Knarkkrig mot vem?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010320


I DEN Oscarnominerade filmen Traffic av Steven Soderbergh spetsas problemet med narkotika till i sådan utsträckning att Bushadministrationen överväger att förändra sin narkotikapolitik.
    Anledningen är att filmens bidrag till drogdebatten är en riktningsangivelse för politiken. I stället för att satsa enorma resurser på att begränsa tillgången – genom kampen mot knarkkarteller och andra organisationer som producerar och distribuerar narkotika – bör resurserna läggas på att begränsa efterfrågan.
    Detta är så att säga filmens slutsats, men en slutsats som är värd att diskutera. (När kunde det skrivas om en Hollywoodfilm senast?)
    Filmens huvudperson, domaren Robert Wakefield som utses till högste chef narkotikabekämpningen i USA (spelad av Michael Douglas), personifierar slutsatsen i filmens slutscen.
    Domaren blir allt mer tveksam till möjligheterna att vinna kriget mot kartellerna, men det är när han upptäcker att den egna 16-åriga dotter (med vänner) går på tunga droger som hans övertygelse befästs.
    Under den presskonferens där Wakefield ska presentera USA:s nya narkotikaprogram, börjar han staka sig och svettas. Hans personliga erfarenheter av dotterns missbruk gör att han plötsligt inte förstår innebörden i det han säger. Presskonferensen avbryts dramatiskt med orden: "Jag förstår inte hur man ska föra krig mot sin egen familj".

MEN FRÅGAN är om denna slutsats är rimlig. Analysen – att bekämpa efterfrågan av knark – leder inte automatiskt till att starta ett krig mot missbrukarna. Borde inte kriget startas mot de mekanismer som bidrar till människors behov av narkotika?
    På 70-talet gav proggrörelsen med Nationalteatern som flaggskepp ofta en bild av alkohol och narkotika från missbrukarens perspektiv. Det var den omöjliga drömmen om en bättre tillvaro, men främst insikten om att drömmen förblir en utopi, som drev människor till droger.
    "Och varje sjuttiofemma som en mänska dricker ur, är en dröm om en bättre värld som hon sedan pissar ut!", sjöng Nationalteatern.
    Hos ungdomarna i Traffic är varje stanniolark rökheroin en dröm om en bättre värld som de sedan svettas ut. Drömmen är densamma. Liksom motståndet mot dess förverkligande.
    Borde inte narkotikapolitiken verka för att bekämpa de mekanismer eller kanske hela system som dödar människors drömmar om ett bättre samhälle?
    Kanske domare Wakefield i Traffic är en del av ett system som motarbetar människors drömmar. Kanske Wakefield borde vända kriget inåt, mot sig själv och det system han representerar – inte föra krig mot sin dotter.
    De borde vara allierade.