Kultursidans essens

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100126

Vad måste en kultursida vara? Peter Cornell tar i en stort uppslagen artikel på Expressen Kultur (8/1) upp den eviga frågan om kulturens sammanblandning med nöjesjournalistiken – och finner varje sådan sammanblandning dyster. Med all rätt.
         Leif Larsson skriver här på sidan (21/1) om betydelsen av kultursidors kritiska verksamhet och levererar en liten skrapa till andra mediers, främst public service, obefintliga kulturkritiska verksamhet. Mot detta invänder jag inte, men den senaste debatten om kritikens roll och betydelse på kultursidorna antyder att även dessa borde nagelfaras på liknande sätt.
         Om inte innehållet på kultursidor gör annat än informerar om vad som släpps i form av musik, film, teater, böcker och ger lite vägledning kring dessas kvalitet, kommer kultursidorna att konkurreras ut av olika specialiserade webbtjänster, drivna av hängivna skribenter.
         Därför måste kultursidorna vidmakthålla sådan kritik som fördjupar, ger andra perspektiv än de gängse, skapar diskussion och möjligen förundran.
         Hur ser det kulturbegrepp ut som en kultursida bör omfatta? Min uppfattning är att kulturbegreppet bör omfatta både ett humanistiskt perspektiv (kritik av och debatt kring konstärliga uttryck) och ett socialt eller samhällsvetenskapligt perspektiv (kritik av och debatt kring våra levnadsmönster i samhället).
         Dessa perspektiv kan kokas ned till begreppen kritik och idédebatt och blir en kultursidas essens och måttstock. En text som vare sig bedriver kritik av något kulturellt uttryck eller bedriver någon form av idédebatt kring viktiga samhällsfrågor, bör publiceras någon annanstans än på kultursidan.
         Detta grundläggande kriterium handlar inte om huruvida en text är rent allmänt bra och välskriven, utan om att kultursidan bör stå stadigt på dessa ben och inte vackla omkring på andra.
         Ibland syns kultursidor vilja blanda upp kritik och idédebatt med reportage och intervjuer som handlar om kultur i vid mening. Peter Cornell tar ett hemma hos-reportage hos deckarparet Ahndoril som exempel. Syftet torde vara att locka nya läsare än de redan kulturintresserade till kultursidan.
         Vällovligt kan tyckas, men risken att kultursidan dör sotdöden är överhängande. Kultursidan är inte en sida för allmänjournalistik. Kultursidan är en opinionssida.
         Min hypotes är att de som är ointresserade av kultur alls inte läser kultursidan i högre utsträckning även om kritik och idédebatt blandas upp med annat, lättsammare material – men att de som är kulturintresserade snarare avstår kultursidan om den blandas upp, därför att den då blir för utslätad, för ointressant.
         Läsarantalet går mot noll. Inget att vinna, allt att förlora.
         Peter Cornell visar det omvända i sin artikel. Tidningar som satsar på en stark avgränsning av fördjupad kulturbevakning – det jag kallar kritik och idédebatt – ökar sina upplagor och stärker sin ställning bland andra tidningar.
         Allt att vinna, inget att förlora.