Den nödvändiga forskningskommunikationen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160915

Amerikanska Pew Research Center Study gör frekventa studier av människors uppfattningar inom ett flertal områden. I en studie från 2015 gjordes en undersökning av dels forskares, dels vanliga amerikaners förhållande till vetenskap och vetenskaplig kunskap.
        Den visar en del paradoxala resultat. 79% av de tillfrågade menar att vetenskapen har gjort livet lättare att leva för de allra flesta och drygt 70% menar att skattemedel som tilldelas forskning är bra investeringar. Gott och väl.
        Men samtidigt: Medan 87% av forskarna accepterar att naturligt urval spelar en väsentlig roll i evolutionen, håller endast 32% av medborgarna med om detta. 88% av forskarna menar att genmodifierad mat är säker att äta medan, enbart 37% av medborgarna håller med. 87% av forskarna hävdar att klimatförändringarna orsakas av mänsklig aktivitet, medan endast 50% av medborgarna håller med.

Denna diskrepans är ett problem. Andrew Hoffman, professor vid University of Michigan, menar i tidskriften The Conversation (160602) att den allt växande tillämpningen av vetenskap i form av ny teknik inom olika områden, kräver att diskrepansen mellan allmänhetens kunskap och den vetenskapliga kunskapen krymper. Annars väntar sannolikt konflikter.
        Vad beror diskrepansen på? Hoffman hävdar att den främsta orsaken måste sökas där forskningen bedrivs, vid universiteten och forskningsinstitutioner. Vetenskapsorganisationer har länge varit alltför oförmögna eller ovilliga att kommunicera vetenskap på annat sätt än genom sitt ämnes specifika format, menar han.
        Den traditionella vetenskapliga artikeln är ett utmärkt underlag för andra forskare inom ämnet att bedöma kvaliteten och för att bygga vidare på i den egna forskningen Men den är urusel som kommunikationsunderlag till en icke ämneskunnig allmänhet.

En lösning måste vara att formulera vetenskapliga resultat i en annan språkdräkt och format än den vetenskapliga artikeln. Men för att detta ska bli av krävs att universitetens incitament ändras, så att det blir meriterande att även formulera vetenskap så att den kan tillägnas utanför det egna ämnet. I USA, rapporterar Hoffman, har flera lärosäten satsat resurser på detta.
        Självfallet kan invändningar resas: Varför ska excellenta forskare ägna tid till att skriva om forskningsresultat till ett annat format, i stället för att ägna tid åt ny forskning?
        Det finns dock inget som säger att det är den excellenta forskaren som är bäst skickad att kommunicera kunskap utöver ämnesgränser, till allmänheten. Det kan mycket väl göras av andra ämneskompetenta.
        Vad som krävs är dock att universiteten prioriterar och medger resurser till detta arbete.