Wikipedia i vetenskapens tjänst

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140820

Får man använda Wikipedia som källa? Det är inte länge sedan den frågan ställdes i tid och otid. Kanske ställs den fortfarande. Kan ett uppslagsverk som produceras av ett stort och relativt okänt kollektiv vara tillförlitligt?
            Redan 1999 utvecklade Pierre Lévy idén om kollektiv intelligens i boken Collective Intelligence; idén om en universellt distribuerad intelligens som koordineras i realtid och resulterar i en ökning av människors kunskap och förmågor.
            James Surowiecki menade med en flora av exempel i sin bok Massans vishet från 2007 att massan, kollektivet, under rätta omständigheter är visare än de smartaste individerna i kollektivet.

Men är Wikipedia möjlig som referens i vetenskapliga arbeten? Umeåprofessorn Simon Lindgren, sociolog men med digital kultur och sociala medier som forskningsfokus, har studerat detta i artikeln Crowdsourcing Knowledge i tidskriften Culture Unbound (Vol 6, 2014).
            Han studerade förekomsten av referenser till Wikipedia i 13 000 vetenskapliga artiklar som genomgått peer review, kollegial granskning, från 2003 till 2011. Det visar sig att användningen av Wikipedia som referens ökar stadigt under denna tidsperiod, även om det fortfarande är en marginell företeelse.
            Det är främst det Lindgren kallar tolkande vetenskapsområden, som exempelvis många ämnen inom samhällsvetenskap och humaniora, som referenserna till Wikipedia ökar. Inom de positivistiska vetenskaperna, som exempelvis medicin och ren naturvetenskap, är förekomsten lägre.
            Lindgren studerar även hur Wikipedia används. Ett framträdande sätt är att ge läsaren en hänvisning till kompletterande information, till olika exempel på företeelser som artikelförfattaren skriver om. Ett annat sätt är att använda Wikipedia som arkiv. I stället för att söka upp ett citat eller en definition i ett originalverk, kan sådana återfinnas i Wikipedias uppslagsord.
            Ett ytterligare sätt är att visserligen hänvisa till Wikipedia, men under viss osäkerhet. Man hänvisar till Wikipedia, men antyder att det torde finnas pålitligare källor.

Det finns sannolikt ett stort mörkertal i Lindgrens data, i den meningen att forskare sannolikt använder Wikipedia frekvent, utan att för den skull använda Wikipedia som en explicit referens i vetenskapliga artiklar.
            Vetenskapen är i sig själv det främsta exemplet på kollektiv intelligens, eftersom ny kunskap alltid utgår från tidigare kunskap, oavsett om tidigare kunskap förkastas eller förädlas.
            Även om det är i sin linda, tycks nyttan av kollektiv intelligens som genererats av ett större kollektiv öka även i vetenskapssamhället.

Piketty på hundra sidor

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140802

Jesper Roine
Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet
Volante

Trots ett genomslag av sällan skådat slag, avskräcks sannolikt många från att läsa den franske nationalekonomen Thomas Pikettys tegelsten Capital in the Twenty-First Century. Till den som ändå är nyfiken rekommenderas en drygt hundrasidig svensk sammanfattning av nationalekonomen Jesper Roine med titeln Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet.
          Det är en saklig och koncis sammanfattning. Utöver att Pikettys bok sammanfattas, ger Roine ett svenskt perspektiv på Pikettys forskning samt avslutar med att diskutera Pikettys slutsatser och förslag till åtgärder.
          Det som har skapat den världsvida uppmärksamheten för Pikettys bok är främst att han fyller två kunskapsluckor: Den ena är att ingen har tidigare studerat inkomst- och förmögenhetsfördelning över så lång tid som Piketty gjort. På så vis får vi en tydligare bild av var i historien förändringar har skett.
          Den andra är Pikettys fokus på hur inkomster och förmögenheter har förändrats över tid hos den rikaste delen av befolkningen, de tio procent respektive den ensamma procent av befolkningen som har högst inkomster.
          Från första världskriget och fram till 1980 sjunker inkomstandelen för topp-tiogruppen, vilket kan förklaras med förekomsten av dels två världskrig, dels ekonomiska depressioner. Från 1980 till i dag ökar emellertid inkomstandelen för denna grupp till nästan samma nivå som före första världskriget.
          Skälet till ökningen efter 1980 är enligt Piketty politiskt – främst avregleringar inom finanssektorn och ändringar i skattesystemen. Det är alltså inte någon effekt av marknadsekonomin i sig, utan en politisk viljeyttring.
          En intressant faktor i denna förändring är att det är den rikaste gruppen – en procent av befolkningen – som ökar allra mest och som får hela topp-tiogruppen att öka. Det sker alltså en väsentlig inkomstkoncentration till ett fåtal ur befolkningen.
          Det är ett bekymmer för den sociala jämlikheten i ett samhälle. Ett annat bekymmer är måhända Pikettys främsta käpphäst: att avkastning på kapital i dag är högre än hela ekonomins tillväxttakt. Människor tjänar mer enbart på ett innehavt kapital än på att utbilda sig och arbeta hårt. Arv lönar sig mer än arbete.
          Det kan tyckas enkelt att finna lösningar på dessa två bekymmer. Eftersom den eskalerande sociala ojämlikheten har skapats genom politiska beslut, borde nya politiska beslut kunna reducera bekymren.
          Piketty föreslår mycket riktigt en återreglering av ekonomin, främst i form av ökade och progressiva kapitalskatter på global nivå. Han är dock skeptisk till möjligheten att genomföra en sådan reform på global nivå, men betydligt positivare på en europeisk nivå.
          I brist på ekonomisk reglering, finns det emellertid en kraft i samhället, menar Piketty, som över tid kan utjämna sociala skillnader, såväl mellan länder som mellan individer. Det är en ökad spridning av kunskap och utbildning.  
          Jesper Roine bidrar med sin sammanfattning till spridning av kunskap kring ekonomins jämlikhetsproblem på ett synnerligen förtjänstfullt sätt. Kanske startar han här en ny trend inom akademin: att skriva svenska sammanfattningar av stora, komplicerade och komplexa forskningsresultat.

Digitala transformationer

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140610

Alla dessa ismer. Kategorin ideologier torde innefatta flest ismer, från klassikerna liberalism, kommunism och konservatism, till något nyare anarkokapitalism och ekofeminism. Ismer finns även i religionens värld: polyteism, monoteism och ateism, liksom protestantism och katolicism.
         Liksom inom patologin och psykologin: alkoholism och narcissism. Och som förhållningssätt till världen: optimism och pessimism. För att inte tala om filosofins ismer: positivism, postmodernism och pragmatism. Som sista exempel estetikens ismer: impressionism, kubism och realism.
         Ovanstående är självfallet bara ett axplock av såväl ismer som kategorier av ismer. Enligt Wikipedia finns 936 ord som slutar på -ism i Svenska Akademins Ordbok. Inom IT-området har dock ismer lyst med sin frånvaro, förutom några ord som har sammansatts av teknik och etablerade ismer, som exempelvis teknikdeterminism.
         Detta antal utökas nu när Pelle Snickars publicerar sin nya bok Digitalism (Volante, 2014). Det är säkert fler än jag som följer Pelle Snickars initierade recensioner, understreckare och andra texter i SvD:s kulturdel, kring informationsteknikens betydelse för kulturen, samhället, media, journalistiken och biblioteken.
         Ofta det sistnämnda, eftersom han under ett antal år var forskningschef på Kungliga Biblioteket. Från 2014 är Pelle Snickars professor i media- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot digital humaniora vid Umeå universitet.
         Digitalism är skriven i samma anda som hans kulturartiklar; hög tillgänglighet, med sikte på en bredare målgrupp än akademin. Här finns inte ens en notapparat med litteraturhänvisningar, utan enbart en kommenterad litteraturlista.
         Snickars hänför termen digitalism till ideologierna; en "sociokulturell och ekonomisk vurm för i princip allt digitalt", skriver han. Jag uppfattar dock inte boken som en undersökning av digitalismens ideologi, utan av de väsentliga förändringar som utgör konsekvenser av digitalism. För denna essä benämner jag dessa förändringar digitala transformationer.

Boken indelas med hjälp av ett antal begrepp som är centrala för en digital transformation: Överflöd, kvalitet, delande, öppenhet, information, lagring och digitalisering. Samtidigt som knappast någon kan invända mot dessa begrepp, skulle var och en kunna efterfråga ytterligare begrepp som fångar transformationer.
         När det gäller informationsöverflöd pekar Snickars på en intressant historisk paradox: I dag yvs det över den enorma informationsmängd som flödar och växer exponentiell genom nätet; informationens enorma kvantitet döljer den kvalitativa informationen. Det är nonsens, menar Snickars.
         Mer information är alltid bättre än mindre. Det som behöver utvecklas, och som pågår ständigt, är allt kvalitativare tekniker för sökning, filtrering och urskiljning. Att människor överlastas med information är inte en farhåga enbart för vår tid. Snarare har denna farhåga luftats från Gutenbergs tid och framåt. Informationsöverflödets transformation är utveckling av teknik som förvandlar big data till kvalitativ information.

Det leder till en av de mest omvälvande transformationerna i boken: vår föreställning om kvalitet när det som ska kvalitetsbedömas går från analoga uttryck till digitala. För närvarande bygger de stora informationsaktörerna – exempelvis Google, Amazon, Spotify och Netflix – upp en rekommendationsekonomi, som i allt väsentligt består av algoritmer med ett enda syfte: Att lära känna dig och dina preferenser för att öka kvaliteten på sökresultat, böcker, musik och film.
         Effekten av digitalism, menar Snickars, är att det inte går att tala om något generellt kvalitetsbegrepp. Kvalitetsbegreppet individualiseras. Kan vi fortfarande tala om generell kvalitetslitteratur eller om kvalitetsfilm? Kan redaktörer eller kritiker med sina kunskaper fungera som kvalitetsnormerare? Nej, svarar Snickars.
         Hur mycket kunskap dessa än har om de verk de är satta att granska, recensera och kvalitetsbedöma saknar de den väsentligaste kunskapen – nämligen den om din personliga smak. I en rekommendationsekonomi är denna kunskap fundamental. Kvalitetsbegreppets transformation består i en rörelse från en hierarkisk kvalitetsbestämning av experter till en individuell smakbestämning av konsumenten.

En tredje transformation stavas informationskapitalismens intåg. Här menar Snickars att information sett som kapital leder till andra marknadsmekanismer. En sådan är den extrema (över)värderingen av internettjänster som aldrig uppvisar vinster, men innehar ett stort kundunderlag. Pinterest är en tjänst som inte ens har några intäkter, men värderas till 3,8 miljarder dollar. Det Pinterest dock har, är 50 miljoner unika besökare.
         En annan konsekvens av informationskapitalism är konstruktionen av knapphet i det övriga informationsöverflödet. I Sverige försöker man ge e-boksmarknaden konstgjord andning genom att belägga biblioteken med en avgift om 20 kronor per kopierad e-bok, vilket har lett till att biblioteken av ekonomiska skäl måste begränsa tillgängligheten till e-böcker.
         Som ytterligare ett exempel att konstruera informationsknapphet tar Snickars upp betalväggar i tidningar. Han tar VK:s betalvägg som exempel och levererar insiktsfull kritik till denna form av betallösning.

När man läser en bok om flera och stora förändringar bör man också söka efter det som enligt författaren inte förändras. En stabil konstruktion när det gäller media tycks vara själva marknadsidén om privata aktörer som säljer varor och tjänster i en utbuds- och efterfrågemodell.
         Ett av de olösta problemen, menar Snickars, är hur man bygger fungerande digitala e-marknader. Men frågan är ju om exempelvis journalistik måste produceras av privata aktörer på en marknad, om konsekvensen är inlåsning av de journalistiska produkterna. Vore det möjligt att pröva stiftelsen som finansieringsform, där stiftelsens avkastning finansierar journalistiken? Då vore det oproblematiskt för media att publicera text och bild fritt på nätet.
         Pelle Snickars är i boken en tuff kritiker av snäva uppfattningar om internet. Vad Snickars analyserar är ett samhälle där internet betyder något. Det innebär inte att framställningen präglas av någon irreversibel teknikdeterminism, utan att internet och vårt beteende på internet förändrar samhälle och kultur.
         Digitalism är en av de mest allmänbildande böcker jag läst om informationsåldern; ett initierat, tillgängligt och hyperaktuellt nedslag här och nu. 

Mot en spelifiering av arbetet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140429

Samtidigt som informationstekniken har utvecklats de senaste decennierna, har visioner formulerats kring hur denna teknik ska kunna förnya arbetsorganisationen, effektivisera arbetsprocesser och förändra utformning av arbetsplatser. Vissa visioner har implementerats, andra inte.
          Vi har fortfarande inte sett röken av det papperslösa kontoret. Den visionen formades redan på 1980-talet, medan pappersförbrukningen i realiteten ökade kraftigt i takt med bättre och billigare utskriftsteknik. Fram till i dag. Under de senaste åren ser vi en tydlig minskning av pappersanvändning, vilket skulle kunna förklaras av bättre och billigare bärbar teknik.
          I slutet av 1990-talet lade sociologen Manuel Castells fram sin stora analys av informationsåldern med nätverket som den organisationsform som skulle genomsyra framtidens samhälle. I nätverksföretaget skulle arbetstagarna få helt nya roller; anförare, utformare, integratörer, operationsobjekt. Det som arbetade högt upp i organisationen skulle erhålla högre grad av självstyrning, medan de som befann sig längst ned utförde förprogrammerade uppgifter.
          En annan vision har handlat om det automatiska kontoret; att många informationsbehandlande kontorssysslor kan automatiseras. Det har förvisso skett en hel del automatisering av manuella uppgifter, men någon genomgripande automatisering är svår att skönja. Men i en tid när det prövas att medelst robotar som med smarta algoritmer skriver böcker, bidrar till tidningsinnehåll och liknande, kanske kontorsautomation får en skjuts.
          I artikeln Visualising the future of work: myth, media and mobilities i den vetenskapliga tidskriften Media, Culture & Society (24/3 2014) diskuterar Justine Humphry främst 2000-talets stora vision om arbetets förändring: det mobila arbetet.

Det tidigaste begreppet som skulle fånga den teknikdrivna förändringen av den statiska, fysiska arbetsplatsen var "the virtual office", det virtuella kontoret. Var och en skulle ha sitt kontor i sin dator. Där skulle allt som behövdes för att utföra sitt arbete finnas, inklusive de för arbetsuppgifterna nödvändiga människorna, som exempelvis kollegor, kunder och uppdragsgivare.
          Emellertid var det ett annat begrepp som fick fäste på 2000-talet för att beskriva detta fenomen: "anytime, anywhere". Arbetet skulle kunna utföras när som helst, var som helst. Kring begreppet byggdes en diskurs av total flexibilitet, enorm frihet för arbetstagaren, liksom en aura av nydanande teknikanvändning samt att arbetet framställdes som så mycket lättare och effektivare att utföra.
          Samtidigt framställdes den tidigare arbetsorganisationen där arbetstagarna arbetade på en specifik plats med kontrasterande terminologi: gammalmodig, statisk, tungrodd, långsam och ineffektiv.
          Bilderna som framställde de mobila arbetstagarna skilde sig väsentligt åt beträffande kön. Den mobile mannen bodde på dyra hotell med exklusive service, förmånliga medlemskap och andra privilegier. Den mobila kvinnan var både arbetstagare och mamma; genom det mobila arbetet kunde hon bättre balansera både arbete och omsorgen om barnen i hemmet. Mannen i kostym med sin laptop, kvinnan med ett barn i famnen framför sin laptop.

I kölvattnet av det mobila arbetet följde flera organisationer upp förändringen med att ta bort de individuella arbetsplatserna – kontoren – för att skapa så kallade kontorslandskap. Eftersom den största delen av arbetet utförs i rörelse, eller på annan plats än den fysiska arbetsplatsen, ansågs det ineffektivt med individuella kontor med låg beläggning.
          Det resulterade i stora öppna ytor, där vanligtvis ingen har en egen arbetsplats, utan tar plats där det finns plats; ibland fast bordsmöblering, ibland bord och stolar på hjul som kan placeras där arbetstagaren finner det lämpligt.
          Det intressanta med kontorslandskapen är att vid vetenskapliga studier framstår de i negativ dager. I Sverige har psykologen Helena Jahncke med kollegor studerat störningsfaktorer i form av ljud i största allmänhet påverkar prestationer och hur kollegors samtal med varandra eller i telefon är svåra att ignorera.
          Jahncke pekar i sin doktorsavhandling Cognitive Performance and Restoration in Open-Plan Office Noise på försämrad koncentrationsförmåga, ökad trötthet och brister i motivation vid ökat bakgrundsljud.

Den allra mest aktuella visionen om arbetets förändring tar dock inte Justine Humphry upp i sin artikel. I dag är "gamification", spelifiering av arbetet på mångas agenda. Vilka konkreta uttryck spelifiering kommer att få är ännu i sin linda, men flera som sysslar med verksamhetsutveckling och liknande omfamnar idén.
          Spelifiering av arbetet innebär i allt väsentligt att låna företeelser från datorspelens värld när arbetet ska organiseras. När du spelar datorspel kan du få poäng eller extraliv för prestationer, få ljudeffekter eller visuella dito när du lyckas med något och erhålla statusmarkörer samt placeras i rankinglistor.
          I arbetssammanhang handlar det om att skapa belöningssystem på många nivåer. Utöver lönen ska anställdas prestationer belönas för uppnådda delmål eller bra prestationer. Det handlar om att skapa tävlingsliknande situationer där någon kan vinna något. Men i grunden handlar det om att få urtråkiga arbetsuppgifter att framstå som roligare; spelifiering ska fungera som motiveringshöjare.

Arbetsprocesser som tävlingsprocesser, belöningssystem som skapar en form av betingning hos arbetstagare och ett än större fokus på prestation – som arbetstagare är man sin prestation, inte sig själv.
          Man brukar skilja mellan inre och yttre motivation. Spelifiering avser att höja den yttre motivationen till att utföra ett arbete i form av såväl materiella som immateriella belöningar. Med inre motivation avses att den enskilde motiveras av sig själv, sitt intresse för arbetets innehåll, sin vilja att uppnå skicklighet eller viljan att uppnå allt högre kvalitet i sin arbetsprocess och dess resultat.
          Yttre motivatorer är på intet vis fel i sig, men eskaleringen av dessa i form av spelifiering kan tyda på att arbetet utformas på ett sätt som gör att människor inte kan uppbåda någon inre motivation.
          Om så är fallet, vore det inte bättre att förbättra arbetsprocesser, arbetsuppgifter och arbetsvillkor än att spelifiera arbetet?

Demonstrativt undantagstillstånd

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140415

Parallellt med att vårdpersonal, brandmän, skolelever, liksom företag som Volvo Lastvagnar i Umeå och Kronfönster i Växjö protesterar mot besök av Sverigedemokraternas partiledning, avancerar nazistiska Svenskarnas parti i offentligheten.
           Svp har ansökt och erhållit demonstrationstillstånd i Jönköping på självaste första maj och polisen uppmanar allmänheten att hålla sig borta, enligt SVT:s Smålandsnytt.
           Är inte detta en form av undantagstillstånd, frågar jag mig, och vänder mig till den italienske filosofen Giorgio Agamben och hans bok Undantagstillståndet (2005).
           Ett undantagstillstånd är rent allmänt en situation där medborgare undantas vissa rättigheter. Ett vanligt exempel är utegångsförbud. Förvisso förbjuder inte polisen medborgare att vistas ute i Jönköping den första maj, men uppmaningen drar åt det hållet.
           Varje undantagstillstånd, eller situation som kan tolkas som sådant, är "olagligt", menar Agamben. Det är författningsenligt, eftersom polisen, vad jag förstår, inte kan neka nazisterna demonstrationstillstånd. Men det strider mot såväl vår intuitiva som vår rationella föreställning om ett demokratiskt samhälle.
          "Undantagstillståndet framträder i detta perspektiv som en tröskel där det inte längre går att skilja mellan demokrati och absolutism", skriver Agamben. Tolkar vi situationen i Jönköping som ett undantagstillstånd förblir normen – demokrati – giltig, samtidigt som de extrema handlingarna – nazistdemonstrationer – ges lagligt stöd.
           Undantagstillståndet är ett tillstånd bortom demokratin, genom vilket vi måste förstå fascistiska och nazistiska rörelser och partier.

Att underkänna tioåringar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140327

Med en närmast unison stämma säger forskare i bedömning och betygsättning i skolan att det är närmast kontraproduktivt att införa betyg redan i fjärde klass i grundskolan. Ändå vidhåller regeringen och utbildningsministern i synnerhet detta förslag. 
           Själv tillhör jag den ålderskategorin som fick betyg från andra klass i grundskolan. Det var inte funktionellt då heller, men det finns tre övergripande skäl till att det är värre att införa betyg för tioåringar i dag. 
           Det första är att på 60- och 70-talen visste man inte bättre än att utfärda betyg från andra klass. Nu vet vi bättre. 
           Det andra är att dåtidens skolelever visste inte av något annat än att bli betygsatta under hela skoltiden. Dagens elever vet att det kan vara på annat sätt – ett bättre sätt. 
           Det tredje är att 60- och 70-talens betygskala utgjordes av siffrorna 1-5. Den som fick ett lågt betyg fick förvisso ett kvitto på att det inte hade gått så bra i ett visst ämne, men man upplevde sig inte nödvändigtvis underkänd. 
           I dag uttrycks ett dåligt betyg med bokstaven F, som betyder Ej Godkänd. Det tolkar nog de flesta som underkänd. 
           Den fundamentala frågan för mig beträffande betyg i fjärdeklass blir: Ska vi underkänna tioåringar? Ska vi tvinga lärare att – något omskrivet – skriftligen säga till en tioåring: Du är underkänd?

Spelet om spelen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140318

Vi har kunnat följa ännu en debatt kring datorspelande ungdomar. Den moderate riksdagsmannen, tillika ordföranden i utbildningsutskottet, Tomas Tobé gick ut i Nyheterna i TV 4 (25/2) och fördömde datorspelen som syndabockar för ungdomars – främst pojkars – låga skolresultat. Han hade dock inga synpunkter på datorspelen i sig, deras egenskaper eller kvaliteter, utan enbart som tidstjuvar för läxläsning och nattsömn. 
          Invändningarna kom som ett brev på posten. En invändning var att det inte finns några belägg för att ungdomars datorspelande i sig skulle ha negativ påverkan på skolans lärandeprocesser. Ett överdrivet engagemang av vad det vara månde är förvisso problematiskt, men överdrivet datorspelande skiljer sig inte från andra överdrifter. 
          En annan invändning var att korrelation inte är detsamma som kausalitet. Förvisso sammanfaller i tiden ett ökat datorspelande bland unga med sämre skolresultat i Sverige, men samtidigt kan man i länder som exempelvis Sydkorea notera att ett ökat datorspelande sammanfaller med goda skolresultat. En ytterligare invändning var att datorspelen har ett värde i form av kreativ lek, där spelaren ständigt stimulera i att forma en process inom spelens givna ramar. 
           På en viss abstraktionsnivå är invändningarna likartade: Datorspel som kulturyttring har inte några särskilda negativa effekter som inte andra fritidsaktiviteter har. Tvärtom går det att, precis som med andra hobbyer, påvisa positiva effekter. Det är emellertid inte särskilt fruktbart att fastna i kategoriska för- och emotpositioner. Snarare bör vi undersöka och diskutera olika datorspels olika kvaliteter. 
           Det hävdas understundom att det snarare är skolan som borde införa mer datorspelande i undervisningen, än att försöka hindra datorspelandet. Emellertid är det inte ovanligt att datorspel som ska stödja lärandeprocesser sitter fast i enkla, mekaniska betingningslekar, med repetitiva moment av stimuli och respons. Därför är det intressant att titta närmare på datorspel som har potential för spelaren att utveckla sina intellektuella och moraliska förmågor. 

I artikeln Playing their game: Changing stereotypes of Palestinians and Israelis through videogame play av mediaforskarna Saleem Alhabash och Kevin Wise i den vetenskapliga tidskriften New Media & Society (2/3 2014), redovisas ett forskningsprojekt där det undersöks i vilken utsträckning ett datorbaserat rollspel kan bidra till att förändra människors stereotypiska fördomar och attityder. 
           Forskarna tog konflikten i Mellanöstern mellan Israel och Palestina som kontext. Med utgångspunkt i ett antal opinionsundersökningar under de senaste decennierna, menar forskarna att det finns stereotypa föreställningar om bägge länderna, deras ledare och befolkning. Det finns också bland amerikaner en övervikt av sympati för Israel i denna konflikt. 
           Med stereotyper menar forskarna enkla och fördomsfulla sätt att kategorisera människor utifrån särskilda kännetecken och att kategoriseringen ofta handlar om att inordna eller utestänga människor, favorisera dem eller diskriminera dem. Att finna sätt att påverka stereotypiska föreställningar vore värdefullt. Låter det sig göras genom ett datorspel? 
           PeaceMaker är ett så kallat persuasive videogame, ett spel som syftar till att påverka spelaren på något sätt, vilket är en egen spelgenre. Det är också en form av edutainment, som blandar spelets tävlingsmoment med lärande och påverkan. Tävlingsmomentet ska fungera som en yttre motivator att utsätta sig för påverkan. 
           PeaceMaker syftar till att informera och utbilda spelaren om de två sidorna i Israel-Palestinakonflikten, där spelaren med olika former av strategiskt beslutsfattande ska försöka nå en fredlig och långsiktig lösning på konflikten. 

Forskarna lät 172 studenter spela spelet, där hälften fick spela rollen av den palestinske presidenten och den andra hälften rollen av den israeliske premiärministern. Både före och efter spelprocessen undersöktes deltagarnas attityder till respektive sida i konflikten. 
           Ur spelets databas hämtades händelser i form av information om konflikten, bilder, kartor, filmer, som illustrationer till olika aspekter av konflikten. Utifrån dessa händelser måste spelaren göra olika val och fatta olika strategiska beslut under spelets gång. Att vinna spelet innebär helt enkelt att lyckas mäkla fred. 
           Själva lärandeprocessen syftar till dels en ökad kunskap och förståelse för konflikten, dels förändrade attityder till konfliktens aktörer hos spelaren. Denna typ av påverkansspel handlar inte om att deltagaren ska tränas att formulera argument, utan låta sina förutfattade meningar möta saklig information som resulterar i handlingar. 
           Spelarna erfar i viss mån en kognitiv dissonans, som enkelt uttryckt innebär att möta information om en företeelse som utmanar, provocerar och kanske förändrar såväl attityder som värderingar till företeelsen. Frågan för studien var om spelarnas attityder förändrades av spelandet. 
           Resultatet, i korthet, blev att deltagarna uppvisade tydliga förändringar i attityder till den andra sidan i konflikten än den sida deltagarna spelade i spelet. Attityderna till den motstående sidan blev mer negativa. Trots att varje student enbart spelade i 20 minuter bidrog alltså detta påverkansspel till att förändra deltagarnas föreställningar. 

Behöver vi datorspel för att nå fram till våra fördomar och stereotypa föreställningar, för att förändra dem? Det klassiska sättet att uppnå detta i utbildningssammanhang har vi lärt av Sokrates; att genom dialog nå de intellektuella och moraliska utgångspunkter som formar vårt vetande och handlande – vilka därmed kan prövas och omformas. 
           Ett problem som studien av detta datorspel visar är att, visst, deltagarnas attityder påverkas och förändras. Men frågan är om denna specifika förändring är av godo. Det tycks mig snarare som att deltagarnas uppfattning om konflikten blev än mer polariserad, genom att deras föreställning om motsidan i konflikten blev mer negativ efter spelandet än före.
           Ett annat problem studien visar, om än implicit, är att datorspel som har ett medvetet syfte att påverka spelaren intellektuellt och moraliskt lyckas med det. Därmed behöver vi även mer kunskap om hur spel som inte har detta medvetna syfte ändå påverkar spelaren. 
           För ingen tror väl att det är möjligt att tillverka intellektuellt, politiskt och moraliskt neutrala datorspel? 

Samhällsskarvar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140220

Byung-Chul Han
Trötthetssamhället
Ersatz

Ända sedan Daniel Bell myntade termen det postindustriella samhället på 1970-talet för ett samhälle i förändring har olika förled prövats, vidhållits av vissa och förkastats av andra. Informationssamhället, tjänstesamhället, nätverkssamhället, konsumtionssamhället, mediesamhället och så vidare.
          Nu presenterar kulturteoretikern Byung-Chul Han, professor vid Universität der Künste i Berlin, ett ytterligare förled i en ny bok: Trötthetssamhället (Ersatz). Det är detta samhälle han blickar mot i sin samhällsanalys.
          Den väsentligaste samhällsskarven är den som i dag ersätter Foucaults disciplinsamhälle, med fabriker, fängelser, dårhus, kaserner, som sinnebilder för gårdagens disciplinerande samhällsorganisation. Ersättningen kallar Han prestationssamhället. Här är medborgarna inte längre lydnadssubjekt i en hierarkisk och strikt normaliserande samhällsordning, utan prestationssubjekt.
          Som prestationssubjekt förväntas medborgaren vara gränslöst kunnig, hisnande snabb, kopiöst produktiv och totalt egenansvarig. I förstone kan övergången från disciplinsamhället till prestationssamhället synas vara en positiv utveckling. Så icke i Byung-Chul Hans ögon.
          Prestationssamhällets negativa konsekvenser stavas psykiska infarkter; utbredd depression, utbrändhet, uppmärksamhetsstörningar, hyperaktivitet och liknande patologiska symptom.
          Den centrala förmågan multitasking, att kunna göra flera saker samtidigt och rikta sin uppmärksamhet på många aktiviteter på samma gång, är inte ett uttryck för civilisationens utveckling. Tvärtom är det en regression, en tillbakagång till de förmågor som är livsnödvändiga för ett vilt djur i vildmarken. 
          Trötthetssamhället ska inte förstås med negativa konnotationer, utan jag läser den benämningen på Byung-Chul Hans vision om det goda samhället efter prestationssamhället. Ett steg framåt i civilisationsprocessen, där prestationssamhället är ett steg bakåt.
          I trötthetssamhället tillåts kontemplationen, icke-prestationen, långsamheten, ineffektiviteten, tveksamheten, avbrottet, ja, här tillåts vi till och med bli trötta. Vi har, menar Han, "... den djupa, kontemplativa uppmärksamheten att tacka för mänsklighetens kulturella prestationer".
          Trötthetssamhället är det hyperaktiva samhällets motsats. I det samhället vill jag vara medborgare.

Kapitalismkritisk kamp

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140204

Det är intressant att läsa böcker som består av texter som tidigare publicerats i artikel- eller essäformat i tidningar och tidskrifter. Att skriva en monografi innebär att författaren under själva författandet underställer sitt skrivande monografins syfte, målgrupp och mer eller mindre på förhand bestämda struktur.
         Så är inte fallet med böcker som är textsamlingar. Strukturen får uppfinnas i efterhand, liksom syftet med boken. Det ger emellertid läsaren betydligt större frihetsgrader att tolka en sådan bok, jämfört med en bok vars syfte och struktur är skapat före bokens tillkomst.
         Sådan är samtidshistorikern Rasmus Fleischers nya bok Tapirskrift (Axl Books, 2013). Texterna varierar från kortare texter som publicerats på Expressens kultursida, till längre essäer i antologier och i tidskrifter som exempelvis Brand, Kris och kritik samt Subaltern mellan 2010 och 2013.
        Boken är indelad i tre teman: Nätkritiska texter, urbankritiska texter och kapitalismkritiska texter. Benämningarna på dessa teman är emellertid mina, såsom jag läser boken. Den gemensamma nämnaren i Tapirskrift stavas således kritik.
        Mystisk titel, inte sant? Men hur intressant tapiren än är som djur, är tapir ett anagram av pirat. Fleischer är en av upphovsmännen till numera ödelagda Piratbyrån, en organisation som startades runt 2003 och som närmast bör betecknas som en tankesmedja kring frågor om digital kopiering, kultur, upphovsrätt och immateriell egendom.
        Utifrån min läsning av Tapirskrift, är min tes för denna essä att Fleischer, medvetet eller omedvetet, har skrivit en intellektuell överbyggnad till de fundament som Piratbyrån stod på. Denna intellektuella överbyggnad framträder främst i bokens tredje del, kapitalismkritiken.

Det centrala analytiska begreppet i Tapirskrifts första, nätkritiska del är kontrarevolution. Det är ett kraftuttryck. Internets ursprungliga, revolutionära kraft har främst bestått i att det har varit ett platt, decentraliserat nätverk mellan datorer, där var och en har kunnat haka på informationsutbytet. Peer-to-peer är ett uttryck som ofta förknippas med (illegal) fildelning, eftersom den mest utbredda tekniken för fildelning benämns så.
        Peer betyder jämlike, att människor verkar på samma nivå; ingen är överordnad eller underordnad. Termen återfinns inom vetenskapen, som tillämpar peer review, vilket innebär att forskarkollegor bedömer andra forskarkollegors vetenskapliga resultat. Internet har, det är Fleischers tes, varit ett peer-to-peernätverk fram till kontrarevolutionens början, vilket han daterar till 2007.
        Med kontrarevolutionen genomgår internet en centraliseringsprocess. Apples inlåsning av operativsystem och appar, sociala mediers koncentration till Facebook och Twitter, Googles allokering av allt fler nättjänster, musik som samlas i Spotify, film som strömmas av ett fåtal aktörer. Gemensamt för kontrarevolutionen är också en övergång från fria kommunikationsprotokoll till informationstjänster.
        Kontrarevolutionen, skriver Fleischer, "... har gett oss ett nät som är lika bekvämt som det är totalitärt".

Bokens andra tema, som jag kallar urbankritik, inleds med en personligt hållen text om Fleischers kärlek till Berlin. Den text som mest fångar mitt intresse här är emellertid Flygplatssamhället. Det är en dystopi av ett samhälle i vardande; ett samhälle som allt mer får flygplatsers väsentliga drag av monopol, övervakning och platslöshet. Den bör läsas av var och en som förfasas över städers omvandlingar.
        I den tredje delen av Tapirskrift, om kapitalismkritik, måste i vart fall jag dra ned tempot i läsningen. Inte för att Fleischers stilistiska säkerhet har gått förlorad, utan därför att jag inte är lika beläst som Fleischer inom vare sig marxismen eller den kontinentala kritiska teorin. Det hindrar mig dock inte att förstå tillräckligt mycket av texten för att hävda min tes: Genom dessa kapitel förstår jag mycket bättre Fleischers och andras engagemang i nämnda Piratbyrån och andra liknande rörelser.
        Rasmus Fleischers engagemang är inte ideologiskt betingat, även om man i förstone skulle kunna tro att det någon variant av marxistiskt baserad ideologi som influerat hans kamp. Nej, det är ideologins motsats: kritiken.
       
Med ideologi avses ett tänkande som bejakar och omfamnar en idé om ett önskvärt tillstånd, och ideologin kan därmed användas som ett verktyg för att påvisa hur och varför vissa förändringar är önskvärda. Det är inte kritik i Fleischers tappning. Kritik kan inte "... baseras på ett färdigt program, utan måste vara en fortlöpande process", skriver han. För att ha ett kritiskt förhållningssätt krävs det att man tänker utanför ideologier, utanför givna kategorier.
       Tränad i hist0risk analys som han är, menar han att kritik inte enbart får bestå av närhet till det som ska kritiseras, utan även distans, och distans uppnås enbart genom historisering. Det är liknande tankar som Hans-Georg Gadamer en gång formulerade i sin tolkningslära; att förstå ett fenomen innebär att inordna den historiska horisonten i den samtida horisonten. Att sammansmälta samtid med historisk distans.
       Fleischer introducerar den nyligen bortgångne tyske värdekritikern Robert Kurz. Sannolikt är denne lika okänd för många, som han var för mig. Skälet är att han knappt alls finns översatt från tyskan till vare sig svenska eller engelska. Därför är detta sannolikt den bästa introduktionen till Kurz kritiska teori som går att finna på svenska; en kritik som bryter med såväl marxismen som den tidiga Frankfurtskolans kritiska teorier.
       Genom att historisera kapitalismen sker ett brott med den traditionella marxistiska förståelsen av kapitalism. "Marxismen är ett avslutat kapitel", skriver Fleischer med hänvisning till Kurz. Det är däremot inte kapitalismkritiken. Tvärtom lever den i högsta grad.

Rasmus Fleischers engagemang i Piratbyrån, Planka.nu och liknande rörelser har aldrig handlat om gratis kultur eller gratis kollektivtrafik. Genom Tapirskrift framträder engagemanget snarare som en kamp för en kapitalismkritisk röst och exempel på kapitalismkritiska manifestationer.
         Fleischer menar att vi har passerat kapitalismens kulmen: "För första gången i kapitalismens historia är det mer arbetskraft som görs överflödig, än vad som absorberas i produktionen av nya konsumtionsvaror".
        Om han har rätt är alternativa, ideologiskt obundna, kritiska rörelser nödvändiga korrektiv till kapitalismens kris.

Lexbase ett hot mot offentlighetsprincipen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140129

Mycket har redan hunnit sägas kring tjänsten Lexbase, en databas där vem som helst kan söka fram domar på människor som under de senaste åren dömts i tingsrätt eller högre instanser. Debatten har rört integritetsintrång, äcklig nyfikenhet, huruvida avtjänade straff också ska uppfattas som avtjänade, cyniskt utnyttjande av offentliga uppgifter för ekonomisk vinning.
        Och så vidare. Det allvarligaste med Lexbase är emellertid de framtidstankar tjänsten väcker. När jag rotar i Lexbase olika extratjänster, blir den allt grumligare. En extratjänst är att "Du kan exempelvis aktivera en så kallad push-tjänst som meddelar dig när du befinner dig i närheten av en dömd person."
        Tänk dig fler positionstjänster av samma karaktär, men med uppgifter som rör exempelvis inkomst, etnisk härkomst, civilstånd, avgångsbetyg från olika utbildningar – eller vilka andra offentliga uppgifter om oss som du kan komma på. Då är offentlighetsprincipen såsom vi känner den hotad till livet.
        Symptomatiskt för den hotbilden mot offentlighetsprincipen är att Datainspektionens generaldirektör dagen efter Lexbase startade tjänsten, skriver en artikel på DN Debatt (28/1) och argumenterar för att ändra grundlagen så att tjänster liknande Lexbase inte ska kunna skyddas av yttrandefrihetslagar, utan att de ska kunna lyda under rådande integritetslagstiftning i stället.
        För egen del önskar jag en diskussion om att utgivningsbevis för webbplatser som Lexbase och liknande skulle kunna prövas mot det möjliga integritetsintrång de utgör, och att utgivningsbevis ska kunna dras in för webbplatser som är uppenbart integritetskränkande. 

Ett drabbande kulturår 2013

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131231

Årets mest spännande bok blev inte en deckare, utan Mannen som slutade ljuga av Dan Josefsson. Med ett enastående grävarbete och wallrafferi avtäcks ett makabert samspel mellan en psykiskt nedgången person och en sekt av troende.
            Gone girl av Gillian Flynn är dock en deckare. Med den underbart svartsynta och välgestaltade – men säregna – kvinnliga huvudpersonen är det noirlitteratur när den är som bäst.
            Av alla årets teveserier fastnade Weissensee i medvetandet. Mångbottnat om DDR, Stasi, politik, makt, kontroll, familjeliv och kärlek. En pärla. Och – en andra säsong är i antågande.

Vi blir selfies

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131221

Det vanligaste sättet att tänka om teknik, och särskilt informationsteknik, är vad tekniken kan göra för oss; på vilket sätt den kan vara ett instrument som stödjer, stärker och effektiviserar våra handlingar.
            MIT-professorn Sherry Turkle tänker annorlunda. Hennes teknikanalytiska utgångspunkt är vad tekniken gör med oss. Den förändrar inte bara vad vi gör eller hur vi gör, utan vilka vi är och blir i samspelet med tekniken.
            I en essä i New York Times (15/12) tar hon upp fenomenet selfies, en lättförståeligt men svåröversatt term som fått spridning. Det är den som med mobilkameran, twitterkontot, facebooksidan ständigt dokumenterar sina förehavanden i alla möjliga sammanhang.
            Alla har vi stött på selfies. Som twittrar under möten och konferenser, som tar bilder på sig själv med andra (gärna celebriteter i något avseende) och postar dem på Facebook, som under middagar meddelar var de är, vad de äter, med vilka etc.
            Jag är i några avseenden en selfie. Kanske även du. Men det är inte ett resultat av tvingande determinism, utan av en socialisering med en viss teknik som är möjlig att bryta.

Kulturens klappar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131220

Analytikerna på Försvarets Radioanstalt får filmen De andras liv i julklapp. Eller, i dagens streamingtider, en prenumeration på Netflix där filmen kan ses hur många gånger som helst. De andras liv utspelades i forna DDR på 1980-talet, där huvudrollsinnehavaren Ulrich Mühe med sällan skådad inlevelse gestaltar – och får tittaren att känna – hur övervakaren börjar upptäcka människorna som övervakas. 
           När det ur övervakningsdata och kabelburna signaler om människor helt plötsligt börjar sippra fram människor av kött och blod, människor med integritet, förvandlades Stasiagenten från en nollställd datainsamlare till en medkännande medmänniska som plötsligt upptäckte gränsen som passerats.
           Det är med förhoppning om att den gränsen upptäcks jag tillönskar FRA en god jul.

Kameraögat mot det mest privata

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131209

Ett av årets stora debattämnen har varit avslöjanden om hur staters säkerhetsmyndigheter ömsom övervakar, ömsom avlyssnar människors kommunikation i en utsträckning vi inte riktigt föreställt oss. Risken är dock överhängande att ett stort fokus på staters övervakning och avlyssning döljer sådan övervakning vi utsätts för av privata aktörer. 
              För något år sedan diskuterades hur människors läsande av e-böcker via Amazons e-bokläsare Kindle, kunde avläsas av Amazon. Hur fort man läser, hur ofta man tar pauser i läsningen, när man avbryter läsningen av en viss bok, om man går tillbaka och läser om sidor med mera. All denna läsinformation kan bli guld värd för bokförlag – och författare.
              Det börjar dyka upp allt fler produkter som benämns som "smarta". Just nu annonserar handeln om smarta teveapparater, där det smarta är att själva teven är uppkopplad mot internet, vilket tillför funktioner för tevetittaren.
              Nyligen har Dan Wallach emellertid i bloggen Freedom to tinker avslöjat att en stor tevetillverkares smarta teveapparater övervakas och avlyssnas av tillverkaren. Tevetittarens vanor, det vill säga vilka kanaler som tittas på, hur länge man tittar på en kanal, när kanaler byts registreras. Tillverkaren kan även avläsa filnamnen i det externa USB-minne som tevetittare använder för att spela upp film eller annan media. 
             "Smart" som förled till produkter växer i antal. Smart belysning, smart kök, smarta vitvaror, smarta bilar – allt fler produkter blir smarta. I allmänhet betyder denna smartness att prylarna är uppkopplade mot internet och att man därmed kan ha kontakt med dem. Men även att prylarna minns hur vi använder dem, det vill säga att de läser av och lagrar vårt beteende för öka funktionaliteten för användarna. 
             Är det rimligt att inte enbart användarna, utan även tillverkarna av dessa produkter får tillgång till alla data om hur vi använder dem, utan att de informerar oss om det? Är det rimligt att vi kräver kontroll över dessa smarta produkter? 
             Övervakning och avlyssning utförs alltså inte alls enbart av staters säkerhetsorgan, utan även i hemmet av tillverkare av smarta produkter. Frågan för denna essä är hur övervakning i våra hem, den privataste av sfärer, påverkar oss. 

Helsinki Privacy Experiment är en relativt unik studie av tolv personers upplevelser av att vara övervakade i sina hem. Det unika med studien är att forskarna de facto installerar skarp övervakningsutrustning i hemmen, och deltagarnas upplevelser mäts på olika sätt över så pass lång tid som sex månader. 
             Forskarna monterade kameror och mikrofoner i hemmens olika rum för att övervaka hur människorna rörde sig i hemmet och dessutom lagrades filmerna och ljudfilerna på en server. Utöver detta övervakades all användning av datorrelaterad utrustning, som teve och olika mediaspelare, hushållens smarta telefoner och alla datorer som fanns i hemmen.
              Alla aktiviteter loggades på detaljnivå och kunde avläsas av forskarna. Studien handlade inte i något avseende om att dölja någon övervakningsform eller lura deltagarna på något sätt, utan deltagarna informerades noga om var och hur övervakningen skedde och vilka som hade tillgång till övervakningsdata. Det var självfallet även möjligt att avbryta sin medverkan, vilket en deltagare gjorde. Helt enligt forskningsetiska principer.
              Under detta halvår träffade forskarna deltagarna regelbundet för att samla in data både i enkätform och genom intervjuer, för att undersöka deltagarnas upplevelser i olika stadier av övervakningen. 

De första veckorna präglades av starka negativa känslor av obehag; man upplevde situationen som lätt bisarr. Men det fanns även strimmor av nyfikenhet. De negativa känslorna avtog emellertid relativt snart. Det uppstod en form av normalisering av situationen. 
             I studiens resultat rangordnas även vilka övervakningstekniker som upplevdes mest störande. Kamerorna var, som nog de flesta intuitivt föreställer sig, det mest störande inslaget. Känslan av närvaron av en övervakare var stark. Ständiga "ögon" som tittade på dem. "Penetrerande" använde en deltagare som term för att beskriva kameranärvaron.
              Näst mest störande var den ständiga ljudupptagningen. Att ständigt vara avlyssnad var störande, såväl vid middagsbordet som under telefonsamtal. Obehagskänslan var som starkast när deltagare uttryckte sig olämpligt, höjde rösten eller på annat sätt avvek från det som de själva uppfattade som normalt. 
             Att datoranvändningen loggades var inte lika störande, men vetskapen att andra vet exakt vilka webbsidor, mejl, filmer och allt annat man använder på internet, upplevdes irriterande. 
             Det jag blev mest nyfiken på är vilka beteendeförändringar hos de övervakade och avlyssnade deltagarna som kunde observeras. Hur förändras vi av vetskapen om att vi är övervakade och avlyssnade? 
             Rent generellt var deltagarna betydligt mer påklädda än tidigare. "Jag har i någon mening förlorat tryggheten i mitt eget hem. Om jag är törstig efter att ha duschat kan jag inte dricka vatten i köket", menade en deltagare. 
             Deltagarna sökte sig till rum där inte några mikrofoner fanns. Några deltagare tog för vana att gå till ett kafé om man skulle diskutera personliga frågor. Flera uppgav att de undvek att bjuda hem folk, eftersom det var svårt att förklara övervakningen och man ville inte riskera vänskapen. 
             Några deltagare försökte rent av täcka för kameralinserna vid olika tider på dygnet för att få vara ifred. Andra vred upp volymen på musik för att dölja vad de sade. Och naturligtvis; när tillfällen för intim samvaro uppstod, såg man till att kamerorna inget såg.
              Forskarna mätte även deltagarnas stressnivåer vid olika tidpunkter. Utifrån deras mätmetoder kunde ingen särskild ökning av stress eller mental ohälsa uppmätas. En bidragande förklaring till detta är nog att deltagarna visste vilka som övervakade, varför det skedde och vad övervakningsdata skulle användas till. 

 När övervakningen av oss medborgare ökar i omfattning, såväl från myndigheter som från privata företag, blir fler studier som denna oerhört värdefulla. Vi måste få veta mer om hur övervakning och avlyssning i våra privata sfärer påverkar oss för att kunna tillföra argument mot en utökad övervakning, hur goda syften den än har. 
             Studier som denna hjälper oss också att ännu bättre sätta fingret på vad vi menar med personlig integritet. Även den som har det renaste mjölet i påsen kräver gränser för sin privata sfär.

Barn som brickor i politiskt spel

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131207

Av gårdagens enorma flöde av kommentarer kring Sveriges resultat i PISA-mätningen av femtonåringars kunskaper i matematik och naturvetenskap samt läsförståelse, noterade jag två tankar som stack ut.
             ”We are amusing ourselves to death.” Ett odödligt citat av mediaforskaren Neil Postman från mitten av 1980-talet. Vi underhåller oss till döds. Ett problem som PISA-mätningen bekräftar, menade någon, är att vi inte lever i en kunskapskultur, utan i en underhållningskultur. Det som inte underhåller prioriteras ned.
              Som en motvikt menade en annan att PISA-mätningens sätt att mäta kunskaper och förmågor är på utdöende. Sverige är bland de första att falla i mätningen och med tiden kommer andra länders resultat också att falla.
              Samtidigt har ingen vad jag sett reflekterat över reliabiliteten i mätningarna. PISA-mätningarna utgår från antagandet att alla deltagande elever gör sitt bästa, sitt yttersta. Men. Tänk om femtonåringarna kan betydligt mer än de väljer att visa i dessa prov. Tänk om inte alla femtonåringar optimerar sina prestationer, utan bara struntar i att prestera maximalt, struntar i vissa urtråkiga uppgifter.
              Och samtidigt flinar deras avatarer i World of Warcraft åt herrarna Björklund och Baylans gyttjebrottning i Aktuelltstudion i fönstret intill. Det är ju ändå bara ett fönster mot ett annat spel.
              Ett spel där vi i framtiden kommer att blicka tillbaka med fasa över att vi satte poäng på barn, som vore de spelbrickor i ett politiskt spel, där vinnarna aldrig är barnen.

MOOC-kurser bäst för redan studievana

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131128

De senaste årens trend inom högre utbildning heter MOOC: omfattande, öppna, nätbaserade kurser. Vi har kunnat se en markant ökning av såväl kursutbud som kursdeltagare främst vid amerikanska lärosäten.
             Som många andra IT-baserade trender omgavs MOOC med närmast utopiska och altruistiska ambitioner. Den högre utbildningen skulle demokratiseras. Utbildning ska inte ägas, utan spridas fritt. Inga kurskostnader skulle förekomma.
             En revolution som skulle vara gränsöverskridande; ingen, oavsett etnicitet, kön, klass, inkomst eller utbildningsbakgrund, skulle stängas ute från högre utbildning.
             Hur ser utfallet av ambitionerna ut? Tidskriften Nature rapporterar om en studie vid University of Pennsylvania. Studien omfattar 32 MOOC-kurser, från humaniora över samhällsvetenskap till naturvetenskap och teknik, med svar från nästan 35 000 kursdeltagare.
             Det visar sig att 83 procent av dessa kursdeltagare har redan en eftergymnasial examen, 44 procent hade en examen högre än fil kand (det vill säga master- eller doktorsexamen) och att cirka 70 procent hade arbete (endast 13 procent var arbetslösa).
             Det mest framträdande skälet till att läsa en MOOC-kurs var att avancera i sin karriär. Det näst främsta var nyfikenhet.
             Sammantaget från denna studie kan sägas att MOOC främst når de redan välbeställda, såväl utbildningsmässigt som anställningsmässigt. Av de altruistiska ambitionerna syns inga särskilda spår.
             Snarare omvänt: De som redan har ett stort utbildningskapital gynnas av detta utbildningsformat.
             Studiens resultat förvånar inte. Att studera i sin relativa ensamhet över nätet underlättas väsentligt om man redan har studievana.

Integritet förutsätter friktion

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131120

Ekots avslöjande om att Säpo och övriga brottsbekämpande myndigheter förhandlar med data- och teleoperatörer om att få automatiserad tillgång till medborgarnas trafikdata väcker rättmätig bestörtning.
            Det var inte tänkt att 2012 års riksdagsbeslut om att införa datalagringsdirektivet skulle innebära en automatiserad övervakning, utan att operatörerna skulle lämna ut trafikuppgifter efter en specifik förfrågan, där det misstänkta brottet skulle nå en väsentlig bit på straffskalan.
            För att förhindra att det ursprungliga syftet med datalagring inte överskrids krävs emellertid friktion. Friktion skapas bäst i lagtexter, eftersom lagar är omständliga att förändra. Friktion skapas genom att öka detaljeringsgraden i lagtexterna: med hög detaljeringsgrad blir det svårare att använda lagrade trafikdata på nya och kanske oförutsedda sätt. Att förhindra ändamålsglidning, med annat ord.

Det är alltså friktionen som stärker medborgarnas integritet, och reducerar risken för integritetsintrång, genom att minimera risken för ändamålsglidning.
            I detta fall, där Säpo vill se en automatiserad övervakning av medborgarnas data- och teletrafik, möjliggörs denna ändamålsglidning av en alltför låg friktion i lagen om datalagring.
            I regeringens lagrådsremiss som föregick 2012 års riksdagsbeslut försvarades just denna frånvaro av friktion: "Själva lagringsskyldigheten ska anges i lag medan den närmare utformningen i huvudsak kan regleras genom förordning. Många remissinstanser har invänt mot detta och anfört att den närmare regleringen av lagringsskyldighetens omfattning bör ske genom lag. Huvudskälet till detta är att integritetsintrångets omfattning bör återfinnas i lag för att inte kunna utvidgas utan riksdagens medverkan" (s 28).

Så bäddade man, trots flera remissinstansers invändningar, för den ändamålsglidning som vi nu ser när Säpo och andra vill skapa en automatiserad övervakning av medborgarnas trafikdata. Med en högre grad av friktion i lagtexten hade Säpos önskemål tvingats passera lagstiftaren för en lagändring.
            Och därmed skulle Säpos önskan bli föremål för offentlig debatt.

Valrörelse i kopieringskulturen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131105

Valrörelsen inför valet 2014 har startat. Och med den följer den fråga varje parti brottas med: Hur når vi ut till väljarna med våra budskap? Vilka kanaler ska vi satsa på och i vilken omfattning? Mediestrateger och kommunikatörer anställs för ändamålet. Aldrig har kanalerna varit så många och mångfacetterade.
          För hundra år sedan sökte politiker upp potentiella väljare i fabrikerna. Utanför grindarna delades flygblad ut och politiker agiterade. Från 1970-talet har politiker sökt sig till tevesoffor och tevedebatter för att nå potentiella väljare, och politikens genomslagskraft i teve har varit stor. I dag är frågan hur internet kan användas för att nå ut.
          I fabrikerna arbetar allt färre människor. Tevepubliken diversifieras i takt med den explosionsartade ökningen av tevekanaler. Sociologen Manuel Castells menade i sin trilogi Informationsåldern redan för femton år sedan att demokratin befinner sig i en djup kris: att demokratin är fången i en form som inte passar det framväxande nätverkssamhället. Medborgarskapet blir otydligt i globaliseringsprocessen och politiska partier tävlar främst om popularitet, fångade i medias makt.
          Därför måste nätverkssamhällets politiker söka upp väljarna där väljarna finns – i digitala nätverk, i sociala medier. Denna essä rör sig runt två frågor. Den ena är hur digitala nätverk påverkar politikens form. Den andra är hur framgång i budskapsförmedling skapas i digitala medier.
          Vi formar tekniken och tekniken formar oss, heter det. Medier är inte olika neutrala kanaler, utan tekniker som formar den som vill nå ut med budskap. Tevemediet kräver en annan agitationsform än det öppna torget. Internets sociala medier kräver andra format än tevemediet.
          Valstrateger har lagt mycket fokus på traditionella mediers dramaturgi – korta inlägg, ännu kortare repliker, annars blir man avbruten. Även mediernas nyhetsvärdering har studerats, för att kunna paketera politiska budskap så att de tas upp i medias nyhetsrapportering. Nu torde även fokus läggas på sociala mediers dramaturgi och den nyhetsvärdering som sker där. 

Hur betydelsefullt det kommer att bli att bedriva valrörelse i sociala medier som Facebook, Twitter, Instagram och liknande, vet vi ännu inte. Än mindre hur politiken ska formas för att fungera i dessa medier. Ekot i Sveriges Radio gjorde en liten uppföljning efter valet i Norge i september i år. Alla norska partier har satsat mer på sociala medier vid detta val än tidigare som ett sätt att nå främst yngre väljare.
          Särskilt de små partierna i Norge menar att sociala medier är betydelsefulla. Det kostar inte mycket att vara aktiv där samtidigt som det är möjligt att nå många människor och skapa engagemang för sin politik.
          I en retorikanalys av partiledardebatten i Agenda den 6/10 kunde vi läsa att retorikanalytiker har börjat anamma samtalsformen på sociala medier som en utgångspunkt för analysen. DN:s retorikexpert Fredrik Söderkvist menade exempelvis att Annie Lööf "hade flera drastiska, twittervänliga uttryck som 'Miljöpartistisk skansenpolitik'."
          Utöver de sociala mediekanalerna satsas på olika typer av appar till smarta telefoner eller surfplattor. Miljöpartiet har en app där valarbetarna kan rapportera hur många människor de mött och samtalat med. Moderata ungdomsförbundet har en app för medlemsvärvning. Fler lär dyka upp.
          Vi får dock se upp med satirappar. En heter "Somna med Reinfeldt" och är skapad av personer bakom den regeringskritiska bloggen Alliansfritt Sverige. Här spelas upp autentiska citat av Fredrik Reinfeldt, där urvalskriteriet är citat som är grumligt formulerade, med inte det allra mest intressanta innehållet och uttalade med en trött röst.
          Socialdemokraternas app är motsatsen till ovanstående. Den heter "En jobbigare morgon". Där kan man välja mellan sju olika hurtiga inlägg från Stefan Löfven som kan kopplas till telefonens väckarklocka att vakna till. "Lystring! Dags att kliva upp! Framtiden byggs inte av snoozare!", skriker Löfven som ur en megafon.
          Men vad är satir och vad är verklig intention från upphovspersonen? Med den framväxande satiriska kreativiteten på nätet blir det allt svårare att avgöra. Att appen med Reinfeldt är satir är enkelt att se, men hade inte man gjort reklam för Löfvens app på socialdemokraternas egen webbplats, hade jag uppfattat även den som klockren satir.

Min hypotes beträffande hur politiska partier kan lyckas med valrörelse och kampanjer i sociala medier handlar om att anamma internets kopieringskultur. För drygt hundra år sedan myntade samhällsforskaren Gabriel Tarde begreppet den imitativa strålen, i sin analys av imitationens, repetitionens och reproduktionens betydelse för att skapa samhällen.
          Internet och sociala medier är den hittills främsta manifestationen av sociala imitationer, eftersom dess tekniska och sociala struktur bygger på att filer kopieras. Och vi vill kopiera; hela internets utveckling är ett uttryck för människans vilja att kopiera, vilket bekräftar Tardes grundläggande tes från boken The Laws of Imitation: ”i den mån varelser är sociala är de också i grunden imitativa” .
          Inom marknadsföring talar man om viral marknadsföring; när ett budskap på kort tid sprids – kopieras – i en enorm omfattning på internet har budskapet blivit viralt. Det är precis detta som blir politikens utmaning i valrörelsen: Att skapa budskap som blir virala, budskap som smittar, att skapa informationssmittor.
          Att skapa smittor är emellertid inte lätt. Jag hävdar, tills någon lyckas påvisa motsatsen, att vi inte har en aning om hur informationssmittor skapas på nätet. Att ett budskap når stor spridning handlar inte om att skrika högst, utan om att skapa förutsättningar för kopiering – och framför allt förutsättningar för människors vilja att kopiera. Eller med Tardes begrepp: Hur skapas imitativa strålar i politiska budskap?

Frågan är dock hur den strävan formar politikens innehåll. Ett tänkbart svar är att politik i valrörelser blir ännu mer fokuserad på enskilda sakfrågor, i stället för ideologier eller samhällsvisioner, om det visar sig att ju mindre sakfrågorna är, desto lättare att nå stor spridning i sociala medier.
          Det leder till att politiska valrörelser än mer närmar sig marknadsföringsområdet och bidrar till att betrakta medborgaren som kund till en vara som politiska partier säljer, där priset är din röst i valurnan.
          Överlever demokratin en sådan politisk utveckling?