Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070628
Chris Anderson
Long Tail
Bonnier Fakta
Jag växte upp i Ö-vik. Tre biografer, två tevekanaler, någon Tjechovföreställning per år, en musikaffär som sålde topplistemusik och en hygglig bokhandel. Det som räddade situationen var biblioteket. En rätt vanlig småstad på sjuttiotalet.
Så flyttade jag till Umeå. Större filmutbud, en filmfestival, frodig teaterverksamhet, opera, såväl konventionellt som radikalt musikliv, flera boklådor och ett universitetsbibliotek. Mina särintressen fick näring.
Så flyttade jag ut på nätet. Till nischernas paradis. Det går inte att räkna upp hur kulturutbudet växte, såväl med kvantitativa som kvalitativa mått. När den digitala transformationen når olika områden, förändras de radikalt.
En sådan förändring beskriver redaktören för tidskriften Wired, Chris Anderson, i den nyligen översatta boken Long Tail (Bonnier Fakta). När kulturella uttrycksformer digitaliseras, som musik och film, eller säljs via nätet, som exempelvis litteratur, myntar Anderson termen den långa svansen för att beskriva det som sker.
Innebörden av den nya ekonomin beskrevs 1999 på ett ytterst klargörande sätt av Kevin Kelly i boken Den nya ekonomin. För Kelly var nätverket centralt för den nya ekonomin. I Long Tail är överflöd centralt.
Boken är stark i pedagogiken och retoriken. Den långa svansen är den intressantaste teorin om företeelser på Internet sedan nätverket. Den vidgar vår förståelse för nätet – och om oss själva.
Den långa svansen är ett perfekt begrepp; en metafor, inte ny, men omedelbar. Om ekonomi handlar om att hantera knapphet, handlar den långa svansen om hur överflöd bör hanteras.
En klassisk 80/20-regel är att 20 procent av de mest sålda produkterna genererar 80 procent av ett företags vinst. Problemet är att utkristallisera vilka dessa produkter är – det vill säga storsäljarna, hittarna – och marknadsföra dem hårt.
Den långa svansen visar att denna regel är obsolet. Svansen består av alla de produkter som aldrig blir storsäljare, aldrig når topplistor. Med en hårddisk som lager i stället för en butikshylla och Internet som distributionskanal i stället för långtradare och varukorgar, kan plötsligt alla produkter ges samma exponering.
I branscher med många olika produkter, som musik, film och litteratur, syns den långa svansen tydligast. Om en stor skivaffär kan hålla 10 000 olika cd-skivor i lager, kan iTunes eller annan säljare av digital musik lagerhålla – all musik. I princip. Kostnaden för lagerhållning och distribution närmar sig noll. Därmed öppnar sig en marknad för nischer.
Anderson har tittat på försäljningsstatistik på en musikhandel på nätet. Till och med de låtar som ligger på plats 900 000 i försäljningsstatistiken säljer. Inte mycket, men det säljer. Här, längst ut i svansen, finns nischerna: gammalt material, b-spår, remixer, covers.
När Anderson tittar på Amazons bokförsäljning står de titlar som inte tillhör de 100 000 populäraste för 25 procent av Amazons omsättning. Det är den långa svansens ekonomi.
Långa svansar växer alltså fram genom att mängden produkter ökar, men även genom att distributionsverktygen demokratiseras. Datorn är bästa exemplet. Svansarnas framväxt förutsätter dessutom intrikata sätt att hitta nischprodukterna.
Det görs genom söksystem, rekommendationer, mun mot mun, recensioner och – folksonomier. Taxonomier är vetenskapliga eller expertbaserade klassificeringar. Folksonomier är de kategoriseringar i efterhand som bygger på vad folk tycker är meningsfullt. Amazon visar att folksonomier är viktigare än taxonomier genom att visa kundernas kategoriseringar före Amazons egna.
Att ständigt skapa nya så kallade aggregatorer, program som hjälper nischkonsumenten att hitta sin nischprodukt, är den långa svansens flaskhals. Förmågan att uppmärksamma produkter är den nya ekonomins knapphet.
Skillnaden mellan ny och traditionell ekonomi handlar främst om vad som är en knapp resurs.
Jag klassificerar Long Tail som ekonomisk litteratur. Dock kan den, och bör den, delvis läsas som en bok om en omvandling av förutsättningarna för kulturproduktion och -distribution. Men som sådan finns några anmärkningar att göra.
Anderson tittar enbart på betalsajter. Mycket musik, film och litteratur både produceras och distribueras utanför de kommersiella kanalerna. Ta bara torrentaggregatorer som Pirate Bay. Det är nischernas paradis i betydligt högre utsträckning än iTunes.
Om man betraktar den långa svansen som kulturdistribution och inte, som Anderson gör, som betalning för kulturdistribution, har andra fildelningssajter än de kommersiella en ännu längre och tjockare svans.
Som analys av en kulturell utveckling – och inte enbart en ekonomisk utveckling – hade Anderson vunnit mycket på att särskilja kulturyttringar från kommersiella produkter. Han gör ingen sådan åtskillnad, utan likställer köksgeråd och musik.
Att nätets nya distributionsvillkor gör att vi kan välja mellan 60 olika färger på en köksmaskin är närmast betydelselöst.
Betydelsefullt är att vi plötsligt får enkel tillgång till miljontals låtar, böcker och filmer.
För såväl individ som samhälle.
torsdag, juni 28, 2007
torsdag, juni 14, 2007
Partipiskan viner
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070614
I dag beslutar riksdagen om den så kallade FRA-lagen, den lag som ska tillåta Försvarets Radioanstalt att avlyssna all telekommunikation i Sverige. FRA har redan beställt en superdator som blir en av världens absolut kraftfullaste.
Allianspartierna är för lagen, naturligtvis. Men hur är det med den enskilde riksdagsledamoten som mår illa över att det öppna samhället stängs ytterligare? Vars pesonliga moral påbjuder att rösta nej? Som inte vill bidra till terrorns och kriminalitetens seger över det öppna samhället?
På centerpartisten Fredrick Federleys öppenhjärtiga blogg får vi veta.
Han kommer nämligen mot sin djupa övertygelse att rösta ja till FRA-lagen i dag. Centerns riksdagsgrupp gjorde klart för honom att det inte är okej att rösta enligt något annat än partipiskan.
”Frågan jag får ställa mig är alltså inte vad jag tycker om förslaget utan om jag vill ha inflytande över politiken de kommande tre åren”, skriver han och antyder vad som händer om moralen får råda.
Självfallet kan han rösta moraliskt, men då blir han persona non grata inom centern.
”Att tvingas rösta mot sin vilja och sin fullkomliga övertygelse för att man annars kommer att anklagas för illojalitet är en ingen rolig övning”, skriver han och menar att detta är den värsta dagen i hans politiska liv.
Om vi fortfarande inte vet varför människor inte vill engagera sig partipolitiskt, utan väljer andra former för politik – enfrågeorganisationer, gatans parlament, black bloc – så står svaret i Federleys blogg.
Endast en masochist kan njuta av partipiskan mot sin krökta rygg.
----------------------
Uppdatering: Federley har ändrat sig.
I dag beslutar riksdagen om den så kallade FRA-lagen, den lag som ska tillåta Försvarets Radioanstalt att avlyssna all telekommunikation i Sverige. FRA har redan beställt en superdator som blir en av världens absolut kraftfullaste.
Allianspartierna är för lagen, naturligtvis. Men hur är det med den enskilde riksdagsledamoten som mår illa över att det öppna samhället stängs ytterligare? Vars pesonliga moral påbjuder att rösta nej? Som inte vill bidra till terrorns och kriminalitetens seger över det öppna samhället?
På centerpartisten Fredrick Federleys öppenhjärtiga blogg får vi veta.
Han kommer nämligen mot sin djupa övertygelse att rösta ja till FRA-lagen i dag. Centerns riksdagsgrupp gjorde klart för honom att det inte är okej att rösta enligt något annat än partipiskan.
”Frågan jag får ställa mig är alltså inte vad jag tycker om förslaget utan om jag vill ha inflytande över politiken de kommande tre åren”, skriver han och antyder vad som händer om moralen får råda.
Självfallet kan han rösta moraliskt, men då blir han persona non grata inom centern.
”Att tvingas rösta mot sin vilja och sin fullkomliga övertygelse för att man annars kommer att anklagas för illojalitet är en ingen rolig övning”, skriver han och menar att detta är den värsta dagen i hans politiska liv.
Om vi fortfarande inte vet varför människor inte vill engagera sig partipolitiskt, utan väljer andra former för politik – enfrågeorganisationer, gatans parlament, black bloc – så står svaret i Federleys blogg.
Endast en masochist kan njuta av partipiskan mot sin krökta rygg.
----------------------
Uppdatering: Federley har ändrat sig.
måndag, juni 11, 2007
Postmodernism - och forskningsfusket i Umeå
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070611
Som så ofta läser jag tidskriften Axess med behållning. Med dess specialiserade fokus på samhällsvetenskap och humaniora är den något av ett unikum i Sverige.
Behållning betyder naturligtvis inte att den ständigt bekräftar mina kunskaper och fördomar. I den lätt värdekonservativa tradition den verkar kan naturligtvis dess vilja att bevara irritera.
I det senaste numret (nr 5 -07) går man till strids mot postmodernismen inom vetenskapen. Som stridsvagnar har man inkallat några essäister med rätten att döda.
Ensidigt blir det. Gemensamt för alla tre essäerna är att det postmoderna tankegodset kvalificeras endast nödtorftigt, trots att det dräller av termer som relativism, konstruktivism, poststrukturalism med mera.
Med elimineringen som uppdrag letar essäförfattarna naturligtvis upp dödliga vapen. Heideggers samröre med nazismen och nazismens dyrkande av Nietzsche. Demokratikritik hos Derrida, Foucault och Deleuze & Guattari. Latours och konstruktivismens ifrågasättande av en objektiv verklighet.
Märkligast blir det när en docent i sociologi inleder sin essä med att tillskriva sig okunskap om såväl filosofi som kunskapsteori, för att sedan banka in nödvändigheten av en positivistisk (nåja, en lightversion) samhällsvetenskap.
Utan positivism dör samhällsvetenskapen, är budskapet.
Det faller inte någon av essäförfattarna att på ett fritt och öppet sätt diskutera och värdera kritiken mot det moderna projektet. Så går det naturligtvis när man hyrs in som legosoldat i stället för att verka som en fri och öppen intellektuell.
Därför blir det ironiskt (vilket är en postmodern metod) när en utmärkt artikel i samma nummer, av Alexandra Waluszewski vid Centrum för Teknik- och vetenskapsstudier i Uppsala, påvisar kontextens betydelse för det omtalade forskningsfusket vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå.
Att hävda kontextens betydelse för kunskapsproduktion är också det en postmodern kritik mot positivismens objektiva, kontextbefriade kunskapsideal.
Här visar Waluszewski hur kontexten kan påverka forskningsresultat vid en excellent forskningsmiljö som Umeå Plant Science Center. För att bibehålla excellensen tenderar sådana miljöer att driva fram forskning som levererar enkla lösningar på problem, liksom resultat som enkelt kan omsättas till patent och kommersiella lösningar.
Såväl forskningsfinansiering som forskningsresultat motiveras av dess ekonomiska avkastning.
I en sådan kontext, menar Waluszewski, finns det ”all anledning att lyfta blicken och rikta uppmärksamheten mot vilken sorts mentalitet som drivs fram bland forskarna när kraven på att presentera forskningsresultat som skapar snabba mediala genomslag och tydligt avläsbara ekonomiska resultat ökar”.
Utan den vetenskapskritik som postmodernismen i decennier har framfört är det osäkert om kritik mot forskningens kommersiella kontext kunnat formuleras – eller publiceras.
Positivismen hade avfärdat det som metafysiskt nonsens.
Som så ofta läser jag tidskriften Axess med behållning. Med dess specialiserade fokus på samhällsvetenskap och humaniora är den något av ett unikum i Sverige.
Behållning betyder naturligtvis inte att den ständigt bekräftar mina kunskaper och fördomar. I den lätt värdekonservativa tradition den verkar kan naturligtvis dess vilja att bevara irritera.
I det senaste numret (nr 5 -07) går man till strids mot postmodernismen inom vetenskapen. Som stridsvagnar har man inkallat några essäister med rätten att döda.
Ensidigt blir det. Gemensamt för alla tre essäerna är att det postmoderna tankegodset kvalificeras endast nödtorftigt, trots att det dräller av termer som relativism, konstruktivism, poststrukturalism med mera.
Med elimineringen som uppdrag letar essäförfattarna naturligtvis upp dödliga vapen. Heideggers samröre med nazismen och nazismens dyrkande av Nietzsche. Demokratikritik hos Derrida, Foucault och Deleuze & Guattari. Latours och konstruktivismens ifrågasättande av en objektiv verklighet.
Märkligast blir det när en docent i sociologi inleder sin essä med att tillskriva sig okunskap om såväl filosofi som kunskapsteori, för att sedan banka in nödvändigheten av en positivistisk (nåja, en lightversion) samhällsvetenskap.
Utan positivism dör samhällsvetenskapen, är budskapet.
Det faller inte någon av essäförfattarna att på ett fritt och öppet sätt diskutera och värdera kritiken mot det moderna projektet. Så går det naturligtvis när man hyrs in som legosoldat i stället för att verka som en fri och öppen intellektuell.
Därför blir det ironiskt (vilket är en postmodern metod) när en utmärkt artikel i samma nummer, av Alexandra Waluszewski vid Centrum för Teknik- och vetenskapsstudier i Uppsala, påvisar kontextens betydelse för det omtalade forskningsfusket vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå.
Att hävda kontextens betydelse för kunskapsproduktion är också det en postmodern kritik mot positivismens objektiva, kontextbefriade kunskapsideal.
Här visar Waluszewski hur kontexten kan påverka forskningsresultat vid en excellent forskningsmiljö som Umeå Plant Science Center. För att bibehålla excellensen tenderar sådana miljöer att driva fram forskning som levererar enkla lösningar på problem, liksom resultat som enkelt kan omsättas till patent och kommersiella lösningar.
Såväl forskningsfinansiering som forskningsresultat motiveras av dess ekonomiska avkastning.
I en sådan kontext, menar Waluszewski, finns det ”all anledning att lyfta blicken och rikta uppmärksamheten mot vilken sorts mentalitet som drivs fram bland forskarna när kraven på att presentera forskningsresultat som skapar snabba mediala genomslag och tydligt avläsbara ekonomiska resultat ökar”.
Utan den vetenskapskritik som postmodernismen i decennier har framfört är det osäkert om kritik mot forskningens kommersiella kontext kunnat formuleras – eller publiceras.
Positivismen hade avfärdat det som metafysiskt nonsens.
lördag, juni 02, 2007
Mörkmänniskor marscherar igen
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070602
Ett mörkt, kristet, medeltida tankearv presenterades på DN Debatt i går (1/6) av åtta ytterst värdekonservativa riksdagsledamöter, några nuvarande, några före detta.
När inte ens någon gud kan bistå med argument för deras homofobi, tar de naturen till hjälp. Äktenskapet, menar de, är en biologisk institution, med reproduktion som främsta mål. Därför avvisar de en utredning som föreslår att äktenskap bör vara könsneutrala.
Argumentet är befängt, av flera skäl. Äktenskapet är en social och kulturell – inte biologisk – konstruktion som har förändrats med tiden och som alltid kommer att kunna förändras.
Att äktenskapets primära mål är reproduktion är rent nys om vi tittar oss omkring i samhället. Det går alldeles utmärkt att föröka sig utanför äktenskapet. Det går alldeles utmärkt att vara gift utan barn.
Fokuset på reproduktion ingår dock i den klassiska bannbullan från Rom, som bidrar till att förbjuda såväl preventivmedel som abort.
I ett sekulariserat samhälle som Sverige är emellertid inte äktenskapet primärt en religiös företeelse, utan bärs upp av juridik och kärlek. Statens uppgift visavi äktenskapet är att tillse att dess konstruktion möjliggör den juridiska hanteringen av exempelvis arvsfrågor, ansvar mellan parterna och rättigheter hos eventuella barn.
Eftersom denna juridiska hantering kan utföras oberoende av kön, ska naturligtvis äktenskapslagen vara könsneutral. Kärleken har alltid varit könsneutral.
Att äktenskap ibland ingås som en religiös ritual ska i ett sekulärt samhälle inte påverka statens reglering av äktenskapet.
På samma sätt ska inte staten lägga sig i om vissa religiösa samfund och sekter väljer att demonstrera sin homofobi öppet genom att vägra viga homosexuella. Bög- och flataskräck är inte olagligare än torgskräck.
Men mycket märkligare.
Ett mörkt, kristet, medeltida tankearv presenterades på DN Debatt i går (1/6) av åtta ytterst värdekonservativa riksdagsledamöter, några nuvarande, några före detta.
När inte ens någon gud kan bistå med argument för deras homofobi, tar de naturen till hjälp. Äktenskapet, menar de, är en biologisk institution, med reproduktion som främsta mål. Därför avvisar de en utredning som föreslår att äktenskap bör vara könsneutrala.
Argumentet är befängt, av flera skäl. Äktenskapet är en social och kulturell – inte biologisk – konstruktion som har förändrats med tiden och som alltid kommer att kunna förändras.
Att äktenskapets primära mål är reproduktion är rent nys om vi tittar oss omkring i samhället. Det går alldeles utmärkt att föröka sig utanför äktenskapet. Det går alldeles utmärkt att vara gift utan barn.
Fokuset på reproduktion ingår dock i den klassiska bannbullan från Rom, som bidrar till att förbjuda såväl preventivmedel som abort.
I ett sekulariserat samhälle som Sverige är emellertid inte äktenskapet primärt en religiös företeelse, utan bärs upp av juridik och kärlek. Statens uppgift visavi äktenskapet är att tillse att dess konstruktion möjliggör den juridiska hanteringen av exempelvis arvsfrågor, ansvar mellan parterna och rättigheter hos eventuella barn.
Eftersom denna juridiska hantering kan utföras oberoende av kön, ska naturligtvis äktenskapslagen vara könsneutral. Kärleken har alltid varit könsneutral.
Att äktenskap ibland ingås som en religiös ritual ska i ett sekulärt samhälle inte påverka statens reglering av äktenskapet.
På samma sätt ska inte staten lägga sig i om vissa religiösa samfund och sekter väljer att demonstrera sin homofobi öppet genom att vägra viga homosexuella. Bög- och flataskräck är inte olagligare än torgskräck.
Men mycket märkligare.
tisdag, maj 29, 2007
Är du pausad, lille vän?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070529
Vi har alla våra husgudar – skönlitterära, vetenskapliga, journalistiska, filmistiska, you name it. Min är en gudinna. Den amerikanska professorn i psykologi vid MIT, Sherry Turkle, är sparsam med sina skrifter. Men när hon skriver, läser jag.
Även om hon alltid har haft en teknikkritisk ådra i sina tidigare verk, verkar den accentueras med tiden. I tidskriften MIT Tech Talk (6/12 -06) uttrycker hon en stark rädsla inför utvecklingen av så kallade Sociable Robots.
Det är i sin enklaste form Tamagotchis och Furbys – små datorstyrda djur för barn. I något mer avancerad form små dockor som kan följa dina ögonrörelser, respondera till din röst och till beröring från dig.
Det triggar, menar Turkle, darwinistiska responser hos oss. Vi blir tvungna att reagera på objekt som följer och responderar på våra rörelser. Dessa robotar dyker numera upp på såväl dagis som äldreboenden i USA, i ett slags omvårdnande syfte.
I stället för att vi tar hand om datorerna, tar datorerna hand om oss. Det skrämmer Sherry Turkle.
I en lysande essä i tidskriften Forbes (7/5 -07) utvecklar Turkle en annan kritisk analys: Tack vare teknikutvecklingen har vi människor aldrig varit mer sammankopplade – eller mer alienerade.
I denna vår teknikentusiastiska tid, när allt som går att göra görs, där lyckan är en ny funktion på mobilen eller i datorn, ser hon ett antal problem som stör henne djupt i själen.
Turkle har länge studerad hur människor skapar ett andra jag på nätet. Nu ser hon ett nytt tillstånd för jaget. Jaget är i mobilen, på nätet, på chatten, på bloggen – ett ständigt kommunikativt jag. Vi blir ett med våra tekniska prylar. Det blir allt svårare att separera ett ”jag” från tekniken.
Ett annat problem formulerar hon som en motsägelse. Trots att vi vet att världen blir allt mer komplex, skapar vi en kommunikationskultur som reducerar vår möjlighet att sätta oss, luta oss tillbaka och tänka. Efter. Kontemplerande. Självreflekterande. I stället tvingar vår kommunikativa kultur oss att alltid vara tillgängliga, blixtsnabbt svara på mejl, på varje mobilsignal, varje sms-pip.
Ett ytterligare problem är att vi utvecklar en normalitet av att alltid vara publika, observerade. Vi presenterar oss på olika webbsidor, olika forum med en varierande mängd uppgifter om oss själva inför en enorm mängd människor. Särskilt den yngre generationen på sajter som MySpace, Lunarstorm och Apberget.
Den generationen kommer inte att vara särskilt bekymrad när myndigheter och företag utökar sin övervakning. Personlig integritet?
Äh, larv.
Sherry Turkles bekymmer är hur vi prioriterar tekniken framför vår sociala omgivning. Elever sms:ar och mejlar under lektioner. Vi pratar i mobilen i mataffären. Mejlar under möten på jobbet. Har mp3-filer i öronen under promenaden.
Att bli ”pausad” är det tydligaste tecknet. Det blir du när du pratar med en vän eller kollega som avbryter samtalet för att ta ett mobilsamtal eller läsa ett sms.
När den teknikens socialitet betyder mer än du.
Vi har alla våra husgudar – skönlitterära, vetenskapliga, journalistiska, filmistiska, you name it. Min är en gudinna. Den amerikanska professorn i psykologi vid MIT, Sherry Turkle, är sparsam med sina skrifter. Men när hon skriver, läser jag.
Även om hon alltid har haft en teknikkritisk ådra i sina tidigare verk, verkar den accentueras med tiden. I tidskriften MIT Tech Talk (6/12 -06) uttrycker hon en stark rädsla inför utvecklingen av så kallade Sociable Robots.
Det är i sin enklaste form Tamagotchis och Furbys – små datorstyrda djur för barn. I något mer avancerad form små dockor som kan följa dina ögonrörelser, respondera till din röst och till beröring från dig.
Det triggar, menar Turkle, darwinistiska responser hos oss. Vi blir tvungna att reagera på objekt som följer och responderar på våra rörelser. Dessa robotar dyker numera upp på såväl dagis som äldreboenden i USA, i ett slags omvårdnande syfte.
I stället för att vi tar hand om datorerna, tar datorerna hand om oss. Det skrämmer Sherry Turkle.
I en lysande essä i tidskriften Forbes (7/5 -07) utvecklar Turkle en annan kritisk analys: Tack vare teknikutvecklingen har vi människor aldrig varit mer sammankopplade – eller mer alienerade.
I denna vår teknikentusiastiska tid, när allt som går att göra görs, där lyckan är en ny funktion på mobilen eller i datorn, ser hon ett antal problem som stör henne djupt i själen.
Turkle har länge studerad hur människor skapar ett andra jag på nätet. Nu ser hon ett nytt tillstånd för jaget. Jaget är i mobilen, på nätet, på chatten, på bloggen – ett ständigt kommunikativt jag. Vi blir ett med våra tekniska prylar. Det blir allt svårare att separera ett ”jag” från tekniken.
Ett annat problem formulerar hon som en motsägelse. Trots att vi vet att världen blir allt mer komplex, skapar vi en kommunikationskultur som reducerar vår möjlighet att sätta oss, luta oss tillbaka och tänka. Efter. Kontemplerande. Självreflekterande. I stället tvingar vår kommunikativa kultur oss att alltid vara tillgängliga, blixtsnabbt svara på mejl, på varje mobilsignal, varje sms-pip.
Ett ytterligare problem är att vi utvecklar en normalitet av att alltid vara publika, observerade. Vi presenterar oss på olika webbsidor, olika forum med en varierande mängd uppgifter om oss själva inför en enorm mängd människor. Särskilt den yngre generationen på sajter som MySpace, Lunarstorm och Apberget.
Den generationen kommer inte att vara särskilt bekymrad när myndigheter och företag utökar sin övervakning. Personlig integritet?
Äh, larv.
Sherry Turkles bekymmer är hur vi prioriterar tekniken framför vår sociala omgivning. Elever sms:ar och mejlar under lektioner. Vi pratar i mobilen i mataffären. Mejlar under möten på jobbet. Har mp3-filer i öronen under promenaden.
Att bli ”pausad” är det tydligaste tecknet. Det blir du när du pratar med en vän eller kollega som avbryter samtalet för att ta ett mobilsamtal eller läsa ett sms.
När den teknikens socialitet betyder mer än du.
måndag, maj 28, 2007
Omoralens ansikte
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070526
Att spruta vatten i ansiktet via mikrofonen under en ”intervju”, likt den som Fredrik Reinfeldt råkade ut för, är djupt omoraliskt. Zygmunt Bauman, sociologen, har formulerat ansiktets betydelse för moralen.
Den Andre – medmänniskan, ens nästa – är i relationen till mig grunden för min moral. Att vara moralisk är att ta ansvar för den Andre, redan innan den Andre har uttalat något behov.
Men den Andre har ingen makt över mig. Jag avgör ensam ansvaret.
Jag finns alltså till för den Andre. Det är ett obegränsat ansvar. Den Andre är dock inte personen – utan ansiktet.
En person; härlett från begreppet persona som betyder mask, den mask som bärs för att beteckna en roll.
Ansiktet; en auktoritet. ”Ansiktet är inget våld. Det är en auktoritet. Auktoritet är ofta utan våld”, skriver Bauman.
Denna Baumanska moraliska hållning är som en smekning på den Andres kind.
Därför är våld mot ansiktet det mest omoraliska bland handlingar, eftersom det är smekningens diametrala motsats.
Det spelar ingen roll om det är en örfil, en tårta eller en deciliter vatten.
Våld mot ansiktet är våld mot den mänskliga moralen.
Att spruta vatten i ansiktet via mikrofonen under en ”intervju”, likt den som Fredrik Reinfeldt råkade ut för, är djupt omoraliskt. Zygmunt Bauman, sociologen, har formulerat ansiktets betydelse för moralen.
Den Andre – medmänniskan, ens nästa – är i relationen till mig grunden för min moral. Att vara moralisk är att ta ansvar för den Andre, redan innan den Andre har uttalat något behov.
Men den Andre har ingen makt över mig. Jag avgör ensam ansvaret.
Jag finns alltså till för den Andre. Det är ett obegränsat ansvar. Den Andre är dock inte personen – utan ansiktet.
En person; härlett från begreppet persona som betyder mask, den mask som bärs för att beteckna en roll.
Ansiktet; en auktoritet. ”Ansiktet är inget våld. Det är en auktoritet. Auktoritet är ofta utan våld”, skriver Bauman.
Denna Baumanska moraliska hållning är som en smekning på den Andres kind.
Därför är våld mot ansiktet det mest omoraliska bland handlingar, eftersom det är smekningens diametrala motsats.
Det spelar ingen roll om det är en örfil, en tårta eller en deciliter vatten.
Våld mot ansiktet är våld mot den mänskliga moralen.
fredag, april 27, 2007
Göran Persson - patriark eller synsk?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070427
I efterdyningarna av folkpartiledaren Lars Leijonborgs deklarerade avgång som partiledare, är det intressant att ta del av den replikväxling som skedde under riksdagsdebatten den 17 januari i år.
Det var det som kom att bli Göran Perssons sista debatt i riksdagen, vilket innebar att debatten inte enbart handlade om sakfrågor, utan även om hyllningar och vänliga tillmälen till Göran Persson under hans tid som statsminister och riksdagsledamot.
Någonstans mitt i debatten äger följande replikväxling rum mellan med Leijonborg och Persson (ordagrant citerad, men nedstruken).
Anförande 52 (Leijonborg): Om det skulle vara så att det här är den sista debatt vi har tillsammans här i kammaren vill också jag uttrycka ett tack till Göran Persson för en mångårig insats i svenskt samhällsliv. Vi har haft många intensiva debatter tillsammans. Jag håller med Göran Persson om att debatten är politikens livsluft. Det är inte alltid så att jag har
uppskattat Göran Perssons val av argument, statistik och vad det nu har handlat om. Men vi har företrätt olika ideologier och olika partier, och det är en nödvändighet att den debatten förs i demokratier.
Anförande 53 (Persson): Herr talman! Tack för dina varma ord, Lars Leijonborg. Hav tröst. Jag tänker inte dra mig tillbaka från samhällsdebatt och samhällsaktivitet. Var fullständigt klar över det. Jag sade att jag vis av nyligen inträffad händelse drog slutsatsen att det nog vore oklokt att gamla statsministrar kom tillbaka i en regering. Det tänker jag stå för. Lars Leijonborg är ju i samma ålder som jag. Vem vet, kanske väntar frihetens timme också snart för honom. I så fall kommer jag på avtackningen; det kan jag försäkra.
Anförande 54 (Leijonborg): När det gäller jämförelsen mellan oss har vi i och för sig samma födelseår, men det är en viss skillnad mellan att tillhöra ett regeringsalternativ som har förlorat makten och ett regeringsalternativ som just har vunnit makten. Jag har inga planer på att avgå.
Anförande 55 (Persson): Lars Leijonborg ska inte vara alltför kategorisk om sin egen framtid. Det blir så smärtsamt när partistämman samlas. Var lite försiktig. Tack ändå för alla dessa år.
Två alternativa tolkningar inställer sig. Var det Göran Persson som här initierade tanken i fp-leden på att Lars Leijonborg borde ställa sin plats som partiledare till förfogande på kommande partistämma? Var det denna debatt som influerade partidistrikten att formulera misstroende?
Denna tolkning är koherent med föreställningen om patriarken Persson, som inte enbart styr s-märkta angelägenheter med järnhand, utan även andra partiers angelägenheter.
Eller är Göran Persson bara synsk?
I efterdyningarna av folkpartiledaren Lars Leijonborgs deklarerade avgång som partiledare, är det intressant att ta del av den replikväxling som skedde under riksdagsdebatten den 17 januari i år.
Det var det som kom att bli Göran Perssons sista debatt i riksdagen, vilket innebar att debatten inte enbart handlade om sakfrågor, utan även om hyllningar och vänliga tillmälen till Göran Persson under hans tid som statsminister och riksdagsledamot.
Någonstans mitt i debatten äger följande replikväxling rum mellan med Leijonborg och Persson (ordagrant citerad, men nedstruken).
Anförande 52 (Leijonborg): Om det skulle vara så att det här är den sista debatt vi har tillsammans här i kammaren vill också jag uttrycka ett tack till Göran Persson för en mångårig insats i svenskt samhällsliv. Vi har haft många intensiva debatter tillsammans. Jag håller med Göran Persson om att debatten är politikens livsluft. Det är inte alltid så att jag har
uppskattat Göran Perssons val av argument, statistik och vad det nu har handlat om. Men vi har företrätt olika ideologier och olika partier, och det är en nödvändighet att den debatten förs i demokratier.
Anförande 53 (Persson): Herr talman! Tack för dina varma ord, Lars Leijonborg. Hav tröst. Jag tänker inte dra mig tillbaka från samhällsdebatt och samhällsaktivitet. Var fullständigt klar över det. Jag sade att jag vis av nyligen inträffad händelse drog slutsatsen att det nog vore oklokt att gamla statsministrar kom tillbaka i en regering. Det tänker jag stå för. Lars Leijonborg är ju i samma ålder som jag. Vem vet, kanske väntar frihetens timme också snart för honom. I så fall kommer jag på avtackningen; det kan jag försäkra.
Anförande 54 (Leijonborg): När det gäller jämförelsen mellan oss har vi i och för sig samma födelseår, men det är en viss skillnad mellan att tillhöra ett regeringsalternativ som har förlorat makten och ett regeringsalternativ som just har vunnit makten. Jag har inga planer på att avgå.
Anförande 55 (Persson): Lars Leijonborg ska inte vara alltför kategorisk om sin egen framtid. Det blir så smärtsamt när partistämman samlas. Var lite försiktig. Tack ändå för alla dessa år.
Två alternativa tolkningar inställer sig. Var det Göran Persson som här initierade tanken i fp-leden på att Lars Leijonborg borde ställa sin plats som partiledare till förfogande på kommande partistämma? Var det denna debatt som influerade partidistrikten att formulera misstroende?
Denna tolkning är koherent med föreställningen om patriarken Persson, som inte enbart styr s-märkta angelägenheter med järnhand, utan även andra partiers angelägenheter.
Eller är Göran Persson bara synsk?
måndag, april 23, 2007
Inte så illa som det sägs
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070423
Den stora undersökning av studenters upplevelser, förutsättningar och relationer till högre utbildning som Högskoleverket gör vart femte år, Studentspegeln, har uppmärksammats på en enda punkt: hur mycket tid lägger studenter på sina studier?
Denna fråga är tillika den Högskoleverket självt i debattartiklar och pressmeddelanden vill göra till huvudsak – och huvudproblem. Universitetet fungerar inte optimalt, hävdar man, eftersom inte alla studenter uppger att de studerar på heltid.
Genom att inte ta del av den digra undersökningens många andra frågor, gör sig media till maktens megafoner. Man upprepar maktens mantra.
Som gammal universitetslärare får jag snarast en mängd positiva signaler om universitetsutbildning via Studentspegeln. Låt mig presentera några positiva axplock.
Hela 95 procent av Sveriges studenter studerar för att de är intresserade av den utbildning de går. Inte av arbetslöshetsskäl. Inte för att de måste. Utan för att de vill.
Endast 18 procent anser att studierna ställer för låga krav på studenten. Med tanke på studenters varierande förkunskaper är det en synnerligen positiv siffra.
En majoritet av studenterna föredrar färre betygssteg framför fler, vilket tyder på insikter om de negativa konsekvenserna av en flergradig betygsskala.
76 procent av studenterna upplever att de blir mer allmänbildade under studierna. Det är en positiv siffra i tider när utbildningar tenderar att öka specialiseringen och universitetet blir en yrkesskola.
Med tanke på denna tendens är det också positivt när 78 procent menar att de blivit bättre på att tänka kritiskt och analytiskt.
Det gläder att 79 procent av studenterna tycker att utbildningen bidrar till att de aktivt måste söka kunskap. Universiteten lyckas hålla undan för korvstoppningsundervisningen.
När 77 procent menar att utbildningen förbättrar deras förmåga att samarbeta med andra, visar det att andra pedagogiska metoder än föreläsningsmonologer tillämpas.
Hela 92 procent hävdar att deras förkunskaper är tillfyllest för den utbildning de valt, vilket ställer frågor om lärares vanliga klagan på studenters bristande förkunskaper.
Det är också positivt att 67 procent anger att de uppfattar sina examinationer som en del av undervisningen och inte enbart som en kontrollfunktion – även om det vore önskvärt att andelen ökar.
Att 35 procent upplever att de i utbildningen memorerar fakta för att ordagrant återge dem är emellertid dubbeltydigt. Det är positivt att siffran inte är högre. Det vore negativt om den är för låg.
Visst finns det smolk också i min glädjebägare när jag läser statistiken från Studentspegeln. Några exempel är att studenter upplever låg återkoppling på studierna från lärarna, att studenter fortfarande tenderar att studera via gamla tentor och att alltför få upplever en utveckling i skriftlig och muntlig kommunikation.
Men den negativa bild som Högskoleverket meddelar, och som media lydigt kopierar, bör nyanseras.
Det är inte alls så illa.
Den stora undersökning av studenters upplevelser, förutsättningar och relationer till högre utbildning som Högskoleverket gör vart femte år, Studentspegeln, har uppmärksammats på en enda punkt: hur mycket tid lägger studenter på sina studier?
Denna fråga är tillika den Högskoleverket självt i debattartiklar och pressmeddelanden vill göra till huvudsak – och huvudproblem. Universitetet fungerar inte optimalt, hävdar man, eftersom inte alla studenter uppger att de studerar på heltid.
Genom att inte ta del av den digra undersökningens många andra frågor, gör sig media till maktens megafoner. Man upprepar maktens mantra.
Som gammal universitetslärare får jag snarast en mängd positiva signaler om universitetsutbildning via Studentspegeln. Låt mig presentera några positiva axplock.
Hela 95 procent av Sveriges studenter studerar för att de är intresserade av den utbildning de går. Inte av arbetslöshetsskäl. Inte för att de måste. Utan för att de vill.
Endast 18 procent anser att studierna ställer för låga krav på studenten. Med tanke på studenters varierande förkunskaper är det en synnerligen positiv siffra.
En majoritet av studenterna föredrar färre betygssteg framför fler, vilket tyder på insikter om de negativa konsekvenserna av en flergradig betygsskala.
76 procent av studenterna upplever att de blir mer allmänbildade under studierna. Det är en positiv siffra i tider när utbildningar tenderar att öka specialiseringen och universitetet blir en yrkesskola.
Med tanke på denna tendens är det också positivt när 78 procent menar att de blivit bättre på att tänka kritiskt och analytiskt.
Det gläder att 79 procent av studenterna tycker att utbildningen bidrar till att de aktivt måste söka kunskap. Universiteten lyckas hålla undan för korvstoppningsundervisningen.
När 77 procent menar att utbildningen förbättrar deras förmåga att samarbeta med andra, visar det att andra pedagogiska metoder än föreläsningsmonologer tillämpas.
Hela 92 procent hävdar att deras förkunskaper är tillfyllest för den utbildning de valt, vilket ställer frågor om lärares vanliga klagan på studenters bristande förkunskaper.
Det är också positivt att 67 procent anger att de uppfattar sina examinationer som en del av undervisningen och inte enbart som en kontrollfunktion – även om det vore önskvärt att andelen ökar.
Att 35 procent upplever att de i utbildningen memorerar fakta för att ordagrant återge dem är emellertid dubbeltydigt. Det är positivt att siffran inte är högre. Det vore negativt om den är för låg.
Visst finns det smolk också i min glädjebägare när jag läser statistiken från Studentspegeln. Några exempel är att studenter upplever låg återkoppling på studierna från lärarna, att studenter fortfarande tenderar att studera via gamla tentor och att alltför få upplever en utveckling i skriftlig och muntlig kommunikation.
Men den negativa bild som Högskoleverket meddelar, och som media lydigt kopierar, bör nyanseras.
Det är inte alls så illa.
måndag, april 16, 2007
Alla dessa speglar
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070416
Till speglar har människan genom historien haft en ambivalent inställning. Å ena sidan har spegeln accepterats som en sant avbildande teknik genom dess reflekterande förmåga.
Å andra sidan har spegeln samtidigt beskyllts för att visa allt omvänt, att skapa osanna simuleringar, att skapa fantastiska eller overkliga former genom olika typer av spegelkombinationer och därigenom bidra till osanning och bedrägeri.
Dessa två sidor – verklig/illusorisk, fysisk/metaforisk, utsida/insida, under/över, synlig/osynlig, sann/falsk – har genom århundraden gjort spegeln till en kraftfull artefakt inom många områden.
Spegeln är tillika virtualitetens förfader. Inträder man det virtuella får man räkna med spegeln, på ett eller annat sätt.
På nittiotalet användes spegeln i studier av människors liv på nätet. Med spegeln som metaforiskt verktyg gjorde exempelvis Sherry Turkle analyser av människors olika personligheter, hur de uttryckte olika persona på nätet och vilken betydelse det fick.
När nu Carl Bildt med ett omgivningens buller inträtt bloggosfären med sin blogg Alla dessa dagar, har han under de senaste veckorna väldigt konkret fått känna på virtualitetens spegel.
Raljant och kritiskt till Bildts utstrålning – den som ofta uppfattas som överlägsen och arrogant – gör bloggen med det långa namnet Carl Bildt som klippan i okunskapens malström fejkande uttalanden i Bildts namn.
Valspråket för denna spegel-Bildt är ”Ditt vetande är värdelöst om inte andra vet att du vet” som formulerades av den romerska skalden, satirikern och stoikern Persius.
Den andra spegeln heter detsamma som Bildts egen blogg och har samma utseende. Den drivs av två socialdemokratiska studerande och vill med bloggen bedriva politisk kritik i den politiska satirens form.
Bland annat skriver bloggen i Bildts namn att den diplomatiska insatsen för frigivandet av journalisten Dawit Isaak i Eritrea beror på etnicitet. En rågblond svensk journalist hade inte suttit fängslad 2 000 dagar med så litet stöd från hemlandet.
Såväl debatten kring det lämpliga i att en utrikesminister bloggar, som alla dessa speglar i bloggosfären, får mig att tänka på den magiska teatern i Stäppvargen av Herman Hesse, med dess virrvarr av speglar i vindlande utrymmen.
”Endast för förryckta. Inträde kostar besökarens förstånd. Icke för vem som helst.” Så marknadsfördes denna magiska teater.
Oemotståndligt.
Om de virtuella speglarna kan hjälpa oss – likt Harry Haller i Stäppvargen – att få syn på oss själva, vore de en välgärning.
Till speglar har människan genom historien haft en ambivalent inställning. Å ena sidan har spegeln accepterats som en sant avbildande teknik genom dess reflekterande förmåga.
Å andra sidan har spegeln samtidigt beskyllts för att visa allt omvänt, att skapa osanna simuleringar, att skapa fantastiska eller overkliga former genom olika typer av spegelkombinationer och därigenom bidra till osanning och bedrägeri.
Dessa två sidor – verklig/illusorisk, fysisk/metaforisk, utsida/insida, under/över, synlig/osynlig, sann/falsk – har genom århundraden gjort spegeln till en kraftfull artefakt inom många områden.
Spegeln är tillika virtualitetens förfader. Inträder man det virtuella får man räkna med spegeln, på ett eller annat sätt.
På nittiotalet användes spegeln i studier av människors liv på nätet. Med spegeln som metaforiskt verktyg gjorde exempelvis Sherry Turkle analyser av människors olika personligheter, hur de uttryckte olika persona på nätet och vilken betydelse det fick.
När nu Carl Bildt med ett omgivningens buller inträtt bloggosfären med sin blogg Alla dessa dagar, har han under de senaste veckorna väldigt konkret fått känna på virtualitetens spegel.
Raljant och kritiskt till Bildts utstrålning – den som ofta uppfattas som överlägsen och arrogant – gör bloggen med det långa namnet Carl Bildt som klippan i okunskapens malström fejkande uttalanden i Bildts namn.
Valspråket för denna spegel-Bildt är ”Ditt vetande är värdelöst om inte andra vet att du vet” som formulerades av den romerska skalden, satirikern och stoikern Persius.
Den andra spegeln heter detsamma som Bildts egen blogg och har samma utseende. Den drivs av två socialdemokratiska studerande och vill med bloggen bedriva politisk kritik i den politiska satirens form.
Bland annat skriver bloggen i Bildts namn att den diplomatiska insatsen för frigivandet av journalisten Dawit Isaak i Eritrea beror på etnicitet. En rågblond svensk journalist hade inte suttit fängslad 2 000 dagar med så litet stöd från hemlandet.
Såväl debatten kring det lämpliga i att en utrikesminister bloggar, som alla dessa speglar i bloggosfären, får mig att tänka på den magiska teatern i Stäppvargen av Herman Hesse, med dess virrvarr av speglar i vindlande utrymmen.
”Endast för förryckta. Inträde kostar besökarens förstånd. Icke för vem som helst.” Så marknadsfördes denna magiska teater.
Oemotståndligt.
Om de virtuella speglarna kan hjälpa oss – likt Harry Haller i Stäppvargen – att få syn på oss själva, vore de en välgärning.
lördag, mars 31, 2007
Jamen, blogga då!
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070331
Göran Persson skriver en kommentar på SvD:s debattsida Brännpunkt (29/3) kring dokumentären/reportaget/dokusåpan Ordförande Persson.
Han beklagar SVT:s klippteknik, som han menar resulterat i ”att flera av de resonemang som jag har fört om olika personers styrkor och svagheter nästan uteslutande har klippts på ett sådant sätt att enbart det negativa framkommit”.
Drivkraften hos SVT, menar Persson, att ”klippa, vinkla och därefter spegla så många förment fientliga uttalanden som möjligt tog över”.
Persson menar också att ”SVT har gett den bild som de velat ge. Men det har inte varit min egen bild av vad som hänt, och det har inte varit mitt urval av material.”
Självklart. Trodde Persson att han kunde manipulera media? Trodde han att han skulle kunna underställa tevemediet sina egna syften?
Trodde han något annat än att tevemediets syften skulle få dominera redigeringen av intervjuerna? Trodde Persson att han skulle kunna vinna den kampen?
Ytterst naivt i så fall. Alternativt en stark släng av hybris.
För vill man förmedla exakt och enbart sin egen syn – och slippa andras vinklingar, frågor eller intressen – på tillvaron i realtid, finns det bara ett sätt, vilket Carl Bildt är en av få rikspolitiker som fattat.
Börja blogga!
Göran Persson skriver en kommentar på SvD:s debattsida Brännpunkt (29/3) kring dokumentären/reportaget/dokusåpan Ordförande Persson.
Han beklagar SVT:s klippteknik, som han menar resulterat i ”att flera av de resonemang som jag har fört om olika personers styrkor och svagheter nästan uteslutande har klippts på ett sådant sätt att enbart det negativa framkommit”.
Drivkraften hos SVT, menar Persson, att ”klippa, vinkla och därefter spegla så många förment fientliga uttalanden som möjligt tog över”.
Persson menar också att ”SVT har gett den bild som de velat ge. Men det har inte varit min egen bild av vad som hänt, och det har inte varit mitt urval av material.”
Självklart. Trodde Persson att han kunde manipulera media? Trodde han att han skulle kunna underställa tevemediet sina egna syften?
Trodde han något annat än att tevemediets syften skulle få dominera redigeringen av intervjuerna? Trodde Persson att han skulle kunna vinna den kampen?
Ytterst naivt i så fall. Alternativt en stark släng av hybris.
För vill man förmedla exakt och enbart sin egen syn – och slippa andras vinklingar, frågor eller intressen – på tillvaron i realtid, finns det bara ett sätt, vilket Carl Bildt är en av få rikspolitiker som fattat.
Börja blogga!
torsdag, mars 29, 2007
Det gör ont att ömsa språkhud
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070329
Genus och det akademiska skrivandets former
Annelie Bränström Öhman & Mona Livholts (red)
Studentlitteratur
Varje akademisk forskare i vardande börjar med samma fråga: Hur ska jag skriva för att bli publicerad? I forskarutbildningar ges kurser i akademiskt skrivande. De särskilt karriärinriktade analyserar texterna i de mest välrenommerade tidskrifterna för att knäcka koden till det accepterade textformatet.
Inte, alltså, om att finna sin egen stil, att skapa en personlig karaktär i sitt skrivande. Nej, utan hur det personliga ska reduceras till det allmänna.
Det innebär för skrivande människor som tar steget in i akademin att lära om, lära nytt. Frågan är om det akademiska skrivandet ska vara en ohotad utgångspunkt som inte är förändringsbar.
Den frågan diskuteras från det vetenskapliga perspektiv som är förändringsbenäget framför andra, nämligen det genusvetenskapliga, i antologin Genus och det akademiska skrivandets former (Studentlitteratur) av redaktörerna Annelie Bränström Öhman och Mona Livholts.
Jag är kanske inte rätt person att recensera denna bok. Därtill är jag sedan länge övertygad om att det akademiska skrivandet i allmänhet är ofullständigt. Med det avser jag den sorts texter som publiceras i det otal av vetenskapliga tidskrifter.
Vi ska dock hålla i åtanke att den vetenskapliga artikeln som generellt format är relativt nytt i akademins 2500-åriga historia – om vi ser akademins början i Platons akademi i Antikens Aten. Då var texterna långa och dialektiska. Det är först i mitten av 1800-talet som den vetenskapliga artikeln, och därmed det speciella, vetenskapliga formatet, får fäste.
Antologin är indelad i två huvudspår: inblickar och utblickar. Inblickarna utgörs av textspill, formexperiment, självreflektioner och analyser av det egna skrivandet. Litteraturvetaren Maria Jönsson reflekterar över relationen mellan hennes avhandlings studieobjekt, författaren Agneta Klingspors språk och hennes eget.
Oj, så hon vill möta Klingspor någonstans i språket. Inte sammansmälta akademiska texter med skönlitterära. Men ändå, allt det som går förlorat i avhandlingens trånga språkdräkt, varför? Den akademiska språkdräkten släpper inte fram all kunskap, den tillåter inte prövanden eller misslyckanden, utan enbart det säkerställda.
På liknande sätt diskuterar konstvetaren Ann-Catrine Eriksson konstvetenskapens skrivregler. Det värsta, mest kontroversiella tilltaget, menar hon, är att skriva tillgängligt, så att folk förstår. Tillgängliga texter, skrivna så att en bildad allmänhet förstår dem, avfärdas ofta som ovetenskapliga eller populärvetenskapliga.
Allvarligaste kritiken levererar nog Mona Livholts, lektor i socialt arbete. När hon som ny i processen skulle forma sin text utifrån sin handledares synpunkter, märkte hon hur analysen i hennes forskning blev allt mer ointressant och det hon uppfattade som ny kunskap skars bort – för att passa vetenskapssamhället.
Den fjärde och sista författaren i antologin sparar jag till sist. Ingen skugga över de övriga, men här bevittnar vi ett formexperiment av litteraturvetaren Annelie Bränström Öhman jag inte sett maken till. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Hon gör det förbjudna. Inkluderar emotion och intellekt i texten. Skriver kreativt; uppfinnande; metaforiskt. Låter läsaren röra sig mellan olika situationer, olika sammanhang. Texten smakar lite sött, låter bitterljuv, känns, ja, känns.
Och hon uppmuntrar den skrivande läsaren. Idén att lära sig krypa innan man kan gå är nys. ”Det är krypandet som är det svåra. Tro inget annat”, säger hon.
Språklig avvikelse som dygd, med stryk och dryga böter på seminarier. Eller kröka rygg och nacke i en språklig stupstock som förstelnar dig. Var god välj.
Den här boken har potential att uppnå två saker. Å ena sidan kan den skrämma skiten ur varje traditionsbunden vetenskapstextkramare – eller avfärdas som genustrams av den som inte ens försöker förstå.
Å andra sidan kan den inspirera såväl kvinnliga som manliga akademiker att överväga skrivandets former på annat sätt än att enbart efterhärma etablerade konventioner. Utveckling, brukar det kallas.
Särskilt torde de ta antologin till sitt hjärta, som, med Annelie Bränström Öhmans formulering, tycker att ”det gör ont att ömsa språkhud”. Det är smärtkänslighet som betyder något.
Tro inget annat.
Genus och det akademiska skrivandets former
Annelie Bränström Öhman & Mona Livholts (red)
Studentlitteratur
Varje akademisk forskare i vardande börjar med samma fråga: Hur ska jag skriva för att bli publicerad? I forskarutbildningar ges kurser i akademiskt skrivande. De särskilt karriärinriktade analyserar texterna i de mest välrenommerade tidskrifterna för att knäcka koden till det accepterade textformatet.
Inte, alltså, om att finna sin egen stil, att skapa en personlig karaktär i sitt skrivande. Nej, utan hur det personliga ska reduceras till det allmänna.
Det innebär för skrivande människor som tar steget in i akademin att lära om, lära nytt. Frågan är om det akademiska skrivandet ska vara en ohotad utgångspunkt som inte är förändringsbar.
Den frågan diskuteras från det vetenskapliga perspektiv som är förändringsbenäget framför andra, nämligen det genusvetenskapliga, i antologin Genus och det akademiska skrivandets former (Studentlitteratur) av redaktörerna Annelie Bränström Öhman och Mona Livholts.
Jag är kanske inte rätt person att recensera denna bok. Därtill är jag sedan länge övertygad om att det akademiska skrivandet i allmänhet är ofullständigt. Med det avser jag den sorts texter som publiceras i det otal av vetenskapliga tidskrifter.
Vi ska dock hålla i åtanke att den vetenskapliga artikeln som generellt format är relativt nytt i akademins 2500-åriga historia – om vi ser akademins början i Platons akademi i Antikens Aten. Då var texterna långa och dialektiska. Det är först i mitten av 1800-talet som den vetenskapliga artikeln, och därmed det speciella, vetenskapliga formatet, får fäste.
Antologin är indelad i två huvudspår: inblickar och utblickar. Inblickarna utgörs av textspill, formexperiment, självreflektioner och analyser av det egna skrivandet. Litteraturvetaren Maria Jönsson reflekterar över relationen mellan hennes avhandlings studieobjekt, författaren Agneta Klingspors språk och hennes eget.
Oj, så hon vill möta Klingspor någonstans i språket. Inte sammansmälta akademiska texter med skönlitterära. Men ändå, allt det som går förlorat i avhandlingens trånga språkdräkt, varför? Den akademiska språkdräkten släpper inte fram all kunskap, den tillåter inte prövanden eller misslyckanden, utan enbart det säkerställda.
På liknande sätt diskuterar konstvetaren Ann-Catrine Eriksson konstvetenskapens skrivregler. Det värsta, mest kontroversiella tilltaget, menar hon, är att skriva tillgängligt, så att folk förstår. Tillgängliga texter, skrivna så att en bildad allmänhet förstår dem, avfärdas ofta som ovetenskapliga eller populärvetenskapliga.
Allvarligaste kritiken levererar nog Mona Livholts, lektor i socialt arbete. När hon som ny i processen skulle forma sin text utifrån sin handledares synpunkter, märkte hon hur analysen i hennes forskning blev allt mer ointressant och det hon uppfattade som ny kunskap skars bort – för att passa vetenskapssamhället.
Den fjärde och sista författaren i antologin sparar jag till sist. Ingen skugga över de övriga, men här bevittnar vi ett formexperiment av litteraturvetaren Annelie Bränström Öhman jag inte sett maken till. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Hon gör det förbjudna. Inkluderar emotion och intellekt i texten. Skriver kreativt; uppfinnande; metaforiskt. Låter läsaren röra sig mellan olika situationer, olika sammanhang. Texten smakar lite sött, låter bitterljuv, känns, ja, känns.
Och hon uppmuntrar den skrivande läsaren. Idén att lära sig krypa innan man kan gå är nys. ”Det är krypandet som är det svåra. Tro inget annat”, säger hon.
Språklig avvikelse som dygd, med stryk och dryga böter på seminarier. Eller kröka rygg och nacke i en språklig stupstock som förstelnar dig. Var god välj.
Den här boken har potential att uppnå två saker. Å ena sidan kan den skrämma skiten ur varje traditionsbunden vetenskapstextkramare – eller avfärdas som genustrams av den som inte ens försöker förstå.
Å andra sidan kan den inspirera såväl kvinnliga som manliga akademiker att överväga skrivandets former på annat sätt än att enbart efterhärma etablerade konventioner. Utveckling, brukar det kallas.
Särskilt torde de ta antologin till sitt hjärta, som, med Annelie Bränström Öhmans formulering, tycker att ”det gör ont att ömsa språkhud”. Det är smärtkänslighet som betyder något.
Tro inget annat.
torsdag, mars 22, 2007
En filosofisk futurist
Kultursidan Sundsvalls Tidning 070322
Thomas Karlsohn
Passage mellan medier
Vilém Flusser, datorn och skriften
Folkuniversitetets akademiska press
Ofta är det i akademins marginaler som de originella tankarna tänks. I akademins mittfåra är det svårare. Om den originelle tänkaren Vilém Flusser har idéhistorikern Thomas Karlsohn skrivit sin avhandling: Passage mellan medier (Folkuniversitetets akademiska press).
Avhandlingen består av en biografisk del, eftersom dels Flusser är tämligen okänd, dels hans historia påverkat hans tänkande. Som tjeckisk jude tvangs han fly Prag under 30-talet för att tillbringa ett par decennier i Brasilien. Sedermera flyttade han hem till Europa och förde ett kringflackande liv ända till sin död.
Den andra delen i avhandlingen är den självklara; närläsning och tolkning av de signifikanta verken i Flussers produktion. Endast ett verk finns översatt till svenska: En filosofi för fotografin från 1983.
Ett fotografi är så mycket mer än en avbild. Flusser formulerade en kulturkritik av ett samhälles övergång till ett bildsamhälle; om en masskultur som omvandlar det mänskliga varat. Han utvecklade tankar kring den tekniska bilden (till skillnad från den traditionella bilden) och nämndes allt oftare i samma andetag som de franska avantgardefilosoferna Baudrillard, Virilio och Lyotard.
Essän var hans uttrycksform. Den syntes ge honom de uttrycksmedel andra former förbjöd. Här kunde han införliva poesi, prosa, filosofi, journalistik, kritik och originalitet i form av utkast och försök. Som livet självt – Flusser talade om det ”essäistiska livet”. I essän kunde han skriva dialogiskt med den andre.
Det är omöjligt i avhandlingens format vilket han skydde, även om han uppfattade en viss skönhet i dess stränghet och stelhet. Nej, att bestämma sig för att skriva en avhandling ”deexistentialiserar”, menade han. Avhandlingen uttrycker intellektuell ärlighet, men existentiell oärlighet.
Om detta är orsaken eller effekten till hans ovilja inför akademin är oklart. Klart är dock att han älskade att åka runt till olika universitet och hålla sina föreläsningar.
Likt Baudrillard menade Flusser att vi är underkastade mediernas logik och estetik; underkastade en ogenomskinlig teknik som föreskriver vårt tänkande.
Men vad Flusser förutsåg var en revolution vi senare kom att se och som äger aktualitet. Han såg embryon till nätets revolutionärer, de som kan använda sig av tekniken mot tekniken, de som skulle befria oss, inte från apparaterna, utan genom apparaterna.
Dessa revolutionärer ser vi i dag som frihetsrörelser med förledet ”open”, som exempelvis Open Source, Open Access och Open Culture. Resultatet ser vi i form av fria programvaror, ökad tillgänglighet till vetenskaplig kunskap, nya idéer kring upphovsrätt och kulturproduktion samt fria uppslagsverk som Wikipedia.
Flussers centrala idé handlade dock om skriften. Information kommer, menade han i essän Die Schrift, att kunna överföras mycket bekvämare – exempelvis genom bilder – än skriven text. Därför kommer endast historiker och andra specialister att behöva lära sig läsa och skriva i framtiden.
Det är en stenhård förutsägelse som han dock inte driver in absurdum, utan låter fungera som tankeväckare. Den döende skriftkulturen skulle komma att manifestera sig i de nya medierna, där böcker, brev och texter ersätts med simultan kommunikation.
Reaktionen kommer dock att vara stark från läs- och skriftmänniskornas frihetslängtan; den läsande människans kamp mot automatiseringen. Men det är ingen ludditisk teknikfientlighet, utan en aning om en ny skriftlighet tillsammans med datorerna – efter historiens och det linjära tänkandets slut.
Det är i skriften Flusser ser hela den västerländska civilisationens öde.
I Flussers framtidsvisioner känns vibrationerna från dagens utveckling på nätet; bloggarna, Youtube, bildkonstens utveckling och de ovan nämnda frihetsrörelserna. Den nya skriftligheten låter dock vänta på sig. Det är inte hypertexten Flusser avser, eftersom den skriftformen var känd för honom, utan något annat, något osett.
Det som imponerar hos Thomas Karlsohn är närläsningen och klargörandet av en snårig filosof som inte drog sig för att motsäga sig själv. Vilém Flusser åtnjöt kultstatus på kontinenten mot slutet av sitt liv.
Med denna avhandling förstår vi varför.
Thomas Karlsohn
Passage mellan medier
Vilém Flusser, datorn och skriften
Folkuniversitetets akademiska press
Ofta är det i akademins marginaler som de originella tankarna tänks. I akademins mittfåra är det svårare. Om den originelle tänkaren Vilém Flusser har idéhistorikern Thomas Karlsohn skrivit sin avhandling: Passage mellan medier (Folkuniversitetets akademiska press).
Avhandlingen består av en biografisk del, eftersom dels Flusser är tämligen okänd, dels hans historia påverkat hans tänkande. Som tjeckisk jude tvangs han fly Prag under 30-talet för att tillbringa ett par decennier i Brasilien. Sedermera flyttade han hem till Europa och förde ett kringflackande liv ända till sin död.
Den andra delen i avhandlingen är den självklara; närläsning och tolkning av de signifikanta verken i Flussers produktion. Endast ett verk finns översatt till svenska: En filosofi för fotografin från 1983.
Ett fotografi är så mycket mer än en avbild. Flusser formulerade en kulturkritik av ett samhälles övergång till ett bildsamhälle; om en masskultur som omvandlar det mänskliga varat. Han utvecklade tankar kring den tekniska bilden (till skillnad från den traditionella bilden) och nämndes allt oftare i samma andetag som de franska avantgardefilosoferna Baudrillard, Virilio och Lyotard.
Essän var hans uttrycksform. Den syntes ge honom de uttrycksmedel andra former förbjöd. Här kunde han införliva poesi, prosa, filosofi, journalistik, kritik och originalitet i form av utkast och försök. Som livet självt – Flusser talade om det ”essäistiska livet”. I essän kunde han skriva dialogiskt med den andre.
Det är omöjligt i avhandlingens format vilket han skydde, även om han uppfattade en viss skönhet i dess stränghet och stelhet. Nej, att bestämma sig för att skriva en avhandling ”deexistentialiserar”, menade han. Avhandlingen uttrycker intellektuell ärlighet, men existentiell oärlighet.
Om detta är orsaken eller effekten till hans ovilja inför akademin är oklart. Klart är dock att han älskade att åka runt till olika universitet och hålla sina föreläsningar.
Likt Baudrillard menade Flusser att vi är underkastade mediernas logik och estetik; underkastade en ogenomskinlig teknik som föreskriver vårt tänkande.
Men vad Flusser förutsåg var en revolution vi senare kom att se och som äger aktualitet. Han såg embryon till nätets revolutionärer, de som kan använda sig av tekniken mot tekniken, de som skulle befria oss, inte från apparaterna, utan genom apparaterna.
Dessa revolutionärer ser vi i dag som frihetsrörelser med förledet ”open”, som exempelvis Open Source, Open Access och Open Culture. Resultatet ser vi i form av fria programvaror, ökad tillgänglighet till vetenskaplig kunskap, nya idéer kring upphovsrätt och kulturproduktion samt fria uppslagsverk som Wikipedia.
Flussers centrala idé handlade dock om skriften. Information kommer, menade han i essän Die Schrift, att kunna överföras mycket bekvämare – exempelvis genom bilder – än skriven text. Därför kommer endast historiker och andra specialister att behöva lära sig läsa och skriva i framtiden.
Det är en stenhård förutsägelse som han dock inte driver in absurdum, utan låter fungera som tankeväckare. Den döende skriftkulturen skulle komma att manifestera sig i de nya medierna, där böcker, brev och texter ersätts med simultan kommunikation.
Reaktionen kommer dock att vara stark från läs- och skriftmänniskornas frihetslängtan; den läsande människans kamp mot automatiseringen. Men det är ingen ludditisk teknikfientlighet, utan en aning om en ny skriftlighet tillsammans med datorerna – efter historiens och det linjära tänkandets slut.
Det är i skriften Flusser ser hela den västerländska civilisationens öde.
I Flussers framtidsvisioner känns vibrationerna från dagens utveckling på nätet; bloggarna, Youtube, bildkonstens utveckling och de ovan nämnda frihetsrörelserna. Den nya skriftligheten låter dock vänta på sig. Det är inte hypertexten Flusser avser, eftersom den skriftformen var känd för honom, utan något annat, något osett.
Det som imponerar hos Thomas Karlsohn är närläsningen och klargörandet av en snårig filosof som inte drog sig för att motsäga sig själv. Vilém Flusser åtnjöt kultstatus på kontinenten mot slutet av sitt liv.
Med denna avhandling förstår vi varför.
torsdag, mars 15, 2007
Om nyglädje
Tidskriften Neo tycker det är "superroligt" att bli nominerad till Resumés specialpris för chanslösa tidskrifter, i konkurrens med kommunala ungdomstidningar. Antingen är Neos ambitionsnivå lika med noll, eller så är det en nyliberal form av glädje vi skådar – en nyglädje.
fredag, mars 09, 2007
Om tre lässtrategier
Att skriva innebär enligt den tjeckiskfödde mediafilosofen Vilém Flusser, läser jag i avhandlingen Passage mellan medier av Thomas Karlsohn, att sträcka ”sin hand mot den andre för att nå en avkodare”. Att läsa en text blir detsamma som att avkoda den. Flusser tänker sig tre olika lässtrategier
Den första strategin kallar han kommentar. Att läsa som kommentator innebär att man läser inkännande och följsamt, man tänker med författaren och inte mot densamme. Utgångspunkten är att en text är ett halvfabrikat och i läsningen fullbordas texten. Denna strategi har enligt Flusser en banaliserande funktion.
Den andra strategin kallar han efterlevnad. Att efterleva en text innebär att omfamna dess imperativa dimension, det vill säga de uppmaningar som en text innehåller. Utgångspunkten är att alla – alla – texter är normativa. Denna strategi genererar enligt Flusser en textblindhet, en ”lömsk form av slaveri”, som gör författaren till en orättmätig auktoritet.
Den tredje strategin kallar han kritisk. Att läsa kritiskt innebär att läsa i en diametralt motsatt riktning mot författaren – vi begår enligt Flusser en ”förbrytelse mot honom”. Flusser påpekar att termen ”kritik” har samma etymologiska ursprung som ”kriminalitet”. Likt en detektiv försöker läsaren misstänkliggöra författaren, tillskriva denne lögner, fördomar och sublimeringar. Denna strategi innebär enligt Flusser att som kritiska läsare avvisar vi författarens utsträckta hand.
Dessa strategier är alla exempel på misslyckade lässtrategier – men det finns inga andra. Den gemensamma bristen hos dem är att de bidrar till att dölja författarens ursprungliga intentioner. Om en läsare, menar Flusser, bara kunde läsa rätt skulle författarens mening kunna överföras enligt dennes ursprungliga intentioner.
Den första strategin kallar han kommentar. Att läsa som kommentator innebär att man läser inkännande och följsamt, man tänker med författaren och inte mot densamme. Utgångspunkten är att en text är ett halvfabrikat och i läsningen fullbordas texten. Denna strategi har enligt Flusser en banaliserande funktion.
Den andra strategin kallar han efterlevnad. Att efterleva en text innebär att omfamna dess imperativa dimension, det vill säga de uppmaningar som en text innehåller. Utgångspunkten är att alla – alla – texter är normativa. Denna strategi genererar enligt Flusser en textblindhet, en ”lömsk form av slaveri”, som gör författaren till en orättmätig auktoritet.
Den tredje strategin kallar han kritisk. Att läsa kritiskt innebär att läsa i en diametralt motsatt riktning mot författaren – vi begår enligt Flusser en ”förbrytelse mot honom”. Flusser påpekar att termen ”kritik” har samma etymologiska ursprung som ”kriminalitet”. Likt en detektiv försöker läsaren misstänkliggöra författaren, tillskriva denne lögner, fördomar och sublimeringar. Denna strategi innebär enligt Flusser att som kritiska läsare avvisar vi författarens utsträckta hand.
Dessa strategier är alla exempel på misslyckade lässtrategier – men det finns inga andra. Den gemensamma bristen hos dem är att de bidrar till att dölja författarens ursprungliga intentioner. Om en läsare, menar Flusser, bara kunde läsa rätt skulle författarens mening kunna överföras enligt dennes ursprungliga intentioner.
Baudrillards död har inte inträffat
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070309
Jag läser i BBC News att den franske sociologen Jean Baudrillard har dött, 77 år gammal, efter en tids sjukdom. Märkligt, eller kanske snarare symptomatisk, är att BBC News publicerar nyheten under kategorin ”Entertainment”.
Baudrillard kommer att bli ihågkommen som en av de tidigaste och mest inflytelserikaste postmodernisterna. 1979 publicerade Jean François Lyotard det första filosofiska arbetet om postmodernitet: The Postmodern Condition.
Där Lyotard främst rörde sig inom kunskapsteorins och vetenskapens domän, undersökte Baudrillard samhällets och kulturens postmodernitet.
Två år efter Lyotard skrev Baudrillard ett för postmodern teori grundläggande verk: Simulacra and Simulation. Här definierar Baudrillard begreppet postmodernitet som ”den enorma process av meningsdestruktion”.
Men främst är Baudrillard känd för att ha myntat termen ”hyperverklighet”. I det postmoderna tillståndet, menar han, har världen förvandlats till en enda simulerad verklighet, förmedlad av media, men som inte representerar något annat än sig själv – en hyperverklighet.
I det postmoderna tillståndet sker en kulturell implosion. Alla gränser har upplösts, klassmotsättningar, kulturella olikheter och könsskillnader – allt är upplöst och ersatt av en bildväv av simulerade tecken utan referenser till någon verklighet.
Baudrillard var sällsynt provokativ. 1991, strax efter Gulfkriget i Mellanöstern, retade han gallfeber med boken The Gulf War did not take place. Särskilt upprörda blev naturligtvis anhöriga till stupade och skadade soldater.
Baudrillards idé var dock att problematisera frågan om vad ett krig är. Han visade hur krig minst lika mycket handlar om att skapa ett informationssystem; att maskera händelser, att förmedla olika intryck som gagnar respektive sida, att dölja planer och misslyckanden och att simulera olika skeenden.
Något år efter terroristattacken mot World Trade Center förklarade Baudrillard terroristernas handlande i boken The Spirit of Terrorism utifrån hans idéer kring symboliskt krig och symbolisk död. Terrorismens anda, menade han, är att skapa död som blir mer än verklig, det vill säga en död som också blir symbolisk.
Och det är klart amerikaner blir förbannade när en fransk postmodernist skriver att det var den amerikanska hegemonin, västvärldens ekonomiska och ideologiska dominans över övriga världen som skapade förutsättningar för attacken – och att i en symbolisk mening begick Twin Towers självmord.
Baudrillard har kallats en ”grym teoretisk extremist”. Aldrig medhårs. Alltid egensinnigt. Ständigt intressant. Även efter hans död.
Han var övertygad om mediernas kapacitet att bestämma vår verklighet. Vår föreställning om vad ett mänskligt subjekt är bestäms av medierna, underkastade som vi är den simulerade verkligheten – hyperverkligheten.
Därför är det ironiskt att BBC News etiketterar nyheten om Baudrillards död som underhållning.
Jag läser i BBC News att den franske sociologen Jean Baudrillard har dött, 77 år gammal, efter en tids sjukdom. Märkligt, eller kanske snarare symptomatisk, är att BBC News publicerar nyheten under kategorin ”Entertainment”.
Baudrillard kommer att bli ihågkommen som en av de tidigaste och mest inflytelserikaste postmodernisterna. 1979 publicerade Jean François Lyotard det första filosofiska arbetet om postmodernitet: The Postmodern Condition.
Där Lyotard främst rörde sig inom kunskapsteorins och vetenskapens domän, undersökte Baudrillard samhällets och kulturens postmodernitet.
Två år efter Lyotard skrev Baudrillard ett för postmodern teori grundläggande verk: Simulacra and Simulation. Här definierar Baudrillard begreppet postmodernitet som ”den enorma process av meningsdestruktion”.
Men främst är Baudrillard känd för att ha myntat termen ”hyperverklighet”. I det postmoderna tillståndet, menar han, har världen förvandlats till en enda simulerad verklighet, förmedlad av media, men som inte representerar något annat än sig själv – en hyperverklighet.
I det postmoderna tillståndet sker en kulturell implosion. Alla gränser har upplösts, klassmotsättningar, kulturella olikheter och könsskillnader – allt är upplöst och ersatt av en bildväv av simulerade tecken utan referenser till någon verklighet.
Baudrillard var sällsynt provokativ. 1991, strax efter Gulfkriget i Mellanöstern, retade han gallfeber med boken The Gulf War did not take place. Särskilt upprörda blev naturligtvis anhöriga till stupade och skadade soldater.
Baudrillards idé var dock att problematisera frågan om vad ett krig är. Han visade hur krig minst lika mycket handlar om att skapa ett informationssystem; att maskera händelser, att förmedla olika intryck som gagnar respektive sida, att dölja planer och misslyckanden och att simulera olika skeenden.
Något år efter terroristattacken mot World Trade Center förklarade Baudrillard terroristernas handlande i boken The Spirit of Terrorism utifrån hans idéer kring symboliskt krig och symbolisk död. Terrorismens anda, menade han, är att skapa död som blir mer än verklig, det vill säga en död som också blir symbolisk.
Och det är klart amerikaner blir förbannade när en fransk postmodernist skriver att det var den amerikanska hegemonin, västvärldens ekonomiska och ideologiska dominans över övriga världen som skapade förutsättningar för attacken – och att i en symbolisk mening begick Twin Towers självmord.
Baudrillard har kallats en ”grym teoretisk extremist”. Aldrig medhårs. Alltid egensinnigt. Ständigt intressant. Även efter hans död.
Han var övertygad om mediernas kapacitet att bestämma vår verklighet. Vår föreställning om vad ett mänskligt subjekt är bestäms av medierna, underkastade som vi är den simulerade verkligheten – hyperverkligheten.
Därför är det ironiskt att BBC News etiketterar nyheten om Baudrillards död som underhållning.
torsdag, mars 08, 2007
Skatteverket skickar spindlar på dig
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070306
Skatteverket tar ett ytterligare steg mot Odenbergsamhället (tidigare Bodströmsamhället). Odenbergsamhället myntades strax efter försvarsministern Mikael Odenberg lade fram förslaget att låta Försvarets Radioanstalt (FRA) avlyssna all telefon-, e-post, fax- och sms-trafik som korsar landet.
Våra förehavanden på Internet är högvilt för en kontrollerande statsapparat. Oron för den personliga integriteten på 1970-talet handlade om samkörningen av dataregister mellan myndigheter.
Det är dock en mild västanvind jämfört med den orosstorm vi bör känna över att staten (och kapitalet) i allt högre utsträckning övervakar oss på offentliga platser – torg, gallerior, varuhus, vägar, affärer med mera – och allt mer på Internet.
I en artikel i tidskriften Wireds nätupplaga beskrivs hur några länder, däribland Sverige, samarbetar kring ett projekt som syftar till att dammsuga Internet på uppgifter om individers handel och vandel.
En spindel är benämningen på en programvara som automatiskt hämtar webbsidor på nätet och hittar nya sidor via länkarna på webbsidorna. Spindlar används framför allt av sökmotorer som Google för att lagra webbsidor i sina sökdatabaser.
Projektet är benämnt Xenon. Syftet är att finna skattesmitare. Metoden är att identifiera individer på webbsidor där ekonomisk verksamhet bedrivs och samköra dessa uppgifter med nationella skatteregister. På så sätt hoppas man kunna fånga upp svart verksamhet.
Ofta känner webbplatser igen spindlar och ovälkomna spindlar kan spärras. Därför har Xenon utvecklat ”långsamsökande” spindlar, så att dessa ska kunna förväxlas med människor som surfar till de olika webbplatserna.
Skatteverkets projektledare Dag Hardyson är entusiastisk och säger till Wired: ”Internet ligger vidöppet för verktyg. Det är mycket mera lätthanterligt än den verkliga världen”.
Vidare säger Hardyson att Skatteverket sparar kopior av allt som deras spindlar samlar in. Alla webbsidor, alla aktiviteter på svenska e-handelsplatser – som uppgår till ca 55 000 per dag – lagras. På så sätt kan kommande aktiviteter knytas till tidigare och Skatteverket kan jaga folk för händelser långt tillbaka i tiden.
Den informelle integritetsombudsmannen i Sverige, Pär Ström, intervjuas också i Wireds artikel. Han är inte förtjust. Visst är informationen på webben publik, säger han, men tanken har aldrig varit att den ska användas på detta sätt. Det är på gränsen till det oetiska, hävdar han.
Projektet ligger dock helt i linje med den politiska strategi som verkar vara regeringsöverskridande: mer övervakning och kontroll av medborgarna. Var för sig kanske inte så skrämmande, men många små steg skapar en tydlig rörelse.
Det är essensen av de små stegens tyranni.
Skatteverket tar ett ytterligare steg mot Odenbergsamhället (tidigare Bodströmsamhället). Odenbergsamhället myntades strax efter försvarsministern Mikael Odenberg lade fram förslaget att låta Försvarets Radioanstalt (FRA) avlyssna all telefon-, e-post, fax- och sms-trafik som korsar landet.
Våra förehavanden på Internet är högvilt för en kontrollerande statsapparat. Oron för den personliga integriteten på 1970-talet handlade om samkörningen av dataregister mellan myndigheter.
Det är dock en mild västanvind jämfört med den orosstorm vi bör känna över att staten (och kapitalet) i allt högre utsträckning övervakar oss på offentliga platser – torg, gallerior, varuhus, vägar, affärer med mera – och allt mer på Internet.
I en artikel i tidskriften Wireds nätupplaga beskrivs hur några länder, däribland Sverige, samarbetar kring ett projekt som syftar till att dammsuga Internet på uppgifter om individers handel och vandel.
En spindel är benämningen på en programvara som automatiskt hämtar webbsidor på nätet och hittar nya sidor via länkarna på webbsidorna. Spindlar används framför allt av sökmotorer som Google för att lagra webbsidor i sina sökdatabaser.
Projektet är benämnt Xenon. Syftet är att finna skattesmitare. Metoden är att identifiera individer på webbsidor där ekonomisk verksamhet bedrivs och samköra dessa uppgifter med nationella skatteregister. På så sätt hoppas man kunna fånga upp svart verksamhet.
Ofta känner webbplatser igen spindlar och ovälkomna spindlar kan spärras. Därför har Xenon utvecklat ”långsamsökande” spindlar, så att dessa ska kunna förväxlas med människor som surfar till de olika webbplatserna.
Skatteverkets projektledare Dag Hardyson är entusiastisk och säger till Wired: ”Internet ligger vidöppet för verktyg. Det är mycket mera lätthanterligt än den verkliga världen”.
Vidare säger Hardyson att Skatteverket sparar kopior av allt som deras spindlar samlar in. Alla webbsidor, alla aktiviteter på svenska e-handelsplatser – som uppgår till ca 55 000 per dag – lagras. På så sätt kan kommande aktiviteter knytas till tidigare och Skatteverket kan jaga folk för händelser långt tillbaka i tiden.
Den informelle integritetsombudsmannen i Sverige, Pär Ström, intervjuas också i Wireds artikel. Han är inte förtjust. Visst är informationen på webben publik, säger han, men tanken har aldrig varit att den ska användas på detta sätt. Det är på gränsen till det oetiska, hävdar han.
Projektet ligger dock helt i linje med den politiska strategi som verkar vara regeringsöverskridande: mer övervakning och kontroll av medborgarna. Var för sig kanske inte så skrämmande, men många små steg skapar en tydlig rörelse.
Det är essensen av de små stegens tyranni.
Om pigavdrag som usel politik
Nu inför regeringen sin efterlängtade reform: skattelättnader för hushållstjänster. Argumenten mot en sådan politik är två: Det är usel fördelningspolitik och det är usel jämställdhetspolitik.
En stor del av Sveriges skatteintäkter används till omfördelning av ekonomiska resurser. Kostnader i samband med sjukdom, arbetslöshet och vård av barn kompenseras av skattemedel. Kostnader för barnomsorg, utbildning och äldreomsorg subventioneras med skattemedel. Bara för att ta några exempel.
En bättre fördelningspolitik vore att använda pengarna till kvalitetsförbättring inom barn- och äldreomsorg, sjukvård, psykvård, skolor och andra skattefinansierade verksamheter.
I Sverige försöker vi på många plan förbättra jämställdheten mellan män och kvinnor. I lagstiftningen, på arbetsplatser, i skolor, i media, i hemmen med mera. Genusanalysen är tänkt att förekomma inom alla områden.
Ett av de mer svåråtkomliga områdena för jämställdhetsreformer återfinns dock ju högre upp i ett företags hierarki vi kommer. Vissa debattörer hävdar att pigavdragen skulle underlätta för kvinnor att göra karriär i företagen. Eftersom merparten hemarbetet sköts av kvinnor, blir dubbelarbetet övermäktigt.
Så ska medelklassens kvinnor få tid att göra karriär: att överlåta hemarbete till andra kvinnor. Så ser en lösning ut om man inte införlivar klassbegreppet i genusanalysen. En fortsatt underordning av de lägre klasserna blir nödvändig för att medelklassens kvinnor ska bli chefer i företagens manligt konstruerade strukturer.
Skatteavdrag för hushållstjänster innebär att konservera näringslivets manligt bestämda villkor för dess toppar, och att underlätta för kvinnor att agera på dessa manliga villkor.
En bättre jämställdhetspolitik skulle försöka förändra arbetsvillkoren för både kvinnor och män, så att vardagens pussel inte blir oöverstigligt.
Att öka jämställdheten mellan produktion och reproduktion, med andra ord.
En stor del av Sveriges skatteintäkter används till omfördelning av ekonomiska resurser. Kostnader i samband med sjukdom, arbetslöshet och vård av barn kompenseras av skattemedel. Kostnader för barnomsorg, utbildning och äldreomsorg subventioneras med skattemedel. Bara för att ta några exempel.
En bättre fördelningspolitik vore att använda pengarna till kvalitetsförbättring inom barn- och äldreomsorg, sjukvård, psykvård, skolor och andra skattefinansierade verksamheter.
I Sverige försöker vi på många plan förbättra jämställdheten mellan män och kvinnor. I lagstiftningen, på arbetsplatser, i skolor, i media, i hemmen med mera. Genusanalysen är tänkt att förekomma inom alla områden.
Ett av de mer svåråtkomliga områdena för jämställdhetsreformer återfinns dock ju högre upp i ett företags hierarki vi kommer. Vissa debattörer hävdar att pigavdragen skulle underlätta för kvinnor att göra karriär i företagen. Eftersom merparten hemarbetet sköts av kvinnor, blir dubbelarbetet övermäktigt.
Så ska medelklassens kvinnor få tid att göra karriär: att överlåta hemarbete till andra kvinnor. Så ser en lösning ut om man inte införlivar klassbegreppet i genusanalysen. En fortsatt underordning av de lägre klasserna blir nödvändig för att medelklassens kvinnor ska bli chefer i företagens manligt konstruerade strukturer.
Skatteavdrag för hushållstjänster innebär att konservera näringslivets manligt bestämda villkor för dess toppar, och att underlätta för kvinnor att agera på dessa manliga villkor.
En bättre jämställdhetspolitik skulle försöka förändra arbetsvillkoren för både kvinnor och män, så att vardagens pussel inte blir oöverstigligt.
Att öka jämställdheten mellan produktion och reproduktion, med andra ord.
Sveriges elakaste anka
Kultursidan Sundsvalls Tidning 070302
Charlie Christenssen
Arne Anka
Återuppståndelsen
Kartago förlag
Efterlängtad. Saknad. Efter tio års tystnad är Sveriges elakaste, bakfullaste, kåtaste, mest verbala och samhällsanalytiske anka tillbaka: Arne Anka i albumet Återuppståndelsen (Kartago).
Upphovsmannen Charlie Christensen bor fortfarande i Pamplona och betraktar Sverige från en spansk horisont, men genom Arnes ögon. Men vad har Arne haft för sig under dessa tio år?
Trots en obönhörlig oförmåga att på ett rimligt sätt närma sig det motsatta könet, har Arne gift sig, skaffat barn – och, naturligtvis, skilt sig. Skilsmässans orsak var inte fylla eller otrohet, utan Arnes asociala responsivitet till sin frus bekymmer med vikten.
Nå, i gammalt gott sällskap driver han runt på Stockholms barer och ondgör sig över samhällsutvecklingen.
Irakkriget och Bush, feminismen och Schyman, rökförbud och dödsinsikt, klimathotet och vetenskapsprästerna, Opus Dei och katolska pederaster, yttrandefrihet och överkänsliga religioner – och med Arnes speciella kännetecken: sensmoraliska oneliners.
”Jag har inga problem med alkoholen, jag har problem med verkligheten” – så besvarar Arne frågan om varför Jeppe super.
”Bara den som tror på döden kan definiera friheten” – när hälsofascismen ersätter röka på krogen med gåstavar.
”Att må bra i dagens samhälle är som att hoppa från en skyskrapa och vara lycklig hela vägen ner” – Strindberg har fortfarande rätt: det är synd om människorna.
Den politiska satiren dödförklaras med jämna mellanrum. Det beror på att det är en svår genre. Public Service i radions P1 lyckas utmärkt. Den som minns Lorrygänget minns också utmärkt satir. Charlie Christensen verkar i samma genre, men i serieform.
Christensen hamnar också i en annan genre, rent litterärt: om den moderne mannens omoderna manlighet och mansuppfattning. I genren finns exempelvis Susan Faludis, främst reportageboken Ställd, där vi bevittnar förtvinandet av ett traditionellt mansideal.
Liksom romanförfattare som Tom Wolfe med boken En riktig man och Michel Houellebecq med alla sina romaner. Sa någon Ulf Lundell? Kanske det.
Men Arne Anka är unik. Sveriges främsta sanningssägare. Borde finnas i varje medborgares hem.
Charlie Christenssen
Arne Anka
Återuppståndelsen
Kartago förlag
Efterlängtad. Saknad. Efter tio års tystnad är Sveriges elakaste, bakfullaste, kåtaste, mest verbala och samhällsanalytiske anka tillbaka: Arne Anka i albumet Återuppståndelsen (Kartago).
Upphovsmannen Charlie Christensen bor fortfarande i Pamplona och betraktar Sverige från en spansk horisont, men genom Arnes ögon. Men vad har Arne haft för sig under dessa tio år?
Trots en obönhörlig oförmåga att på ett rimligt sätt närma sig det motsatta könet, har Arne gift sig, skaffat barn – och, naturligtvis, skilt sig. Skilsmässans orsak var inte fylla eller otrohet, utan Arnes asociala responsivitet till sin frus bekymmer med vikten.
Nå, i gammalt gott sällskap driver han runt på Stockholms barer och ondgör sig över samhällsutvecklingen.
Irakkriget och Bush, feminismen och Schyman, rökförbud och dödsinsikt, klimathotet och vetenskapsprästerna, Opus Dei och katolska pederaster, yttrandefrihet och överkänsliga religioner – och med Arnes speciella kännetecken: sensmoraliska oneliners.
”Jag har inga problem med alkoholen, jag har problem med verkligheten” – så besvarar Arne frågan om varför Jeppe super.
”Bara den som tror på döden kan definiera friheten” – när hälsofascismen ersätter röka på krogen med gåstavar.
”Att må bra i dagens samhälle är som att hoppa från en skyskrapa och vara lycklig hela vägen ner” – Strindberg har fortfarande rätt: det är synd om människorna.
Den politiska satiren dödförklaras med jämna mellanrum. Det beror på att det är en svår genre. Public Service i radions P1 lyckas utmärkt. Den som minns Lorrygänget minns också utmärkt satir. Charlie Christensen verkar i samma genre, men i serieform.
Christensen hamnar också i en annan genre, rent litterärt: om den moderne mannens omoderna manlighet och mansuppfattning. I genren finns exempelvis Susan Faludis, främst reportageboken Ställd, där vi bevittnar förtvinandet av ett traditionellt mansideal.
Liksom romanförfattare som Tom Wolfe med boken En riktig man och Michel Houellebecq med alla sina romaner. Sa någon Ulf Lundell? Kanske det.
Men Arne Anka är unik. Sveriges främsta sanningssägare. Borde finnas i varje medborgares hem.
torsdag, mars 01, 2007
Om Internet som omöjlig vallokal
Nu ska Estland som första land i världen genomföra ett parlamentsval med möjlighet att rösta på Internet, enligt IDG. I Sverige är man helt kallsinnig - med all rätt. Problemet har inte så mycket med teknisk datasäkerhet att göra, utan med valhemligheten. Som jag skrivit tidigare:
Att valhemligheten är absolut vid Internetval uttrycks också som ett av fem grundkrav i förra årets valtekniska utredning (SOU 2000:125).
Frågan är om ett val via Internet lyckas uppfylla detta krav. Garanten förändras; systemet garanterar inte valhemligheten, utan väljaren själv.
Det innebär i så fall en väsentlig förändring av innebörden i valhemligheten. Valhemlighet innebär att väljarna utan insyn från andra kan avlägga sina röster. Den fysiska vallokalen är utformad så att detta uppfylls.
Det är inte den virtuella vallokalen – väljaren måste själv ta ansvaret för valhemlighetens bevarande.
(...)
Vid val via Internet skulle väljares röster kunna säljas genom att deras identifikationer till sina röster köps. Tvångsröstning skulle också kunna genomföras, från exempelvis en hotfull make eller en grupp kompisar som står vid datorn i hemmet och utövar påtryckningar att rösta på ett visst parti eller kandidat.
Att köpa röster eller tvinga någon att rösta på ett visst sätt är omöjligt i en fysisk vallokal. Även om någon utövar påtryckning mot en medborgare, kan aldrig påtryckaren kontrollera vilken röstsedel medborgaren stoppar i valurnan. Detsamma gäller röstköp; när kontrollen saknas, finns inte möjligheten att köpa röster.
Därför garanterar den fysiska vallokalen medborgarna valhemlighet, medan Internet som vallokal inte garanterar denna lagstadgade hemlighet.
söndag, februari 25, 2007
Vetandets väsen
Kultursidan Sundsvalls Tidning 070225
Amir Aczel
Descartes hemliga anteckningar
Fahrenheit
För varje historisk biografi torde en särskild utgångspunkt vara nödvändig att formulera. Vetenskapshistorikern och matematikern Amir Aczel har valt en hemlig anteckningsbok som utgångspunkt för att beskriva rationalismens moderne fader René Descartes historia i boken Descartes hemliga anteckningar (Fahrenheit).
Anslaget är spänningsmomentet. Ett slags fackboksvariant av Da Vinci-koden. Det fungerar sisådär, men inte mer.
I inledningen nämns denna hemliga anteckningsbok och förväntningarna byggs upp. Sedan följer 19 av 21 kapitel som inte alls har med denna hemlighet att göra, utan utgör en ordinär, kronologisk biografi med betoning på dels Descartes person, dels hans matematiska genialitet.
Till slut avslöjas hemligheten i anteckningsboken. Den tyske matematikern Leibniz var den som knäckte koden – Descartes använde chiffer för att komplicera uttydningen i händelse av att anteckningsboken kom i orätta händer. Dock förstod aldrig Leibniz innehållet. Inte förrän 1987 (!) lyckades fransmannen Pierre Costabel leverera en slutgiltig analys.
Tyvärr blir avslöjandet av hemligheten något av ett antiklimax. Utifrån studier av de fem platonska, geometriska kropparna formulerade Descartes redan på 1600-talet en formel som beskrev deras struktur.
Därför måste Descartes ses som skaparen av vetenskapsområdet topologi, vilket innebär studiet av egenskaperna hos rummet. Det har hittills felaktigt tillskrivits den schweiziske matematikern Euler, som senare formulerade samma formel.
Varför tycker jag en sådan upptäckt är ett antiklimax? Tja, framför allt därför att det ändå bara är ett i raden av Descartes fantastiska matematiska grundlägganden, som exempelvis den analytiska geometrin, föreningen av algebra och geometri och det kartesiska koordinatsystemet som varje högstadieelev brottas med.
Samt därför att Descartes storhet inte enbart är matematisk. När någon påstår att Descartes myntade det välkända uttrycket ”Jag tänker, alltså finns jag” är det en förminskning. Det handlade om så mycket mer än att mynta ett uttryck.
Aczel tar förvisso upp Descartes filosofiska arbeten i boken, men ger dem inte särskilt stor betydelse. Descartes är den moderne filosof som lade grunden för den vetenskapliga doktrin som i dag kallas organiserad skepticism.
Det metodiska tvivlet. Tilliten till förnuftet. Att individens rationella tankeförmåga skulle genomsyra livet. Alla teser, åsikter, argument skulle bemötas med tvivel. Endast sådant som kunde hålla emot tvivlet måste betraktas som vetande.
Sådant vetande måste alltid, enligt Descartes, bottna i subjektet, i ett medvetet väsen. ”Objektiv” kunskap – ett synnerligen märkligt uttryck – utgår alltid från subjektiv kunskap. Om vår uppfattning om olika fenomen, ting, människor, processer med mera ska betraktas som vetande, måste detta vetande förankras i vår existens, i det enda som inte går att utsätta för tvivel: ”Jag tänker, alltså finns jag”.
Även om det kan tyckas att jag är skeptisk till bokens anslag, är det alltid ett nöje att läsa en biografi över en av västerlandets mest spännande filosofer och vetenskapsmän. Det ständiga resandet, krigsfascinationen och skräcken för inkvisitionens reaktion till hans vetande.
Det sistnämnda var också skälet till att Descartes skrev denna anteckningsbok i kodform och att den gömdes undan. Han ville inte uppleva den process den kunskapsfientliga katolska kyrkan förde mot Galilei.
Descartes ville leva fri.
Amir Aczel
Descartes hemliga anteckningar
Fahrenheit
För varje historisk biografi torde en särskild utgångspunkt vara nödvändig att formulera. Vetenskapshistorikern och matematikern Amir Aczel har valt en hemlig anteckningsbok som utgångspunkt för att beskriva rationalismens moderne fader René Descartes historia i boken Descartes hemliga anteckningar (Fahrenheit).
Anslaget är spänningsmomentet. Ett slags fackboksvariant av Da Vinci-koden. Det fungerar sisådär, men inte mer.
I inledningen nämns denna hemliga anteckningsbok och förväntningarna byggs upp. Sedan följer 19 av 21 kapitel som inte alls har med denna hemlighet att göra, utan utgör en ordinär, kronologisk biografi med betoning på dels Descartes person, dels hans matematiska genialitet.
Till slut avslöjas hemligheten i anteckningsboken. Den tyske matematikern Leibniz var den som knäckte koden – Descartes använde chiffer för att komplicera uttydningen i händelse av att anteckningsboken kom i orätta händer. Dock förstod aldrig Leibniz innehållet. Inte förrän 1987 (!) lyckades fransmannen Pierre Costabel leverera en slutgiltig analys.
Tyvärr blir avslöjandet av hemligheten något av ett antiklimax. Utifrån studier av de fem platonska, geometriska kropparna formulerade Descartes redan på 1600-talet en formel som beskrev deras struktur.
Därför måste Descartes ses som skaparen av vetenskapsområdet topologi, vilket innebär studiet av egenskaperna hos rummet. Det har hittills felaktigt tillskrivits den schweiziske matematikern Euler, som senare formulerade samma formel.
Varför tycker jag en sådan upptäckt är ett antiklimax? Tja, framför allt därför att det ändå bara är ett i raden av Descartes fantastiska matematiska grundlägganden, som exempelvis den analytiska geometrin, föreningen av algebra och geometri och det kartesiska koordinatsystemet som varje högstadieelev brottas med.
Samt därför att Descartes storhet inte enbart är matematisk. När någon påstår att Descartes myntade det välkända uttrycket ”Jag tänker, alltså finns jag” är det en förminskning. Det handlade om så mycket mer än att mynta ett uttryck.
Aczel tar förvisso upp Descartes filosofiska arbeten i boken, men ger dem inte särskilt stor betydelse. Descartes är den moderne filosof som lade grunden för den vetenskapliga doktrin som i dag kallas organiserad skepticism.
Det metodiska tvivlet. Tilliten till förnuftet. Att individens rationella tankeförmåga skulle genomsyra livet. Alla teser, åsikter, argument skulle bemötas med tvivel. Endast sådant som kunde hålla emot tvivlet måste betraktas som vetande.
Sådant vetande måste alltid, enligt Descartes, bottna i subjektet, i ett medvetet väsen. ”Objektiv” kunskap – ett synnerligen märkligt uttryck – utgår alltid från subjektiv kunskap. Om vår uppfattning om olika fenomen, ting, människor, processer med mera ska betraktas som vetande, måste detta vetande förankras i vår existens, i det enda som inte går att utsätta för tvivel: ”Jag tänker, alltså finns jag”.
Även om det kan tyckas att jag är skeptisk till bokens anslag, är det alltid ett nöje att läsa en biografi över en av västerlandets mest spännande filosofer och vetenskapsmän. Det ständiga resandet, krigsfascinationen och skräcken för inkvisitionens reaktion till hans vetande.
Det sistnämnda var också skälet till att Descartes skrev denna anteckningsbok i kodform och att den gömdes undan. Han ville inte uppleva den process den kunskapsfientliga katolska kyrkan förde mot Galilei.
Descartes ville leva fri.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)