Visst kan IT befria konsten!

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 950519


Att, som Stefan Andersson (VK 12/5), plädera för nödvändigheten att kulturpolitiken bör främja både spetskultur (det Andersson kallar konst) och breddkultur (det Andersson kallar kulturverksamhet) är väl att slå in öppna dörrar?
    Under den nämnda hearingen om Umeås framtida kulturpolitiska program, hördes många röster höjas för precis denna tes; att det finns en värdefull dialektik mellan professionalism och amatörism i en kommuns kulturverksamhet.

DET SOM föranleder denna artikel är alltså inte detta, utan den retoriska parentesen i Anderssons artikel ˇ att det inte skulle finnas någon anledning att blanda in IT-begreppet i kulturpolitiken.
    Det grekiska ordet techne, som vårt teknikbegrepp har sitt ursprung i, betyder konst. I århundraden har också techne setts som hantverks- och konstutövande. I takt med den teknologiska utvecklingen under 1800-talets industrialism kom emellertid teknikbegreppet att föras allt närmare naturvetenskapen, och allt längre från gemenskapen med konsten.
    De som arbetade med teknikutveckling och -användning var ingenjörerna, en yrkeskategori som också uppstod under 1800-talet och som gavs en skolning uteslutande i naturvetenskap.
    Det har resulterat i en teknikanvändning som inte på något sätt tar vara på det goda inom konsten och kulturområdet i synnerhet och inom humaniora i allmänhet. Från att främst använts av militären, till att den används allt mer i vanliga människors arbetsuppgifter, kan vi också i dag se att informationstekniken börjar ta plats också i vår icke arbetande del av livet. Det betyder att allt fler blir tvungna att kunna hantera tekniken på olika sätt.

DET ÄR här kulturarbetare och andra humanister borde ges möjligheter att få inflytande över teknikanvändning som riktar sig till aktiviteter som inte har med människors arbeten att göra. Ett syfte är att förhindra en tänkbar teknikalienation – en klassiskt demokratisk uppgift. Låt oss se vad kulturarbetare och humanister vill göra med tekniken. När informationstekniken i dag med lätthet kan hantera information i flera olika former – bild, ljud, rörelse etc – borde vi åtminstone undersöka hur den kan berika och eventuellt också utveckla konsten. Och hur konsten kan berika och utveckla utformning och användning av informationsteknik.
    Det ser jag som en angelägen kulturpolitisk uppgift.
    Som ett argument mot en sådan kulturpolitik anför Andersson att han inte kan se vilken konstart som kan emanera från informationstekniken. Han är knappast ensam om detta. Det ser inte jag heller i dag. Men borde det vara ett godtagbart argument för att blanda bort informationstekniken från kulturpolitiken? Borde vi inte snarare vara ytterst nyfikna på denna omvälvande teknik inom konsten och kulturen?
    Själv är jag alldeles förbannat nyfiken!

Det romantiska perspektivet. Romantikens ideal kan inspirera till en bättre teknikanvändning

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 950224

Den utbredning av informationstekniken vi ser i samhället i dag sker inte bara ohämmat, utan också relativt okritiskt. Ohämmat om vi ser till statistik över ökningen av antal datorer per capita, och okritiskt om vi ser till hur informationstekniken som fenomen behandlas i massmedia.
    Hittills har informationstekniken med några få undantag endast behandlats i termer av pris och prestanda, eller effektivitetsvinster i företag. Mer sällan tas användningsprioriterade aspekter upp – som exempelvis hur människor upplever tekniken eller huruvida den lyckas berika människors liv.
    Ett sätt att närma sig tekniken och dess förhållande till människan är att fråga sig varför den en gång överhuvudtaget konstruerades.
    Informationstekniken uppstod i den moderna västvärldens vetenskapliga och kulturella vagga. Upplysningstraditionen beredde vägen genom dess syn på – och den vetenskapliga formuleringen av – nyckelbegrepp som framsteg (Rene Descartes), ekonomisk tillväxt (Adam Smith), nytta (John Stuart Mill), arbete (Frederic Taylor) och organisation (Max Weber).

Vid både utvärdering och – främst – konstruktion av dagens informationsteknik är fortfarande ovanstående nyckelbegrepp ytterst väsentliga. Datorerna återfinns främst inom organisationer, att användas i människors arbeten. Teknikens nytta mäts främst i termer av effektivitetshöjning för organisationen; en höjning som i sig syftar till att öka ett företags ekonomiska tillväxt. Detta sammantaget leder till en positiv samhällsutveckling; framsteg för mänskligheten.
    Därmed kan man med fog hävda att informationstekniken är ett resultat av upplysningens – det moderna projektets – tidiga ideal.
    Tekniken har hittills setts som ett hjälpmedel för att stödja vissa, i upplysningstraditionen, viktiga kognitiva förmågor hos människan – som exempelvis rationellt tänkande, rationellt beslutsfattande, symbolisk informationsbehandling och minne. Resultatet har blivit beslutsstödjande informationssystem, databassystem, olika typer av informationsbehandlande system.
    Men liksom upplysningstraditionen kom att kritiseras av romantiken, borde informationstekniken som det moderna projektets kronjuvel också kritiseras från liknande utgångspunkter.

Låt oss titta på ett exempel: synen på människan. I upplysningstraditionen är den rådande synen på människan mekanistisk – människan som maskin eller som informationsbehandlare. Den människosynen har vi på ett fullgott sätt lyckats överföra till datorn. Om vi försöker se på en datoranvändare med "datorns ögon" vid användandet av ett datorprogram för exempelvis ekonomisk redovisning, kan vi konstatera att användren är inget annat än en mekanisk "datainmatare" i datorns ögon.
    Denna föreställning om vad en människa är har överförts till de flesta datorprogram. Det kan ses som att teknikingenjörerna alltför länge fått hållas för sig själva vid konstruktionen av den informationsteknik som snart sagt varje människa använder. Vad skulle hända om fler humanister och samhällsvetare får större inflytande i datorbranschen? Hur skulle ett datorprogram se ut som utformats av en designer som anammat romantikens ideal? Om vi till att börja med vägrar gå med på att människan är en maskin, har vi anammat en viktig del av romantikens kritik av upplysningen. Och då kommer vi in på att beskriva människan med romantikens begrepp. Känslor, upplevelser, åsikter, vilja, det vackra, intuition och så vidare har romantiska förtecken; de refererar till den sensitiva delen hos människan, till skillnad från den rent rationella.
    Med några få undantag har jag aldrig stött på informationsteknik som refererar till de värden som skulle kunna hänföras till romantiken (förutom när datorn gör mig förbannad; men det är å andra sidan – antar jag! – ingen medveten intention från konstruktören).
    Vad vi behöver är informationsteknik som inte bara stödjer vårt rationella förnuft, utan också berikar våra sensoriska upplevelser! Men så länge vi håller oss till upplysningens människo- och samhällsideal får vi svårt med det.

Jag misstänker att det är just datorprogrammens fullständiga frånvaro av de värden – främst synen på människan – som återfinns inom den romantiska traditionen som gör att man, trots dagens oerhörda IT-hausse, ändå stöter på många skeptiska och teknikfientliga människor. De enda tillfällen jag hör en datoranvändare på allvar säga att det är roligt och engagerande att använda en dator är när det spelas datorspel eller när någon surfar på Internet.
    Det ska därför bli både roligt och spännande att följa den viktiga satsning på informationsteknik som Umeå kommuns kulturförvaltning arbetar med att initiera i Tullkammaren. Här kommer icke-tekniker – kulturpedagoger, bibliotekarier, konstvetare med mera – att ha ett stort inflytande över IT-användningen i kulturarbetet. Mycket talar för att om kulturförvaltningens visioner kan realiseras, blir Umeå en kommun som går i bräschen för att införliva informationstekniken i kulturarbetet.
    Bland en kommuns kulturarbetare väger förhoppningsvis inte de honnörsord från upplysningen som räknats upp i denna artikel särskilt tungt. I så fall borde det finnas utrymme att medvetet kunna satsa på att använda tekniken för att stödja romantikens ideal – konstnärlig verksamhet, upplevelser, det vackra, det dramatiska.

Det är fel debatt ändå, Bondestam!

Debattsidan, Computer Sweden nr 50
------------------------------------------------------------------------

Debatten kring samkörningen av Ams och Riksförsäkringsverkets personregister handlade om fel saker, hävdar Anitha Bondestam i CS nr 46. Den handlade om bidragsfusk, men borde handlat om samkörning.
    Problemet är bara att en debatt om samkörning sveper, med en kuslig automatik, in debatten om bidragsfusk.
    Inte ens Bondestam kan i sin artikel lämna bidragsfusket därhän, trots att hon tycker den debatten är fel. Den samhällsekonomiska nyttan med samkörning vinner alltid över finalitetsprincipen hos både beslutsfattare och allmänhet ˇ särskilt i lågkonjunkturer. Därför menar jag att bägge dessa debatter utgör återvändsgränder.
    Själv vill jag styra debatten från både bidragsfusk och samkörning till en debatt som syftar till en kritisk granskning av informationssystem i samhället.
    DI:s eget huvudargument i sitt beslut (att kontrollen bör göras före utbetalning och utgår från uppgifter som den sökande själv lämnar eller samtycker till) leder i själva verket oss till en debatt om främst myndigheters bristfälliga informationssystem.

Varje ansökan om samkörning av personregister för efterkontroll är ett underkännande av det egna informationssystemet. Den fråga DI (och skattebetalarna!) borde ställa till Ams är: "Hur kan ni göra utbetalningar till bidragssökande utan att undersöka om de överhuvudtaget är berättigade till bidrag?"

En analogi från min vardag vore om universitetet antar alla studenter som söker till högre utbildning, för att i efterhand kontrollera om de är behöriga ˇ och en tid in på terminen avvisa de som ej är behöriga. Fullständigt absurt. Självfallet utför universitetet den undersökningen i förväg.
    Och självfallet borde Ams informationssystem hindra att bidragssökande som inte är berättigade till bidrag överhuvudtaget får en utbetalning.
    Därmed skulle DI slippa dylika ansökningar om samkörning ˇ och ständiga beslutsändringar från regeringen.

Allemansrätt på Internet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 941119


ANVÄNDNINGEN av Internet har ökat explosionsartat under de senaste åren, främst tack vare nya programvaror som är relativt enkla att hantera.
    IT, elektronisk post och "netsurfing" verkar ligga på allas läppar och det skrivs spaltkilometrar om utflykter på World-Wide-Web. Tidskrifter som amerikanska Wired och svenska Z (blivande z.mag@zine) satsar nästan uteslutande på att skriva om livet på Internet.
    Men hur många av VK:s läsare har kommit i kontakt med Internet? Hur många har "surfat på nätet"? Om vi räknar bort studenter och anställda vid universitetet blir antalet knappast särskilt stort. Går det ihop med tankarna bakom Internet?

DET LIGGER i Internets anarkistiska idé att restriktionerna på och kring nätet ska vara få. Var och en borde ges möjlighet att vistas i cyberspace – "informationsrymden" – och hämta information, bilder och musik. "Information wants to be free" är det klassiska uttrycket för det anarkistiska idealet. För att ytterligare uppfylla detta ideal borde varje medborgare få tillgång till den fria informationen.

ALLEMANSRÄTTEN är en av de främsta svenska kulturyttringarna; att var och en har rätt att vistas i skog och mark, plocka bär, svamp och blommor, utan att någon markägare kan sätta stopp. Borde inte allemansrätten gälla också i den virtuella världen?
    Att tillämpa allemansrätten på Internet vore att se till att inte utestänga medborgare från informationsrymden. Det kan ske genom att tillhandahålla nödvändig rekvisita av datorer och programvara på offentlig plats i samhället för dem som vill botanisera bland världens databaser. Internet ska inte uppfattas som ett tekniskt vidunder. Internet är en kulturyttring av vår tid; ett kulturfenomen som kan tillhandahålla kulturella upplevelser.
    När jag går till biblioteket i andra ärenden – läsa en dagstidning eller en tidskrift, låna en bok med mera – borde jag också kunna läsa tidskrifter som inte finns i fysisk form, gå på museum i Australien, titta på historiska monument i Europa, ta del av forskning inom mitt intresseområde, läsa om vår regerings förehavanden och allt annat som Internet möjliggör.

DETTA BORDE heller inte vara så svårt att realisera. Dagens bibliotek är oftast datoriserade till en viss grad – förvisso med varierande standard. Vad som saknas är främst uppkoppling till nätverket. Umeå kommun skulle kunna – mig veterligt – bli den första kommunen i Sverige som införlivade Internet i sitt ordinarie kulturutbud.
    Det värsta som kan hända är om beslutsfattare tror att Internet handlar om teknik – datorer är ju inblandade – och inrättar någon form av "datastugor", där främst teknikfreaks känner sig hemma, separerad från övrigt kulturellt samhällsutbud och övrig kulturell verksamhet. Det vore att välja bort idén om allemansrätt på Internet. Det vore rent ut sagt korkat.
    Integrera – hellre än separera – informationsrymden i kommunens kulturella utbud och ge "alle man rätt" att ta del av de upplevelser som denna rymd kan tillhandahålla.

Alltför ytlig debatt kring Datainspektionens beslut

Debattsidan, Computer Sweden nr 42


Datainspektionen (DI) får återigen opinionen mot sig på grund av ett avslag mot att använda resultatet av en samkörning av olika register i syfte att åtala bidragsfuskare.
    Lars Dahmén (CS, nr 35) med flera journalister i dags- och veckopress tycks uppfatta detta som ett felaktigt beslut. Inte på så sätt att DI har tolkat datalagen fel, utan att felet är själva datalagen.
    Vad som saknas är dock en närmare granskning av DI:s motiv till beslutet. En sådan granskning ger dessutom näring till debatten om problemen med datalagen.
    Bakgrunden är att Ams misstänker att det förekommer människor som erhåller bidrag från både a-kassa och försäkringskassa samtidigt. Vilket är förbjudet. För att bringa klarhet i detta, och komma åt eventuella fuskare, vill Ams i efterhand samköra register.
    DI har i ett beslut (1994-08-22) givit Ams tillstånd till samkörning av registren för att kontrollera eventuell omfattning av dylikt fusk. DI ger i samma beslut föreskriften att uppgifterna inte får användas för kontrollverksamhet mot enskilda bidragstagare.

DI presenterar tre viktiga argument för sitt beslut.
    · När riksdagen beslöt att införa uppgiftsskyldighet för a-kassorna, låg ett betänkande från Ams som underlag för beslutet: "... uppgiftslämnandet avsåg uppgifter erforderliga för en analys av hur försäkringen fungerar och utgifterna för den och att man utgick från att det inte var fråga om kontrollverksamhet mot enskilda bidragstagare."
    · DI menar att det i allmänhet ska finnas en möjlighet att kontrollera att ett regelsystem följs för att respekten ska kunna upprätthållas. Frågan är hur kontrollverksamheten ska fungera. Om utformning av kontroller, frågar sig DI om inte rutiner kan införas så "... att den noggranna och huvudsakliga kontrollen görs före utbetalning och till övervägande del utgår från uppgifter som den sökande själv lämnar eller samtycker till?"
    · DI menar att uppgifterna från denna samkörning inte är helt tillförlitliga. "Eftersom nuvarande olika bidragssystem inte utgår från samma inkomstbegrepp, tid för inkomstens förvärvande, familjebild etc, är det nödvändigt att ta hänsyn till det materiella reglerna för beräkning av bidragen, så kallad datakvalitet."

På vilken nivå ska debatten föras?
    Bör medborgare hållas ovetande om att de uppgifter de lämnar kommer att samköras med andra register?
    Bör data med låg kvalitet användas som underlag för åtal mot bidragsfuskare?
    Bör vi tillåta möjligheten att en oskyldig bidragstagare åtalas på grund av låg datakvalitet?
    De som menar att DI:s beslut var felaktigt, tycks anse att svaret på ovanstående frågor är ja.
    Problemet är att DI:s beslut synas för ytligt.
    Att en myndighet skriker efter tillstånd till samkörning för att kontrollera sin verksamhet, tyder främst på att myndigheten har designat kontrollfunktionen i sitt informationssystem på ett bristfälligt sätt.
    Borde inte kritiken hellre riktas mot bristfälliga informationssystem?
    Varför ska medborgare utsättas för onödiga samkörningar i efterhand på grund av dåligt designade system?
    Datalagen må ha sina brister. Men lagen förtjänar en noggrannare kritisk analys än den vanligt förekommande raljerande kritiken, som mest handlar om dess ålder (f 1973) ? när andra svenska lagar kan vara hundratals år gamla ? och att lagen inte hänger med "i den snabba IT-utvecklingen".
    Inget argument läggs fram för att den IT-utveckling som pågår är en god utveckling.

Jag vill faktiskt ha en lag som inte medger samkörningar av mina lämnade uppgifter utan min vetskap, speciellt om behovet av samkörning är ett resultat av en eller flera myndigheters bristfälliga informationssystem.
    Och jag vill ha en datalag som inte medger användandet av data med så låg kvalitet att oskyldiga kan komma att åtalas med denna data som underlag.
    Att dessutom DI själv hävdar att den skyddar fuskare (CS 34) visar en närmast destruktiv självkritik. Det är väl tvärtom ickefuskarna DI skyddar? Fuskarna skyddas väl av myndigheternas bristfälligt designade kontroller?