Långsamt kan vara vackert

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010904


Thomas Hylland Eriksen
Ögonblickets tyranni
Nya Doxa

I BÖRJAN av sjuttiotalet publicerades en bok med titeln Litet är vackert av E F Schumacher. Boken anammades av politiska motståndare till dyrkandet av ekonomisk tillväxt som samhällets ledstjärna.
    Thomas Hylland Eriksens senaste bok Ögonblickets tyranni (Nya Doxa) kan läsas som en travesti på Schumachers bevingade titel: Långsamt är vackert. Precis som Schumacher skrev att våra problem beror mera på våra framgångar än våra misslyckanden, uttrycker Eriksens bok att dagens stress- och tidsrelaterade problem beror på framgångarna inom området kommunikationsteknik.
    Eriksens egen brist på det han kallar långsam tid är upprinnelsen till boken. Som professor i socialantropologi vid universitetet i Oslo upplever han sin tid alltmer fragmentarisk och han får allt mindre möjligheter att göra sådant som måste få ta lång tid – skriva längre texter, läsa komplicerad litteratur, forska.
    Den tes som drivs i boken (inspirerad av den franske hastighetsfilosofen Paul Virilio) är att all ny kommunikationsteknik – bilar, flyg, mobiltelefoni, Internet, digitala media – driver upp hastigheten i tillvaron. Tiden komprimeras; varje ögonblick fylls av information så till den grad att Eriksen lanserar metaforen staplande för denna företeelse.

STAPLANDET BESTÅR – bildligt talat – av att den växande informationsmängden i varje tidsögonblick ryms inte längre längs den horisontella axeln (tid), utan börjar staplas i vertikal riktning. Hur den vertikala axeln ska definieras är dock outsagt, men den något abstrakta metaforen är värd att reflektera över.
    De två främsta, konkreta uttrycken i samhället för ögonblickets tyranni är enligt Eriksen ungdomskulten (vår extrema dyrkan av ungdomlighet) och krisen i kunskapsöverföringen (oförmågan att lära av det förutvarande). Konsekvensen blir att ögonblicket är viktigare än långsiktighet.
    Redan i förordet vill Eriksen förekomma läsarens kategorisering av boken som teknikfientlig och kulturpessimistisk genom att hävda att målet är inte en tillbakagång till flydda tider, utan att förstå tekniken så att oönskade konsekvenser kan motarbetas.
    En sådan dementi riskerar dock att slå tillbaka. Visst andas boken milda fläktar av neoluddism. Men vad är det för fel på teknikkritik?
    Är det inte snarare rimligt att förhålla sig kritiskt till en instrumentell och ofta konsekvensblind teknikkultur, där möjlighet blivit synonymt med nödvändighet?

BOKEN VILL övertyga genom vardagliga exempel. Läsaren anar dock ett djup bakom exemplen, men Eriksen låter inte läsaren ta del av detta djup.
    Därtill är Eriksen själv fast i detta ögonblickets tyranni som han vill varna oss för, eftersom en fördjupning av boken skulle kräva långsam tid, både av författaren och läsaren.
    Varning är härmed utfärdad.