Vad tar ni för valpen där i fönstret?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 970916


"MÅNGA AV oss tycks ha ett närmast emotionellt förhållande till trafikfrågorna, till bilen, ja till och med till biltillverkarna", skrev DN i sin ledare den 25/8. Än värre är det i IT-svängen. Ett indignerat ramaskri ljöd från Apple-fanatikerna när Bill Gates med sitt Microsoft nyligen köpte in sig i Apple. Mellan Mac- och PC-anhängare har det alltid rått närmast åskliknande emotionella laddningar.
    Själv funderar jag för närvarande mest på vilket emotionellt förhållande jag har till min nyinförskaffade virtuella hund.

VID ETT besök på en virtuell kennel på nätet erbjöds jag fem olika valpar att välja mellan; det gick att få en glimt av kynnet hos dem och kasta lite boll. Och jag fastnade direkt för en liten lurvig och charmig valp, som nu springer omkring på datorskärmen och leker.
    Enligt kennelföreståndaren tar det ca en månad för en valp att bli fullvuxen, och det är möjligt att träna beteendet hos de virtuella hundarna. Efter bara ett par dagar har jag lärt min hund att rulla runt, med hundkex som belöning. Eller inbillar jag mig att den lär sig? Den älskar att apportera; så fort jag har kastat den virtuella bollen, springer den och hämtar den. Däremot är det lite si och så med att lämna över bollen till mig när jag visslar – än så länge.
    När jag arbetar i ett annat fönster på datorn leker valpen snällt i sin lekhage. Efter ett tag pockar den dock på uppmärksamhet; den ställer sig på bakbenen, håller upp bollen och tittar på mig med bedjande ögon. Då är det omöjligt att motstå att åtminstone gå dit och klia honom på halsen.
    Självklart behöver hunden mat och vatten. Som tur är dör aldrig den här typen av virtuella hundar, men den mår inte bra utan föda. På nätet kan döden vara en demokratisk fråga – en omröstning pågår om virtuella husdjur ska vara dödliga eller inte. Hittills leder nejsidan klart, även om många anser att döden ska vara en valfrihet för djurägarna.

DET ÄR San Fransiscoföretaget PF.Magic som säljer dessa virtuella husdjur. Enligt egen utsago har de sålt mer än 750 000 virtuella husdjur. Och enligt en artikel i The Washington Post är ca 70 procent av ägarna till virtuella husdjur vuxna.
    Hur låter det? Underligt? Främmande? På gränsen?
    Visst. Men i den pågående virtualiseringen av våra liv, bör man kanske tvärtom se ett fenomen som virtuella husdjur som en självklar utveckling. För många är det ett värdefullt sällskap i den virtuella världen, att döma av olika hundägares reaktioner. Såväl berättelser om deras erfarenheter av att äga och träna hundarna, som bilder på dem finns på företagets hemsida.
    En mer kritisk reflektion om virtuella hundar gäller farhågan att tilldela artefakter personligheter, att betrakta "maskiner" som djur- eller människoliknande organismer. Det som kan hända är att vi omärkligt börjar anta det omvända, men närbesläktade betraktelsesättet – att se människor som maskiner.
    Emellertid har kulturforskare alltid försökt lära oss goda förhållningssätt till främmande kulturer. Den norske professorn i socialantropologi, Thomas Hylland Eriksen, skriver i augustinumret av Moderna Tider att det bör "... vara ett krav att man försöker förstå ett främmande kulturfenomen innan man kritiserar det. Annars gör man sig skyldig till antiintellektualismens kardinalfel nummer ett, nämligen att försöka förändra världen utan att ha förstått den."
    Den lärdomen bör vi anamma också när vi besöker den virtuella världen med dess främmande kultur.