Myter och sken på ett internet i förändring

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120904

Finns det fortfarande myter om internet som behöver avmystifieras? Avger internet fortfarande ett sken som vi har svårt att se igenom? Två av höstens böcker hävdar detta. Låt oss undersöka vad som fortfarande är mytologiskt.
          Fredrik Alverén kommer från insidan av IT-branschen med erfarenheter från såväl USA som Sverige. Han menar att eftersom så många på allvar tror att det som är gratis på internet inte har någon kostnad, måste myten om att alla tjänster vi använder utan att betala avmystifieras. Det gör han i boken Såld på nätet – Priset du betalar för gratis (Ordfront).
          Han gör det grundligt. Även den som har hygglig allmänbildning om internet har sannolikt något att hämta från det stora antal exempel på hur företag samlar in persondata om oss när vi använder gratistjänster som Google, Facebook, men även andra, mindre kända webbplatser som finansierar sin verksamhet med annonser.
          Vad vi än gör på nätet, varje klick, varje sökord, varje inlägg på Facebook, varje tweet på Twitter, de artiklar vi läser i tidningar och tidskrifter, det vi läser och skriver på bloggar och i kommentarsfält – utgör vårt informationsbeteende. Detta beteende är hårdvaluta i gratisvärlden. Det är med vårt informationsbeteende vi betalar för att använda gratistjänsterna.
       
Det är inte enbart de företag som levererar gratistjänsterna som samlar in våra nätbeteenden i syfte att förbättra tjänsten, utan även andra företag. Alverén exemplifierar med Bluekai, ett företag som dammsuger nätet på persondata och informationsbeteende, för att sedan sälja detta på auktioner. Köpare är annonsföretag som vill skräddarsy annonser åt internetanvändare.
          Alverén vill upplysa oss och tipsar även om olika sätt att förhålla sig till myten om gratis. Men han har svårt att se ur det annars skulle fungera. För handen på hjärtat, hur mycket skulle vi vilja betala i pengar för de olika gratistjänster vi använder i dag? Hur stor är betalningsviljan för att använda Facebook?
          Han är dock inte helt tillfreds, utan hyser viss oro för vad all persondata kan användas till i framtiden. Samtidigt har vi ännu inte sett några tydliga tecken på negativa konsekvenser av att företag kartlägger vårt informationsbeteende, utöver personifierade annonser och sökresultat. Kanske det är ett skäl till att vi inte upprörs särskilt.
          Om Fredrik Alverén för ett ytterst detaljerat och exempelrikt resonemang kring en myt – gratismyten –, så är avsikten med antologin Myten om internet (Volante) att avliva ett flertal myter. Närmare bestämt nio. Redaktörer är Pelle Snickars, forskningschef på Kungliga biblioteket och Per Strömbäck, talesperson för datorspelsbranschen och som driver opinionsbloggen Netopia.
          Den som anknyter till Alveréns myt om gratis är främst den amerikanske journalisten och författaren Robert Levine, som vill dissekera myten om affärsmodellen, den affärsmodell som ingen hittills har formulerat men som ständigt efterfrågas: Hur upphovspersoner kan generera intäkter samtidigt som verk sprids fritt på nätet. Ja, det är möjligen en myt att en sådan etablerad modell finns.
          Däremot lämnar Levines sätt att avliva myten en del att önska. Levines idé om en affärsmodell postulerar att det finns enbart en affärsmodell: att ta mer betalt för en produkt än det kostar att producera den, samtidigt som producenten har total makt över distributionen. Det är en pre-internetmodell. Den viktiga frågan är hur en affärsmodell kan se ut i en miljö där producenten saknar kontroll över distributionen. Levine förkastar dock allt som hotar hans postulat.
          Något lösare, men ändå anknuten till Alveréns bok är Anders R Olssons kapitel som rör myten om integriteten. Olsson är Sveriges nestor på integritetens och informationsfrihetens område och skriver en kortfattad och initierad historik kring integritetshotens framväxt. Hotbilderna har varit flera och intensiteterna i debatten har varierat. Men har något integritetshot realiserats? Har någon skadats?
          Olsson vill avliva den myt som säger att om många harmlösa uppgifter om oss medborgare samlas in, bearbetas och sammanställs utgör detta ett integritetshot. Om så vore, borde inte någon lyckats visa att någon människa skadats av personuppgifter? Olsson avfärdar därmed en grundbult i den svenska idén om integritetsskydd: den om att många sinsemellan harmlösa personuppgifter om medborgare kan generera en totalbild som kan användas emot medborgarna.
       
Myten om Twitterrevolutionen i Nordafrika är ändå den intressantaste mytkrossen. Miriam Kirollos är egyptisk aktivist, akademiker och en av de som genom Twitter uppmärksammade omvärlden vad som skedde i Nordafrika, särskilt Egypten, under revolutionen 2011.
          Hon vänder sig kraftfullt mot benämningar som ”Twitterrevolutionen” eller ”Facebookrevolutionen” för människors frihetskamp i Egypten, Tunisien och andra länder. Visst, i viss mån kunde sociala medier både mobilisera människor och föra ut information till omvärlden.
          Men det blir missvisande mot bakgrund av att den stora majoriteten i Egypten inte har tillgång till internet och att många dessutom är analfabeter. Endast en privilegierad minoritet äger tillgång till nätet, vilka också har blivit ”Twitterkändisar” och som missvisande fått representera det egyptiska folkets revolution.
          Revolutionens uppkomst, menar Kirollos på klassiskt revolutionsromantiskt språk, var martyrernas blod och det stora antalet människor som var beredda att dö för friheten – inte sociala medier.
          Per Strömbäck, en av redaktörerna, vill i sitt bidrag avliva myten om den farliga staten, men landar som han så ofta gör i att propagera för en utvecklad reglering av internetanvändning, i stället för att bidra till en utvecklad användning av internet.
          Den myt han egentligen söker avliva är teknikdeterminism; att teknikens utveckling står utom vår kontroll. Men teknikdeterminismens motsats – att tekniken är socialt konstruerad under vår kontroll – innebär ju att såsom internet fungerar i dag, vill vi att internet ska fungera. I annat fall hade vi omkonstruerat nätets funktionalitet.
          Här bidrar den andre redaktören, Pelle Snickars, med en motbild: myten om ett öppet internet är en myt som förtvinar i samma takt som Apple och Facebook låser in sina verksamheter, sluter sig i egna ekosystem och skapar egna regleringar av hur deras del av internet får och inte får användas.
          Internet regleras nämligen för fullt. Dock inte av stater eller folkvalda församlingar, utan av marknadens mäktigaste aktörer. Med vårt goda minne, eftersom det är vi som använder Apples och Facebooks produkter och tjänster som möjliggör denna reglering.