I ministrarnas knän (1)

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 950816


NÄR NU några statsråd (bland annat Margot Wallström och Mona Sahlin) öppet redovisar de konstellationer av människor de främst väljer att ta intryck från, öppnar de sig också för kritik. Och kritiken kommer som på beställning.
    Misstroendet mot politiker bottnar ofta i föreställningen om att politiker är för dåliga på att hämta intryck utanför sin egen politiska sfär. Borde inte därför dessa statsråds agerande ses på med blida ögon?
    Det värdefulla i debatten handlar emellertid inte så mycket om statsrådens agerande, utan om de människor som valt att ingå som rådgivare åt olika statsråd. Jan Guillou gjorde ett försök att föra diskussionen till detta problem, innan han trampade i det berömda pederast-klaveret.
    Dessa intellektuella – Maria-Pia Boëthius, Agneta Stark, Suzanne Osten, Ebba Witt-Brattström för att nämna några – förlorar enligt kritikerna sin integritet om de arbetar som avlönade rådgivare åt statsråden.
    Varför det? Tror man verkligen att de riskerar bli korrumperade?
    Svaret ligger i föreställningen om den intellektuelles roll i det moderna samhället.
    Edward Said beskriver i Den intellektuelles ansvar (Bonnier Alba) den intellektuelle som en person vars uppgift är "...att ställa obekväma frågor, ifrågasätta ortodoxi och dogmer (och inte producera dem), att vara någon som inte utan vidare kan knytas till regeringar och storföretag och vars raison d'être är att representera alla de människor och de frågor som i allmänhet glöms bort eller sopas under mattan."
    Den intellektuelle balanserar alltid mellan ensamhet och uppbindning, hävdar Said. Han förfäktar solitären men förnekar neutraliteten. Den intellektuelle har självfallet en åsikt, ett engagemang för något (Said är själv bland annat engagerad i palestinafrågan), men engagemanget är aldrig avlönat.
    För den intellektuelle är publiken viktig; den intellektuelle är i första hand en som framställer något, gestaltar något för någon, vare sig det sker i teve, tidningar eller radio. Men publiken är inte en kund som ska roas eller tillfredsställas; poängen är att vara genant, motstridig och ibland otrevlig.
    Problemet för statsrådens rådgivare är att de förlorar sin status som intellektuella i Saids tappning. Men det handlar så klart om hur dessa vill uppfattas av sin omgivning. Vill de fortsättningsvis inneha den intellektuelles roll kan de dock inte välja uppdragsgivaren som publik.
    Men varför denna omtanke om dessa människor? Varför bekymra sig om dessas status som intellektuella?
    Anledningen måste vara att de behövs. I en tid när avlönade intellektuella sysslor ökar och antar många olika former – konsulter, journalister, lobbyister, sakkunniga, krönikörer med mera ˇ bör vi vara måna om den oberoende rösten.