Visst kan IT befria konsten!

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 950519


Att, som Stefan Andersson (VK 12/5), plädera för nödvändigheten att kulturpolitiken bör främja både spetskultur (det Andersson kallar konst) och breddkultur (det Andersson kallar kulturverksamhet) är väl att slå in öppna dörrar?
    Under den nämnda hearingen om Umeås framtida kulturpolitiska program, hördes många röster höjas för precis denna tes; att det finns en värdefull dialektik mellan professionalism och amatörism i en kommuns kulturverksamhet.

DET SOM föranleder denna artikel är alltså inte detta, utan den retoriska parentesen i Anderssons artikel ˇ att det inte skulle finnas någon anledning att blanda in IT-begreppet i kulturpolitiken.
    Det grekiska ordet techne, som vårt teknikbegrepp har sitt ursprung i, betyder konst. I århundraden har också techne setts som hantverks- och konstutövande. I takt med den teknologiska utvecklingen under 1800-talets industrialism kom emellertid teknikbegreppet att föras allt närmare naturvetenskapen, och allt längre från gemenskapen med konsten.
    De som arbetade med teknikutveckling och -användning var ingenjörerna, en yrkeskategori som också uppstod under 1800-talet och som gavs en skolning uteslutande i naturvetenskap.
    Det har resulterat i en teknikanvändning som inte på något sätt tar vara på det goda inom konsten och kulturområdet i synnerhet och inom humaniora i allmänhet. Från att främst använts av militären, till att den används allt mer i vanliga människors arbetsuppgifter, kan vi också i dag se att informationstekniken börjar ta plats också i vår icke arbetande del av livet. Det betyder att allt fler blir tvungna att kunna hantera tekniken på olika sätt.

DET ÄR här kulturarbetare och andra humanister borde ges möjligheter att få inflytande över teknikanvändning som riktar sig till aktiviteter som inte har med människors arbeten att göra. Ett syfte är att förhindra en tänkbar teknikalienation – en klassiskt demokratisk uppgift. Låt oss se vad kulturarbetare och humanister vill göra med tekniken. När informationstekniken i dag med lätthet kan hantera information i flera olika former – bild, ljud, rörelse etc – borde vi åtminstone undersöka hur den kan berika och eventuellt också utveckla konsten. Och hur konsten kan berika och utveckla utformning och användning av informationsteknik.
    Det ser jag som en angelägen kulturpolitisk uppgift.
    Som ett argument mot en sådan kulturpolitik anför Andersson att han inte kan se vilken konstart som kan emanera från informationstekniken. Han är knappast ensam om detta. Det ser inte jag heller i dag. Men borde det vara ett godtagbart argument för att blanda bort informationstekniken från kulturpolitiken? Borde vi inte snarare vara ytterst nyfikna på denna omvälvande teknik inom konsten och kulturen?
    Själv är jag alldeles förbannat nyfiken!