I mörkret är alla män lika

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150730

Jag läser tre artiklar som på ett träffsäkert sätt var för sig formulerar kvinnliga insikter och feministisk kritik kring Hagamannen och dennes frigivande från fängelset: Elza Dunkels i Feministiskt perspektiv (29/6), Ida Östensson i Expressen Kultur (26/7) och Sara Meidell i VK (28/7). Det gör ont att läsa, men är så värdefulla texter.
        Det är emellertid en helt annan smärta som inträder när jag under de senaste veckorna har läst vad företrädesvis män skriver i kommentarsfält till tidningsartiklar och i sociala medier.
        Genom individen Hagamannens monstruösa handlingar, tar många män tillfället i akt att ytterligare försöka inskärpa skillnaden mellan "mig" och "honom" eller mellan "vi" och "dem". Ett av de främsta uttrycken är att de "goda" männen ska göra sitt bästa för att göra livet surt för Hagamannen om han skulle visa sig i Umeå. Agera lynchmobb, alltså.
        Många män tycks så märkligt säkra på hur enkelt det är att dela in män i "onda män", sådana som misshandlar och våldtar kvinnor, och "goda män", sådana som inte förgriper sig på kvinnor. Den indelningen är förrädisk av minst två skäl.
        Det första skälet är att indelningen leder oss till att enbart fokusera individuella problem som berör våld mot kvinnor i synnerhet och jämställdhet i allmänhet. Med ett individfokus riskerar vi tappa fokus på strukturella jämställdhetsproblem; på patriarkatet. Hur många gånger har jag inte läst mäns kommentarer i sociala medier: "Det finns inget patriarkat i Sverige." "Sverige är inte Saudiarabien." Otaliga.
        Sådan fokusförskjutning riskerar sakta ned arbetet med att främja jämställdhet i juridiska frågor, arbetsfördelning, föräldraförsäkring, lönesättning – liksom arbetet med att främja ett manligt förhållningssätt i samhället som kan minska hat och våld mot kvinnor, från barnuppfostran, till skola och arbetsplatser, samt, inte minst, i mäns relation till varandra.
        Det andra skälet är att det finns inga som helst synliga tecken som skulle kunna avslöja skillnaden mellan en "god" man och en "ond" man. Som man kan jag naturligtvis inte uppleva den rädsla och skräck som rådde i Umeå innan Hagamannen greps, även om jag minns mina kvinnliga vänners uttryckta rädsla.
        Men som man måste jag förstå att den skräck Hagamannen genererar hos kvinnor leder till att en generell rädsla för män ökar.
        På kvällspromenaden, i löparspåret, under hemfärd från bion eller krogen en kulen höstkväll, går det inte att särskilja "goda" män från "onda".
        I mörkret är alla män lika.