Ny lag hinder för virtuella samhällen

Kultursidan, Sundsvalls Tidning 980505


En ny lag trädde den första maj i kraft i Sverige: "Ansvar för elektroniska anslagstavlor" (prop 1997/98:15). Lagen går ut på att den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla ska under straffansvar hålla uppsikt över informationsutbytet.
    En elektronisk anslagstavla definieras som en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden. Begreppet innefattar tjänster som är interaktiva: datorbaserade konferenssystem och e-postlistor. Lagen avser meddelanden i form av såväl text som bild och ljud.
    Vanlig e-post mellan ett fåtal människor och websidor omfattas inte av lagen. Inte heller grupptelefoni eller fax.
    Den ansvariges skyldigheter är att ha uppsikt över inläggen på anslagstavlan och radera de inlägg som bryter mot följande lagar: uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring samt brott mot upphovsrätten.
    Skälen för denna lag är grumliga. De elektroniska anslagstavlorna kan användas för brottslig verksamhet, sägs det i propositionen. Det finns emellertid inga underlag för en bedömning av omfattningen. "Sådana aktiviteter torde dock förekomma regelbundet inom många elektroniska anslagstavlor", står det i propositionen.
    Torde förekomma? Baseras lagen på rena gissningar?
    Ett annat angivet skäl är av normerande karaktär. Regleringen behövs för att bygga upp ett rättsmedvetande för denna hantering "eftersom det saknas tradition och historia på området".
    Också ett grumligt skäl. Snarare framstår denna lag som ett flagrant brott mot en tradition i den virtuella världen som började redan på 1970-talet.
    I propositionen liknas en elektronisk anslagstavla vid en tidning som publicerar skrivna artiklar, där den ansvarige för anslagstavlan jämställs med en tidnings chefredaktör. Det är inte en traditionell förståelse av elektroniska anslagstavlor. Det är betydligt vanligare att förstå dem som virtuella samhällen – som gemenskaper i den virtuella världen. Skillnaden mellan anslagstavla och gemenskap ligger i en förändrad föreställning om själva aktiviteten.
    Det första kända virtuella samhället hette CommuniTree och startade 1978 i norra Kalifornien – ett exempel på det propositionen betecknar elektronisk anslagstavla. Konferensdeltagarna betraktade sig inte som läsare på en anslagstavla utan som representanter för en ny sorts social samvaro. Även om inläggen var avsedda att läsas och besvaras vid en senare tidpunkt än de sändes, såg deltagarna ändå detta som samtal, som sociala handlingar. De talade om samtalen som om de utfördes i realtid i ett fysiskt rum.
    Den föreställningen har skapat en stark tradition i de gemenskaper som upprätthålls i såväl e-postlistor som konferenssystem. Internationellt betecknas denna tradition YOYOW – You Own Your Own Words. "Du äger dina egna ord". Det betyder att den som uttrycker något i en virtuell gemenskap också är ansvarig för det uttryckta – aldrig den som tillhandahåller forumet för gemenskapen.
    Varje virtuell gemenskap har sina lokala regler och konventioner, men denna tradition är närmast universell i den virtuella världen.
    Problemet med lagen är inte bara att den bryter mot en etablerad tradition. Lagen är dessutom tandlös mot det den vill beivra. De konferenssystem som förmedlar nazistiska slagord eller barnpornografi kan lätt flyttas till utländska datorer.
    Men framför allt får lagen stor effekt mot de som har goda intentioner att skapa virtuella gemenskaper. De människor som av olika – men fullt legitima – skäl vill starta en virtuell gemenskap drar sig för att göra det inför problemet med att inte bara övervaka samtalen, utan också vara kompetenta att bedöma när uppvigling sker och när ett inlägg i en debatt utgör hets mot folkgrupp.
    Är det möjligt för en novis på lagstiftning om yttrandefrihet och upphovsrätt att göra sådana bedömningar? Risken är att ansvariga för virtuella gemenskaper raderar fler inlägg än nödvändigt för sin egen säkerhets skull. Vilket inte främjar en social gemenskap.
    Antropologer brukar hävda att det bör vara ett krav att försöka förstå ett främmande kulturfenomen innan man förändrar det. Det är tveksamt om lagstiftarna har följt den devisen.