Finns du i brottsregistret?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 080422

Varje gång en misstänkt person kan bindas till ett grovt brott med hjälp av DNA-analys, väcks frågan om vi inte borde ha ett nationellt DNA-register i Sverige, så att DNA som återfinns på brottsplatser kan jämföras med befolkningens DNA.
     På så sätt skulle polis och åklagare betydligt snabbare kunna ringa in misstänkta personer, är tanken. Så hände när Hagamannen greps, så sker nu när lastbilschauffören från Torsåker har gripits.
     Tanken är god, men ibland är det goda det bästas fiende.
     Om vi försöker erinra oss kunskap om dataregister (som ett DNA-register formellt är), så vet vi att generella DNA-register inte kan finnas.
     Vad ett dataregister är, bestäms alltid av dess syfte.
     Till ett dataregister samlas relevanta uppgifter för att uppnå ett visst ändamål. En biobank innehåller prover från människor för att användas för vissa medicinska ändamål, enligt socialstyrelsen. Ett skatteregister får användas för taxeringsändamål, enligt skatteregisterlagen.
     De som ropar efter ett nationellt DNA-register, ropar egentligen efter ett nationellt brottsregister, eftersom ändamålet med registret avses vara att identifiera potentiella brottslingar.
     Det betyder att varje registrerad person, det vill säga varje svensk medborgare, måste ses som en potentiell brottsling.
     Vill vi att staten betraktar varje medborgare som en potentiell brottsling?
     Vill du, trots ditt fläckfria förflutna, finnas upptagen i polisens brottsregister?
     Inte jag heller.