Resa mot förnuftets kyrka

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010811

Det sympatiska med estetiska oskulder är att de kan förloras flera gånger. Det svåra är att uppfatta att oskulden går förlorad. Och när.
    Året var 1986. Eller 1985. Möjligen 1987. Det spelar ingen roll; jag läste boken en gång varje år på den tiden. Ingen bok har vare sig förr eller senare förändrat både min föreställning om mig själv och delar av min omvärld i sådan utsträckning.
    Några år efter att jag tagit en väg in i ett yrkesliv som blir allt ovanligare med åren – via lärling till hantverk – började jag läsa litteratur på allvar. Successivt insåg jag också att jag möjligen borde börja studera mera systematiskt, men högre utbildning existerade aldrig som ett alternativ, uppvuxen som jag är i en miljö helt utan studietraditioner.
    Jag började visserligen läsa på komvux, men fortfarande var universitetet lika främmande som det mörkaste Afrika. Tillträde endast för andra. Jag vågade knappt ens tänka tanken.
    Mer eller mindre av en slump satte en kamrat jag inte känt särskilt länge boken i mina händer: Robert Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel. Läs den här, sade han och flinade, du som har haft motorcykel.

Det var dock inte Pirsigs berättelse om hans motorcykelsemester tillsammans med hans tioårige son Chris och två goda vänner som fängslade mig, utan alla dessa chautauquaer – olika filosofiska undersökningar av metafysiska fenomen, där förståelse av Kvalitet är det yttersta målet.
    Metafysik? Det visste jag inget om. En värld bortom den fysiska? Fantastiskt.
    Kvalitet? Det vet väl alla vad det är? ”Vad är gott, Faidros, och vad är icke gott? Behöver vi fråga någon för att få veta dessa ting?”, skriver Pirsig. Nej, svarar han själv, i de flesta fall vet vi. Så vad är Kvalitet? Långt mer komplicerat än jag någonsin kunde ana.
    Kunskap? Det är väl vad jag uppfattar med mina sinnen, tänkte jag då. Vad jag ser och hör, det vet jag. Inte alls, svarade Pirsig, empirismen bygger på en märklig idé om forskaren som en tom tavla som fylls med sinnesintryck samt en godtycklig uppdelning av världen i subjekt och objekt.
    Så hamnade jag i Pirsigs – eller rättare sagt Faidros, som han då kallade sig – idé om det sanna universitetet: förnuftets kyrka. Det sanna universitetet är inte ett materiellt objekt, förklarar Faidros, det äger ingen fast egendom, betalar inga löner och tar inga avgifter. Det sanna universitetet är snarare en idé och ett sinnestillstånd.
    Kopplat till detta sanna universitet finns även ett annat universitet: den juridiska personen, i Sverige vanligtvis inom statlig förvaltning. Men detta andra universitet undervisar inte, kan inte skapa ny kunskap eller överväga nya idéer.

Dessa bägge universitet får emellertid inte blandas ihop, utan måste förstås var för sig. Den som blandar ihop dessa två riskerar drabbas av vanföreställningen att den som behärskar universitetet som juridisk person, också behärskar det sanna universitetet. Så är inte fallet.
    Plötsligt blev universitetsstudier inte så främmande längre. Kanske insåg jag att det var detta andra universitet som jag hade upplevt som främmande och skrämmande; själva den fysiska tillvaron, byggnaderna, människorna, organisationen. Det var inte det sanna universitetet som var främmande.
    Jag närmade mig en tidpunkt när en ansökan till universitetet borde skickas. Jag hade nämligen övertygat mig om att gå vidare till universitetet för att läsa – men vad? Av en slump träffade jag en kvinna som i Umeå läste sista terminen i ett ämne där datorteknik studerades inom ramen för samhällsvetenskaperna.
    Det lät intressant. Jag undrade vad man läste för slags kurser och litteratur i ett sådant ämne. Just nu, svarade hon leende, läser vi något av det märkligaste bland kurslitteratur: Robert Pirsig: Zen och konsten att sköta en motorcykel.
    Dagen efter skickade jag ansökan.