Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160301
I inledningen till varje nytt år bjuder traditionen på framtidsförutsägelser. De är ofta kortsiktiga: "Detta kommer att hända under 2016". Utsagor om framtiden är viktiga som diskussionsunderlag och tankeväckare, men man får se upp. Påståenden om framtiden kan även bli föremål för genans och sneda leenden när framtiden kommer i kapp.
Ett exempel är ett citat av Ken Olsen från 1977: "There is no reason for any individual to have a computer in his home". Som grundare och ledare för ett stort företag som tillverkade det man då kallade stordatorer började han ana att datorer skulle komma att krympa och persondatorn växa fram. I dag har miljarder människor en persondator i fickan.
De påståenden om framtiden som vi ler generat åt, är ofta negativa förutsägelser – det vill säga, påståenden som uttalar sig om vad som inte kommer att ske, men som trots allt sker. Framtidsförutsägelser som inte slår in, bryr vi oss inte så mycket om. Det är bara rimligt att en stor andel förutsägelser inte slår in.
Det vanligaste sättet för kortsiktiga förutsägelser är trendframskrivning. Man undersöker hur utvecklingen av en företeelse sett ut under en tid och förlänger den utvecklingen. Nackdelen med denna metod är att den har svårt att fånga tekniska språng; utveckling av teknik som inte uppenbart utgår från existerande teknik. En annan metod som växer fram är att skapa framtidsscenarier. Här syntetiseras ofta analyser av en eller flera företeelser och blir till en beskrivning av en framtida situation.
Syftet med denna essä är att undersöka ett framtidsscenario som utgår från klassisk science fictionlitteratur.
Det mest kända framtidsscenariot i genren torde vara 1984 av George Orwell, som ständigt fungerar som en referenspunkt när vi i dag diskuterar staters övervakning av medborgare. Du sköna nya värld av Aldous Huxley är ytterligare en dystopi, där människan drogar sig med en sorts lyckopiller för att uthärda industrialismens förslavning.
En mindre känd bok i samma genre är science fictionromanen The Glass Bees (Glasbina) av Ernst Jünger från 1957. I en ospecifik framtid får krigsveteranen Richard anställning hos en robottillverkare vid namn Zapparoni. Som roman är den egensinnig, skriven med lågt tempo, men den utgör en intressant bas för att diskutera framtidens drönare.
Glasbin är exakt vad ordet säger. Små automatiska robotar av glas, som liknar bin i storlek, rörelsemönster och beteende. De flyger omkring och samlar in nektar från växter tillsammans med andra bin, men har sina egna bikupor där de omvandlar nektar till honung, för att sedan flyga iväg och samla in mer.
Bina är alltså i förhållande till människan autonoma varelser som agerar med detta enda mål i sikte. De har dock inte utrustats med de biologiska binas viktiga funktion att pollinera och bidra till växters reproduktion, utan fungerar enbart som högeffektiva honungsproducenter.
I teknikfilosofisk mening brukar Jünger ges epitetet dystopiker. Han menar att "mänsklig perfektion och teknisk perfektion är inkompatibel" och att människan känner lika mycket skräck som stolthet inför ny teknik. Han såg teknikutveckling som ett sätt att stärka makt hos den som ges tillgång till ny teknik.
Frågan är om det är så dystopiskt. Skulle inte glasbin kunna utformas och användas så att vi ökar vår egenmakt, vår autonomi?
Ett av de stora problemen under de senaste decenniernas teknikutveckling handlar om integritet. Digitalkameran, mobiltelefoner, Google glass och drönare för privatpersoner bär alla på en potential att, tillsammans med spridningsmöjligheter på nätet, kränka andra människors integritet.
Gemensamt för dessa tekniker är att de har kameralinsen riktad utåt (utom när selfies tas), mot tredje person. På så sätt utgör dessa prylar potentiella övervakningstekniker och därmed problematiska ur integritetssynpunkt.
Låt oss titta närmare på drönaren, som har blivit rimlig att både köpa och använda av stora flertalet. Fortfarande är drönare relativt stora och klumpiga och kräver en skicklig förare. Låt oss i stället tänka på drönaren som ett glasbi i Ernst Jüngers mening.
Ett sådant glasbi skulle inte behöva någon förare, utan enbart ha ett syfte med sin tillvaro: Att övervaka dess ägare. Glasbiets ögon och öron skulle alltså vara ständigt riktade mot ägaren för att utgöra ett preventivt skydd mot kränkningar av olika slag.
På så sätt skulle inte tredje persons integritet kränkas, under förutsättning att tredje person inte kränker glasbiets ägare. Då skulle glasbiet med både ljud och bild registrera sådana kränkningar och personen som kränker skulle enkelt kunna identifieras och lagföras.
Vore sådana glasbin önskvärda? Redan i dag används mobilkameror för att registrera misstänkta händelser som bli till nytta i brottsutredningar.
Med den senaste tidens diskussion om begångna sexuella ofredaden mot kvinnor i olika sammanhang i åtanke, skulle personliga glasbin genast registrerat förövarna. Om tonårsflickor skulle ha varsitt glasbi skulle pojkars tafsande och andra trakasserier genast registreras. Sannolikt skulle medvetenheten om dessa glasbin få en preventiv verkan.
Vore sådana glasbin möjliga? Det vi vet med säkerhet om informationsteknik är att den ständigt blir mindre, kraftfullare och självständigare. Redan i dag utvecklas så kallade PhoneDrones; små drönare, bara något större än den mobiltelefon som utgör drönarens "motor".
Hur dessa glasbin kan komma att se ut i framtiden kan vi lämna därhän, utan det är själva funktionen – öka utsatta människors egenmakt genom personlig övervakning – som är det intressanta. Vi skulle kunna kalla sådana glasbin för Zapparoner.
Jag tolkar emellertid inte dylika glasbin som Jüngers egentliga framtidsscenario, utan det glasbina representerar: Människans ständiga strävan mot teknisk perfektion, i motsats till mänsklig perfektion.
I stället för att utveckla människors moraliska förmågor som förhindrar oönskade handlingar, utvecklar vi teknik som skyddar oss mot sådana handlingar.
Oförmågan att göra bådadera samtidigt är Ernst Jüngers framtidsdystopi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar