Konstens kunskap

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090205

Det är som det ska vara. Allmänheten är ursinnig över konstfackstudenten Anna Odells konstnärliga utforskande av någonting så svårgripbart som psykisk sjukdom och dess behandling. Konstnärer och deras fåtaliga bundsförvanter försvarar den konstnärliga friheten och rätten, ja, närmast skyldigheten att ställa de obekväma frågorna, ibland på obekväma sätt.
     Denna konflikt är en så kallad nyttig konflikt som inte ska lösas. Löses konflikten förlorar alla. Blir denna typ av konstnärligt utforskande fullständigt accepterad, når den inte fram med sina frågor. Skulle vi på något sätt förbjuda sådan konst, ställs aldrig frågorna.
     Innan vi dömer ut detta eller andra ovanliga konstnärliga utforskanden som kan upplevas provocerande, bör vi vänta och se vad vi kan lära oss, vilken kunskap som kan genereras. Den kunskap vi vanligen genererar kring psykisk sjukdom och dess vårdapparat är av två slag.

Den ena är vardagskunskap. Den består av våra mer eller mindre omedvetna fördomar som blandas upp med osystematiska erfarenheter från mediala uppslag eller från umgängeskretsen, där kanske någon har en enskild erfarenhet. Den andra är vetenskaplig kunskap. Den består av såväl breda systematiska studier som djuplodande fallstudier av både den patologiska delen och omsorgsdelen.
     Vad en konstnär kan göra är att generera konstärlig kunskap; en kunskapsform som inte ingår i vare sig vardags- eller vetenskaplig kunskap. Filosofen Hans-Georg Gadamer var den främste förespråkaren för den konstnärliga kunskapens värde. Vetenskapen har historiskt sett alltid nedvärderat konstnärlig kunskap, och sett denna som enbart estetisk (ofta med ett trivialt estetikbegrepp) och subjektiv.
     Konst, menar Gadamer i sitt huvudverk Sanning och metod, rymmer såväl vår historiska förståelse av oss själva och den verklighet vi är utkastade i. ”Konst är kunskap och erfarenheten av konstverket betyder delaktighet i denna kunskap”, skriver han.
     Denna delaktighet skapas genom en utvecklad förmåga att tolka konstverk. Gadamer är ju en av tolkningslärans portalfilosofer. Att enbart avfärda konstverken av så enkla skäl att vi inte omedelbart tycker om dem, innebär att avfärda deras kunskapspotential, det vill säga det är en rent kunskapsfientlig handling.

Inom vetenskapen ställer man en klassisk fråga, inte alls olik den som ställts i debatten kring Odells konst: Måste man ha erfarit det man studerar? Måste en sociolog som studerar narkomaner ha varit narkoman för att förstå? Måste en kriminolog som studerar kriminella ha varit kriminell för att förstå? Vetenskapen svar är nej.
     Odell möts av det motsatta svaret. Genom att hon inte är ett offer för psykisk sjukdom, utan enbart gestaltar sådan, bör hon fördömas. Hon kan ändå aldrig veta hur det är. Odell borde bemötas med samma svar som vetenskapen ger på samma fråga.