Att vederlägga villfarelser

Kultursidan, Sundsvalls Tidning 050313

Jesper Jerkert och
Sven Ove Hansson (red)
Vetenskap eller villfarelse
Leopard förlag

Naturvetenskap är i allt väsentligt ett resultat av systematiska och empiriska undersökningar av naturen. Innan naturvetenskapen etablerades försökte naturmagikerna generera kunskap om naturen. Naturvetenskapen tog självfallet alltid starkt avstånd från den naturmagi som föregick dem.
     Det som utgjorde en avgrundsskillnad mellan vetenskap och magi var själva grundantagandet om naturen. Där naturvetenskapen försöker finna naturliga, rationella förklaringar till observerade fenomen, såg naturmagikerna naturen som mystisk och magisk och hade starka trosföreställningar som grund för sina avslöjanden.
     Naturmagins ställning försvagades från 1600-talet och framåt i takt med Galileis, Newtons och andras vetenskapliga upptäckter, och naturvetenskapens ställning förstärktes allt mer. Således borde naturmagi, trosföreställningar och religiösa världsbilder som grund för sanning vara utrotade i dag. Eller?
     Inte alls, visar det sig när man läser antologin Vetenskap eller villfarelse av redaktörerna civilingenjör Jesper Jerkert och filosofiprofessor Sven Ove Hansson (Leopard). Bägge är också framträdande i Föreningen Vetenskap och folkbildning, vars syfte är att sprida kunskap till allmänheten om vetenskapen och dess metoder – och utgöra en motkraft mot den pseudovetenskap som florerar.
     I antologin beskrivs – och kritiseras hårt – de vanligaste pseudovetenskapliga idéerna och manifestationerna. Fortfarande finns det människor som med vetenskaplig argumentation hävdar att slagrutan fungerar, trots att det sedan länge är fastslaget – systematiskt och experimentellt – att rutgängeri inte fungerar. De fall där någon hittar vatten, olja eller vad nu letas efter beror enbart på slumpen.
     Fortfarande finns det människor som förnekar den biologiska utvecklingslära som Charles Darwin en gång initierade kunskap om. Dessa kreationister tror stenhårt på att bibelns skapelseberättelse är sann i vetenskaplig mening. Kreationisternas egenhet är emellertid att aldrig försöka bevisa sin teori om jordens utveckling, utan enbart försöka finna fel i evolutionsteorin.
     För om kreationisterna finner fel i evolutionsteorin, tycks de mena att skapelseberättelsen måste vara sann. Vilket är nys i minst två avseenden. Kreationismen har hittills inte lyckats ge en kritik av evolutionen som skulle kullkasta den. Och skulle de mot all förmodan lyckas med det, betyder det på intet vis att skapelseberättelsen vore sann.
     Därtill är skapelseberättelsen alltför oanvändbar och omöjlig att falsifiera, den gör inga användbara förutsägelser – och den är ful, som teori betraktad. Med ful avses att teorin ständigt måste skapa särskilda förklaringar till en mängd specialfall – en vacker teori förklarar mycket med en enkel princip.
     Antologin fylls på med exempel på villfarelse som exempelvis homeopati och annan kvacksalveri, astrologi, parapsykologi, currykryss och mirakler. Det är folkbildning på hög nivå. Läsaren får även vetenskapsmetodiska tips för att själv bli en bättre kritiker av pseudovetenskapliga påståenden.
     Men spelar det egentligen någon roll? Får inte människor tro på annat än det vetenskapen hävdar? Självklart. Men när medborgare duperas att betala homeopater och andra kvacksalvare dyra pengar blir det ett problem. Eller när kreationister påverkar politiker att radera ut evolutionsläran från skolplanen. Eller när en länsstyrelse satsar skattemedel på ett projekt där rutgängare påstår sig finna olja.
     Liksom – och allra värst – när etablerade vetenskapsmän anför pseudovetenskap vid universiteten eller i kraft av vetenskapliga titlar. Som när en datavetenskaplig avhandling läggs fram i Lund 2003, till hälften fylld med beskrivningar av vetenskapen som en konspiration, utvecklingsläran som ett hot mot civilisationen och olika naturfenomen som magi. Ren kreationism, alltså. Ett avgörande skäl till att avhandlingen godkändes var att en antidarwinistisk teolog satt i betygsnämnden.
     Sven Ove Hansson ger flera andra exempel från svenska universitet. En professor i skogsforskning som sysslar med irisanalys (hokuspokus enligt ögonforskare), en godkänd avhandling där det hävdas att spöken finns, en narkosprofessor som hävdar att sjukdomar har andliga syften med mera. Det är mycket intressant läsning.
     Att det finns horoskop i dagstidningen som folk tror på, är inget särskilt problem för antologins författare. Möjligen irriterande
     Men att inte ens universiteten lyckas hålla pseudovetenskapen utanför sina dörrar är ett författarnas huvudproblem, eftersom universiteten och dess tituleringar då ger vetenskaplig legitimitet åt allsköns humbug.