Klimatet och en gammal B-uppsats

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 080317

Den politiska dimensionen av den rådande debatten om det förändrade klimatet och den globala uppvärmningen har utkristalliserat två klassiska läger.
      Från vänster ser vi argument för politisk reglering; att utifrån kunskap och rationell analys gemensamt bestämma vilka sorts klimatpåverkande aktiviteter som måste begränsas eller rentav förbjudas.
      Från höger ser vi argument för marknadens självreglering; genom opinionsbildning och information ska konsumenter självmant välja bort vissa klimatpåverkande aktiviteter. Som komplement finns en marknad där utsläppsrätter för koldioxid köps och säljs.
      Det är en klassisk konflikt: politik vs marknad, medborgare vs konsument.
      Det tas dock för givet att det är såväl rimligt som möjligt att värdera och rentav sätta ett monetärt pris på klimatpåverkande aktiviteter, det vill säga på miljöskador. Frågan är om vi ska ta det för givet.

Jag drar mig till minnes mitt eget miljöengagemang för bortemot 20 år sedan. I en B-uppsats i företagsekonomi 1990 undersökte jag och en studiekamrat möjligheten att beräkna miljöskador i monetära termer för att komplettera BNP som mått på välfärd.
      Titeln följer den typiska studentuppsatsens format: BNP – ett miljövänligt mått? Våra slutsatser blev att BNP inte är ett miljövänligt mått eftersom det endast mäter den samlade produktionen och inte några effekter av densamma, samt att negativ belastning på miljön inte bör mätas med monetära mått.
      Bland annat studerade vi olika betalningsviljemetoder, som var och en var behäftade med väsentliga problem. Hur värderar man irreversibla miljöskador, som exempelvis utrotning av arter i såväl flora som fauna? Ska vi acceptera vissa miljöskador enbart därför att människors betalningsvilja eller -förmåga är svag? Vilka miljöskador ska värderas monetärt?
      Och hur sätter vi pris på sådana livsvillkor som är ovärderliga?
      I stället för att finna dagens konflikt mellan höger och vänster, fann vi konflikten mellan ekonomer och ekologer. Ekologerna i vår studie tog tydligt avstånd från varje idé om att skapa monetära värderingssystem.
      Ett argument var att marknadstänkandet blir den dominerande ideologin, till förfång för andra tänkbara ideologier. Ett annat var att värderingen av miljöskador inte ska utgå från människans egna uppfattningar, utan från naturens förmåga att absorbera olika ämnen.
      Ekologerna i studien förespråkade fysiska räkenskapsmått i stället och utifrån ekologisk vetenskap bestämma den maximala miljöbelastningen för olika aktiviteter.
      Och vips, så uppdagas ändå dagens vänster-högerkonflikt i uppsatsen.

Nå, varken jag eller någon annan ska dra några särskilda växlar på en gammal studentuppsats. En liten rodnad uppstår när jag läser den i dag.
      Men uppsatsen återaktualiserar frågan som jag inte uppfattar i dagens klimatdebatt:
      Är det rimligt eller ens möjligt att värdera miljöpåverkan i ekonomiska termer?