Kultursidan Västerbottens-Kuriren 180529
Demokrati är ett tillstånd vi aldrig når, utan något vi ständigt strävar mot. Det är därför så många uttrycker att demokratin ständigt måste erövras. ”Det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla de övriga formerna som prövats genom tiderna”, är ett klassiskt citat från Winston Churchill i ett tal i underhuset 1947.
Vad citatet säger är att i takt med samhällets ständiga förändring och människans kunskapsutveckling, måste också våra demokratiska former ständigt diskuteras och utvecklas.
I internets barndom ställde sig många libertanianer på barrikaderna och ropade på direktdemokrati. Om varje medborgare har tillgång till internet, kan alla politiska spörsmål bli föremål för medborgares omröstningar. Politiker skulle blir förvaltare av medborgares beslut.
I ett något mognare stadium i internets utveckling började man diskutera deliberativ demokrati; en uppfattning om demokrati som utgår från att medborgare deltar i diskussioner kring politiska frågor. Här betonades samtalets och argumentens betydelse för demokratiska beslut, där internets mångfald av platser för samtal skulle kunna realisera denna demokratimodell.
Bägge demokratimodellerna söker förbättringar till den rådande representativa demokratin, som ofta beskylls för att bli allt mer expertstyrd och för att ge medborgarna alltför litet inflytande: endast en röst var fjärde år.
Problemen med direktdemokrati är emellertid att många frågor som medborgarna ska rösta om är alltför komplexa för att en genomsnittlig medborgare ska hinna sätta sig in i vid sidan av heltidsarbete och familjeliv. Dessutom försvåras ansvarstagandet; medborgarna kan inte ställas till ansvar för sina beslut, vilket politiker i en representativ demokrati kan.
Problemen med den deliberativa demokratimodellen är att samtalen i de sociala medier som har växt fram inte har de kvaliteter som denna demokratimodell förutsätter. Det är ständigt medvetna missförstånd och yrkestroll på Twitter. Det är homogena intressegrupper på Facebook som inte tillåter meningsutbyten. Och på de mer anonyma forumen som Flashback och Reddit frodas rasism och konspirationsteorier.
Det är lätt att landa i slutsatsen att informationsteknik inte kan bidra till demokratisk utveckling. Men samtidigt som tekniken förnyas, förnyas även idéer om hur tekniken kan bidra till demokrati.
Cesar Hidalgo leder en forskargrupp som arbetar med kollektivt lärande och komplexitet vid MIT Media Lab. Han vill finna former för att använda IT för att utveckla demokratin bortom den representativa demokratin. I tidskriften Fast Company sammanfattas hans idé. ”Demokrati har ett uselt användargränssnitt”, hävdar Hidalgo. Hans utgångspunkt är de demokratiska församlingarnas låga valdeltagande.
För presidentval i USA brukar valdeltagande vara runt 60 procent. Valdeltagandet i det senaste EU-valet var drygt 42 procent. Vid det senaste presidentvalet i Frankrike var valdeltagandet 48 procent. Sverige sticker ut, där närmare 86 procent av de röstberättigade röstade i senaste riksdagsvalet.
Ett lågt valdeltagande är ett problem för den representativa demokratin i det att politiker representerar allt färre människor. I förlängningen riskerar vi att förtroendet för demokratin eroderar.
Den erosionen har redan börjat. En undersökning som svenska studieförbunds branschorganisation gjorde 2017 visar att nästan varannan person i Sverige mellan 18 och 29 år förederar att landet styrs av experter än av folkvalda politiker.
Liksom många andra IT-forskare fokuserar Hidalgo på AI-teknikens snabba utveckling. Självlärande, adaptiva algoritmer har under de senaste åren blivit allt mer kapabla att känna igen människors beteenden och identifiera våra preferenser. Tekniken blir dessutom allt bättre på prediktion, det vill säga att förutse händelser och handlingar.
Därför, menar Hidalgo, borde varje medborgare ha en egen digital agent som samlar all data om medborgaren utifrån dennes förehavandet på sociala medier, sökmotorer, webben, eposten, ja, all internetanvändning.
Denna digitala agent skulle med tiden bli utomordentligt skicklig på att förutse vad den enskilde medborgaren har för åsikt eller preferens när det gäller ett visst politiskt förslag, utan att medborgaren själv tvingas komma underfund om sin uppfattning. Medborgaren behöver enbart förmedla agentens uppfattning dit den efterfrågas.
Sådana digitala agenter kan användas dels för direktdemokratiska syften, i form av röster i beslut, dels för politiska representanter för att förstå folkviljan i olika frågor.
Kvaliteten hos dylika digitala agenter som känner medborgaren bättre än medborgaren själv, är att dessa agenter inte reagerar känslomässigt, lynnigt eller impulsivt, såsom människor ofta kan göra.
Hidalgos idé om digitala agenter skulle även motverka några av dagens demokratiska problem. Det skulle inte vara meningsfullt för trollbotar att invadera Twitter med falska nyheter i syfte att påverka ett lands medborgare inför ett val. De digitala agenterna skulle inte på kort sikt påverkas av dylika aktiviteter.
Inte heller skulle företag som Cambridge Analytica finna det rimligt att samla in en mängd persondata från Facebook och andra sociala medier för att rikta politisk information eller desinformation till medborgarna. De digitala agenterna motstår sådant.
Problem finns förstås. Det största stavas säkerhet. Kan sådana virtuella agenter hackas och planteras med falsk persondata som förändrar medborgarens politiska preferenser?
Ett annat problem handlar om ansvar. Även om agenterna inte levererar direktdemokratiska beslutsröster, kommer det att upplevas lätt för medborgare att inte känna sig ansvariga eller delaktiga i samhällsutvecklingen. Det var ju den virtuella agenten som röstade eller uttryckte en politisk uppfattning, inte medborgaren, även om det var medborgarens egen agent.
Dessa och andra fördelar och nackdelar torde vi behöva överväga när AI-tekniken på allvar knackar på den demokratiska dörren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar