Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160524
Den kinesiska regimen lanserade 2015 en plan för ett socialt kreditsystem, som redan har börjat testas i några regioner och som kommer att vara helt utbyggt år 2020. Det är alltså inte ett renodlat ekonomiskt kreditsystem liknande sådana som finns i de flesta länder, utan snarare ett förtroendesystem.
Kinesiska företag och myndigheter samlar enorma mängder övervakningsdata om landets medborgare; människors förehavanden på internet i allmänhet, på sociala medier, vad människor köper, vad de säger, vad de läser, vilka relationer de har med andra.
Algoritmer beräknar och värderar medborgarnas karaktärsdrag; en form av karaktärsregistrering som poängberäknas. Att få höga poäng betyder väsentliga fördelar i det kinesiska samhället, som exempelvis möjligheten att resa utanför landets gränser.
Att ha låga poäng innebär svårigheter att skaffa bostad, lån, och arbetsmarknaden begränsas. Därför är det av största vikt att kapa sociala band till människor som är svartlistade av regimen, eftersom relationen till dem kan reducera den egna kreditpoängen. Man bör vistas i internetmiljöer som ger höga poäng och aldrig uttrycka sig kritiskt om regimen eller nationen.
Vi som lever i västerländska demokratier drar en suck av lättnad över att något liknande aldrig kan inrättas här. Men kan vi vara säkra på det? Försiggår inte övervakning av människors förehavanden på nätet i synnerligen stor skala även i västliga demokratier? Edward Snowden visade hur NSA övervakar såväl amerikaner som andra medborgare i stor skala.
Den amerikanske säkerhetsexperten med anknytning till Harvard Law School, Bruce Schneier, vill med sin nya bok Data och Goliat (Daidalos, 2016) såväl visa hur utbredd övervakningen är, som argumentera för en framtida förändring av övervakning så att människors integritet inte kränks.
Boken har ett tydligt fokus på amerikanska förhållanden, vilka i vissa avseenden skiljer sig från europeiska. Ett exempel är att EU:s dataskyddslagstiftning är betydligt starkare än USA:s. Men det gör inte så mycket för läsningen, eftersom problemet med övervakning och integritet är generellt.
Schneier inleder med en pedagogisk genomgång av skillnaden mellan avlyssning och övervakning på internet. Med avlyssning ser eller hör den som avlyssnar innehållet i kommunikationen mellan människor, medan övervakning innebär att övervakaren enbart ser så kallad metadata, det vill säga uppgifter om kommunikationen (när den sker, var, med vem, med vilken teknik etc).
I väst är möjligheten för myndigheter och företag att avlyssna människors kommunikation högst begränsad. Däremot samlas mycket metadata. På så vis har vi invaggats, menar Schneier, i en falsk säkerhet om att vår kommunikation är privat. Schneier visar att med relativt lite metadata om våra förehavanden kan datorers algoritmer snabbt avslöja dels vår identitet, dels en mängd egenskaper om oss.
Genom det som förr kallades samkörning och i dag korrelering av data mellan många olika databaser kan vi identifieras. Tro aldrig att du kan vara anonym på nätet eller med mobiltelefonen, är hans budskap. Ett annat budskap är att övervakningen av våra förehavanden på nätet har eskalerat kraftigt det senaste decenniet.
Vad är problemet? Är det inte bra att myndigheter övervakar vår kommunikation så att terroristattacker och andra brott kan upptäckas och förhindras? Är det inte bra att marknadsföringen på nätet utformas utifrån mina preferenser? Är det inte bra att Google samlar all data om våra googlingar och vår användning av Googles olika tjänster så att dessa kan förfinas?
Bruce Schneiers egentliga ärende är inte massövervakningen per se, utan dess effekt på människors frihet. Han skiljer mellan riktad övervakning och massövervakning. Med massövervakning finns en ständig risk för maktmissbruk. Även om vi beter oss korrekt i dag, vet vi inte vad är korrekt beteende om tio år. Vad räknas som terrorism eller omstörtande verksamhet i framtiden?
Ju mer vi blir medvetna om att vi övervakas, desto mer självcensur idkar vi. Schneier ser tydliga tecken på övervakningens dämpande effekter.
Ett av de stora hoten mot vår frihet och integritet menar han är "mission creep", eller vad vi kallar ändamålsglidning. Att en myndighet har fått tillstånd att bygga upp övervakning inom ett område kan lätt leda till att denna övervakning expanderar till andra områden.
I debatten kring övervakning kontra integritet anförs ofta säkerhetsfrågan som ett argument för att öka övervakningen. Vad är integriteten värd i förhållande till människoliv som kan sparas genom massövervakning (som antas leda till att terroristattacker och andra brott förhindras)? Inte mycket.
En av Schneiers huvudteser är att vi måste sluta upp med att kontrastera integritet med säkerhet. De är inte varandras motsatser. Vi kan öka både integriteten och säkerheten samtidigt.
Ett skäl till detta är att integritet är en moralisk idé som inte bör graderas eller värderas mot något annat. Det finns emellertid ingen objektiv moral. Schneiers moral utgår från rättighetsetiken; att vi äger data om oss själva. Den moralen är dock inte överordnad annan moral. Den utilitaristiska moralfilosofin skulle snarare förespråka att mer övervakning är till större nytta för medborgarna.
Schneiers lösningar handlar bland annat om att öka transparensen och tillsynen av myndigheter och företag som övervakar våra förehavanden – och att aldrig tillåta massövervakning, utan enbart riktad övervakning. Ska människor övervakas, ska det ske mot bakgrund av en rimlig misstanke om brott.
En annan typ av lösning är att göra företag ekonomiskt ansvariga för integritetskränkningar. Schneier menar att vi bör betrakta själva integritetsintrånget som en skada, och inte försöka värdera skadan av integritetsintrånget. Den är ofta svår att värdera.
Han framlägger en avslutande tes: Den allt mer tillåtna massövervakningen är inte en effekt av rädsla för terrorism, utan av politikers rädsla för att de ska få skulden om de inte lyckas förhindra terrorism.
Att reducera den rädslan kan vara nyckeln till en minskad massövervakning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar