Universitetsliv i moll

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010828


Billy Ehn
Universitetet som arbetsplats
Studentlitteratur

"OM DETTA blir en vanlig arbetsplats, tja, då kan man lika gärna sluta", sa en kollega vid den universitetsinstitution jag är verksam. Uttalandet kom spontant under en diskussion om de senaste årens förändringar av vår arbetsplats.
    Det finns två typer av akademiska friheter. Den ena, och vanligaste, är att forskningen ska vara fri i problem- och metodval. Den andra friheten, mindre diskuterad men ändå betydelsefull, är friheten i den akademiska anställningen.
    Inga fastlagda arbetstider, frihet att gå till tandläkaren utan att be någon chef om lov, sitta på kaféet en eftermiddag och låta sig inspireras – allt för att främja kreativitet och därmed goda forsknings- eller undervisningsresultat.
    Det är denna andra frihet vid universitetet som Billy Ehn, professor i etnologi vid Umeå universitet, behandlar i sin nya bok Universitetet som arbetsplats (Studentlitteratur).
    Boken är ett debattinlägg enligt Ehn själv, men i mina ögon också en inkännande framställning av universitetsinstitutionen som kultur, även om Ehns observationer inte är systematiska. En ärlig inifrånbild.
    Bakgrunden är att fyra institutioner vid den humanistiska fakulteten av ekonomiska skäl blev tvungna att slås samman till en större institution. Denna situation ramar in berättelsen och är dess förutsättning.
    En slitsam process beskrivs; från en mindre kompisgrupp där alla är delaktiga i det mesta till en större, formell organisation som måste organiseras för att fungera. Denna inramning gör boken läsvärd för varje institution, oavsett ämnesområde, som växer (för) snabbt – en vanlig företeelse vid svenska universitet under 90-talet.
    I förgrunden ser vi Billy Ehn själv, biträdande prefekt (chef) för den sammanslagna institutionen. Men vi får framför allt ta del av hans tankar, bryderier och tillkortakommanden som ledare för ett femtiotal doktorander, forskare, lärare och administratörer.

EHN ÄR särskilt fokuserad på sina egna tillkortakommanden, så fokuserad att man förvånas en aning. Så renons på positiva ledaregenskaper kan han knappast vara. En orsak är sannolikt ödmjukhet.
    En annan orsak är att han inte vill hänga ut andra anställda vid institutionen. När Ehn för första gången nämnde för personalen att han arbetade med denna bok, mötte han ett starkt motstånd, så starkt att det uppmärksammades i media. Beskyllningar om bristande forskningsetik och wallrafferi (!), liksom misstroenden mot honom som chef inkom från forskare och lärare. Han avgick som prefekt inom en vecka.
    Boken färdigställdes dock, till gagn för andra som seriöst försöker förstå och förhålla sig till universitetet som arbetsplats.
    Som helhet är går dock boken i moll beträffande universitetet som arbetsplats. En elitistisk kultur, hierarkiskt och patriarkaliskt organiserad, ständigt ökande krav men med mindre resurser, långtidssjukskrivna lärare, bristande generositet gentemot kollegor, en onådsplats för de som inte lyckas så väl.
    Men Ehns bok är en uppmaning till förändring!

DET ÄR lätt att läsa boken som en längtan tillbaka till det universitet Billy Ehn sökte sig till i slutet av 60-talet. Radikalt, upproriskt, kritiskt, fritt, karriärsfrämmande. I dag tas påbud och reformer som försämrar villkoren för akademiskt arbete emot med passivitet, undfallenhet och i viss mån uppgivenhet. Ehn utgör inget undantag i sin självanalys.
    Ehn menar i sin slutplädering att det är den nostalgiska självbilden av det fria och självständiga universitetet som har förhindrat en radikal förnyelse – och förbättring – av arbetsförhållandena.
    Förnyelsen börjar i att lärare och forskare tar tillbaka initiativet och agerar.
    Denna bok är en bra början.