon i olika situationer – men där själva mobiltelefonen är bortretuscherad.
Paret som ligger bredvid varandra i dubbelsängen med ryggen mot varandra och med ögonen fästa på sina handflator. Det nygifta brudparet som sitter på motorhuven på sin "just married"-bil och fingrar på var sin osynliga mobiltelefon. Kritiken i gestaltningen är tydlig: vi isolerar oss i rummet och syns vara beroende av mobiltelefonerna många situationer.
Ett gemensamt argument mot mobilteknik bland alla exempel kan utkristalliseras: Risken att vi brister i uppmärksamhet till vår omedelbara omgivning i rummet.
Om vi vänder oss till några nyligen publicerade böcker, återfinner vi motsvarande kritik. Som en fortsättning på sina tidigare internetkritiska böcker, har Andrew Keen skrivit boken Internet är inte svaret (Volante, 2015). Här smäller han friskt på.
Här beskrivs internet som orsaken till en mängd negativa företeelser: framväxten av monopolföretag som Amazon, Google och Facebook, att företag som saknar tillgångar eller ens går med vinst köps för mångmiljardbelopp, att företag automatiserar arbetsprocesser som gör att arbetstillfällen går om intet, att de ekonomiska klyftorna i samhället ökar, att människor uttrycker hat mot varandra i sociala medier. Internet är enligt Keen ett gigantiskt misslyckande.
Problemet med Keens resonemang är inte de identifierade företeelserna, utan att han sammanblandar korrelation med kausalitet. Internet är inte orsaken till att ekonomiska klyftor i samhället ökar; det är avsaknad av politisk reglering av ekonomin. Det är inte internet som orsakar ökad automatisering i företag; rationalisering är en del av den kapitalistiska logiken. Och så vidare.
Sherry Turkle befinner sig på ett korståg med sin nya bok Reclaiming Conversation (Penguin Press, 2015), i syfte att befria oss från mobiltelefonins tyranni. Hon vill att vi återtar samtalet ansikte mot ansikte i rummet. Reduceras sådan konversation, reduceras även vår empatiska förmåga, menar hon med referenser till gjorda studier. Vi behöver inte ta samma hänsyn till andras känslor när vi textar dem med mobilen, menar hon.
Flykten från konversationen är en flykt från ett moraliskt förhållningssätt till medmänniskorna. Turkle önskar telefoner som designas för att användas så lite som möjligt; som avleder användarens uppmärksamhet från tekniken. Och hon oroas för nästa steg i teknikanvändningen: Att vi inte enbart talar med andra genom digital teknik, utan att vi alltmer talar med digitala prylar.
Vad bottnar dessa teknikkritiska uttryck i om vi vänder oss till den kritiska teknikfilosofin?
Är det Oswald Spenglers undergångstankar? Enligt Spengler är tekniken i det moderna samhället dömd att bidra till samhällets undergång, främst genom att allt organiskt, allt naturligt i människans värld förgiftas av den artificiella maskinen. På det följer att vi blir teknikens slavar, i stället för omvänt.
Är det Paul Virilios dystopiska teknikfilosofi? Virilio menar att dagens teknik har gjort oss beroende av närhetssimulatorer – teve, webben, mobiltelefoner. Denna informationstekniska utveckling är den mest dystopiska människan skådat.
Eller är det Vilém Flussers mediekritik? Flusser poängterar människans svårigheter att underställa tekniken sina egna avsikter, i det att vi tror att vi är fria att använda tekniken i vår tjänst. Snarare underställer vi oss teknikens avsikter, på det att tekniken programmerar ett samhälle i teknikens tjänst.
Frågan denna essä lämnar oss med är: Bör vi reglera människors användning av mobil teknik och internet betydligt mer än vi gör i dag? Eller bör vi betrakta viljan att reglera teknikanvändningen som ett uttryck för moralpanik?
Denna höst nås vi av en anstormning av teknikkritiska texter, av regleringar av teknikanvändning, av en vilja att begränsa människors relation till mobilteknik och internet.
Den kanske mest stadigvarande kritiken mot internet och mobilteknik över tid, handlar om tiden unga människor lägger på datorspel. I denna kritikfåra har begrepp som datorspelsberoende och internetberoende skapats för att förstärka diskrediteringen av dylika beteenden. Genom att patologisera något, hoppas man att människor ska ändra sig.
Höstens kritiska röster mot mobilteknik och internet är något mer mångfacetterade. Det handlar om att barnmorskor i Norge och Sverige menar att nyförlösta mödrar inte ska använda mobiltelefoner i samband med amning eller annan omsorg om barnet. Argumentet är risken för sämre kontakt med barnet och därmed sämre förmåga att förstå sitt barns signaler.
Liknande appeller kommer från personal i förskolan. Det händer att föräldrar som hämtar sina barn på förskolan möts av en skylt som säger något i stil med: "Vänligen stäng av telefonen. Du ska på ditt livs viktigaste möte... mötet med ditt barn". Argumentet är att barn inte ska uppleva sig sekundära i förhållande till mobiltelefonen.
Även i grundskolan går lärare ut i debatten och förordar förbud mot mobiler i klassrummet. Att lärare samlar in elevers mobiltelefoner inför lektioner tycks inte vara så ovanligt, enligt kommentarerna till ett debattinlägg. Argumentet är att mobiler genererar stress och stjäl uppmärksamhet.
Kritiken är likaså tydlig högre upp i utbildningssystemet. Amerikanska universitetslärare debatterar frågan och flera hävdar att de förbjuder användning av bärbara datorer och mobiler i lärosalarna. Argumentet är studenters bristande uppmärksamhet, men det syns även referenser till studier som visar att studenter som antecknar för hand lär sig mer än studenter som antecknar med digital teknik.
I Umeå införs ett så kallat "skärmförbud" i kommunens simhall, det vill säga förbud mot att ta med mobiltelefoner eller andra datorer till själva bassängområdena. Argumentet är att drunkningsolyckor riskerar öka om föräldrarna brister i uppsikt över barnen.
Mobilkritik går även att skönja som konstnärliga uttryck. Fotoserien Removed av fotografen Eric Pickersgill är ett intressant verk i svartvitt som gestaltar människor som interagerar med sin mobiltelefon i olika situationer – men där själva mobiltelefonen är bortretuscherad.
Paret som ligger bredvid varandra i dubbelsängen med ryggen mot varandra och med ögonen fästa på sina handflator. Det nygifta brudparet som sitter på motorhuven på sin "just married"-bil och fingrar på var sin osynliga mobiltelefon. Kritiken i gestaltningen är tydlig: vi isolerar oss i rummet och syns vara beroende av mobiltelefonerna många situationer.
Ett gemensamt argument mot mobilteknik bland alla exempel kan utkristalliseras: Risken att vi brister i uppmärksamhet till vår omedelbara omgivning i rummet.
Om vi vänder oss till några nyligen publicerade böcker, återfinner vi motsvarande kritik. Som en fortsättning på sina tidigare internetkritiska böcker, har Andrew Keen skrivit boken Internet är inte svaret (Volante, 2015). Här smäller han friskt på.
Här beskrivs internet som orsaken till en mängd negativa företeelser: framväxten av monopolföretag som Amazon, Google och Facebook, att företag som saknar tillgångar eller ens går med vinst köps för mångmiljardbelopp, att företag automatiserar arbetsprocesser som gör att arbetstillfällen går om intet, att de ekonomiska klyftorna i samhället ökar, att människor uttrycker hat mot varandra i sociala medier. Internet är enligt Keen ett gigantiskt misslyckande.
Problemet med Keens resonemang är inte de identifierade företeelserna, utan att han sammanblandar korrelation med kausalitet. Internet är inte orsaken till att ekonomiska klyftor i samhället ökar; det är avsaknad av politisk reglering av ekonomin. Det är inte internet som orsakar ökad automatisering i företag; rationalisering är en del av den kapitalistiska logiken. Och så vidare.
Sherry Turkle befinner sig på ett korståg med sin nya bok Reclaiming Conversation (Penguin Press, 2015), i syfte att befria oss från mobiltelefonins tyranni. Hon vill att vi återtar samtalet ansikte mot ansikte i rummet. Reduceras sådan konversation, reduceras även vår empatiska förmåga, menar hon med referenser till gjorda studier. Vi behöver inte ta samma hänsyn till andras känslor när vi textar dem med mobilen, menar hon.
Flykten från konversationen är en flykt från ett moraliskt förhållningssätt till medmänniskorna. Turkle önskar telefoner som designas för att användas så lite som möjligt; som avleder användarens uppmärksamhet från tekniken. Och hon oroas för nästa steg i teknikanvändningen: Att vi inte enbart talar med andra genom digital teknik, utan att vi alltmer talar med digitala prylar.
Vad bottnar dessa teknikkritiska uttryck i om vi vänder oss till den kritiska teknikfilosofin?
Är det Oswald Spenglers undergångstankar? Enligt Spengler är tekniken i det moderna samhället dömd att bidra till samhällets undergång, främst genom att allt organiskt, allt naturligt i människans värld förgiftas av den artificiella maskinen. På det följer att vi blir teknikens slavar, i stället för omvänt.
Är det Paul Virilios dystopiska teknikfilosofi? Virilio menar att dagens teknik har gjort oss beroende av närhetssimulatorer – teve, webben, mobiltelefoner. Denna informationstekniska utveckling är den mest dystopiska människan skådat.
Eller är det Vilém Flussers mediekritik? Flusser poängterar människans svårigheter att underställa tekniken sina egna avsikter, i det att vi tror att vi är fria att använda tekniken i vår tjänst. Snarare underställer vi oss teknikens avsikter, på det att tekniken programmerar ett samhälle i teknikens tjänst.
Frågan denna essä lämnar oss med är: Bör vi reglera människors användning av mobil teknik och internet betydligt mer än vi gör i dag? Eller bör vi betrakta viljan att reglera teknikanvändningen som ett uttryck för moralpanik?
onsdag, november 11, 2015
Utsläppsskatt riktad mot de rikaste
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 151111
Vi har länge omhuldat tankefiguren att det är på nationsnivå vi måste diskutera lösningar på klimatkrisen och få bukt med de ökande koldioxidutsläppen. Därför har vi särskilt tittat på utsläppsstatistik för enskilda stater.
Frågan är om det inte är än viktigare att bryta ned denna statistik på individnivå, för att komma åt problemet. Den frågan väcker de franska ekonomerna Thomas Piketty och Lucas Chancel i en färsk forskningsrapport (Carbon and inequality: from Kyoto to Paris).
Piketty blev ett världsnamn inom ekonomisk forskning med boken Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Där visade han främst hur inkomstfördelningen i olika nationer liksom globalt blir allt mer ojämlik. Det är den rikaste gruppen bestående av endast en procent av befolkningen vars inkomster ökar allra mest. Och inkomstkoncentrationen bara ökar.
Med en likartad ansats visar Piketty och Chancel hur koldioxidutsläpp koncentreras till den rikaste delen av befolkningen inom länder.
Den rikaste procenten av befolkningen i Nordamerika, Luxemburg, Singapore och Saudiarabien släpper ut mer än 200 ton koldioxid per år. Den andel befolkning med lägsta inkomster i Honduras, Moçambique, Rwanda och Malawi släpper ut runt 0,1 ton koldioxid per år.
De visar att 10 procent av världens befolkning från olika länder står för 45 procent av världens koldioxidutsläpp.
Detta kräver andra, mer riktade strategier för att minska utsläppen, menar Piketty och Chancel. Utöver att sätta upp nationella mål för att minska utsläppen, måste vi ha ett individfokus. Koldioxidskatter måste vara mer riktade mot de rikaste och mest utsläppsbenägna individerna.
De föreslår en progression i uttaget av koldioxidskatt, så att de individer som utgör kombinationen av höga inkomster och höga utsläpp, beskattas högre än andra. Ett illustrerande exempel skulle vara att införa särskild skatt på flygresor: Beskatta förstaklassbiljetter med 180 dollar och ekonomiklassdito med 20 dollar.
Vad Piketty och Chancel öppnar dörren till är att rikta ljuset på individers utsläpp och inleda en diskussion om hur vi med progressiva skatter kan reglera de rikaste individerna som står för de största utsläppen.
Vi har länge omhuldat tankefiguren att det är på nationsnivå vi måste diskutera lösningar på klimatkrisen och få bukt med de ökande koldioxidutsläppen. Därför har vi särskilt tittat på utsläppsstatistik för enskilda stater.
Frågan är om det inte är än viktigare att bryta ned denna statistik på individnivå, för att komma åt problemet. Den frågan väcker de franska ekonomerna Thomas Piketty och Lucas Chancel i en färsk forskningsrapport (Carbon and inequality: from Kyoto to Paris).
Piketty blev ett världsnamn inom ekonomisk forskning med boken Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Där visade han främst hur inkomstfördelningen i olika nationer liksom globalt blir allt mer ojämlik. Det är den rikaste gruppen bestående av endast en procent av befolkningen vars inkomster ökar allra mest. Och inkomstkoncentrationen bara ökar.
Med en likartad ansats visar Piketty och Chancel hur koldioxidutsläpp koncentreras till den rikaste delen av befolkningen inom länder.
Den rikaste procenten av befolkningen i Nordamerika, Luxemburg, Singapore och Saudiarabien släpper ut mer än 200 ton koldioxid per år. Den andel befolkning med lägsta inkomster i Honduras, Moçambique, Rwanda och Malawi släpper ut runt 0,1 ton koldioxid per år.
De visar att 10 procent av världens befolkning från olika länder står för 45 procent av världens koldioxidutsläpp.
Detta kräver andra, mer riktade strategier för att minska utsläppen, menar Piketty och Chancel. Utöver att sätta upp nationella mål för att minska utsläppen, måste vi ha ett individfokus. Koldioxidskatter måste vara mer riktade mot de rikaste och mest utsläppsbenägna individerna.
De föreslår en progression i uttaget av koldioxidskatt, så att de individer som utgör kombinationen av höga inkomster och höga utsläpp, beskattas högre än andra. Ett illustrerande exempel skulle vara att införa särskild skatt på flygresor: Beskatta förstaklassbiljetter med 180 dollar och ekonomiklassdito med 20 dollar.
Vad Piketty och Chancel öppnar dörren till är att rikta ljuset på individers utsläpp och inleda en diskussion om hur vi med progressiva skatter kan reglera de rikaste individerna som står för de största utsläppen.
lördag, november 07, 2015
Svarta aforismer att slå twitterfölje med
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 151107
De bästa twittrarna är de som lyckas formulera aforismer på 140 tecken, om jag får bestämma kvalitetskravet. @NeinQuarterly är den främste jag sett i denna smala genre.
Bakom twitterkontot finns Eric Jarosinski, en amerikan som kallar sig själv en ”failed intellectual”, en misslyckad intellektuell.
Misslyckandet består i att han inte lyckats få den position han önskat vid något av de bättre universiteten i USA. Samtidigt är han synnerligen beläst inom tysk litteratur, med förkärlek till den tyska kritiska teorin, särskilt Adornos filosofi.
Samtidigt som han är twitteraforismens mästare, är han även kolumnist i olika tidningar, som exempelvis New Yorker, Wall Street Journal med flera. Nu har Eric Jarosinski samlat sina bästa aforismer i boken Nein. A Manifesto (Black Cat).
Hans aforismer måste karakteriseras som bittra, melankoliska och nihilistiska, och äger en sällsynt svärta. Referenserna går inte enbart till Adorno, utan även till Nietzsche och andra filosofer i den riktningen. Några axplock (i min översättning).
Först: Djuplodande teknikkritik i aforismformat.
De goda nyheterna:
Tekniken har fört oss närmare varandra
De dåliga nyheterna:
Var vänlig läs ovan
Sedan: Närmandet till nihilismens brännande kärna.
Läs Nietzsche
Se gud dö
Läs Nietzsche på nytt
Se inget som reser sig från de döda
Sist: Den kolsvarta, destruktiva självdystopin.
Mitt hopp: halvt förlorat
Min poesi: halvt funnen
Mitt glas: halvtomt
Min grav: halvfull
@NeinQuarterly har i skrivande stund 119 000 följare på Twitter. Den som, likt undertecknad, älskar skickligt konstruerade aforismer läser hans bok och slår twitterfölje.
De bästa twittrarna är de som lyckas formulera aforismer på 140 tecken, om jag får bestämma kvalitetskravet. @NeinQuarterly är den främste jag sett i denna smala genre.
Bakom twitterkontot finns Eric Jarosinski, en amerikan som kallar sig själv en ”failed intellectual”, en misslyckad intellektuell.
Misslyckandet består i att han inte lyckats få den position han önskat vid något av de bättre universiteten i USA. Samtidigt är han synnerligen beläst inom tysk litteratur, med förkärlek till den tyska kritiska teorin, särskilt Adornos filosofi.
Samtidigt som han är twitteraforismens mästare, är han även kolumnist i olika tidningar, som exempelvis New Yorker, Wall Street Journal med flera. Nu har Eric Jarosinski samlat sina bästa aforismer i boken Nein. A Manifesto (Black Cat).
Hans aforismer måste karakteriseras som bittra, melankoliska och nihilistiska, och äger en sällsynt svärta. Referenserna går inte enbart till Adorno, utan även till Nietzsche och andra filosofer i den riktningen. Några axplock (i min översättning).
Först: Djuplodande teknikkritik i aforismformat.
De goda nyheterna:
Tekniken har fört oss närmare varandra
De dåliga nyheterna:
Var vänlig läs ovan
Sedan: Närmandet till nihilismens brännande kärna.
Läs Nietzsche
Se gud dö
Läs Nietzsche på nytt
Se inget som reser sig från de döda
Sist: Den kolsvarta, destruktiva självdystopin.
Mitt hopp: halvt förlorat
Min poesi: halvt funnen
Mitt glas: halvtomt
Min grav: halvfull
@NeinQuarterly har i skrivande stund 119 000 följare på Twitter. Den som, likt undertecknad, älskar skickligt konstruerade aforismer läser hans bok och slår twitterfölje.
tisdag, oktober 27, 2015
Mot en accelererande optimeringskultur
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 151027
Vanligtvis söker människan optimera sig eller sina prestationer inför ett test eller ett prov eller en granskning. Det är sällan som människan medvetet försöker sänka sin förmåga att prestera vid tester eller prov. Den som inte vill optimera sin prestation på ett prov, brukar avstå provet.
Det mest uppenbara exemplet är idrott. Självfallet ser varje idrottare till att toppa formen till stora mästerskap eller tävlingar, så att den egna prestationen optimeras. Själva tävlingen har upprättade regelverk inom vilka gränser optimeringen får förekomma.
Andra exempel är när vi söker arbete. Vad de flesta gör är att optimera bilden av sig själv, så att man framstår som den mest lämpade för ett visst arbete. Eller när vi löneförhandlar; vi vill optimera den bild av oss som ger den bästa löneutvecklingen.
Vi kunde nyligen läsa att Umeå universitet har klättrat i en prestigefylld internationell rankning över världens universitet. Det är självfallet glädjande. Vad Umeå universitet och andra universitet som klättrar i rankningslistor gör för att klättra, är att försöka optimera sin verksamhet i förhållande till det regelverk som bestämmer vad som mäts i ett rankningssystem. I detta fall forskningspublicering och citeringar.
Varje år deklarerar vi våra ekonomiska verksamheter, så att skattemyndigheten får ett underlag för sin taxering. Det innebär i flera avseenden att optimera sin ekonomiska verksamhet så att skatteuttaget blir så gynnsamt som möjligt för den enskilde, men inom ramen för existerande regelverk för taxering.
Men inte bara människor försöker optimera sina prestationer inför prov och tester; självfallet gäller detta även våra maskiner.
Googles sökmotor är ett mycket typiskt exempel. Googles sökmotoralgoritmer avgör i vilken ordning svaren listas när vi söker med Googles sökmotor, genom att lagra och analysera våra sökningar. Eftersom det är viktigt att hamna högt i träfflistan, försöker många företag, organisationer och privatpersoner optimera sina webbplatser så att de hamnar högt i träfflistan vid sökningar och därmed synliggörs bättre.
Frågan för denna essä är inte om vi är på väg mot en optimeringskultur, eftersom optimering är en företeelse lika gammal som människan. Frågan är snarare hur tillåtande vi är att datorer och datorstyrda maskiner optimerar sina prestationer.
Ett aktuellt skäl till att formulera frågan på detta sätt är den uppmärksamhet Volkswagen har fått för de utsläppstester som uppvisat olika resultat. På en teknisk detaljnivå är det knappast klarlagt vad och hur Volkswagen har gjort för att optimera testade bilars utsläpp, men i stora drag vet vi.
Volkswagen har med olika typer av sensorer, kopplade till den testade bilens dator, känt av vilken situation bilen befinner sig i. Om sensorerna känner att bilen står inför ett avgastest i ett testlaboratorium, är bilens dator programmerad så att bilmotorn optimerar sin prestanda i förhållande till vad testet mäter.
En av de viktigaste parametrarna var motorernas utsläpp av kväveoxid. Det innebär att när bilens dator känner av testsituationen, optimerar datorn motorstyrningen så att utsläpp av kväveoxid optimeras, det vill säga blir så litet som möjligt.
När så forskare testade Volkswagens bilar utanför testsituationen, på vanlig landsvägskörning, visade utsläppen av kväveoxid betydligt högre värden än testerna. Det berodde på att bilarnas datorer inte kände igen någon testsituation och ställde därför inte om motorstyrningen till att optimera utsläpp av kväveoxider.
Landsvägskörning är en situation där andra parametrar ska optimeras, som exempelvis kraftöverföring, acceleration och liknande.
Nu anklagas Samsung för något liknande: När dess teveapparater testas i laboratoriemiljö optimeras ljusstyrkan, så att elförbrukningen blir så låg som möjligt. En europeisk forskargrupp har gjort ett test, liknande det som gjordes på VW-bilar, där de hävdar att elförbrukningen är betydligt högre vid vanlig användning av teven. Det ska dock sägas att Samsung har kraftfullt motsatt sig anklagelserna.
Händelsen med Volkswagens avgastest ovan är ett lysande exempel på hur vi bygger in situationsanpassad optimering i våra datorer och datorstyrda maskiner. Vi kan kalla detta anpassningsoptimering. Ju bättre datorerna blir på att avläsa sin omvärld med ständigt utökade sensoriska förmågor, på att avgöra vilka situationer datorerna befinner sig i, desto optimalare kommer datorernas prestationer att bli i förhållande till situationerna.
Varför skulle inte datorer optimera sin prestanda utifrån rådande situation?
På systemnivå kan vi föreställa oss många datorstyrda system, där detta är högst önskvärt. Jag föreställer mig att eldistribution styrs av datorer som känner av från vilka energikällor det är mest optimalt att distribuera elektricitet.
På individnivå ser vi början på anpassningsoptimering som styrs av våra mobiltelefoner. En grupp spanska forskare har utvecklat en mobilapp som känner av när dess användare är uttråkade och börjar då aktivt rekommendera olika typer av aktiviteter, som exempelvis ta del av information på nätet, läsa meddelanden, kolla sociala medier och annat.
Man anpassar mobiltelefonens användning till individens känslotillstånd, för att optimera tråkighetens och ledans motsats.
Volkswagenexemplet belyser även vad vi kan benämna empirisk närsynthet. Med det menar jag att vi har lätt för att rasa över ett enskilt exempel, men svårare att uppfatta de strukturer eller den samhällsutveckling exemplet är en del av.
Att Volkswagen och andra som tillverkar datorstyrda maskiner bygger in någon form av anpassningsoptimering borde inte förvåna oss. Särskilt inte mot bakgrund av den optimeringskultur som människan omhuldat länge, och som nu i allt högre takt implementeras i datorer.
Problemet med Volkswagens optimeringsstrategi är således inte anpassningsoptimeringen i sig. Problemet är avsaknad av transparens i hur optimeringen genomförs.
Vanligtvis söker människan optimera sig eller sina prestationer inför ett test eller ett prov eller en granskning. Det är sällan som människan medvetet försöker sänka sin förmåga att prestera vid tester eller prov. Den som inte vill optimera sin prestation på ett prov, brukar avstå provet.
Det mest uppenbara exemplet är idrott. Självfallet ser varje idrottare till att toppa formen till stora mästerskap eller tävlingar, så att den egna prestationen optimeras. Själva tävlingen har upprättade regelverk inom vilka gränser optimeringen får förekomma.
Andra exempel är när vi söker arbete. Vad de flesta gör är att optimera bilden av sig själv, så att man framstår som den mest lämpade för ett visst arbete. Eller när vi löneförhandlar; vi vill optimera den bild av oss som ger den bästa löneutvecklingen.
Vi kunde nyligen läsa att Umeå universitet har klättrat i en prestigefylld internationell rankning över världens universitet. Det är självfallet glädjande. Vad Umeå universitet och andra universitet som klättrar i rankningslistor gör för att klättra, är att försöka optimera sin verksamhet i förhållande till det regelverk som bestämmer vad som mäts i ett rankningssystem. I detta fall forskningspublicering och citeringar.
Varje år deklarerar vi våra ekonomiska verksamheter, så att skattemyndigheten får ett underlag för sin taxering. Det innebär i flera avseenden att optimera sin ekonomiska verksamhet så att skatteuttaget blir så gynnsamt som möjligt för den enskilde, men inom ramen för existerande regelverk för taxering.
Men inte bara människor försöker optimera sina prestationer inför prov och tester; självfallet gäller detta även våra maskiner.
Googles sökmotor är ett mycket typiskt exempel. Googles sökmotoralgoritmer avgör i vilken ordning svaren listas när vi söker med Googles sökmotor, genom att lagra och analysera våra sökningar. Eftersom det är viktigt att hamna högt i träfflistan, försöker många företag, organisationer och privatpersoner optimera sina webbplatser så att de hamnar högt i träfflistan vid sökningar och därmed synliggörs bättre.
Frågan för denna essä är inte om vi är på väg mot en optimeringskultur, eftersom optimering är en företeelse lika gammal som människan. Frågan är snarare hur tillåtande vi är att datorer och datorstyrda maskiner optimerar sina prestationer.
Ett aktuellt skäl till att formulera frågan på detta sätt är den uppmärksamhet Volkswagen har fått för de utsläppstester som uppvisat olika resultat. På en teknisk detaljnivå är det knappast klarlagt vad och hur Volkswagen har gjort för att optimera testade bilars utsläpp, men i stora drag vet vi.
Volkswagen har med olika typer av sensorer, kopplade till den testade bilens dator, känt av vilken situation bilen befinner sig i. Om sensorerna känner att bilen står inför ett avgastest i ett testlaboratorium, är bilens dator programmerad så att bilmotorn optimerar sin prestanda i förhållande till vad testet mäter.
En av de viktigaste parametrarna var motorernas utsläpp av kväveoxid. Det innebär att när bilens dator känner av testsituationen, optimerar datorn motorstyrningen så att utsläpp av kväveoxid optimeras, det vill säga blir så litet som möjligt.
När så forskare testade Volkswagens bilar utanför testsituationen, på vanlig landsvägskörning, visade utsläppen av kväveoxid betydligt högre värden än testerna. Det berodde på att bilarnas datorer inte kände igen någon testsituation och ställde därför inte om motorstyrningen till att optimera utsläpp av kväveoxider.
Landsvägskörning är en situation där andra parametrar ska optimeras, som exempelvis kraftöverföring, acceleration och liknande.
Nu anklagas Samsung för något liknande: När dess teveapparater testas i laboratoriemiljö optimeras ljusstyrkan, så att elförbrukningen blir så låg som möjligt. En europeisk forskargrupp har gjort ett test, liknande det som gjordes på VW-bilar, där de hävdar att elförbrukningen är betydligt högre vid vanlig användning av teven. Det ska dock sägas att Samsung har kraftfullt motsatt sig anklagelserna.
Händelsen med Volkswagens avgastest ovan är ett lysande exempel på hur vi bygger in situationsanpassad optimering i våra datorer och datorstyrda maskiner. Vi kan kalla detta anpassningsoptimering. Ju bättre datorerna blir på att avläsa sin omvärld med ständigt utökade sensoriska förmågor, på att avgöra vilka situationer datorerna befinner sig i, desto optimalare kommer datorernas prestationer att bli i förhållande till situationerna.
Varför skulle inte datorer optimera sin prestanda utifrån rådande situation?
På systemnivå kan vi föreställa oss många datorstyrda system, där detta är högst önskvärt. Jag föreställer mig att eldistribution styrs av datorer som känner av från vilka energikällor det är mest optimalt att distribuera elektricitet.
På individnivå ser vi början på anpassningsoptimering som styrs av våra mobiltelefoner. En grupp spanska forskare har utvecklat en mobilapp som känner av när dess användare är uttråkade och börjar då aktivt rekommendera olika typer av aktiviteter, som exempelvis ta del av information på nätet, läsa meddelanden, kolla sociala medier och annat.
Man anpassar mobiltelefonens användning till individens känslotillstånd, för att optimera tråkighetens och ledans motsats.
Volkswagenexemplet belyser även vad vi kan benämna empirisk närsynthet. Med det menar jag att vi har lätt för att rasa över ett enskilt exempel, men svårare att uppfatta de strukturer eller den samhällsutveckling exemplet är en del av.
Att Volkswagen och andra som tillverkar datorstyrda maskiner bygger in någon form av anpassningsoptimering borde inte förvåna oss. Särskilt inte mot bakgrund av den optimeringskultur som människan omhuldat länge, och som nu i allt högre takt implementeras i datorer.
Problemet med Volkswagens optimeringsstrategi är således inte anpassningsoptimeringen i sig. Problemet är avsaknad av transparens i hur optimeringen genomförs.
tisdag, september 15, 2015
Orsaken till kaos även möjlighet till lösning
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150915
Under 1980-talet inleddes den postmoderna kritiken av de stora berättelserna och varslen om deras förestående död. Stora berättelser är universella, sammanhållande tankesystem som förklarar företeelser och människors beteenden i samhället. Ideologier (marxism) och religioner (kristendom) är typexempel på stora berättelser som förtvinar.
En stor berättelse har emellertid överlevt, men håller nu på att mötas av stark kritik och ifrågasättande. Det är kapitalismen, det ekonomiska system som genomsyrar i stort sett hela världen, såväl på systemnivå som på individnivå.
Kapitalismen som stor berättelse förstärktes av Francis Fukuyamas tes om historiens slut i början av 90-talet: Den liberala marknadsekonomin är det enda och slutgiltiga alternativet för samhällens existens. Kapitalismen har blivit ett slags naturtillstånd. Nu höjs allt fler kritiska röster mot den oreglerade, nyliberala kapitalistiska berättelsen.
Rasmus Fleischer menade i sin bok Tapirskrift (Axl Books, 2013) att vi har nått kapitalismens kulmen: ”För första gången i kapitalismens historia är det mer arbetskraft som görs överflödig, än vad som absorberas i produktionen av nya konsumtionsvaror.”
Roland Paulsen röner stor uppmärksamhet för sina arbetskritiska texter i böcker som Arbetssamhället (Gleerups, 2010) och Vi bara lyder (Atlas, 2015), samt som skribent på DN:s kultursidor. En av hans poänger är att kapitalismen skapar onödig produktion som vida överskrider vad miljön och klimatet tål, och därmed så mycket onödigt arbete.
Thomas Piketty visar i Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (Karneval, 2015) med historiska dataserier hur den ekonomiska ojämlikheten eskalerar och hur inkomsterna ökar mest hos den rikaste procenten av befolkningen. Kapitalismen har skapat en inkomstkoncentration av ett slag vi aldrig sett.
Går det att skönja någon framtidsvision, något uttryck för ett alternativt ekonomiskt system? Återreglering av finanssektorn, behovsprövning av produktionen, arbetstidsförkortning och medborgarlön är exempel på enskilda pusselbitar, men utan att själva pusslet benämns eller beskrivs.
Den brittiske ekonomijournalisten och ekonomiredaktören på brittiska Channel 4, Paul Mason, gör ett försök och samlar sin ekonomijournalistiska erfarenhet till att beskriva kapitalismens kollaps och ett ekonomiskt system efter kapitalismen i boken Postcapitalism (Penguin Books, 2015). Mason menar att vi ser enorma kriser som kommer att skapa kaos i ett kapitalistiskt system om vi inte förändrar systemet radikalt.
Vi ser klimatförändringar, främst i ökningen av jordens medeltemperatur, som riskerar leda till katastroftillstånd. Vi ser en växande åldrande befolkning i förhållande till befolkningen i arbetsför ålder, vilket genererar försörjningsproblem. Vi ser en växande ekonomisk ojämlikhet. Vi ser stater drunkna i skulder. Vi ser den ekonomiska elitens förnekande av problemen; en elit som är övertygad om att marknaden kan lösa alla problem.
Antingen låter vi kapitalismen kollapsa och bygger något nytt ur ruinerna, eller så försöker vi förekomma kollapsen, tycks vara Masons tes. Vi har ett enastående verktyg för att bygga ett nytt system, menar han. Informationstekniken fungerar som en del av kapitalismens kollaps, i och med att allt fler arbeten kan automatiseras och därmed reducera behovet av arbetskraft. Informationstekniken har också raserat den traditionella relationen mellan arbetsinsats och lön.
Informationstekniken fungerar även som en del av lösningen. Mason pläderar för ett ekonomiskt system kallat Project Zero. Nollprojektet. I en informationsekonomi tenderar marginalkostnader att gå mot noll. Att skapa och distribuera digitala kopior kostar nästan inget. Traditionella prismekanismer kollapsar. Han ser Wikipedia som ett typexempel för en informationsekonomi: människor som genom nätverkande och samarbete genererar stora värden för ingen lön.
Vad ser Mason utöver att utveckla informationsekonomin? Nu är vi har verktyg för att skapa hyggliga förutsägelser om framtiden, bör vi använda dessa som beslutsunderlag i stället för att låta marknaden agera med sin osynliga hand. Dessutom: socialisera monopolen. Om monopol ska finnas, ska de ägas av det gemensamma. Socialisera även det finansiella systemet, för att undvika skenande krediter och marknadsbubblor.
Med en basinkomst för alla, klipper vi banden mellan arbete och lön, lyfter människor från prekariat samt skapar ett motgift till det onödiga arbetet. Den åtgärd i Projekt Zero som får mig att le i mjugg är ”Liberate the one per cent”. Den rikaste procenten, den som äger mer än den fattigaste halvan av världens befolkning, måste befrias från det ok denna ohemula rikedom innebär.
Kritikerna, de som vill bevara ett kapitalistiskt system, har snabbt reagerat mot Masons postkapitalism. Kapitalismen, menar de, är det allra mest adaptiva system människan skapat. Därmed kommer kapitalismen att anpassa sig till de tekniska förändringar kapitalismen själv bidragit till. Samt som den främsta kritiken: hur är det överhuvudtaget möjligt att byta ett globalt ekonomiskt system?
Om kapitalism är en naturlig form av ekonomiskt system, som bygger på att människan är en konkurrerande egoist och att marknader styrs av ”osynliga händer”, är det människans uppgift att lämna naturtillståndet för ett moraliskt tillstånd. Ett moraliskt tillstånd utgår från att människor är samarbetar och är välvilliga mot andra samt att vi i högre grad utformar gemensamma regler för olika verksamheter.
Filosofen Thomas Hobbes menade redan på 1600-talet att varje naturtillstånd är en form av krigstid, där alla är allas fiende. Ett naturtillstånd är fasansfullt för alla.
Paul Masons bidrag är att stödja läsaren att föreställa sig rörelsen från ett ekonomiskt naturtillstånd till ett moraliskt tillstånd. Eller med andra ord: det kapitalistiska tillståndet är inte ett historiskt nödvändigt tillstånd, utan ett hypotetiskt tillstånd. Och därmed möjligt att förändra.
Men det kommer att avkräva människor en stark och hög moral.
Under 1980-talet inleddes den postmoderna kritiken av de stora berättelserna och varslen om deras förestående död. Stora berättelser är universella, sammanhållande tankesystem som förklarar företeelser och människors beteenden i samhället. Ideologier (marxism) och religioner (kristendom) är typexempel på stora berättelser som förtvinar.
En stor berättelse har emellertid överlevt, men håller nu på att mötas av stark kritik och ifrågasättande. Det är kapitalismen, det ekonomiska system som genomsyrar i stort sett hela världen, såväl på systemnivå som på individnivå.
Kapitalismen som stor berättelse förstärktes av Francis Fukuyamas tes om historiens slut i början av 90-talet: Den liberala marknadsekonomin är det enda och slutgiltiga alternativet för samhällens existens. Kapitalismen har blivit ett slags naturtillstånd. Nu höjs allt fler kritiska röster mot den oreglerade, nyliberala kapitalistiska berättelsen.
Rasmus Fleischer menade i sin bok Tapirskrift (Axl Books, 2013) att vi har nått kapitalismens kulmen: ”För första gången i kapitalismens historia är det mer arbetskraft som görs överflödig, än vad som absorberas i produktionen av nya konsumtionsvaror.”
Roland Paulsen röner stor uppmärksamhet för sina arbetskritiska texter i böcker som Arbetssamhället (Gleerups, 2010) och Vi bara lyder (Atlas, 2015), samt som skribent på DN:s kultursidor. En av hans poänger är att kapitalismen skapar onödig produktion som vida överskrider vad miljön och klimatet tål, och därmed så mycket onödigt arbete.
Thomas Piketty visar i Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (Karneval, 2015) med historiska dataserier hur den ekonomiska ojämlikheten eskalerar och hur inkomsterna ökar mest hos den rikaste procenten av befolkningen. Kapitalismen har skapat en inkomstkoncentration av ett slag vi aldrig sett.
Går det att skönja någon framtidsvision, något uttryck för ett alternativt ekonomiskt system? Återreglering av finanssektorn, behovsprövning av produktionen, arbetstidsförkortning och medborgarlön är exempel på enskilda pusselbitar, men utan att själva pusslet benämns eller beskrivs.
Den brittiske ekonomijournalisten och ekonomiredaktören på brittiska Channel 4, Paul Mason, gör ett försök och samlar sin ekonomijournalistiska erfarenhet till att beskriva kapitalismens kollaps och ett ekonomiskt system efter kapitalismen i boken Postcapitalism (Penguin Books, 2015). Mason menar att vi ser enorma kriser som kommer att skapa kaos i ett kapitalistiskt system om vi inte förändrar systemet radikalt.
Vi ser klimatförändringar, främst i ökningen av jordens medeltemperatur, som riskerar leda till katastroftillstånd. Vi ser en växande åldrande befolkning i förhållande till befolkningen i arbetsför ålder, vilket genererar försörjningsproblem. Vi ser en växande ekonomisk ojämlikhet. Vi ser stater drunkna i skulder. Vi ser den ekonomiska elitens förnekande av problemen; en elit som är övertygad om att marknaden kan lösa alla problem.
Antingen låter vi kapitalismen kollapsa och bygger något nytt ur ruinerna, eller så försöker vi förekomma kollapsen, tycks vara Masons tes. Vi har ett enastående verktyg för att bygga ett nytt system, menar han. Informationstekniken fungerar som en del av kapitalismens kollaps, i och med att allt fler arbeten kan automatiseras och därmed reducera behovet av arbetskraft. Informationstekniken har också raserat den traditionella relationen mellan arbetsinsats och lön.
Informationstekniken fungerar även som en del av lösningen. Mason pläderar för ett ekonomiskt system kallat Project Zero. Nollprojektet. I en informationsekonomi tenderar marginalkostnader att gå mot noll. Att skapa och distribuera digitala kopior kostar nästan inget. Traditionella prismekanismer kollapsar. Han ser Wikipedia som ett typexempel för en informationsekonomi: människor som genom nätverkande och samarbete genererar stora värden för ingen lön.
Vad ser Mason utöver att utveckla informationsekonomin? Nu är vi har verktyg för att skapa hyggliga förutsägelser om framtiden, bör vi använda dessa som beslutsunderlag i stället för att låta marknaden agera med sin osynliga hand. Dessutom: socialisera monopolen. Om monopol ska finnas, ska de ägas av det gemensamma. Socialisera även det finansiella systemet, för att undvika skenande krediter och marknadsbubblor.
Med en basinkomst för alla, klipper vi banden mellan arbete och lön, lyfter människor från prekariat samt skapar ett motgift till det onödiga arbetet. Den åtgärd i Projekt Zero som får mig att le i mjugg är ”Liberate the one per cent”. Den rikaste procenten, den som äger mer än den fattigaste halvan av världens befolkning, måste befrias från det ok denna ohemula rikedom innebär.
Kritikerna, de som vill bevara ett kapitalistiskt system, har snabbt reagerat mot Masons postkapitalism. Kapitalismen, menar de, är det allra mest adaptiva system människan skapat. Därmed kommer kapitalismen att anpassa sig till de tekniska förändringar kapitalismen själv bidragit till. Samt som den främsta kritiken: hur är det överhuvudtaget möjligt att byta ett globalt ekonomiskt system?
Om kapitalism är en naturlig form av ekonomiskt system, som bygger på att människan är en konkurrerande egoist och att marknader styrs av ”osynliga händer”, är det människans uppgift att lämna naturtillståndet för ett moraliskt tillstånd. Ett moraliskt tillstånd utgår från att människor är samarbetar och är välvilliga mot andra samt att vi i högre grad utformar gemensamma regler för olika verksamheter.
Filosofen Thomas Hobbes menade redan på 1600-talet att varje naturtillstånd är en form av krigstid, där alla är allas fiende. Ett naturtillstånd är fasansfullt för alla.
Paul Masons bidrag är att stödja läsaren att föreställa sig rörelsen från ett ekonomiskt naturtillstånd till ett moraliskt tillstånd. Eller med andra ord: det kapitalistiska tillståndet är inte ett historiskt nödvändigt tillstånd, utan ett hypotetiskt tillstånd. Och därmed möjligt att förändra.
Men det kommer att avkräva människor en stark och hög moral.
torsdag, augusti 20, 2015
Ett löjets skimmer över upphovsrättsförsvararna
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150820
Sannolikt har många, likt undertecknad, gjort en liten semestertripp i sommar och fotograferat såväl för minnets som för vännernas skull och publicerat semesterbilder på Facebook, Instagram och Twitter.
Ingen har väl övervägt om detta skulle kunna vara olagligt så länge inte bilderna kränker människors integritet. Det kan dock vara ett brott mot upphovsrättslagen, om bilderna föreställer offentliga konstverk och är fotograferade i länder där inte panoramafrihet råder.
Med panoramafrihet avses rätten att fotografera eller filma byggnader och konstverk som finns i det offentliga rummet – och att publicera dem. Råder panoramafrihet i Sverige? Det är oklart. Organisationen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige har stämt Wikimedia för deras publicering av bilder på offentlig konst, och något avgörande har jag inte sett.
I övriga Europa råder det definitivt inte panoramafrihet i Italien, Frankrike och Belgien. I exempelvis Storbritannien, Norge och flera andra länder råder panoramafrihet under förutsättning att bilder inte publiceras för kommersiellt bruk.
Och där blev semesterbilder på skulpturer eller annan offentlig konst olagliga att ladda upp på Facebook och Instagram, eftersom dessa sajter i högsta grad är kommersiella.
I EU är frågan om panoramafrihet under debatt. Den tyska parlamentsledamoten Julia Reda har föreslagit att EU beslutar att panoramafrihet ska råda i alla medlemsländer, medan den franske parlamentsledamoten Jean-Maria Cavada argumenterar för motsatsen.
Sannolikt har många, likt undertecknad, ätit på restaurang under sommaren och fotograferat maträtten för att minnas och kanske fresta vännerna i sociala medier. Att fotografera och publicera en maträtt man har betalat för kan väl ändå inte vara olagligt?
I Tyskland är frågan uppe till diskussion: att en arrangerad maträtt på tallrik utgör ett konstnärligt verk som bör åtnjuta skydd av upphovsrätten. I en artikel i tyska Die Welt hävdas att kocken ska ses som en kreatör och den som vill publicera ett foto av kockens kreationer bör inhämta tillstånd från denne.
Med visst juridiskt stöd: samma artikel anger att en federal domstol har uttryckt att upphovsrättsskyddet ska gälla arrangerad mat på tallrik och att kocken bör ses som upphovsrättsinnehavare.
Samhällets pågående digitalisering har länge utmanat den traditionella upphovsrättsregleringen. Det har vanligtvis handlat om tillgängliggörande av andra upphovspersoners musik- och filmalster – piratkopiering, med andra ord.
Om upphovsrättsorganisationer i upphovsrättsskyddet även inkluderar byggnader och konstverk i vår gemensamma offentlighet samt en middagstallrik jag köpt för att äta, nöter de på vår allmänna rättskänsla.
De riskerar att dra ett löjets skimmer över upphovsrättsförespråkarna, med konsekvensen att människors respekt för upphovsrätten förtvinar.
Sannolikt har många, likt undertecknad, gjort en liten semestertripp i sommar och fotograferat såväl för minnets som för vännernas skull och publicerat semesterbilder på Facebook, Instagram och Twitter.
Ingen har väl övervägt om detta skulle kunna vara olagligt så länge inte bilderna kränker människors integritet. Det kan dock vara ett brott mot upphovsrättslagen, om bilderna föreställer offentliga konstverk och är fotograferade i länder där inte panoramafrihet råder.
Med panoramafrihet avses rätten att fotografera eller filma byggnader och konstverk som finns i det offentliga rummet – och att publicera dem. Råder panoramafrihet i Sverige? Det är oklart. Organisationen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige har stämt Wikimedia för deras publicering av bilder på offentlig konst, och något avgörande har jag inte sett.
I övriga Europa råder det definitivt inte panoramafrihet i Italien, Frankrike och Belgien. I exempelvis Storbritannien, Norge och flera andra länder råder panoramafrihet under förutsättning att bilder inte publiceras för kommersiellt bruk.
Och där blev semesterbilder på skulpturer eller annan offentlig konst olagliga att ladda upp på Facebook och Instagram, eftersom dessa sajter i högsta grad är kommersiella.
I EU är frågan om panoramafrihet under debatt. Den tyska parlamentsledamoten Julia Reda har föreslagit att EU beslutar att panoramafrihet ska råda i alla medlemsländer, medan den franske parlamentsledamoten Jean-Maria Cavada argumenterar för motsatsen.
Sannolikt har många, likt undertecknad, ätit på restaurang under sommaren och fotograferat maträtten för att minnas och kanske fresta vännerna i sociala medier. Att fotografera och publicera en maträtt man har betalat för kan väl ändå inte vara olagligt?
I Tyskland är frågan uppe till diskussion: att en arrangerad maträtt på tallrik utgör ett konstnärligt verk som bör åtnjuta skydd av upphovsrätten. I en artikel i tyska Die Welt hävdas att kocken ska ses som en kreatör och den som vill publicera ett foto av kockens kreationer bör inhämta tillstånd från denne.
Med visst juridiskt stöd: samma artikel anger att en federal domstol har uttryckt att upphovsrättsskyddet ska gälla arrangerad mat på tallrik och att kocken bör ses som upphovsrättsinnehavare.
Samhällets pågående digitalisering har länge utmanat den traditionella upphovsrättsregleringen. Det har vanligtvis handlat om tillgängliggörande av andra upphovspersoners musik- och filmalster – piratkopiering, med andra ord.
Om upphovsrättsorganisationer i upphovsrättsskyddet även inkluderar byggnader och konstverk i vår gemensamma offentlighet samt en middagstallrik jag köpt för att äta, nöter de på vår allmänna rättskänsla.
De riskerar att dra ett löjets skimmer över upphovsrättsförespråkarna, med konsekvensen att människors respekt för upphovsrätten förtvinar.
torsdag, juli 30, 2015
I mörkret är alla män lika
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150730
Jag läser tre artiklar som på ett träffsäkert sätt var för sig formulerar kvinnliga insikter och feministisk kritik kring Hagamannen och dennes frigivande från fängelset: Elza Dunkels i Feministiskt perspektiv (29/6), Ida Östensson i Expressen Kultur (26/7) och Sara Meidell i VK (28/7). Det gör ont att läsa, men är så värdefulla texter.
Det är emellertid en helt annan smärta som inträder när jag under de senaste veckorna har läst vad företrädesvis män skriver i kommentarsfält till tidningsartiklar och i sociala medier.
Genom individen Hagamannens monstruösa handlingar, tar många män tillfället i akt att ytterligare försöka inskärpa skillnaden mellan "mig" och "honom" eller mellan "vi" och "dem". Ett av de främsta uttrycken är att de "goda" männen ska göra sitt bästa för att göra livet surt för Hagamannen om han skulle visa sig i Umeå. Agera lynchmobb, alltså.
Många män tycks så märkligt säkra på hur enkelt det är att dela in män i "onda män", sådana som misshandlar och våldtar kvinnor, och "goda män", sådana som inte förgriper sig på kvinnor. Den indelningen är förrädisk av minst två skäl.
Det första skälet är att indelningen leder oss till att enbart fokusera individuella problem som berör våld mot kvinnor i synnerhet och jämställdhet i allmänhet. Med ett individfokus riskerar vi tappa fokus på strukturella jämställdhetsproblem; på patriarkatet. Hur många gånger har jag inte läst mäns kommentarer i sociala medier: "Det finns inget patriarkat i Sverige." "Sverige är inte Saudiarabien." Otaliga.
Sådan fokusförskjutning riskerar sakta ned arbetet med att främja jämställdhet i juridiska frågor, arbetsfördelning, föräldraförsäkring, lönesättning – liksom arbetet med att främja ett manligt förhållningssätt i samhället som kan minska hat och våld mot kvinnor, från barnuppfostran, till skola och arbetsplatser, samt, inte minst, i mäns relation till varandra.
Det andra skälet är att det finns inga som helst synliga tecken som skulle kunna avslöja skillnaden mellan en "god" man och en "ond" man. Som man kan jag naturligtvis inte uppleva den rädsla och skräck som rådde i Umeå innan Hagamannen greps, även om jag minns mina kvinnliga vänners uttryckta rädsla.
Men som man måste jag förstå att den skräck Hagamannen genererar hos kvinnor leder till att en generell rädsla för män ökar.
På kvällspromenaden, i löparspåret, under hemfärd från bion eller krogen en kulen höstkväll, går det inte att särskilja "goda" män från "onda".
I mörkret är alla män lika.
Jag läser tre artiklar som på ett träffsäkert sätt var för sig formulerar kvinnliga insikter och feministisk kritik kring Hagamannen och dennes frigivande från fängelset: Elza Dunkels i Feministiskt perspektiv (29/6), Ida Östensson i Expressen Kultur (26/7) och Sara Meidell i VK (28/7). Det gör ont att läsa, men är så värdefulla texter.
Det är emellertid en helt annan smärta som inträder när jag under de senaste veckorna har läst vad företrädesvis män skriver i kommentarsfält till tidningsartiklar och i sociala medier.
Genom individen Hagamannens monstruösa handlingar, tar många män tillfället i akt att ytterligare försöka inskärpa skillnaden mellan "mig" och "honom" eller mellan "vi" och "dem". Ett av de främsta uttrycken är att de "goda" männen ska göra sitt bästa för att göra livet surt för Hagamannen om han skulle visa sig i Umeå. Agera lynchmobb, alltså.
Många män tycks så märkligt säkra på hur enkelt det är att dela in män i "onda män", sådana som misshandlar och våldtar kvinnor, och "goda män", sådana som inte förgriper sig på kvinnor. Den indelningen är förrädisk av minst två skäl.
Det första skälet är att indelningen leder oss till att enbart fokusera individuella problem som berör våld mot kvinnor i synnerhet och jämställdhet i allmänhet. Med ett individfokus riskerar vi tappa fokus på strukturella jämställdhetsproblem; på patriarkatet. Hur många gånger har jag inte läst mäns kommentarer i sociala medier: "Det finns inget patriarkat i Sverige." "Sverige är inte Saudiarabien." Otaliga.
Sådan fokusförskjutning riskerar sakta ned arbetet med att främja jämställdhet i juridiska frågor, arbetsfördelning, föräldraförsäkring, lönesättning – liksom arbetet med att främja ett manligt förhållningssätt i samhället som kan minska hat och våld mot kvinnor, från barnuppfostran, till skola och arbetsplatser, samt, inte minst, i mäns relation till varandra.
Det andra skälet är att det finns inga som helst synliga tecken som skulle kunna avslöja skillnaden mellan en "god" man och en "ond" man. Som man kan jag naturligtvis inte uppleva den rädsla och skräck som rådde i Umeå innan Hagamannen greps, även om jag minns mina kvinnliga vänners uttryckta rädsla.
Men som man måste jag förstå att den skräck Hagamannen genererar hos kvinnor leder till att en generell rädsla för män ökar.
På kvällspromenaden, i löparspåret, under hemfärd från bion eller krogen en kulen höstkväll, går det inte att särskilja "goda" män från "onda".
I mörkret är alla män lika.
tisdag, juni 16, 2015
Vilken moral ska styra självkörande bilar?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150616
Det finns moralfilosofiska problem som ständigt gäckar filosoferna. Och oss andra. Sådana problem berör ofta våra mest grundläggande värderingar om människor. Ibland förblir moralfilosofiska problem effektiva tankefigurer och diskussionsämnen. Ibland övergår de till praktiska problem som med nödvändighet måste lösas.
The Trolley Problem är ett sådant. Det kan spåras tillbaka till en essä av Philippa Foot, som 1967 företog en moralfilosofisk undersökning av skillnaden mellan intentionella handlingar och handlingars oönskade effekter.
En trolley är en vagn av något slag, i detta fall en järnvägsvagn. Föreställ dig att denna vagn skenar längs en järnvägsräls, där spåret delar sig i två spår längre fram. På det vänstra spåret står fem järnvägsarbetare, på det högra spåret står en järnvägsarbetare. Där spåret delar sig finns en spårväxel.
Spårväxeln är inställd så att vagnen kommer att ta det vänstra spåret. Du står vid spårväxeln, men har inte möjlighet att varna arbetarna på spåren. Du har dock möjlighet att växla spår innan den skenande vagnen kommer till den plats där spåren delar sig.
Om du inte växlar spår, kommer fem personer att dö av den skenande vagnen. Om du växlar spår, kommer en person att dö av den skenande vagnen. Vad gör du?
En variant av problemet är The Fat Man Problem. Föreställ dig en vagn som skenar längs ett järnvägsspår som inte delar sig. Längre fram står fem järnvägsarbetare på spåret. Du står på en bro invid spåret och bredvid dig står en synnerligen tjock man, tillräckligt stor för att stoppa vagnen om han skulle hoppa ned på spåret framför vagnen.
Själv är du för lätt för att stoppa vagnen, men om du knuffar mannen ned på rälsen kommer vagnen att stoppas, de fem järnvägsarbetarna att överleva, men den tjocke mannen dör. Om du inte knuffar den tjocke mannen ned på rälsen kommer de fem personerna att bli överkörda av vagnen och dö. Vad gör du?
I en stor enkätundersökning från 2013 riktades ett stort antal frågor som berör filosofi till 1 972 filosofer världen över. En av frågorna gällde The Trolley Problem. Vad skulle en filosof göra? Låta vagnen ha sin gång så att fem dör eller växla spår så att en dör?
Cirka 68% svarade att de skulle växla spår. Endast 8% svarade att de skulle låta vagnen ha sin gång. Övriga svarade inte, eller underkände frågan. En majoritet skulle alltså aktivt växla spår så att fem liv räddas till priset av ett.
Filosoferna fick inte frågan om The Fat Man Problem, men från andra studier kan man se att betydligt färre kan tänka sig att knuffa mannen framför spåret för att rädda fem personer.
En förklaring skulle kunna vara att den majoritet som växlar spår värderar människoliv numerärt, så att fem liv är mer värda än ett, vilket rättfärdigar att växla spår. Det förklarar dock inte varför en mindre andel väljer att knuffa den tjocke mannen. Värderar man inte människoliv på samma sätt i de bägge fallen?
Den förklaring som Philippa Foot undersökte handlar inte om värdering av människoliv, utan om att dessa två handlingar är fundamentalt olika. Intentionen med att växla spår är inte att döda en person, utan att rädda fem personer. Att en person råkar dö under räddningsaktionen är en olycklig, icke avsedd konsekvens. Att knuffa den tjocke mannen framför spåret är en intentionell handling, där hans död inte är en sidoeffekt, utan en avsedd konsekvens.
Många människor tycks mena att det är tillåtet att utföra en god handling (rädda fem liv) även om det går att förutse dåliga konsekvenser (en person dör), men att det inte är tillåtet att utföra en ond handling (döda en tjock man) för att åstadkomma goda konsekvenser (fem liv räddas).
Snart är problem likt dessa något annat än tankefigurer och underlag för moraldiskussion. Google var först, men även vanliga biltillverkare arbetar intensivt med att utveckla och testa självkörande bilar, det vill säga automatiska IT-baserade system som agerar i sociala miljöer.
En självkörande bil är en bil med avancerad datorutrustning som samlar in data från sin omgivning, från sensorer, gps-data, ljud och rörelser via mikrofoner och kameror på bilen, och som med avancerade algoritmer kan styra, gasa och bromsa bilen i realtid.
Problemet med automatiska system i allmänhet är att de inte är automatiska, utan måste göras automatiska. Det innebär att vi på förhand måste bestämma hur en självkörande bil ska agera i givna situationer.
Föreställ dig att du åker i en självkörande bil på en bra, relativt rak väg i 90 km/h. Till vänster om vägen finns en bergvägg. Till höger om vägen finns en djup ravin. En bit framför bilen springer fem barn efter en boll. Den självkörande bilen uppfattar barnens närvaro framför bilen, men de är för nära bilen för att den ska hinna bromsa.
Den självkörande bilens algoritmer måste ha någon av följande tre handlingar programmerad för en situation som denna. Den första är att bromsa och köra rakt fram, vilket leder till att barnen blir påkörda och dör. Den andra är att svänga tvärt vänster in i bergväggen, vilket leder till att du dör. Den tredje är att svänga tvärt höger ner i ravinen, vilket också leder till att du dör.
Hur ska bilen programmeras?
Den majoritet som i The Trolley Problem svarade att de skulle växla spår med konsekvensen att en dör för att rädda fem, måste här välja något av alternativen två eller tre. Intentionen är att rädda fem barn, inte att döda dig som åker i bilen. Det är enbart en dålig konsekvens.
Till detta moralfilosofiska problem avkrävs vi inte något ställningstagande när vi manuellt kör bil. Vad du väljer om du hamnar i ovanstående situation är inte förutbestämt, utan situationsbundet. Jag håller dock för sannolikt att vi värderar våra egna liv högst.
Med självkörande bilar måste vi dock förhandsbestämma ett handlingsalternativ, som även gäller när vi själva åker i bilen.
Det finns emellertid ett ytterligare alternativ: Att alls inte tillåta självkörande bilar. Men då får vi heller inte veta vilken lösning av The Trolley Problem vi skulle enats om i skarpt läge.
Det finns moralfilosofiska problem som ständigt gäckar filosoferna. Och oss andra. Sådana problem berör ofta våra mest grundläggande värderingar om människor. Ibland förblir moralfilosofiska problem effektiva tankefigurer och diskussionsämnen. Ibland övergår de till praktiska problem som med nödvändighet måste lösas.
The Trolley Problem är ett sådant. Det kan spåras tillbaka till en essä av Philippa Foot, som 1967 företog en moralfilosofisk undersökning av skillnaden mellan intentionella handlingar och handlingars oönskade effekter.
En trolley är en vagn av något slag, i detta fall en järnvägsvagn. Föreställ dig att denna vagn skenar längs en järnvägsräls, där spåret delar sig i två spår längre fram. På det vänstra spåret står fem järnvägsarbetare, på det högra spåret står en järnvägsarbetare. Där spåret delar sig finns en spårväxel.
Spårväxeln är inställd så att vagnen kommer att ta det vänstra spåret. Du står vid spårväxeln, men har inte möjlighet att varna arbetarna på spåren. Du har dock möjlighet att växla spår innan den skenande vagnen kommer till den plats där spåren delar sig.
Om du inte växlar spår, kommer fem personer att dö av den skenande vagnen. Om du växlar spår, kommer en person att dö av den skenande vagnen. Vad gör du?
En variant av problemet är The Fat Man Problem. Föreställ dig en vagn som skenar längs ett järnvägsspår som inte delar sig. Längre fram står fem järnvägsarbetare på spåret. Du står på en bro invid spåret och bredvid dig står en synnerligen tjock man, tillräckligt stor för att stoppa vagnen om han skulle hoppa ned på spåret framför vagnen.
Själv är du för lätt för att stoppa vagnen, men om du knuffar mannen ned på rälsen kommer vagnen att stoppas, de fem järnvägsarbetarna att överleva, men den tjocke mannen dör. Om du inte knuffar den tjocke mannen ned på rälsen kommer de fem personerna att bli överkörda av vagnen och dö. Vad gör du?
I en stor enkätundersökning från 2013 riktades ett stort antal frågor som berör filosofi till 1 972 filosofer världen över. En av frågorna gällde The Trolley Problem. Vad skulle en filosof göra? Låta vagnen ha sin gång så att fem dör eller växla spår så att en dör?
Cirka 68% svarade att de skulle växla spår. Endast 8% svarade att de skulle låta vagnen ha sin gång. Övriga svarade inte, eller underkände frågan. En majoritet skulle alltså aktivt växla spår så att fem liv räddas till priset av ett.
Filosoferna fick inte frågan om The Fat Man Problem, men från andra studier kan man se att betydligt färre kan tänka sig att knuffa mannen framför spåret för att rädda fem personer.
En förklaring skulle kunna vara att den majoritet som växlar spår värderar människoliv numerärt, så att fem liv är mer värda än ett, vilket rättfärdigar att växla spår. Det förklarar dock inte varför en mindre andel väljer att knuffa den tjocke mannen. Värderar man inte människoliv på samma sätt i de bägge fallen?
Den förklaring som Philippa Foot undersökte handlar inte om värdering av människoliv, utan om att dessa två handlingar är fundamentalt olika. Intentionen med att växla spår är inte att döda en person, utan att rädda fem personer. Att en person råkar dö under räddningsaktionen är en olycklig, icke avsedd konsekvens. Att knuffa den tjocke mannen framför spåret är en intentionell handling, där hans död inte är en sidoeffekt, utan en avsedd konsekvens.
Många människor tycks mena att det är tillåtet att utföra en god handling (rädda fem liv) även om det går att förutse dåliga konsekvenser (en person dör), men att det inte är tillåtet att utföra en ond handling (döda en tjock man) för att åstadkomma goda konsekvenser (fem liv räddas).
Snart är problem likt dessa något annat än tankefigurer och underlag för moraldiskussion. Google var först, men även vanliga biltillverkare arbetar intensivt med att utveckla och testa självkörande bilar, det vill säga automatiska IT-baserade system som agerar i sociala miljöer.
En självkörande bil är en bil med avancerad datorutrustning som samlar in data från sin omgivning, från sensorer, gps-data, ljud och rörelser via mikrofoner och kameror på bilen, och som med avancerade algoritmer kan styra, gasa och bromsa bilen i realtid.
Problemet med automatiska system i allmänhet är att de inte är automatiska, utan måste göras automatiska. Det innebär att vi på förhand måste bestämma hur en självkörande bil ska agera i givna situationer.
Föreställ dig att du åker i en självkörande bil på en bra, relativt rak väg i 90 km/h. Till vänster om vägen finns en bergvägg. Till höger om vägen finns en djup ravin. En bit framför bilen springer fem barn efter en boll. Den självkörande bilen uppfattar barnens närvaro framför bilen, men de är för nära bilen för att den ska hinna bromsa.
Den självkörande bilens algoritmer måste ha någon av följande tre handlingar programmerad för en situation som denna. Den första är att bromsa och köra rakt fram, vilket leder till att barnen blir påkörda och dör. Den andra är att svänga tvärt vänster in i bergväggen, vilket leder till att du dör. Den tredje är att svänga tvärt höger ner i ravinen, vilket också leder till att du dör.
Hur ska bilen programmeras?
Den majoritet som i The Trolley Problem svarade att de skulle växla spår med konsekvensen att en dör för att rädda fem, måste här välja något av alternativen två eller tre. Intentionen är att rädda fem barn, inte att döda dig som åker i bilen. Det är enbart en dålig konsekvens.
Till detta moralfilosofiska problem avkrävs vi inte något ställningstagande när vi manuellt kör bil. Vad du väljer om du hamnar i ovanstående situation är inte förutbestämt, utan situationsbundet. Jag håller dock för sannolikt att vi värderar våra egna liv högst.
Med självkörande bilar måste vi dock förhandsbestämma ett handlingsalternativ, som även gäller när vi själva åker i bilen.
Det finns emellertid ett ytterligare alternativ: Att alls inte tillåta självkörande bilar. Men då får vi heller inte veta vilken lösning av The Trolley Problem vi skulle enats om i skarpt läge.
onsdag, juni 10, 2015
Jodel – socialt ångestmedium
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150610
Om sociala medier som Instagram och Facebook har det ofta sagts att där visar vi hur resursstarka vi är. Bilder och kommentarer från semesterresor, middagar, vänner, nätverk, konferenser, nytt jobb – allt som kan visa en positiv bild av den enskilde.
Sedan några månader har ett nytt socialt medium gjort entré på nätet: Jodel. Det är ett socialt medium som visar anonyma, men lokala samtal; inlägg av användare som befinner sig endast inom en 10 kilometers radie. Det tycks inledningsvis främst blivit populär bland studenter.
Men om Instagram och Facebook visar upp hur lyckade användarna är, tycks Jodel vara ett forum för det omvända. Här stöts och blöts ångest inför tentamen, hur svårt det är att finna en partner, hur man har misslyckats sexuellt, hur embarmligt dålig mathållning man har, hur man försover sig till arbetet, hur alkoholen gör folk till imbecilla idioter.
Nej, inte enbart ångest och tillkortakommanden, men för att vara ett socialt medium är dessa uttryck förvånansvärt ofta förekommande.
Om sociala medier som Instagram och Facebook har det ofta sagts att där visar vi hur resursstarka vi är. Bilder och kommentarer från semesterresor, middagar, vänner, nätverk, konferenser, nytt jobb – allt som kan visa en positiv bild av den enskilde.
Sedan några månader har ett nytt socialt medium gjort entré på nätet: Jodel. Det är ett socialt medium som visar anonyma, men lokala samtal; inlägg av användare som befinner sig endast inom en 10 kilometers radie. Det tycks inledningsvis främst blivit populär bland studenter.
Men om Instagram och Facebook visar upp hur lyckade användarna är, tycks Jodel vara ett forum för det omvända. Här stöts och blöts ångest inför tentamen, hur svårt det är att finna en partner, hur man har misslyckats sexuellt, hur embarmligt dålig mathållning man har, hur man försover sig till arbetet, hur alkoholen gör folk till imbecilla idioter.
Nej, inte enbart ångest och tillkortakommanden, men för att vara ett socialt medium är dessa uttryck förvånansvärt ofta förekommande.
tisdag, maj 19, 2015
Rationella robotar och intuitiva människor
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 150519
Linda Johansson
Äkta robotar
Fri Tanke
När datoriseringen tog fart på 1960-talet började man prata om automatisering, artificiell intelligens och liknande. Datorer uppfattades som automater som enkelt skulle kunna rationalisera bort arbetsuppgifter och de skulle kunna bli intelligenta, lärande maskiner.
Reaktionen på den uppfattningen blev en sorts verktygssyn när persondatorn kom på 80-talet. Datorn skulle vara enbart ett passivt hjälpmedel som stärker användarens förmågor, likt en hammare.
Nu slår pendeln tillbaka. Det talas om automatisering och intelligenta robotar som aldrig tidigare. När teknikutveckling tar stora språng, är den filosofiska diskussionen kring teknikens användning och utbredning oundviklig och välkommen.
Linda Johansson disputerade för ett par år sedan i filosofi vid KTH om filosofiska och etiska dilemman i samband med automatiska system, främst inom militärt försvar. Just det, robotar i krigssituationer. Äkta robotar är dock skriven för en bredare läsekrets än den akademiska.
Det boken kretsar främst kring är att automatiska system – robotar – kan göras allt mer autonoma. Med det avses att robotar ska kunna utföra handlingar på egen hand, enligt eget avgörande, med allt mindre inflytande från människor. Självfallet är robotar programmerade av människor, men på ett sätt som gör dem mindre beroende av mänskligt inflytande i valsituationer.
Den extremaste formen är så kallade mördarrobotar, killer robots. I vilken utsträckning ska militära mördarrobotar få fatta egna beslut om eldgivning? En robot kan fatta beslut om avfyrning på basis av en stor mängd information på en tusendels sekund. En människa är chanslös när det gäller snabbhet.
Om ett antal människoliv hänger på hur snabbt beslutet fattas, är det då inte rimligt att beslutsrätten för eldgivning ges till det automatiska systemet? Det är ett av de dilemman som väcks i boken.
Linda Johansson för flera synnerligen intressanta filosofiska resonemang i boken. Ju mer våra automatiska system lämnar skyddade lokaler (som exempelvis industrilokaler) och börjar agera i sociala situationer där människor ingår, är det av högsta vikt att vi börjar diskutera hur vi ska förhålla oss till dessa automater. Och omvänt.
Etiska dilemman, ansvar, känslomässiga relationer – det finns en mängd filosofiska frågor vi måste börja förstå i vårt förhållande till automater. Kan moraliska överväganden programmeras i robotar? Javisst, men frågan är vilka moralfilosofiska utgångspunkter som roboten ska omfamna.
Ska den ha en utilitaristisk grundsyn? Eller ska den förhålla sig pliktetiskt till sin omgivning? Eller vill vi ha dygdetiska robotar?
När det gäller robotar i civila sammanhang menar Linda Johansson att en nödvändig filosofisk diskussion måste handla om vad en människa är. Vad kan automatiska system göra som inte människan kan? Och främst – vad kan människan göra som inte robotar kan?
Ett av hennes svar landar i människans intuitiva och kreativa förmåga. Den erfarenhet och upplevda situationer som skickliga läkare, lärare, ingenjörer och liknande kan använda i sin yrkesutövning är särdeles svår att automatisera.
Visst, en automat kan extremt snabbt skanna av all forskningsinformation som finns kring ett visst sjukdomssymptom, men kan den efter palpering avgöra vad för slags behandling som krävs? Kan den överhuvudtaget palpera (det vill säga känna med fingrarna) för att avgöra vad som är fel?
Så sluts cirkeln. En utgångspunkt på 1980-talet för att lämna föreställningen om datorn som automat och snarare se den som ett verktyg handlade om tyst kunskap. Skickliga yrkesutövare har en tyst kunskap som inte kan implementeras i datorer, utan datorer ska utvecklas för att stödja människors befintliga tysta kunskap.
Där är vi i någon mening fortfarande. Samtidigt är det en riskabel position. Risken är att vi överlåter rationella processer och överväganden till robotar, medan det som kräver intuition, tyst kunskap och kreativitet lämnas åt människan.
Frågan är då om vi successivt reducerar människan som rationell varelse och uppfattar henne som alltmer irrationell, hänvisad till enbart grumliga förmågor. Det är i alla fall frågan som Äkta robotar väcker hos mig.
Linda Johansson
Äkta robotar
Fri Tanke
När datoriseringen tog fart på 1960-talet började man prata om automatisering, artificiell intelligens och liknande. Datorer uppfattades som automater som enkelt skulle kunna rationalisera bort arbetsuppgifter och de skulle kunna bli intelligenta, lärande maskiner.
Reaktionen på den uppfattningen blev en sorts verktygssyn när persondatorn kom på 80-talet. Datorn skulle vara enbart ett passivt hjälpmedel som stärker användarens förmågor, likt en hammare.
Nu slår pendeln tillbaka. Det talas om automatisering och intelligenta robotar som aldrig tidigare. När teknikutveckling tar stora språng, är den filosofiska diskussionen kring teknikens användning och utbredning oundviklig och välkommen.
Linda Johansson disputerade för ett par år sedan i filosofi vid KTH om filosofiska och etiska dilemman i samband med automatiska system, främst inom militärt försvar. Just det, robotar i krigssituationer. Äkta robotar är dock skriven för en bredare läsekrets än den akademiska.
Det boken kretsar främst kring är att automatiska system – robotar – kan göras allt mer autonoma. Med det avses att robotar ska kunna utföra handlingar på egen hand, enligt eget avgörande, med allt mindre inflytande från människor. Självfallet är robotar programmerade av människor, men på ett sätt som gör dem mindre beroende av mänskligt inflytande i valsituationer.
Den extremaste formen är så kallade mördarrobotar, killer robots. I vilken utsträckning ska militära mördarrobotar få fatta egna beslut om eldgivning? En robot kan fatta beslut om avfyrning på basis av en stor mängd information på en tusendels sekund. En människa är chanslös när det gäller snabbhet.
Om ett antal människoliv hänger på hur snabbt beslutet fattas, är det då inte rimligt att beslutsrätten för eldgivning ges till det automatiska systemet? Det är ett av de dilemman som väcks i boken.
Linda Johansson för flera synnerligen intressanta filosofiska resonemang i boken. Ju mer våra automatiska system lämnar skyddade lokaler (som exempelvis industrilokaler) och börjar agera i sociala situationer där människor ingår, är det av högsta vikt att vi börjar diskutera hur vi ska förhålla oss till dessa automater. Och omvänt.
Etiska dilemman, ansvar, känslomässiga relationer – det finns en mängd filosofiska frågor vi måste börja förstå i vårt förhållande till automater. Kan moraliska överväganden programmeras i robotar? Javisst, men frågan är vilka moralfilosofiska utgångspunkter som roboten ska omfamna.
Ska den ha en utilitaristisk grundsyn? Eller ska den förhålla sig pliktetiskt till sin omgivning? Eller vill vi ha dygdetiska robotar?
När det gäller robotar i civila sammanhang menar Linda Johansson att en nödvändig filosofisk diskussion måste handla om vad en människa är. Vad kan automatiska system göra som inte människan kan? Och främst – vad kan människan göra som inte robotar kan?
Ett av hennes svar landar i människans intuitiva och kreativa förmåga. Den erfarenhet och upplevda situationer som skickliga läkare, lärare, ingenjörer och liknande kan använda i sin yrkesutövning är särdeles svår att automatisera.
Visst, en automat kan extremt snabbt skanna av all forskningsinformation som finns kring ett visst sjukdomssymptom, men kan den efter palpering avgöra vad för slags behandling som krävs? Kan den överhuvudtaget palpera (det vill säga känna med fingrarna) för att avgöra vad som är fel?
Så sluts cirkeln. En utgångspunkt på 1980-talet för att lämna föreställningen om datorn som automat och snarare se den som ett verktyg handlade om tyst kunskap. Skickliga yrkesutövare har en tyst kunskap som inte kan implementeras i datorer, utan datorer ska utvecklas för att stödja människors befintliga tysta kunskap.
Där är vi i någon mening fortfarande. Samtidigt är det en riskabel position. Risken är att vi överlåter rationella processer och överväganden till robotar, medan det som kräver intuition, tyst kunskap och kreativitet lämnas åt människan.
Frågan är då om vi successivt reducerar människan som rationell varelse och uppfattar henne som alltmer irrationell, hänvisad till enbart grumliga förmågor. Det är i alla fall frågan som Äkta robotar väcker hos mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)