onsdag, oktober 03, 2007

Vårt behov av intighet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 071003

Billy Ehn och Orvar Löfgren
När ingenting särskilt händer
Symposion

För att förstå en kultur räcker det inte med att studera ett genomsnittligt urval av denna kulturs medlemmar. Minst lika viktigt är det att förstå avvikarna, dissidenterna eller originalen. Att vända blicken mot det ovanliga, dolda, frånvända och frånvarande.     
     Denna tanke utvecklas till en kulturanalys av det förbisedda i boken När ingenting särskilt händer (Symposion), av etnologiprofessorerna Billy Ehn och Orvar Löfgren vid Umeå respektive Lunds universitet.
     Det förbisedda, det formlösa, det snabbt överspelade och det händelsefattiga är i fokus för denna kulturanalys. Vad händer när inget särskilt händer? Är dessa självklara inslag i en människas liv betydelsefulla eller bara onödiga?
     För egen del brukar jag längta till dessa stunder när inget särskilt händer. Genom att läsa denna kulturanalys förstår jag bättre vad jag längtar efter. Svaret ges i slutet av denna recension.

Ehn och Löfgren delar in sin kulturanalys i fyra teman. Väntan, rutin, dagdröm och försvinnande blir uppenbara studieobjekt för frånvaro av händelser. Alla väntar vi, vissa ofta, andra sällan. På bussen, i kassakön, inför en tävling, på semestern och naturligtvis jultomten.
     Vi lär oss vänta som en del i en disciplinerande socialiseringsprocess. Dock med kulturella förtecken. Norra Europas inövade och rationella kösystem skiljer sig från det sydliga Europas friare och spontanare köande.
     Väntan har oftast negativa konnotationer. Därför ligger det djupt i marknadsekonomins idé att så snabbt som möjligt tillfredsställa konsumenternas köplust. Förutom när man tror att en uppbyggd förväntan gör att en produkt säljer mer.
     Väntan inbegriper en viss vanmakt. Den som väntar saknar kontroll över de önskade händelserna. Genom att låta andra vänta på sig, befäster man sin överordning.
     Rutin är en annan process där inget särskilt tycks hända. Rutin är allt från våra sömngångarvanor om morgnarna, där vi utan att tänka så mycket på vad vi gör, gör samma saker i samma ordning varje morgon. Eller den som står vid ett löpande band och monterar samma saker varje dag.
     Detta är både en positivt och negativt laddad företeelse. Mångas livsval görs med syfte att undvika rutin. Yrken där det händer något nytt varje dag föredras ofta framför motsatsen. Men rutin innebär också effektivitet; om samma väg körs till arbetet varje dag, reduceras behovet av ständiga beslut.

Så vad gör människor som väntar eller befinner sig i vardagsrutiner? Ehn och Löfgren svarar att de dagdrömmer, fantiserar, minns och önskar. Inte som det ultimata svaret, men som ett intressant svar att utforska.
     Den vakna drömmen är minst lika komplex som den sovande. Dagdrömmeri ses ofta som något negativt och improduktivt. Freud menade att den fantiserande människan är en olycklig, otillfredsställd människa.
     Men vad är egentligen den mentala träning som exempelvis elitidrottare ofta får hjälp med, om inte hjälp att dagdrömma; förmågan att skapa inre visualiseringar av ett kommande händelseförlopp. Och vad är politikers eller företagsledares visioner om ett bättre samhälle eller nya produkter annat än resultat av dagdrömmar?
     Träna dina fantasimuskler. De är viktigare än dina biceps.
     Vi behöver infrastrukturer för att dagdrömmeri. Väntan och rutin kan ses som övergripande infrastrukturer. På mer detaljerad nivå har i historiens backspegel schäslongen förknippats med dagdrömmeri. Promenaden med hunden är en av mina tekniker. Att köra bil skapar också förutsättningar. Liksom löpande bandet. Caféets fönsterbord.
     Den övergripande infrastrukturen för dagdrömmeri finns. Hur skapar vi förutsättningar för att kunna utnyttja den? ”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte ska bli monoton”, svarar Ehn och Löfgren.

Så vad är det jag längtar efter, när jag vill att inget särskilt ska hända? Svaret jag utkristalliserar från Ehn och Löfgrens bok är att när inget särskilt händer, ges jag utrymme att forma mitt liv. När inget särskilt händer konstrueras verkligheten mer av mig och mindre av min omgivning.
     Och omvänt, när ständigt något särskilt händer är det omgivningen och dess krav som formar min verklighet.
     Hos Sartre lyfts fantasins relation till friheten fram. Med fantasin, eller i fantasin, kan vi befria oss från omgivningens definition av verkligheten och skapa vår egen.
     Därför ökar livskvaliteten ju mindre särskilt som händer.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tänkvärt :)

Anonym sa...

Det här tyckte jag om!