Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131207
Av gårdagens enorma flöde av kommentarer kring Sveriges resultat i PISA-mätningen av femtonåringars kunskaper i matematik och naturvetenskap samt läsförståelse, noterade jag två tankar som stack ut.
”We are amusing ourselves to death.” Ett odödligt citat av mediaforskaren Neil Postman från mitten av 1980-talet. Vi underhåller oss till döds. Ett problem som PISA-mätningen bekräftar, menade någon, är att vi inte lever i en kunskapskultur, utan i en underhållningskultur. Det som inte underhåller prioriteras ned.
Som en motvikt menade en annan att PISA-mätningens sätt att mäta kunskaper och förmågor är på utdöende. Sverige är bland de första att falla i mätningen och med tiden kommer andra länders resultat också att falla.
Samtidigt har ingen vad jag sett reflekterat över reliabiliteten i mätningarna. PISA-mätningarna utgår från antagandet att alla deltagande elever gör sitt bästa, sitt yttersta. Men. Tänk om femtonåringarna kan betydligt mer än de väljer att visa i dessa prov. Tänk om inte alla femtonåringar optimerar sina prestationer, utan bara struntar i att prestera maximalt, struntar i vissa urtråkiga uppgifter.
Och samtidigt flinar deras avatarer i World of Warcraft åt herrarna Björklund och Baylans gyttjebrottning i Aktuelltstudion i fönstret intill. Det är ju ändå bara ett fönster mot ett annat spel.
Ett spel där vi i framtiden kommer att blicka tillbaka med fasa över att vi satte poäng på barn, som vore de spelbrickor i ett politiskt spel, där vinnarna aldrig är barnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar