Rätten att forma sitt nätjag

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 121113

Vi har designat ett informationsnätverk som minns allt och glömmer inget. Är det ett problem? Frågan är för närvarande uppe på EU-nivå. Under arbetet med att ta fram en ny persondatalag för hela EU, har man diskuterat att i lagstiftningen införa rätten för den enskilde medborgaren att bli glömd på internet.
         Hur detta rent konkret ska gå till är oklart, men tanken är att var och en ska kunna kräva av webbplatser, bloggar och sociala medier att radera uppgifter om den egna personen. Här hänvisas bland annat till en undersökning (Eurobarometer, 2011) som säger att 75% av européerna önskar en sådan rättighet. Om du är omskriven på någon Facebooksida, eller om någon har lagt upp en bild på dig på en blogg, så ska Facebook respektive bloggägaren vara skyldig att radera denna information om du vill det.
         Rätten att bli glömd på nätet diskuteras även i vetenskapliga sammanhang. I det senaste numret av tidskriften International Review of Information Ethics (nr 17, 2012) söker Meg Leta Ambrose vid University of Colorado lösningar. Hon menar, i likhet med diskussionen inom EU, att vi bör uppfatta funktionen att bli glömd på internet som en rättighet.
         Även Ambrose hänvisar till undersökningar, i detta fall amerikanska, som visar att många människor efterlyser möjligheten att radera gammal information – egen text, andras text, bilder, filmer – om sig själv, på sig själv i sökmotorer, sociala medier och andra platser på nätet.
        ”Du är vad Google säger att du är”, skriver hon, och menar att du bör ha större rättighet än Google att kontrollera hur du beskrivs på nätet. Rätten ska, menar hon, innefatta två saker: Dels rätten att andra ska glömma gammal information om dig, dels rätten att du ska slippa konfronteras med din historia på nätet.
         Hur skulle själva glömskefunktionen kunna utformas? Hur kan ett sociotekniskt system som internet glömma?

Ambrose pekar på några relativt konkreta lösningar, som möjligen behöver samverka för att fungera. En lösning är att förändra omsorgen om människors integritet från paternalism till maternalism. De som ansvarar för stora mängder persondata i olika databaser inte enbart ska tillämpa traditionella kvalitetskriterier på information som exempelvis precision, aktualitet, tillförlitlighet och konsistens.
         Ambrose menar att omsorgen måste även innefatta att vårda informationsrymden för långsiktiga ändamål och att webben måste uppfattas som en betydelsefull del av hela vår sociala existens. Att vårda information på nätet bör alltså innefatta ett förtroende från de som berörs.
         Notera här könsstereotypen som säger att termer som korrekthet, konsistens, aktualitet hör till den manliga sfären, medan termer som vårdande och omsorg tillhör den kvinnliga. Denna genderisering av hantering av persondata bidrar inte med något.
         En metod för att skapa en glömskefunktion går rakt på programkoden. När nu Google och andra söktjänster arbetar för att personalisera sökresultat, bör man även överväga att värdera information utifrån dess ålder mer än man gör nu.
         Genom att tagga gammal information om individer som lågt värderad och ointressant, kommer sådana webbsidor så långt ned i sökningens resultat att ingen hittar informationen. Twitter har delvis en sådan funktion inbyggd; systemet sparar inte gamla inlägg.
         En annan metod som Ambrose presenterar är genom normpåverkan. Även om många handlingar från myndigheter är offentliga, är det inte självklart att de bör ges fri spridning, på grund av de personuppgifter de innehåller. Ett svenskt exempel är när någon gav tillgänglighet på Pirate Bay till förundersökningen till mordet på två barn, med intakta personuppgifter i form av namn och bilder på offren.
         Sådan offentlig information bör fortfarande vara offentlig i enlighet med offentlighetsprincipen, men borde kunna taggas på ett överenskommet sätt, så att sökmotorerna inte indexerar dessa dokument. Dokumenten är således tillgängliga på webben, men inte sökbara via sökmotorer.
         På så sätt, menar Ambrose, skapas normer för vilken information som inte bör ges spridning och normer för hur vi ska vårda såväl medmänniskor som vår gemensamma informationsrymd.

Det tycks vara en variant av rättighetsetik Ambrose företräder; rätten till sina personuppgifter och därmed rätten att kontrollera bilden av sitt nätjag. Denna rätt ger människor större möjligheter att låta nätjaget vara mer autentiskt, det vill säga mer likt jaget utanför nätet.
         Det är en moraltradition som sannolikt appellerar till många, men som inte är invändningsfri. Denna form av rättighetsetik riskerar nämligen inskränka andras informationsfrihet.
         Med informationsfrihet avses rätten att dels söka och införskaffa information, dels lämna ifrån sig information. Med det sistnämnda avses yttrandefrihet i tal och skrift och det är denna form av informationsfrihet som rätten att bli glömd måste kontrasteras mot. Yttrandefriheten är dock som bekant aldrig total, men frågan är om den tål fler inskränkningar.
         I vår hederskultur är yttranden som utgör såväl förtal som förolämpning lagstridiga. Andra exempel på inskränkningar i yttrandefriheten är barnpornografi, hets mot folkgrupp och uppviglig. Bakom dessa inskränkningar finns en bred uppslutning.
         Att enskilda individer skulle kunna tvinga publicister att radera information om individerna skulle utgör en ytterligare inskränkning i yttrandefriheten. Den som bedriver en litteraturblogg och skriver kritiskt om litteratur, skulle kunna tvingas radera text som misshagar författare. Eller, trots att den som i ett nätforum skriver allmänt och harmlöst om, säg, ett möte med en person, skulle ändå denne person kunna kräva att denna information raderas.
         Ändamålsglidningen är aldrig långt borta i frågor som dessa. Varför nöja sig med individperspektivet? Varför inte också ge företag och organisationer rätten att bli glömda på nätet? Den som har en konsumentblogg som likt konsumentprogrammet Plus på SVT publicerar kritiska inlägg om företags olika tjänster och produkter skulle då tvingas radera inlägg om företag så önskar.

Vid en ytlig och egocentrisk betraktelse av idén om rätten att bli glömd på internet verkar den tilltalande. Vid en närmare analys framstår den som orimlig. Om rätten att bli glömd skulle bli absolut och oinskränkt blir det ytterligt svårt för grävande journalistik att nå resultat.
         Rätten att bli glömd leder även tankarna till historierevisionism, där varje medborgare tvättar sitt förflutna på nätet inför nya uppdrag eller anställningar.
         I ett fritt och öppet samhälle kan inte informationen om den enskilde ägas helt av den enskilde. Vill vi ha ett demokratiskt samhälle måste informationsfriheten i form av yttrandefrihet väga över det eventuella obehag det innebär att utstå kritik eller se en bild av sig själv på nätet.
         Det bör dock inte hindra oss att handskas varsamt och omsorgsfullt med information om människor på nätet.