Små steg mot Spotifysamhället

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 121009

Varför spotifierar man inte sändningarna från fotbolls-EM, utropade jag högt i somras, när jag bänkade mig framför teven. Mitt fotbollsintresse sträcker sig inte längre än till de stora turneringarnas slutfaser, men jag uppskattar samtalen om fotboll, ibland mer än själva matcherna. Därav mitt utrop.
         Ett flertal EM-sändningar förmedlades nämligen via en reklamfinansierad tevekanal. Samtalen före och efter matcherna hade inga reklamavbrott, utan samtalen utgjorde snarare korta avbrott i reklamen. Så upplevdes det. Uppstyckat, upphackat, snabbt kanalbyte, missat fotbollssnack, reklam, kanalbyte – då ger man upp. I alla fall jag.
         Och ropar efter spotifiering, trots att jag är tveksam till fenomenet. Spotify är den där internettjänsten som alla ropade efter som ett lagligt alternativ till illegal fildelning av musik. Musiken kan avlyssnas på två sätt. Det ena är att inte betala någon månadsavgift, men som motprestation tvingas lyssna till reklam.
         Det andra sättet är att betala en månadsavgift om en hundralapp och få tillgång till exakt samma tjänst – men slipper höra reklamen. Detta fenomen har kommit att kallas spotifiering: Att betala för att slippa reklam.
         Jag spårar begreppet till flera blogginlägg hos tidningen Arbetarens kulturredaktör Fredrik Edin, det första i februari 2009, på bloggen Skumrask. Redan 2010 tog sig ordet in på Språkrådets årliga nyordslista och definierades där som att ”lägga sig till med något som tidigare var gratis och erbjuda det fritt mot att kunden måste acceptera reklam eller andra restriktioner”.

Det finns fler exempel på existerande spotifiering, och det är inte svårt att föreställa sig hur samhället kan spotifieras ytterligare. När ett torg i en stad omvandlas till en galleria sker en spotifiering av torget, för att ta ett av Edins paradexempel. Där köps allmän mark upp av privata ägare, bygger en inomhusgalleria som förvisso är gratis att besöka, men som vanligtvis består av stora, nationella kedjor med likartat innehåll som andra städers gallerior.
         På torget kunde man sätta sig en stund för att beskåda folkvimlet. I gallerian kan vi också finna platser att sätta sig på – mot att vi betalar för en kaffe, eftersom de enda sittplatserna som finns, finns på kaféerna.
         Spotifieringen av vårt resande uppstår när den väsentligaste skillnaden mellan första- och andraklasskupén på tåget, eller mellan affärsklass och ekonomiklass på flyget, är att slippa reklam. Det är inte benutrymme eller bättre mat på flyget som motiverar ett högre biljettpris, utan frånvaro av reklamskyltar, reklamfoldrar, reklamskärmar och kabinpersonal som ropar ut reklam.
         Det är också möjligt att lyfta spotifiering en abstraktionsnivå – från reklamuttryck till marknadsmekanismer. Då handlar spotifiering om att undslippa marknadskrafterna för olika verksamheter. Vilka blir då tänkbara spotifieringar? Att betala en periodisk avgift utöver själva medicinkostnaden till apotek för att garantera att min medicin alltid finns när jag behöver den?

Detta leder oss till den amerikanske filosofen Michael Sandel och hans senaste bok What Money Can’t Buy (Allen Lane, 2012). Här argumenterar han för att vi de senaste decennierna har gått från att vara samhällen som tillämpar marknadsekonomi, till att vara renodlade marknadssamhällen.
         Denna analys utgör ingen kritik mot marknadsekonomi i sig, men är en kritik av att samhället allt mer blivit en marknad, där marknadsmekanismer styr. Och att detta passerar en moralisk gräns som inte bör passeras.
         Den signifikanta skillnaden är att marknadsekonomin är ett verktyg för att organisera produktion i ett samhälle. Ett marknadssamhälle är en livsform där marknadsvärderingar flätar in sig i minsta beståndsdel av mänsklig tillvaro.
         Han tar upp flera exempel på denna samhällsförskjutning. Han ser tendenser på att vi allt oftare erbjuds att köpa oss förbi köer – på flygplatser, läkarmottagningar, nöjesparker. Du får den plats i kön som du betalar för. Den som inte har råd, får vänta. Den rike glider förbi.
          När exempelvis daghem och förskolor inför böter för föräldrar som hämtar barnen alltför sent, med det goda syftet att dels minska personalens övertid, dels minska barnens vistelsetid, förvandlas boten till en avgift för föräldrarna. Det innebär en lättnad för föräldrar som ofta hämtar sent; det kostar lite mer, men det är det värt.

Andra exempel i Sandels bok handlar om ett slags omvänd spotifiering – inte hur vi betalar för att slippa marknadskrafterna, utan hur vi belönas för att vi låter oss styras av marknadsmekanismer. Det innebär att marknadsekonomins incitamentstruktur införlivas i verksamheter som traditionellt varit undantagna marknaden.
         Skolor som vill att eleverna ska prestera bra på nationella prov och få höga betyg har börjat pröva ekonomiska incitament till eleverna. Just det, ju bättre prestation på provet och ju högre betyg eleven får, desto bättre betalt får eleven. Varför betala elever för att lära sig mer? För att skolan vinner marknadsandelar på att de egna eleverna uppvisar höga prestationer.
         Ett liknande exempel är skolor som betalar elever i lägre årskurser för att läsa böcker, med antagandet att med en tidig träning i läsförmåga kommer eleverna att lyckas bättre med framtida studier. På så sätt tränas människor att läsning är en aktivitet som ska göras mot betalning, inte för lärande eller nöje.
         En ytterligare omvänd spotifiering hämtar Sandels från vårdsektorn. Patienter som inte tar förskriven medicin enligt ordination kostar samhället mycket pengar i form av ytterligare vård som inte skulle behövts. Därför prövar man att ge patienter ekonomiska belöningar för att ta sin medicin, eftersom det antas vara billigare än den vård som krävs om patienterna inte tar medicinen.

”I Spotifysamhället är du dessutom tvungen att jobba ytterligare några timmar för att har råd att slippa sådant du absolut inte vill ha”, skriver Fredrik Edin sammanfattande i sitt första blogginlägg om spotifiering.
         I den omvända spotifieringen förleds vi att ta emot pengar för att göra det vi ändå självklart ska göra som samhällsmedborgare, vilket i förlängningen kan påverka oss att enbart utföra sådant som vi belönas ekonomiskt för. Hur påverkar sådan normförskjutning utformningen av samhället?
         Spotify var en lösning på den illegala fildelningens problematik och hyllades som en innovativ lösning. I förlängningen, om man problematiserar företeelsen, visar det sig att Spotifys grundläggande affärsmodell bidrar till ett samhälle som tänjer de moraliska gränserna.