Cyberrymden socialt rum

Kultursidan, Sundsvalls Tidning 980417


Oscar Hemer & Jan Olof Nilsson (red)
I Transformation. Kulturen i den virtuella staden.
Aegis

En antologi är som ett smörgåsbord; många mindre rätter där alla förväntas finna något som smakar. Kulturskribenten Oscar Hemer och sociologen Jan Olof Nilsson har till antologin I Transformation (Aegis) förtjänstfullt samlat och översatt bidrag från filosofer, antropologer, historiker, mediaforskare – sådana som kan ringas in i det framväxande akademiska området "Virtual Culture": studier av den virtuella kulturen.
    Det första kapitlet av filosofen Michael Heim ger analytiska begrepp för att förstå olika intellektuella positioner i förhållande till virtualitet. Det ena begreppet är naiv realism, vilket han tillskriver de kritiker till det virtuella som envist hävdar den materiella världen som den enda verkliga erfarenheten, dit aktiviteter på Internet inte hör.
    Det andra begreppet är nätverksidealism som tillskrivs de futurister som ser virtualitet som räddningen för världsfreden, demokratin, ja, för hela mänskligheten.
    Med sin jordnära kritik av cyberutopisternas visioner måste bidraget från kulturgeografen Kevin Robins förstås som den förstnämnda kategorin, medan socialantropologen Thomas Hylland Eriksens avsnitt hamnar i den senare kategorin, där han relativt oförbehållsamt menar att Internet kommer att få en oerhört demokratiserande inverkan på samhället.
    Kulturforskaren Sadie Plant skriver en datorns historia från ett kvinnligt perspektiv; med fokus på Ada Lovelaces programmeringsarbete och vävstolens komplexitet till skillnad från den traditionella – läs: manliga – historieskrivningen av datorns historia som fokuserar Babbages analytiska maskin och logik. Plant visar hur datorn uppstår ur vävandets historia och hur cirkeln sluts med den cyberrymd som nu skapas med hjälp av datorer sammanvävda i nätverk.
    Cyberrymden väver en framtid där inget utrymme finns för den historiske mannen, skriver Plant. Med kvinnan som metafor för datorn ser hon mannen förgäves försöka kontrollera den – varje expansion av den virtuella världen innebär en förflyttning av kontroll från mannen.
    Som av en händelse tar mediaforskaren Anne Balsamo vid där Sadie Plant slutar; till frågan om betydelsen av genus i virtuella världar. Med utgångspunkt i den manligt förknippade cyberpunkkulturen visar hon att föreställningen om att människor lämnar ras, kön, ålder och nationell tillhörighet bakom sig vid inträdet i virtuella gemenskaper är en typisk manlig föreställning.
    När kvinnor beskriver virtuella världar ser det inte likadant ut. I de flesta datorspel ser Balsamo främst kvinnlig passivitet och manlig aggression och vad datorbaserad kommunikation beträffar ifrågasätter kvinnor antagandet om dessa mediers könsneutralitet.
    Att det postmoderna identitetsbyggandet skulle vara gränslöst, historielöst och fritt från politik är enbart en manligt närd dröm.
    Men det betyder inte, menar historikern Mark Poster i sitt bidrag, att vi bör hålla fast vid den moderna vetenskapens teorier när vi analyserar den virtuella kulturen. Tvärtom. De nya kommunikationsteknikerna kräver postmoderna teorier.
    Ska man till exempel tala om Internets effekter bör det göras från en postmodern utgångspunkt. Då måste Internet förstås som ett socialt rum, inte som en instrumentell teknik för informationsöverföring. Internets effekter på människor liknar i högre grad Tysklands än en hammare, exemplifierar Poster, men så länge vi uppfattar Internet som en hammare kommer vi inte att upptäcka på vilka sätt det liknar Tyskland.
    Detta sociala rum som rymmer cyberkulturen beskriver filosofen Pierre Levy som det tredje stadiet i den kulturella evolutionen: en universalitet utan totalitet. Det första stadiet utgjordes av små slutna samhällen där kulturen traderades muntligt; en totalitet utan universalitet. I det andra stadiet ser vi samhällen som anammat skriftspråket och som frambringar en totaliserande universalitet; med skriftspråket möjliggörs en universell utbredning och auktoriteter som strävar efter en enhetlig, global mening (eller sanning): totalitet.
    Cyberkulturen, det tredje stadiet, bibehåller universaliteten men löser upp totaliteten. Cyberrymden är global men alltför pluralistisk, labyrintisk och oordnad för att någon auktoritet ska kunna skapa enhetlig mening.
    Det bestående intrycket från antologin är att den genererar en ambivalent inställning till den virtuella kultur som växer fram. För att sluta där jag började; en sådan ambivalens kan med fördel läsas som Michael Heims syntes virtuell realism. Virtuell realism innebär en balansakt mellan upplysningens teknikeuforiska framstegsoptimism och den medeltida, oupplysta skräcken för ny teknik.
    Denna balansakt känns tillika igen som romantikens ambivalenta reaktion mot ny teknik.