Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150915
Under 1980-talet inleddes den postmoderna kritiken av de stora berättelserna och varslen om deras förestående död. Stora berättelser är universella, sammanhållande tankesystem som förklarar företeelser och människors beteenden i samhället. Ideologier (marxism) och religioner (kristendom) är typexempel på stora berättelser som förtvinar.
En stor berättelse har emellertid överlevt, men håller nu på att mötas av stark kritik och ifrågasättande. Det är kapitalismen, det ekonomiska system som genomsyrar i stort sett hela världen, såväl på systemnivå som på individnivå.
Kapitalismen som stor berättelse förstärktes av Francis Fukuyamas tes om historiens slut i början av 90-talet: Den liberala marknadsekonomin är det enda och slutgiltiga alternativet för samhällens existens. Kapitalismen har blivit ett slags naturtillstånd. Nu höjs allt fler kritiska röster mot den oreglerade, nyliberala kapitalistiska berättelsen.
Rasmus Fleischer menade i sin bok Tapirskrift (Axl Books, 2013) att vi har nått kapitalismens kulmen: ”För första gången i kapitalismens historia är det mer arbetskraft som görs överflödig, än vad som absorberas i produktionen av nya konsumtionsvaror.”
Roland Paulsen röner stor uppmärksamhet för sina arbetskritiska texter i böcker som Arbetssamhället (Gleerups, 2010) och Vi bara lyder (Atlas, 2015), samt som skribent på DN:s kultursidor. En av hans poänger är att kapitalismen skapar onödig produktion som vida överskrider vad miljön och klimatet tål, och därmed så mycket onödigt arbete.
Thomas Piketty visar i Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (Karneval, 2015) med historiska dataserier hur den ekonomiska ojämlikheten eskalerar och hur inkomsterna ökar mest hos den rikaste procenten av befolkningen. Kapitalismen har skapat en inkomstkoncentration av ett slag vi aldrig sett.
Går det att skönja någon framtidsvision, något uttryck för ett alternativt ekonomiskt system? Återreglering av finanssektorn, behovsprövning av produktionen, arbetstidsförkortning och medborgarlön är exempel på enskilda pusselbitar, men utan att själva pusslet benämns eller beskrivs.
Den brittiske ekonomijournalisten och ekonomiredaktören på brittiska Channel 4, Paul Mason, gör ett försök och samlar sin ekonomijournalistiska erfarenhet till att beskriva kapitalismens kollaps och ett ekonomiskt system efter kapitalismen i boken Postcapitalism (Penguin Books, 2015). Mason menar att vi ser enorma kriser som kommer att skapa kaos i ett kapitalistiskt system om vi inte förändrar systemet radikalt.
Vi ser klimatförändringar, främst i ökningen av jordens medeltemperatur, som riskerar leda till katastroftillstånd. Vi ser en växande åldrande befolkning i förhållande till befolkningen i arbetsför ålder, vilket genererar försörjningsproblem. Vi ser en växande ekonomisk ojämlikhet. Vi ser stater drunkna i skulder. Vi ser den ekonomiska elitens förnekande av problemen; en elit som är övertygad om att marknaden kan lösa alla problem.
Antingen låter vi kapitalismen kollapsa och bygger något nytt ur ruinerna, eller så försöker vi förekomma kollapsen, tycks vara Masons tes. Vi har ett enastående verktyg för att bygga ett nytt system, menar han. Informationstekniken fungerar som en del av kapitalismens kollaps, i och med att allt fler arbeten kan automatiseras och därmed reducera behovet av arbetskraft. Informationstekniken har också raserat den traditionella relationen mellan arbetsinsats och lön.
Informationstekniken fungerar även som en del av lösningen. Mason pläderar för ett ekonomiskt system kallat Project Zero. Nollprojektet. I en informationsekonomi tenderar marginalkostnader att gå mot noll. Att skapa och distribuera digitala kopior kostar nästan inget. Traditionella prismekanismer kollapsar. Han ser Wikipedia som ett typexempel för en informationsekonomi: människor som genom nätverkande och samarbete genererar stora värden för ingen lön.
Vad ser Mason utöver att utveckla informationsekonomin? Nu är vi har verktyg för att skapa hyggliga förutsägelser om framtiden, bör vi använda dessa som beslutsunderlag i stället för att låta marknaden agera med sin osynliga hand. Dessutom: socialisera monopolen. Om monopol ska finnas, ska de ägas av det gemensamma. Socialisera även det finansiella systemet, för att undvika skenande krediter och marknadsbubblor.
Med en basinkomst för alla, klipper vi banden mellan arbete och lön, lyfter människor från prekariat samt skapar ett motgift till det onödiga arbetet. Den åtgärd i Projekt Zero som får mig att le i mjugg är ”Liberate the one per cent”. Den rikaste procenten, den som äger mer än den fattigaste halvan av världens befolkning, måste befrias från det ok denna ohemula rikedom innebär.
Kritikerna, de som vill bevara ett kapitalistiskt system, har snabbt reagerat mot Masons postkapitalism. Kapitalismen, menar de, är det allra mest adaptiva system människan skapat. Därmed kommer kapitalismen att anpassa sig till de tekniska förändringar kapitalismen själv bidragit till. Samt som den främsta kritiken: hur är det överhuvudtaget möjligt att byta ett globalt ekonomiskt system?
Om kapitalism är en naturlig form av ekonomiskt system, som bygger på att människan är en konkurrerande egoist och att marknader styrs av ”osynliga händer”, är det människans uppgift att lämna naturtillståndet för ett moraliskt tillstånd. Ett moraliskt tillstånd utgår från att människor är samarbetar och är välvilliga mot andra samt att vi i högre grad utformar gemensamma regler för olika verksamheter.
Filosofen Thomas Hobbes menade redan på 1600-talet att varje naturtillstånd är en form av krigstid, där alla är allas fiende. Ett naturtillstånd är fasansfullt för alla.
Paul Masons bidrag är att stödja läsaren att föreställa sig rörelsen från ett ekonomiskt naturtillstånd till ett moraliskt tillstånd. Eller med andra ord: det kapitalistiska tillståndet är inte ett historiskt nödvändigt tillstånd, utan ett hypotetiskt tillstånd. Och därmed möjligt att förändra.
Men det kommer att avkräva människor en stark och hög moral.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar