IT förstör känslan för det verkliga

Kultursidan, Computer Sweden 990528


Farten är huvudsaken för fransmannen Paul Virilio. Han beskrivs allmänt som en hastighetens filosof, en filosof som försöker förstå hastigheten som underliggande orsak till samhällsförändringar och historiska förlopp. Eftersom han ser tekniken som den faktor som i första hand får samhället att öka farten, blir han även teknikfilosof och teknikkritiker, fast han har en bakgrund inom arkitektur och stadsplanering.
   Virilio kallar sin teori dromologi, efter det grekiska ordet "dromos" för " fart, lopp, kapplöpning, eller kapplöpningsbana" (jämför ord som "velodrom" och "hippodrom"). Med denna som redskap beskriver han utvecklingen som accelererande i helt bokstavlig mening – som en serie av hastighetsökningar, från apostlahästarna till flygplanet, från kostigen till motorvägen, från byn till storstaden.
   Men de slutsatser han kommer fram till gör honom till kanske den störst pessimisten bland nutida intellektuelle i sitt förhållande till IT. En central punkt i hans tänkande är nämligen begreppet "programmerade olyckor". Varje teknik, menar Virilio, bär inom sig fröet till sin egen förstörelse. Tågurspårningen var otänkbar före tåget, bilkraschen otänkbar innan bilen.
   Poängen är att det inte går att skydda sig mot sådana olyckor, just i och med att de var otänkbara innan tekniken var uppfunnen. Precis detsamma gäller för IT.
   Informationsteknikens ursprungliga olycka, hävdar Virilio, är att den förvränger den verkliga tiden; den interaktiva tekniken leder till samtidighetens olycka.
   Tekniken ger inte bara möjlighet att höra och se på distans (vilket telefonen, radion och tv:n länge tillåtit), utan att också agera på distans utan tidsfördröjning. Det som brukar framställas som dess stora fördel är i själva verket en katastrof.
   Så uppkommer nämligen den splittring mellan det virtuella och det reella som Virilio ser som grunden för den virtuella olyckan.
   Det virtuella "segrar" över det reella; (fysiskt) avstånd föredras framför närhet, när tillvaron i virtuella miljöer föredras framför reella – människan ger upp verkligheten och förlorar distinktionerna mellan verklighet och virtualitet. Hur kommer den olycka som blir resultatet av denna förlust av verkligheten att se ut?
   Hur känner man igen den olycka som är inbyggd i informationstekniken? Virilio lägger fram tanken att den kanske redan har uppstått. Det är bara det att ingen har märkt något.
   Detta beror delvis på att en virtuell olyckan är immateriell – en tågurspårning eller bilkrasch är minst sagt påtaglig i jämförelse. Dessutom har varje tidigare tekniks programmerade olycka har varit lokal (en bestämd tågurspårning sker endast på en plats), medan informationsteknikens programmerade olycka är global.
   Det ligger i sakens natur att ingen kan tänka sig precis hur den ser ut. Men ett varnande förebud ser Virilio i den globalisering av ekonomin som möjliggjorts med IT.
   Större och mindre kollapser inom olika ekonomiska marknader har blivit resultatet av den snabba överföringen av elektroniska pengar.
   Den interaktiva informationsteknikens olyckor är därmed globala och således utom vår kontroll. Man kan likna dem vid reaktorhaverier när radioaktivt stoff sprids över ett stort geografiskt avstånd.
   En invändning mot Virilio är att han förstärker polariseringen i förhållande till IT. Måste man verkligen vara för eller emot och vara antingen utopiker eller dystopiker?
   Men genom sina insikter i teknikens väsen nyanserar han ändå den IT-kritiska positionen på ett sätt att man lägger ifrån sig hans böcker med en känsla av att ha intagit ett nyttigt motgift mot allt glassigt försäljarsnack.