Rationella robotar och intuitiva människor

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 150519

Linda Johansson
Äkta robotar
Fri Tanke

När datoriseringen tog fart på 1960-talet började man prata om automatisering, artificiell intelligens och liknande. Datorer uppfattades som automater som enkelt skulle kunna rationalisera bort arbetsuppgifter och de skulle kunna bli intelligenta, lärande maskiner.
       Reaktionen på den uppfattningen blev en sorts verktygssyn när persondatorn kom på 80-talet. Datorn skulle vara enbart ett passivt hjälpmedel som stärker användarens förmågor, likt en hammare.
        Nu slår pendeln tillbaka. Det talas om automatisering och intelligenta robotar som aldrig tidigare. När teknikutveckling tar stora språng, är den filosofiska diskussionen kring teknikens användning och utbredning oundviklig och välkommen.
        Linda Johansson disputerade för ett par år sedan i filosofi vid KTH om filosofiska och etiska dilemman i samband med automatiska system, främst inom militärt försvar. Just det, robotar i krigssituationer. Äkta robotar är dock skriven för en bredare läsekrets än den akademiska.

Det boken kretsar främst kring är att automatiska system – robotar – kan göras allt mer autonoma. Med det avses att robotar ska kunna utföra handlingar på egen hand, enligt eget avgörande, med allt mindre inflytande från människor. Självfallet är robotar programmerade av människor, men på ett sätt som gör dem mindre beroende av mänskligt inflytande i valsituationer.
        Den extremaste formen är så kallade mördarrobotar, killer robots. I vilken utsträckning ska militära mördarrobotar få fatta egna beslut om eldgivning? En robot kan fatta beslut om avfyrning på basis av en stor mängd information på en tusendels sekund. En människa är chanslös när det gäller snabbhet.
        Om ett antal människoliv hänger på hur snabbt beslutet fattas, är det då inte rimligt att beslutsrätten för eldgivning ges till det automatiska systemet? Det är ett av de dilemman som väcks i boken.

Linda Johansson för flera synnerligen intressanta filosofiska resonemang i boken. Ju mer våra automatiska system lämnar skyddade lokaler (som exempelvis industrilokaler) och börjar agera i sociala situationer där människor ingår, är det av högsta vikt att vi börjar diskutera hur vi ska förhålla oss till dessa automater. Och omvänt.
        Etiska dilemman, ansvar, känslomässiga relationer – det finns en mängd filosofiska frågor vi måste börja förstå i vårt förhållande till automater. Kan moraliska överväganden programmeras i robotar? Javisst, men frågan är vilka moralfilosofiska utgångspunkter som roboten ska omfamna.
        Ska den ha en utilitaristisk grundsyn? Eller ska den förhålla sig pliktetiskt till sin omgivning? Eller vill vi ha dygdetiska robotar?

När det gäller robotar i civila sammanhang menar Linda Johansson att en nödvändig filosofisk diskussion måste handla om vad en människa är. Vad kan automatiska system göra som inte människan kan? Och främst – vad kan människan göra som inte robotar kan?
        Ett av hennes svar landar i människans intuitiva och kreativa förmåga. Den erfarenhet och upplevda situationer som skickliga läkare, lärare, ingenjörer och liknande kan använda i sin yrkesutövning är särdeles svår att automatisera.
        Visst, en automat kan extremt snabbt skanna av all forskningsinformation som finns kring ett visst sjukdomssymptom, men kan den efter palpering avgöra vad för slags behandling som krävs? Kan den överhuvudtaget palpera (det vill säga känna med fingrarna) för att avgöra vad som är fel?

Så sluts cirkeln. En utgångspunkt på 1980-talet för att lämna föreställningen om datorn som automat och snarare se den som ett verktyg handlade om tyst kunskap. Skickliga yrkesutövare har en tyst kunskap som inte kan implementeras i datorer, utan datorer ska utvecklas för att stödja människors befintliga tysta kunskap.
        Där är vi i någon mening fortfarande. Samtidigt är det en riskabel position. Risken är att vi överlåter rationella processer och överväganden till robotar, medan det som kräver intuition, tyst kunskap och kreativitet lämnas åt människan.
        Frågan är då om vi successivt reducerar människan som rationell varelse och uppfattar henne som alltmer irrationell, hänvisad till enbart grumliga förmågor. Det är i alla fall frågan som Äkta robotar väcker hos mig.