Lyckoforskningens politik

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100107

I inledningen av sin recension av lyckoböcker (4/1) frågar sig Annelie Bränström Öhman om vi ska vara oroliga eller lugna inför politikens intresse för lyckoforskning. Eftersom frågan lämnas öppen, plockar jag upp stafettpinnen.
        En god utgångspunkt för lyckoforskning är Richard Layard, tongivande forskare i ekonomi vid London School of Economics, och hans bok Happiness (Penguin Press, 2005). Boken är okonventionell i så motto att Layard fördjupar sitt ämne genom att träda över gränserna till andra ämnen; främst psykologi, neurovetenskap och sociologi.
        Den nuvarande regeringens grundläggande idéer för medborgares lycka är sänkta skatter och ökad valfrihet medelst avregleringar. Därför skulle varje skattesänkning för individerna och vinstökning för företagen öka lyckan i Sverige. Det avvisar Layard bestämt.
        Vi värderar vår inkomst i allt väsentligt utifrån dels vilken inkomstnivå vi vant oss vid, dels vilken inkomstnivå andra människor har. Hur lyckliga vi blir av en ökning av nettoinkomsten beror mer på vilka kategorier vi jämför oss med; kollegor, grannar, yrkeskategorier, utbildningsnivåer etc, än löneökningen i sig.
        När vi gör jämförelser uppåt i samhällsstrukturen – exempelvis människor med bättre löneutveckling – påverkas vår lycka negativt. Däremot bibehåller jag min lycka så länge jag jämför mig med människor på samma eller lägre lönenivåer.
        Det kan tolkas som att ju mindre lönespridning i ett samhälle, desto större är chansen att medborgarna upplever lycka.
        Layard visar att i USA arbetar fler människor betydligt fler årstimmar än i Europa. Samtidigt visar olika mätningar att medborgares upplevda lycka sedan 1975 har stagnerat i USA medan lyckan ökat i Europa. Det är provocerande kunskap för varje politik som vurmar för ett ökat uttag av arbete hos befolkningen. Det är nämligen förkortning av arbetstid som ökar lycka.
        Studier visar dessutom att när pengar transfereras från rika till fattiga människor, ökar de fattigas lycka mer än de rikas lycka minskar. Även detta är provocerande kunskap riktat mot sådan politik som gynnar redan rika; sänkning av förmögenhetsskatter och fastighetsskatter, liksom mot företags osannolika vinster som mått på välfärd. Det är jämlik fördelning som ökar lycka.
        I ett globalt perspektiv innebär det att vi måste öka biståndet för att öka den globala lyckan, eftersom de fattiga ländernas lycka ökar mångfalt jämfört med den försumbara sänkningen av lycka som sker i de rika länderna.
        Layard menar att dessa studier i människors lycka utgör även argument för en bibehållen eller rentav utökad progressivitet i skatteskalan. Med en ökad marginalskatt minskar lönsamheten att öka sin arbetstid. Det är provocerande för förespråkarna av idén om en platt skatt.
        Politikens intresse för lyckoforskning borde lugna oss, om det politiska målet vore lyckliga medborgare. Däremot borde lyckoforskningen i sig oroa oss, om det politiska målet enbart är ekonomisk tillväxt.