Om genus och recensioner

På tisdagen denna vecka skriver författaren och kritikern i Expressen Anders Ehnmark en debattartikel om en författares recensionsdag, apropå utgivningen av hans senaste bok En stad i ljus, en essäbok om Antonio Gramsci.
     Han är förtjust i recensionerna, som han, liksom alla författare, självklart läser. Även de recensioner som inte delar hans förståelse av Gramsci. Dessa recensioner är värdefulla, menar han, eftersom de utgör en del av ett samtal. Ett viktigt samtal.
     Alla recensioner han läser och refererar i artikeln är han positiv till, så länge recensenterna är män. Stefan Jonsson i DN, Magnus Persson i SvD, Göran Greider i Expressen, Sven-Eric Liedman i Sydsvenskan. Martin ringer från förlaget. Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt ringer och grattar.
     Men så det svarta fåret. Aftonbladet. En kvinnlig recensent. Åsa Linderborg, historiker. Den enda kvinnan i uppräkningen. Den recensionen begriper han inte. Antagligen ett angrepp, skriver han. ”Det finns alltid dumsnutar”, menar han.
     Om det är slump, nedärvt eller fostrat vet jag inte. Knappast gör Ehnmark det heller.