IT för lillebror

Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 990603


Pierre Lévy
Collective Intelligence
Plenum Press

Under de senaste årtiondena har mycket av svensk IT-debatt präglats av en rädsla för storebror. Olika former av datoriserad övervakning och registrering av personuppgifter föranledde rädslan. George Orwells bok 1984 refererades gärna. Informationsteknik utvecklades mycket riktigt till största delen för myndigheter och företagens ledningsavdelningar, eftersom den var dyr och exklusiv. Och den gav makt och handlingsmöjligheter.
   På nittiotalet – med Internets utbredning – har debatten snarare pekat mot hur IT kan utvecklas och användas av lillebror. Inte av de som leder företag eller de som representerar staten, utan av den enskilda människan. Och det finns efterfrågan: så här formulerar sig en på internetkommers trött insändar-skribent i den amerikanska IT-tidskriften Wired:
   "Kom igen, visa oss hur IT förändrar våra liv, visa oss människor som finner lycka och använder IT till att få bättre liv, inte enbart något kryp som adderar några nollor till sitt internetkapital."
   Frågan är vidöppen och bra svar är sällsynta.
    Den franske filosofen Pierre Lévy levererar dock ett svar i boken Collective Intelligence (Plenum Press), även om han inte riktigt kan leva upp till förväntningarna i insändaren ovan. Efter att under många år ha publicerat artiklar och böcker om informationsteknik, virtuell verklighet och Internet på franska har nu Lévy börjat introduceras på engelska. Född 1956 tillhör han generationen under andra franska intellektuella med särskilt intresse för ny teknik, som exempelvis Jean Baudrillard och Paul Virilio.
   Liksom så många andra centraleuropeiska intellektuella är bakgrunden brokig; sociologi, vetenskapshistoria, informations- och kommunikationsvetenskap och filosofi finns i bagaget. Nu är Lévy professor i hypermedia i Paris.
   Med kollektiv intelligens avser Lévy något för människan eftersträvansvärt, men som vi aldrig skulle kunna uppnå utan modern IT (läs: Internet). Det betyder dock inte att tekniken med automatik levererar kollektiv intelligens – Lévy är ingen teknikdeterminist. Det krävs såväl vilja som medveten design av tekniken för att uppnå det.
   Kollektiv intelligens är Lévys vision om det goda samhället; kanske en utopi i bokstavlig mening, kanske inte. Med begreppet kollektiv intelligens avses en universellt distribuerad intelligens som koordineras i realtid och resulterar i en ökning av människors kunskap och förmågor. Ingen enskild vet allt och alla vet något; alla borde kunna bidra. Om du är frestad att döma någon som okunnig, skriver Lévy, sök den kontext där dennes kunskap kan förvandlas till guld.
   På nätet finns kontexterna; fora för att såväl dela med sig som erhålla kunskap och erfarenheter från andra.
   Det kommer att vara vår kunskap som skapar identitet i "den intelligenta staden". Du är det du vet – inte ditt yrke, som dagens identiteter ofta bottnar i. Men kunskap är för Lévy inte bara den teoretiska, akademiska kunskapen, som så ofta avses när kunskapssamhället förs på tal, utan framför allt livskunskap, praktisk kunskap.
   Demokrati är det tillämpningsområde som Lévy främst ser beröras av uppbyggnaden av en kollektiv intelligens. Han är bestämd om att det enda sättet vi kan förbättra demokratin på är genom att till fullo exploatera samtida kommunikationsverktyg. Den i dag vanligaste formen av demokrati – representativ demokrati – vill Lévy med en utveckling av den kollektiva intelligensen ersätta med realtidsdemokrati.
   Atensk demokrati samlade några tusen medborgare som möttes och diskuterade frågor på en allmän plats inom gångavstånd. När moderna demokratier föddes var miljontals medborgare utspridda över ett stort territorium. Det var därför praktiskt omöjligt att skapa realtidsdemokrati i en bred omfattning.
   Representativ demokrati kan ses som en teknisk lösning på ett koordinationsproblem, men när bättre lösningar – cyberrymdens möjligheter – dyker upp finns det ingen anledning att inte exploatera dem.
   Lévys vision om realtidsdemokrati ska inte förväxlas med nyliberala visioner om direktdemokrati, där själva beslutsfattandet ofta fokuseras. En realtidsmekanism för demokrati i cyberrymden skulle snarare medge medborgarna att utveckla och förfina gemensamma problem och lösningar, introducera nya frågor, konstruera nya argument och formulera oberoende positioner om en stort antal frågor.
   Det är deltagande Lévy är ute efter, inte omröstningar.
   Medborgarnas politiska identitet skulle definieras av deras bidrag till konstruktionen av ett politiskt landskap; ständigt i flöde, aldrig statiskt. De skulle betona olika problem (vilka de prioriterar), anamma olika positioner (vilka de vill tillhöra), och anföra olika argument (vilka de väljer att använda). På det sättet skulle varje individ ha en unik politisk identitet och roll, mindre beroende av de etablerade politiska partiernas problemformuleringar och argument.
   Inom ett ramverk av kollektiv intelligens är realtidsdemokrati antitesen till demagogin om snabb handling och massbeteendens omedelbarhet. "Den intelligenta staden" – som ska förstås som en moralisk och politisk entitet i cyberrymden, inte en fysisk plats – byggs upp relativt långsamt, med förhandlingar och ständiga utvärderingar av nya visioner.
   Det Lévy djupast sett är ute efter är inte att ge medborgarna ett verktyg för att generera mera makt. Vårt bekymmer är inte längre att ge makt till människor, eller deras representanter, eller någon annan. I dag är det viktigaste politiska problemet inte att skapa makt, utan att öka styrkan hos människorna, eller grupper av människor. Styrka gör saker möjliga; makt fungerar som ett hinder. Styrka ackumulerar energi; makt slösar det.
   Lévy intar enligt min mening en särskild position bland forskare och intellektuella som har det virtuella och cyberrymden som undersökningsobjekt. Han är en designer – om än inte i praktisk mening. Han undersöker hur cyberrymden skulle kunna vara utformad, till skillnad från empiriker, som säger oss hur cyberrymden är. Och till skillnad från teknikdeterminister, som berättar hur det med nödvändighet kommer att bli.
   En fördjupad känsla för demokrati i en form av kollektiv intelligens skulle kunna vara ett mål som är socialt användbart – och kanske till och med uppskattat för de som praktiskt arbetar med att designa virtuella världar.
   I Lévys vision betonas kollektiva handlingar framför individuella, samtidigt som den enskilde individen och dennes liv är det viktigaste elementet i "den intelligenta staden". Lévy visar att vi alls inte måste välja mellan kollektivistiska och individualistiska lösningar.
   Tvärtom, vi får inte välja.