Hur är ett släckt internet möjligt?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110131

I torsdags kväll fick vi se en makaber form av mediestyrning under upproren i Egypten. Klockan 22.30 stängdes i princip hela internet ner i landet, liksom mobilnätet. Kanske inte oväntat i en diktatur, särskilt när upproren koordineras via sociala medier och sms, särskild när information om händelseutvecklingen förmedlas företrädesvis över nätet.
         Det stämmer dock till eftertanke även för demokratier. Vilken relation ska finnas mellan stat och internetleverantörer? President Mubarak hade ingen huvudströmbrytare för Egyptens internet, utan med stöd i regleringar och ett våldsmonopol kunde han framtvinga Egyptens internetoperatörer att inskränka internettrafiken. Kan samma sak ske i Sverige?
         Nej. Inte ännu. Men på samma grund som Mubarak kunde framtvinga en inskränkning av internettrafik, finner vi en regleringsiver i Sverige: en sorts rädsla för medborgarnas horisontella kommunikation och en iver att via internetoperatörerna få inflytande över och reglera denna kommunikation.
         Ett exempel är Datalagringsdirektivet som snart införs i Sverige och som förelägger internetoperatörer att lagra abonnenternas trafikdata i sex månader, så att det är möjligt för staten att kartlägga varje medborgares kommunikationer.
         Ett annat exempel är att staten vid ett flertal tillfällen har initierat diskussioner om hur internetleverantörer kan ges eller tvingas till större ansvarstagande för vilket informationsinnehåll som passerar leverantörernas nät. Lobbyorganisationen Netopia publicerade för några månader sedan rapporten Mellanhandsansvar på internet, skriven av doktoranden i immaterialrätt Johan Axhamn.
         I den rapporten föreslås att internetleverantörerna ska tillmätas ett större ansvar för att filtrera och blockera det han kallar ”oönskat innehåll” på internet som passerar respektive leverantörs servrar. Vad ”oönskat innehåll” är, och vem som definierar det oönskade, är dock godtyckligt och flytande.
         För att vara säkra på att staten inte kan inskränka medborgares kommunikation via internet, måste ”mere conduit” råda, det vill säga en total ansvarsfrihet för internetoperatörer beträffande vad medborgare säger, skriver, skickar och visar via internet. En internetleverantör måste vara en neutral informationsförmedlare, fri från statlig styrning och inblandning.
         På samma sätt som lagen om brevhemlighet råder för fysisk informationsförmedling via Posten, bör vi ha en motsvarande lag om informationshemlighet för digital informationsförmedling via nätoperatörer.
         Det är en fundamental metod att garantera att det som hände internet i Egypten i torsdags inte kan hända ett demokratiskt samhälle.