Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 950728
Sten Henriksson har i NUTEK-skriften Infrastruktur för informationssamhället (1995) beskrivit statens satsningar på IT sedan fyrtiotalet som bestående av tre olika sätt att bedriva politisk styrning – utvecklingsstyrning, spridningsstyrning och konsekvensstyrning. Med detta menas satsningar på teknikutveckling, spridning av teknikanvändning respektive stiftandet av normer och lagar för att minska de negativa konsekvenserna av en utbredd användning.
Dessa styrningsformer är cykliska, och vi är i dag enligt Henriksson inne på det andra varvet, där vi nått spridningsfasen. Med Carl Bildts historiska e-brev till president Clinton den 4 februari 1994 övergick den politiska styrningen av IT-frågor att handla om att helt plötsligt ska alla använda IT.
En genomläsning av den socialdemokratiska IT-kommissionens senaste delbetänkande IT-kommissionens arbetsprogram 1995-96 (SOU 1995:68) ger ett visst belägg för Henrikssons tes.
Som kommissionens uppdrag anges att främja en bred IT-användning, vara pådrivande och kunskapsspridande vad beträffar IT:s möjligheter i samhällsutvecklingen, lämna förslag till åtgärder som främjar användningen av IT och vara pådrivande för användning av IT i offentlig sektor.
KULTUROMRÅDET har fått en särställning i IT-kommissionens arbetsprogram. Med IT förväntar man sig stora kvalitativa förändringar för kulturkonsumenten – ökad mångfald i kulturutbudet, utvidgade kontakter med kulturinstitutioner, nya servicetjänster inom kultursektorn samt att den kulturella delaktigheten ökar.
För kulturproducentens del ger IT förväntningar om nya distributionsvägar för litteratur, konst, musik, film, teater och dans, direkta dialoger med konsumenten och att multimedia ger möjlighet till nya konstnärliga uttrycksformer.
Biblioteken och museerna nämns som viktiga institutioner i sammanhanget.
Det område som ges näst störst utrymme i delbetänkandet är skolan. Där poängteras framför allt lärarens roll i användningen av IT i skolan, att en kvalitativ IT-utbildning vid lärarhögskolorna bör eftersträvas och att läroplanerna bör innefatta användning av IT.
Dessutom betonas problemet med produktion av IT-baserade läromedel. Traditionellt har ju läromedel skapats av lärarna själva. Men i dag har lärarna i allmänhet en relativt låg IT-kompetens, vilket betyder att alldeles för få lärare kan arbeta med IT-baserad läromedelsproduktion. Det skulle kunna tolkas som en rädsla för charlataner inom läromedelsproduktionen.
KOMMISSIONEN tar också upp rättsliga frågor, arbetsliv och arbetsorganisation, IT-användning i företag och förvaltning samt, sist i betänkandet, nämns konsekvensanalyser. Konsekvensanalyser ska exempelvis belysa potentiella risker med den snabba IT-utvecklingen, teknikens påverkan på samhället och klyftor och obalanser i samhället som uppstår i samband med IT-användning.
Det är också glädjande att den kanske viktigaste konsekvensanalysen av dem alla finns nämnd, nämligen en analys av i vilken utsträckning den enorma fokuseringen på IT är motiverad!
Hur kan betoningen på kulturen och skolan förstås? Dessa områden tillhör ju den offentliga sektorn – som ska krympas. Varför inte satsa på IT-användning i näringslivet?
Genom Henrikssons tes om att staten bedriver politisk styrning av spridningskaraktär blir det begripligt. Vilka områden ska man satsa på om man vill att så många som möjligt ska få möjlighet att använda informationsteknik? Kulturen och skolan! Näringslivet får sin beskärda del när satsningar på teknikutveckling står på dagordningen.
KOMMISSIONEN är tydlig med att påpeka dess roll som kartläggare och uppföljare av IT-satsningar i Sverige. Även om dess uppgift är rådgivande, finns det en underton som inger känslan av att den också kommer att inneha en kontrollerande funktion – vilket gör kommissionen till förvillelse lik en myndighet. Det vore olyckligt.
När kommissionen i slutet av betänkandet nämner tänkbara konsekvensstudier ger det en fingervisning om att när teknikspridningen har nått en viss nivå, kommer satsningar på teknikspridningens konsekvenser att inledas. Med andra ord, det är först när vi drabbats av teknikens negativa konsekvenser som vi ska inleda arbetet med att förebygga dem.
LITE GRAND liknar det dålig miljöpolitik; först när problemet med ett visst miljöfarligt produktionsavfall är uppenbart stort satsas resurser på att skona miljön från avfallet. Antingen genom bättre rening eller genom ändringar i produktionsform. En sådan strategi förutsätter en hög toleranströskel. Det har varken naturen eller människan.
Liksom i miljösammanhang borde vi kunna förutsäga många negativa konsekvenser av en bred IT-användning utan att behöva uppleva dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar