Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010512
Marshall McLuhan
Media
Pocky
ATT KÄNNA till en författare och dennes teser betyder inte nödvändigtvis att ha läst honom. Särskilt inte när det gäller Marshall McLuhan. Ett välkänt namn, ofta citerad och refererad, men inte särskilt välläst.
Tillsammans med Gutenberggalaxen är Media, som nu utkommit i pocketversion på bokförlaget Pocky, hans mest betydande verk (publicerad första gången 1964).
McLuhan är en verklig pionjär inom mediaforskningen. Han började som litteraturvetare, disputerade 1942, undervisade i engelska på ett flertal universitet i USA, men kom slutligen till universitetet i Toronto i mitten av 50-talet, där han helt bytte forskningsinriktning, och dessutom stannade till sin död 1980.
Detta var en tid när universitetsämnen som har media som studieobjekt ännu inte existerade. Som pionjär, med skarpa formuleringar och ett nytt sätt att förstå media, blev McLuhan något av en medial stjärna på 60-talet. Hans böcker översattes till mer än 20 språk, han var med i tv-shower och han prydde omslaget på ett otal tidskrifter.
FORTFARANDE är McLuhan något av en guru. Universitetet i Toronto har ett särskilt McLuhan-utbildningsprogram, den amerikanska IT-tidskriften Wired håller honom som ”Patron Saint”, många media- och teknikforskare har inspirerats av honom.
Tesen ”The medium is the message” – mediet är budskapet – är sannolikt hans mest kända, och dessutom innehållsrikaste. En tes som efterföljande mediaforskare varit manade att förhålla sig till.
Med denna tes menade McLuhan att för att förstå media kan vi inte fokusera innehållet i ett visst medium, utan det är mediet självt som måste analyseras och förstås. Det elektriska ljuset är ett typiskt exempel: ett medium utan innehåll som förändrar vår tillvaro i hög utsträckning. En sinnevärld blir till när ljuset tänds, och försvinner när ljuset släcks.
Det är hur mediet verkar och påverkar oss som måste förstås, inte dess innehåll. För att förstå hur film påverkar oss, både individuellt och strukturellt, kan vi inte fokusera enskilda filmer med särskilt innehåll – exempelvis särskilda våldsfilmer. Det är filmmediet i sig som förändrar vår tillvaro, och som därmed måste analyseras. Innehållet är mindre väsentligt.
I dag, när innehållet på Internet diskuteras (nynazism, pornografi med mera), skulle McLuhan hävda att det är Internet självt, nätverket och dess logik – Nätet – som bör diskuteras och analyseras.
HANS STUDIER av media är samtidigt studier av teknik och ett för sin tid helt nytt sätt att tänka på teknik. Teknik, menar McLuhan, är en utbyggnad av människan: bilen är en utbyggnad av människokroppen, telefonen av örat och röstorganen, televisionen bygger ut både syn och hörsel och boken är en utbyggnad av medvetandet och minnet.
McLuhans metod för att nå kunskap om teknik är helt icke-empirisk; det finns inga systematiska observationer eller annan data som styrker hans analyser. Detta får naturligtvis empiriskt orienterade forskare att rynka på näsan. Vad McLuhan främst gör är att hos olika medier fånga orsaken till ett visst tillstånd i samhället.
Det betyder att McLuhan vanligtvis betecknas som teknikdeterminist – ny teknik skapar grundläggande förändringar i vår tillvaro, förändringar vi inte kan styra. Och i dag är teknikdeterminism närmast ett skällsord.
Men jag vill föreslå en omtolkning. Även om hans sätt att uttrycka sig antyder en deterministisk teknikförståelse, ser jag inte detta som huvudpoängen. Hans projekt i denna bok är snarare att formulera teknikens essens; att teknik har ett slags väsen, en natur, en kärna av bestämda egenskaper.
DET ÄR inte så olikt en annan teknikessentialist, filosofen Martin Heidegger, som i sin uppsats Teknikens väsen definierar teknik som ett sätt att uppdaga något. Med en teknisk uppfinning kan något i tillvaron framträda, som vi inte förut uppfattat.
McLuhans nyckelord för att fånga essensen hos tekniken är inte uppdagande, utan biologisk utbyggnad, hastighetsökning och implosion. Människan får nya ”proteser”, den mänskliga tillvaron accelererar och världen krymper.
Någon teknikoptimism är svårfunnen; snarare motsatsen. Telegrafen, det första elektroniska kommunikationsmediet, är med McLuhansk terminologi en utbyggnad av det centrala nervsystemet. Att med telegrafen ”få sina nerver utanpå kroppen, och de fysiska organen inuti nervsystemet, eller hjärnan, det innebär att man skapar en situation präglad av ångest, eller rentav ett nytt ångestbegrepp” uttrycker oro, minst sagt.
MCLUHAN FÖREBÅDADE dock dagens Internetinfluerade tid – den som Manuel Castells betecknar informationsåldern. McLuhans begrepp är elektricitetsåldern, och förutsåg decentraliserade nätverk av informationssamlande människor – nomader, mer nomadiska än någonsin förut.
Som författare är McLuhan en slugger; han noterar gärna andra forskares okunskaper om medias sanna natur. Och som sådan går han ibland över gränsen. En del grumliga formuleringar i en ibland profetisk stil gör McLuhan svårtillgängligare än han skulle kunna varit.
Ett exempel: ”Bara de ’inälvsbetonade’ och audiotaktila tyskarna och slaverna är tillräckligt immuniserade mot den visuella uppfattningsformen för att duga till forskning inom den icke-euklidiska geometrin och kvantfysiken”.
TROTS EN ambivalens inför liknande teser är McLuhan läsvärd, också med Internetglasögon, ty vi ser i dag liknande överdrifter och överoptimism inför Internet som i debatten om TV på 60-talet.
Det betyder, skulle McLuhan säga, att vi fortfarande inte förstår media.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar