Aldrig nöjd – ständigt rädd

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051213 (Lix=45)

Robert Lagerström
Freak. Boken om Freddie Wadling
Reverb

We are the freaks who walk among you
We are the creeps who live in vain
We are the freaks who walk among you
We are the creeps in your brain

Låten The Freaks från Freddie Wadlings första skiva med bandet Cortex har inspirerat journalisten Robert Lagerström till titeln på hans över 300 sidor långa biografi Freak (Reverb) över Sveriges bästa rockröst någonsin: Freddie Wadling.
     Det är en fantastiskt detaljerad och inträngande biografi där vänskapen till Freddie har möjliggjort ett långt bokprojekt. Det är med stort intresse jag, som följt Freddie Wadlings musikaliska resa från början av 80-talet, sträckläser boken.
     Wadling är nog främst känd som sångare i Fläskkvartetten och Blue for Two (med Henryk Lipp) och på senare tid som uttolkare av traditionella svenska visor och psalmer – något som jag som ett stort fan av Wadlings rockigare stil aldrig begripit.
     Delvis berodde det kanske på att han slutade med drogerna och alkoholen under en sexårsperiod, vilket förtog lite av hans kreativa genialitet. Delvis berodde det kanske på åldern. Att vara runt 50 gör det svårare att göra stökig rock och samtidigt hålla patetiken på avstånd. Delvis berodde det på att Wadlings prestationsångest växte sig allt starkare med åren. Aldrig nöjd. Ständigt rädd.
     Freddie Wadling har ständigt omgärdats av myter, varav han själv har bidragit till flera. Som att han var autist mellan åtta och femton års ålder. Slutade helt prata. Förvisso drog han sig undan, från mobbande elever och trakasserande lärare, från överbeskyddande mor och mormor. Men visst svarade han på tilltal.
     Uppväxten präglades av isolering, fattigdom, asocialitet, utanförskap och familjearvet – spriten. Pappans enda intresse var sprit och han försvann tidigt från familjen. Freddie var särlingen, den plufsige, fule, klumpige killen med de konstiga kläderna, som han tvingades ärva av släktingar. Ett freak. Så minns han sin barndom.
     Men livet förändrades i tonåren. Han blev social, fick vänner och vigde sitt liv till musiken. Förändringen stavas cannabis. Haschet skapade förutsättningar att umgås med människor i en gemenskap han aldrig tidigare upplevt.
     I de sena tonåren tog modern och mormodern honom till olika psykiatriker som gjorde tester, samtalade och ställde olika diagnoser, vilket ledde till en sjukpension vid 18 års ålder. Ganska omgående flyttade han hemifrån till en liten lägenhet där det ständigt fanns människor runt honom, där det mesta kretsade kring droger, musik och film.
     Punken kom till Göteborg och Freddie Wadling sögs in i dess kraftfält och stadens musikscen var under 80-talet den vitalaste i Sverige.
     Robert Lagerström fokuserar väldigt mycket på drogerna. Hur stenad Wadling var vid olika tillfällen, hur hans lägenhet titt som tätt förvandlades till en knarkarkvart. Jag har ingen anledning att misstro sanningshalten, men varför låta biografin bli så drogorienterad om en man vars genialitet är själva förutsättningen för att en biografi skrivs?
     Genialiteten kommer fram främst när olika musiker som arbetat med Wadling genom åren vittnar om hans skicklighet. Vissa vittnar artigt, andra starkt känslomässigt och förbehållslöst, men något fördjupat grepp om hans genialitet kommer fram endast på ett par ställen.
     Vid ett tillfälle sitter Freddie med en musikerkollega framför teven och sjunger på en ny låt som låter osannolikt bra. Det visade sig att han sjöng orden från textremsan på teven, simultanöversatt till engelska, formade till rocktexter med rytm. Snabb, intuitiv och med ett absolut gehör.
     Wadling hatade att repetera. Obeskrivligt lat, säger de flesta som arbetat med honom. När Fläskkvartetten skulle spela in material till en skiva, repeterade sällan bandet med Wadling, utan han fick ofta inspelade låtar som han skrev texter till och sjöng utan repetitioner.
     När Fläskkvartetten skulle spela in deras odödliga tolkning av Over the Rainbow, fick Wadling låttexten på ett papper, gick in i studion och sjöng den, helt utan omtagningar. Utan att han någonsin sjungit den förut. Resultatet blev den vackraste tolkningen som hörts.
     För Freddie Wadling handlar nämligen rockmusik – och livet – om omedelbarhet; känslan i nuet. Inget blir bättre av att ältas eller planeras.
     Magin, såsom den uttrycktes i hans favoritböcker och skräckfilmer har alltid varit en viktig inspirationskälla i Wadlings skapande. Han existerar i ett eget universum av religion och magi, av gudar och småjävlar. Lär känna demonerna i stället för att försöka eliminera dem, var hans strategi.
     I låten Dla ciebie upprepar han ett mantra som personifierar hans tro på att det finns något större än människan: ”Magic is the highest, most absolute and most divine knowledge of natural philosophy”.
     För mig finns magin i Freddie Wadlings röst, hans ljudlandskap och hans förmåga att alltid se det vackra i det groteska.