Ordning före moral?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 970502


I TIDSKRIFTEN The American Prospect har den amerikanske forskaren Robert D Putnam i ett par artiklar uttryckt sin oro för det sjunkande civila engagemanget i det amerikanska samhället. Civilt engagemang kan innehålla flera aspekter; kanske är det deltagandet i (vardags-)politiska processer det första man tänker på.
    Men det kan också betyda något så fundamentalt som medmänsklighet. I det senaste numret av Moderna Tider (nr 78) sätter den kroatiska författarinnan Slavenka Drakulic fingret på hur en typiskt svensk rationell lösning till ett problem leder till oönskade konsekvenser.
    Det är det i sig praktiska och ordningsskapande kösystemet med kölappar vi ser på postkontor, systembolag, apotek och banker hon reflekterar över, och jämför med kroatiska motsvarigheter. Fördelen med kösystemet i Sverige, menar Drakulic, är att man slipper stå inklämd mellan två svettiga kroppar, för att till på köpet riskera att någon smiter före i kön. Tekniken bevakar platsen åt oss.
    Nackdelen med detta rationella köande är att incitamenten för konflikter och gräl minskar, liksom därmed spontana debatter om olika frågor. Man lär sig en hel del om brännbara sociala och politiska frågor bara genom att stå i kroatiska köer, skriver hon.
    Vad kan man lära sig i svenska köer? Att tiga är guld?
    Men Drakulic är ute efter ett viktigare problem detta till synes jämlika och rättvisa kösystem skapar: att människor som av olika skäl behöver gå före i en kö får betydligt svårare att göra det. Det är betydligt lättare för åldringar, handikappade och gravida att bli framsläppta i en synlig kö av människor än en osynlig kö av siffror.
    Det är också möjligt att gå ett steg längre genom att hävda att problemet berör minst lika mycket de som inte står i behov av att gå före i kön. Fundera över tillfredsställelsen i så enkla handlingar som att få lämna sin sittplats i bussen till en som bättre behöver den, att få hjälpa en ensam förälder att lyfta in barnvagnen, att överhuvudtaget få vara medmänniska.
    Tillfredsställelsen bottnar, tror jag, i att uppleva sig vara ett moraliskt subjekt. Den tillfredsställelsen riskerar att försvinna i förlängningen av den allt mer rationaliserade tillvaron – vilket liknar Zygmunt Baumans tes i boken Postmodern etik: att moderniteten snarare förhindrar än uppmuntrar människan att vara ett moraliskt subjekt. Och vårt rationella kösystem kan ses som ett exempel i Baumans anda.
    Men finns det någon som vill ha tillbaka de svettiga kropparnas kösystem? Knappast. De reaktionära lösningarna är sällan de lyckade.
    Därför bör den som designar ett kösystem som såväl stödjer modernitetens ordningsskapande ideal som tillåter oss att vara moraliska och medkännande tilldelas något slags kulturpris.
    Ett sådant designideal skulle förhoppningsvis också kunna användas på andra områden där det moderna projektet hotar köra över det moraliska subjektet.