Kyss & Flyg

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010509


I EN VÄRLD som globaliseras är homogeniseringsprocesser viktiga inslag. Att skapa standards som tillämpas över hela världen är ofta en förutsättning för att kalla en företeelse global.
    Internet, till exempel, skulle aldrig kunna bli en global företeelse om inte alla datorer använder samma kommunikationsprotokoll (TCP-IP). McDonald’s är ett annat exempel, storstadsarkitektur ett tredje. Skyskrapor i Singapore skiljer sig inte så mycket från skyskrapor i Los Angeles.
    Liksom flygplatser. För att underlätta för flygresenärer utformas flygplatser på ett standardiserat sätt; från struktur till skyltning. Men ibland finner man små kulturella egenheter.
    När jag nyss var i Nice, kunde jag inte undgå att lägga märke till en stor skylt vid en parkeringsplats ett tjugotal meter från avgångshallen, där det står Kiss & Fly. Förbjudet att parkera, men tillåtet att stanna till för att kyssa sin älskade farväl. Typiskt franskt, tänker jag, efter att ha noterat fler kindkyssar på tio dagar i Frankrike än jag noterar under ett år i Sverige.
    Mellanlandar på Heathrow, London, England. Eller snarare i The British Empire? När jag går ut ur flygplanskabinen möts jag av åtta servicepersonal, alla med ursprung i Indien, eller den delen av Asien (åtminstone av utseendet att döma). Likadant i ankomsthallen; de skjutsar äldre ladies & gentlemen på små eldrivna bilar mellan gaterna. Det är de forna kolonierna som sköter markservicen.
    Så Arlanda. Jag försöker fortsätta tankebanan, men blir bara irriterad. Var är den kulturella egenheten på vår största flygplats? Jag hittar ingen. Eller är det en villkorslös lydnad inför påbudet om homogenisering som är det typiskt svenska?
    Nej, tänker jag, det beror nog bara på min oförmåga att främmandegöra mig inför det invanda.