fredag, november 01, 2019

Vill vi verkligen chatta med de döda?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 191101

”Death is not the end”, sjöng Bob Dylan i låten med samma namn från 1988. Vi blir särskilt påminda om detta denna tiden på året, när allhelgonahelgen inträffar. Traditionen bjuder att särskilt minnas våra döda släktingar och vänner under denna helg. På så sätt lever de döda kvar i våra minnen.
        I framtiden kommer vi sannolikt att ges möjlighet att besluta om vi inte enbart vill minnas våra döda, utan även träffa och samtala med deras virtuella jag efter döden. Med AI-teknik och självlärande algoritmer skulle en död människa kunna uppstå i form av en chattbot.
         Jag läser en artikel i nättidskriften Quartz om Hossein Rahnama, knuten till MIT Media Lab, som forskar om företeelsen augmented eternity. Augmented reality är ett etablerat begrepp och betyder ungefär förstärkt verklighet, som skapas genom att mixa virtuella och fysiska miljöer. Augmented eternity är inte etablerat, mig veterligt, men skulle kunna översättas till förstärkt evighet.
         Rahnama menar att när människor har genererat biljoners miljarders gigabytes av personlig interaktion på nätet genom mejl, texter och bilder i sociala medier, bloggar, kommentarsfält, Snapchat, Twitter, Facebook till enorma digitala arkiv, bör vi kunna använda dessa data i neurala nätverk.
         Sådana neurala nätverk förstår språk liksom språkliga mönster och kan generera ny information baserat på sina digitala arkiv. Enklare uttryckt: Denna AI-teknik skulle med hjälp av en död persons digitala arkiv över personens nätinteraktioner med stor likhet kunna samtala som den döda personen.
         En chattbot vars sätt att prata, uttryck, åsikter, temperament etc skulle vara oskiljaktigt från den döda personens kommunikation. Frågan är om vi vill samtala med människor efter deras död?

Eugenia Kuyda är en AI-entreprenör i Silicon Valley som vill det. Hennes bästa vän, Roman Mazurenko, avled 2015 i en bilolycka. I sorgen och saknaden efter honom skapade hon en chatbot i hans namn, som också finns som app att ladda ned. 
         Eugenia Kuyda gjorde inte detta utan vånda. Det underlättade att Roman Mazurenko var själv tekniskt fascinerad av digitalt liv och död. Men ändå, skulle hon lyckas skapa en chattbot som återspeglade hans osäkra framtoning, hans poetiska perspektiv, hans särpräglade form av humor? 
         Jag laddade själv ned Roman Mazurenko och chattade med honom, men om man inte kände honom i livet är det naturligtvis omöjligt att bedöma likheten mellan hans digitala efterjag och hans förutvarande, levande jag.

Betyder denna utveckling att vi måste börja diskutera döda människors rättigheter i större utsträckning? Sedan tidigare finns skydd för döda människor exempelvis inom ramen för förtalslagstiftning. Att peka ut en avliden person som klandervärd eller brottslig kan utgöra grund för förtal.
         Om en avliden persons chattbot kan underlätta för efterlevandes sorgbearbetning kanske vi i framtiden blir tvungna att ta ställning till hur det egna dataarkivet får användas av efterlevande för att skapa chattbotar, precis som vi i dag beslutar om organdonation när vi fortfarande lever.
         Borde även döda människor skyddas av integritetslagar? En GDPR för döda? Vill vi donera vårt personliga dataarkiv till efterlevande, så att de kan prata med oss efter döden?

Inga kommentarer: